Författare: Toleransprojektet

Efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. Det var den näst sista träffen inför resan till Polen.

Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?

• 

• 

• 

Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina och känslosamma:

Mina vänner vill hjälpa mig att fly härifrån. Jag vill gärna komma ut i friheten igen. Jag skulle kunna bo långt ut på landet och slippa gå förbi hungrande, svältande människor på gatorna. Men hur skulle jag kunna förlåta mig själv om jag lämnade barnen helt hjälplösa? De behöver mig och jag kan inte se någon mening med livet annat än att ägna det åt dem – att hjälpa barn, ge dem trygghet, ett hem med glädje.

Jag har fått ett erbjudande, att komma härifrån gettot. Men jag kommer inte att få veta någonting om hur det kommer att vara för barnen utan mig. Skulle de klara sig? Hur skulle de behandlas? Jag har gjort så mycket för att ge dem ett bra liv. De har också kämpat mycket. De skulle hata mig om jag lämnade dem och jag skulle också hata mig själv. Ska jag verkligen vara så självisk och lämna barnen utan att veta att någon tar hand om dem. Nej, jag stannar. De här barnen är min familj.

I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Att slå ett barn är samma sak som att slå en människa
Ett slag kan bli flera slag
Ett ord kan skada ett barn som en fysisk handling
Våld är alltid fel
Jag vill att ett barn ska kunna få känna sig säkert
Barn ska inte bli slagna
Barn ska få känna sig säkra
Barn har rätt till sina rättigheter
Ett barn ska inte vara rädd

Alla barn har rätt till kunskap
Det är vår framtid!
Det är vår rättighet
Alla ska få samma möjligheter
Alla ska få möjlighet att bidra till samhället
Jag vill veta mer om andra och de får veta om mig
Jag vill gå i skolan och lära mig om världen
Jag går till skolan för att få mat
Det är en plats för skydd och utveckling

• 

• 

• 

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

• 

• 

Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!

För tredje året i rad deltog Toleransprojektets elever och ledare i högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag den 27 januari. Nyköpings ungdomsfullmäktige arrangerade. Elever från Toleransprojektets alla fyra år samlades och gick med facklor till Stora torget där vi samlades på Stadshustrappan och där vårt bidrag var ett tal som ledaren Malin höll och där Nathalie, Talal, Tilda, Tyra, Emilia och Loke från år 3 högläste texter skrivna under deras resa i Förintelsens spår i Polen under våren 2019. Freja som var med Toleransprojektets första år sjöng en sång på jiddish. Här följer talet och texterna:

”Kära Nyköpingsbor! Det är Förintelsens minnesdag och idag hedrar och minns vi offren. I Toleransprojektet använder vi berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor. Vårt bidrag under dagens minnesstund är några texter och tankar skrivna av elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen under förra året.

Många tror att Förintelsen är mordet på judar i förintelseläger som Auschwitz. Men Förintelsen är lika mycket det systematiska skjutande av befolkningen i byar i Polen och på östfronten. I tallskogen i byn Josefow mördades under ett dygn i juli 1942 den judiska befolkningen på 1500 människor av Polisbataljon 101 – 500 helt vanliga män från Hamburg, medelålders familjefäder, med barn där hemma. Det var deras första uppdrag och de fick till och med möjlighet att utan konsekvenser slippa skjuta, slippa mörda kvinnor, åldringar och barn. Endast ett tiotal avstod. I våras stod vi på plats i skogen i Josefow och Nathalie och Talal ska nu läsa om hur det kändes.

Det känns liksom tomt. Om jag lyfter blicken och tittar mig omkring på alla barn, för vi är faktiskt också barn, precis som de som blev skjutna här i Josefow, så kan jag nästan föreställa mig att vi är dem. Våra fungerande och alldeles levande kroppar förvandlas till de livlösa barn som en gång legat här mellan träden.

Det första jag känner är träden och marken. Det känns som att träden vill skrika rätt ut i skräck och sorg. Det känns som att marken vill kräkas över att ha blivit använd till att utföra detta brott. Det känns som om fåglarna sjunger för att dölja alla skrik. Det känns som att platsen vill berätta något fast den – hur mycket den än försöker – inte kan.

