Fjärde träffen: Att stänga andra ute

reflektionsskrivande

I kyliga adventstider klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen inleddes med uppföljning av guldkorn ur tidigare läxuppgifter och med att alla fick skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i glasburken. Malala, Nelson Mandela, Fadime och ”min pappa” var bara några av personerna som nämndes och skrevs ner. Sedan ägnade vi oss åt dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE.

Vi började med att vända frågan in mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg. Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska:

”Jag är Steffi. Jag saknar min mamma och pappa även om det bara gått två dagar. Nellie sover; alla sover utom jag. Jag är så rädd för vad som kommer att hända. Jag vill vara med mamma och pappa. Är Sverige ett bättre land än Österrike? Kommer nazisterna att invadera Sverige också? Om det sker, vad kommer att hända då? Jag har tusen frågor, men jag måste sova. Imorgon är det en ny dag.”

hoglasning

Malin högläste ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och sedan inleddes samarbetslunchen med gruppuppgiften att fylla en resväska – konkret och symboliskt – med det innehåll gruppen tänkte människor känner är viktigast när man ska starta ett nytt liv i ett nytt land.

Efter pasta- respektive sopplunch redovisades resväskeuppgiften och innan läxläsningen tog vid räddade vi varandra i samarbetsövningen Zombien.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, som blir den sista före jullovet.

Här kommer som avslutning några rader ur en elevtext om att vara modig trots tryck från en kompisgrupp som gör saker man inte tycker känns bra:

”En gång bestämde jag mig för att säga det. NEJ. De tre bokstäverna förändrade mitt liv. Jag började säga det allt fler gånger och fick mer och mer avstånd från dem. Jag började skaffa fler vänner som accepterade mig för den jag var och som jag kunde vara mig själv med. Efter denna händelse har jag inte låtit någon behandla mig på ett sätt jag inte gillar. Andra kanske tycker annorlunda men jag tycker att jag är MODIG.”

glada-i-ring

 

Tredje träffen: Mod och civilkurage

En vintrigt vit dag, morgonen efter att USA valt Donald Trump till ny president, respektive en vackert solig dag, träffades vi för en dag på temat: MOD och CIVILKURAGE. Berättelsen vi lyssnade till började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

Berättelsen om John Hron

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ.

Vi fortsatte härifrån med en skapande uppgift i grupp som handlade om att göra ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och grupperna visade på fin samarbetsförmåga och hade verkligen tänkt till kring sina olika tolkningar.

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Sörasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Grupp 2 fick denna dag besök av kommunikatör Robert Karlsson som ska skriva en artikel om Toleransprojektet i nästa NY (Nyköpings Tidning) som kommer som bilaga i Södermanlands Nyheter inom kort. Håll utkik efter detta!

Ljuständning och tankar

Andra träffen: Vem är jag?

Den andra träffen var alla lite mer varma i kläderna, kunde nästan alla namn och vågade prata och samarbeta mer avslappnat. Alla elever är verkligen modiga och utmanar hela tiden sina rädslor och gränser.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation och dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och börja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

text
text

I grupper fick eleverna också skapa levande tavlor – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling.

Läxuppgiften till nästa gång blev att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken.

En av eleverna skriver i sin läxuppgift:
”Jag är vänsterhänt och gillar att äta glass och tacos. Jag är en väldigt lugn person och är bra på att lyssna på vad folk säger. Jag tror att andra tycker att jag är för snäll så att de anser att jag är en svag person. Jag tror också att folk känner att de kan lita på mig lättare, alltså att jag inte sviker.”

Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Första träffen: Vad är en människa