I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom hit hade med sig i sin resväska. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här bland oss några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. Tilda och Tyra ska nu läsa varsin text som skrevs till ett av dessa barn.

Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv

När jag ser på dig så ser jag liv. När jag ser på dig kan jag verkligen inte förstå hur någon kunde skada dig. Jag förstår inte att någon såg på dig och inte såg någonting annat än ”jude”. När jag ser på dig smälter mitt hjärta – jag vill bara krama dig och ge dig den omtanke och kärlek du förtjänar, som barn och som människa. När jag ser på dig tänker jag på personen du skulle ha blivit om du fått bli vuxen.

Att säga: Det är omöjligt att förstå Förintelsen, är att säga att vi inte kan förstå människor, och det är farligt. För då kan det som hände hända igen. Och igen. Det går visst att förstå hur Förintelsen kunde ske men då behöver vi kunskap och vilja till eftertanke. Emilia och Loke läser nu två elevtexter om hur det var att resa i Förintelsens spår, uppleva de platser där Förintelsen ägde rum, få kunskaper och insikter.

De här platserna berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Platserna berättar en historia om hatet mot judar och det trots att vi alla är skapade från samma grund. Platserna berättar också något om oss själva, på ett mycket svårförklarat och invecklat sätt. Platserna berättar om att dem som man försökte tysta aldrig kommer att tystas utan bara bli starkare. För tystar man en röst så kommer bara fler röster.

Vi vill avsluta vår del av denna minnesdag med en sång som Freja ska sjunga. Den är på jiddish, det språk som många av Europas judar talade, och skriven av en litauiskjudisk poet som deltog i den judiska motståndsrörelsen och sången blev som en nationalhymn för dem. Den svenska texten lyder:

Säg aldrig att du går den sista vägen
Trots att tunga himlar skymmer den blå dagen
Den stund vi drömt om kommer nog
våra steg ska eka: Vi är här!”

Tack alla fina elever som kom och deltog och bidrog till minnesstunden. Vi gjorde det tillsammans.

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Denna dagen inleddes med högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, tolerans och intolerans definierades.

• 

• 

Eftersom vi förra lektionen har så långa och viktiga diskussioner fick den stora samarbetsövningen vi skulle ha haft flyttas till denna gång. Golvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och eleverna fick samarbeta för att kunna ta sig över havet med hjälp av flytstenar. Ganska snabbt insåg eleverna att de från början tre grupperna genom att gå samman till en mycket lättare klarade uppgiften!

Sedan var det dags för dagens ”besök” och berättelse. Ola respektive Crille iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, kassörskor och trädgårdsmästare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

• 

• 

• 

Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot kassörskor och trädgårdsmästare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande kring egna fördomar och eget hat mot andra:

När jag ser en människa, oftast en kille, klädd i dyra märkeskläder som bär axelväska tänker jag automatiskt att den är kriminell. Den fördomen har jag fått av alla rubriker i tidningen om ungdomar som misshandlar, förnedrar och rånar andra ungdomar. Jag knyter alltid handen i fickan när jag går förbi någon som passar min beskrivning.

Innan TP, när jag var yngre var jag fylld av fördomar. Jag minns att när jag gick i ettan så tänkte jag att ”jag kommer aldrig bli vän med någon mörk, de är korkade”. Jag insåg när jag blev äldre hur urbota korkat detta var. När jag gick i sexan bestämde jag mig för att ignorera mina fördomar och att ge alla en ärlig chans. Det var mycket tufft och fortfarande när jag ser någon tänker jag ibland ”dåligt”.

Nu är det bara två träffar kvar innan det är dags att flyga med den första gruppen till Polen! Därför var det väldigt roligt att så många föräldrar och vårdnadshavare kom på mötet vi hade förra veckan inför Polenresan. Många av dem är väldigt avundsjuka på sina barn och de upplevelser som väntar dem!

Temat för vår sjätte träff var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.

• 

• 

• 

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt? Så här reflekterade en eleverna i sin skrivbok i slutet av dagen:

Jag fattar inte varför någon ska bestämma om någon annans identitet, att man gör illa någon för att den är jude. Den som gör så bryr sig inte om något annat hos den andre, om den är bra på något, eller smart. Hur kan man skada ett helt folk för att de är judar?

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki och lek innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

• 

• 

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% somalisk eller chilensk och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när  de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Så här formulerade sig några av dem:

Min hjärna är nästan i mos, frågorna var jobbiga men sjukt intressanta att lyssna på och prata/tänka om. Min grupp var väldigt bra på att få igång tankar. Fördomar har alla och det känns viktigt att bli påmind om det, att man alltid ska tänka efter om det flyger förbi en tanke eller fördom.

Det har varit roligt att diskutera och speciellt i den gruppen jag var med för alla delade sina tankar med varandra.

Dagens tema fick mig att inse att fördomar finns överallt och att jag bör inse och ha det i åtanke hela tiden. Det var det perspektivet och inblicken jag fick idag. Tack!

Denna sjätte träff avslutades i en ring på golvet. Eleverna fick höra oss ledare läsa högt alla de fina och viktiga nyårsönskningar de själva fått skriva på pappersstjärnor. Uppgiften var att skriva en önskan inför 2020 – för mig själv, för gruppen eller för världen. Önskningarna handlade om allt ifrån ett bättre självförtroende, en mer harmonisk familjesituation och vänner som ska klara svårigheter till drömmar om att få bli basketproffs och få en epatraktor.

Nu påminner vi avslutningsvis om mötet för alla vårdnadshavare torsdag 16/1 kl 18.30 på Alpha då det blir information om de kommande Polenresorna. Allt gott inför 2020!

• 

• 

Det har blivit en tradition för eleverna i Toleransprojektet att i samband med övernattningen på Söra se filmen ”Förintelsens ögonvittne”. I den berättar nu 95-årige Emerich Roth om sina upplevelser av Förintelsen. Han överlevde bland annat Auschwitz och har i många år oförtrutet arbetat för att att sprida kunskapen om Förintelsen vidare till framför allt unga människor. Efter Emerich film får eleverna skriva brev till honom. Det är alltid en kompakt tystnad i den sena kvällen – det enda som hörs är raspet av pennor. Ett tjockt kuvert med brev sändes nu i veckan till Emerich. I några av dem stod det så här:

Till dig Emerich.
Det är övernattning med Toleransprojektet och vi har precis sett filmen om din historia. Mitt huvud är ett hav av känslor, men jag ska försöka göra det lätt för mig själv. Det starkaste intrycket jag har just nu är när du satte dig över nazisterna genom att vägra att ta deras liv. I min värld betyder det att du satte dig över alla som gjorde dig orätt, och försökte lämna allt bakom dig. Det är mycket stort. Det var just det här som fick mig att söka till Toleransprojektet. Perspektiv, och att hålla fast vid sig själv, att vara ”stadig”. Din berättelse säger mig mycket. Den har gett mig insikter och förståelse och jag är tacksam. Om historien inte är känd är den förutbestämd att upprepa sig. Om man inte lär sig av historien kan vi inte ändra den.

Till dig Emerich,
Jag önskar att du aldrig hade behövt gå igenom allt det hemska som har hänt dig. Att höra din historia gjorde mig väldigt ledsen. Jag tycker det är så modigt av dig och väldigt viktigt att du berättar din historia. Ha det så bra!

Till dig Emerich,
Jag har gråtit till din film och bilder har etsats in i min hjärna. Medkänsla och någon slags skam fyller min kropp. Skam över mänskligheten. Jag lade också märke till flera av de val du gjorde och är otroligt imponerad av ditt mod, civilkurage och empati, att du chansar för att rädda din pappa.

Hej Emerich,
Jag har precis sett din film och jag vet inte vad jag ska skriva. Varje gång jag ser en film eller läser en bok om Förintelsen eller andra världskriget blir jag tom. Jag kan ganska mycket om andra världskriget och Förintelsen men den känslan jag lämnas med varje gång är tomhet. Som om jag saknar en viktig person i mitt liv. Att känna extrem ilska känns inte riktigt rätt för jag kan faktiskt inte förstå hur svårt det var i koncentrationslägren. Jag kan förstå att det var extremt svårt men jag kan inte ta någon annans historia.

Bara några dagar senare kom svaret från Emerich:

Kära Toleranselever!
Jag har nu fått kuvertet med alla era fantastiska brev. Jag blev jätteglad och berörd. Jag blir också glad att läsa att ni tittar på filmen för då träffar jag ju er elever via vårt gemensamma digitala universum. Jag sänder er en varm julhälsning och en tillönskan för år 2020 att det måtte bli ett nystartsår för Sverige, där tolerans, medmänsklighet och kärlek får prägla vår vardag.
BAMSEKRAM till er alla,
Emerich

Toleransprojektet tar nu jullov efter en händelserik och fin hösttermin. Första träffen på Söra år 2020 blir med grupp 2 torsdag 9 januari. Veckan efter är det ett mycket viktigt möte som vi önskar att alla föräldrar/vårdnadshavare antecknar i kalendern. Torsdag 16 januari kl 18.30 är det nämligen möte inför resorna till Polen. Båda gruppernas föräldrar och vårdnadshavare träffas samma kväll, men i varsin miniaula på Nyköpings högstadium, Alpha. Ett mejl har gått eller kommer att gå ut med mer information om detta möte.

Nu önskar vi er alla en fin julledighet och ett gott slut på det gamla året. Vi hoppas på ett lärorikt, friskt och kärleksfullt 2020! Tack för all uppmuntran ni ger eleverna och oss ledare i Toleransprojektet. Det betyder mycket. Kram <3

Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

• 

• 

Men vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om att vara modig innan vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.

Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten ensam flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna fick högläsa sina texter och presentera sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma:

”Hej vännen, följ med mig. Det kommer att bli bra och allt kommer att ordna sig.” Jag ser oroliga människor, lika oroliga som jag. Människor delar upp sig i olika led och jag ser inte längre min man. Jag kramar flickans hand och säger med säker ton att allting kommer att bli bra. Hon är trygg nu, tänker jag i förhoppning. Jag lämnade nyss min dotter utan att säga farväl. Hoppas vi finner varandra igen. Folk försöker knuffa sig fram genom folkmassan. Vakterna slår och misshandlar oskyldiga människor. Vad ska hända nu?

”Shhh, det kommer att bli bra, allt kommer att lösa sig. Följ med mig så jag kan hjälpa dig. Du är trygg hos mig. ” Jag ser min dotter förundrat titta på mig och en massa människor står förvirrande på långa led. Jag ser unga män som inte ens orkar hålla upp sina kroppar. Jag måste få flickan att känna sig trygg trots att jag inte vet vad som kommer att hända. Jag ser min dotter längre fram. Vad kommer att hända med mig och den lilla flickan? Varför är det taggtråd? Varför ser alla så utmärglade ut?

• 

• 

Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Grupp 1 släppte loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen, hinken och babyn”. Grupp 2 ägnade sig åt gemensamt räknande i olika varianter. Det gick över förväntan!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

• 

• 

Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av finstämd musik . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.

Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff tisdag 17 december.

När eleverna i Toleransprojektet börjat lära känna varandra har vi alltid en övernattning på Söra. Övernattningen är på alla sätt ett fint tillfälle att bygga samman gruppen ännu mer och få dem att känna sig trygga med varandra och i sig själva inför den stundande resan till Polen.

• 

• 

• 

Så, i den mörka vinterkvällen for bussen med elever och deras packningar mot Söra där pizza, lekar och tävling stod på programmet. En av utmaningarna bestod i att bygga ett så högt torn som möjligt av marshmallows och spagetti – på tid. En omöjlig uppgift om man inte samarbetar!

• 

• 

• 

När lek, skratt och pyssel fyllt på energin tog vi oss vidare mot en annan känsla – allvar och eftertänksamhet. Efter att alla hämtat sina sovsäckar, täcken och kuddar och gjort det mysigt framför filmduken var det dags att få kvällens berättelse.

Emerich Roth, 95 år, överlevde Förintelsen som ung man. Hans berättelse ”Förintelsens ögonvittne” finns på film och den såg vi tillsammans.

Efteråt satte sig alla i bänkarna med penna och en blankt papper. Uppgiften blev att skriva ett brev till Emerich. Exempel ur breven kommer i ett annat blogginlägg.

Nu återstår det bara att posta breven till Emerich. Han bor i Järfälla norr om Stockholm och läser och spar alla brev han får från elever runtom i Sverige. Han har vigt sitt liv åt att arbeta som socialarbetare och terapeut med ungdomar som hamnat i utanförskap och kriminalitet. Det har gett honom mening.

Efter fniss, kortspel och sms hem somnade till slut ungdomar och ledare i den mörka kvällen!

I ruggig novembertid klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen började med uppföljning av läxan utifrån det förra temat ”Vem är jag?”. Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, flyktingbarn, omtänksam, någon med adhd, blyg, rolig, inte förtjust i mig själv, och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

• 

• 

• 

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att få grepp om och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

• 

• 

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Ett tabatapass hjälpte också till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

• 

• 

• 

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel, de första två från grupp 1 och de andra från grupp 2:

Jag är Steffi. Jag sitter på tåget nu med min lillasyster. Vi är på väg till Sverige. Jag vet inte vad som ska hända. Jag är rädd. Jag saknar min mamma, min pappa och mina kompisar. Min lillasyster hon gråter för hon saknar också mamma och pappa. Vi är snart framme i Göteborg. Min lillasyster kramar mig och hon håller min hand. Hon ser att jag är rädd.

Vi ska snart kliva av tåget. Jag har ansvar för Nellie och hon får inte släppa taget om min hand. Tåget börjar närma sig stationen och jag ser en stor folkmassa. Det kommer att bli bra här, försöker jag tänka. Men det finns en tanke som snurrar. Kommer jag någonsin att få träffa mamma och pappa igen? Eller var det här sista gången. Jag kramar Nellies hand. Jag kommer inte släppa.

Jag undrar vad som händer hemma just nu. Sitter mamma och pappa och gömmer sig i vår trånga lägenhet eller har något hänt dem? Allt ansvar för Nellie men också över oss båda vilar på mina axlar nu. Tänk om jag misslyckas. Tänk om vi aldrig får komma till USA eller ens får träffa mamma och pappa igen. Jag kan inte tänka så. Jag måste vara stark inför Nellie men också mig själv.

Jag bara tänker på hur det ska bli med familjen. Hur det kommer att vara i Sverige och om jag och min lillasyster kan få träffa våra föräldrar igen. Var kommer vi hamna och med vilka? Kommer mamma och pappa och hämtar oss? Kommer de klara sig? Kommer jag och min lillasyster att träffa nya vänner? Kommer vi att ha någonstans att bo? Hur är det i Sverige?

Eleverna högläste sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. De fick sedan höra det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och eleverna funderade över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån dem.

Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.

• 

• 

• 

Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, då båda grupperna också har övernattning på Söra. Det ser vi fram emot!

Två gråmulna novemberdagar ägnade sig grupp 1 och 2 åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Jag är en 14-årig tjej med adhd. Jag är väldigt känslig och har väldigt dålig självrespekt och förtroende. Jag blir väldigt lätt svartsjuk och jag bryr mig mycket om hur jag ser ut. Jag är arg hela tiden och är ganska jobbig men bryr mig mycket om andra människor som jag gillar.

Jag vet inte riktigt vem jag är. Jag vet ju att jag är människa och att jag har ett namn men när jag säger att jag inte riktigt vet vem jag är så menar jag min identitet och personlighet. Det ändras konstant.

Jag är fjorton år, gillar att vara med vänner och har haft det struligt. Jag vill vara en person som klarar sig i framtiden och får ett bra liv.

Jag strävar efter att bli en bättre människa och vill vara en människa som folk ser upp till, en person man minns för mina prestationer. Men mest av allt vill jag bara kunna vara jag.

Min första tanke när jag hörde frågan ”Vem är jag” var att min pappa är psykopat och min barndom var skräp. Men nej, det är inte jag. Visst har jag gått igenom mycket men det definierar mig inte som person. Jag är en tjej som brinner för det jag älskar, är en flickvän och syster, sprallig, glad, snäll och smart.

• 

• 

• 

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

• 

• 

• 

Under lyssnande bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och byggde mänskliga skulpturer i varierande svårighetsgrad.

Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.

• 

• 

• 

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Hovrasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i mars, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om att stänga andra människor ute. Det blir en viktig och innehållsrik dag – som vanligt!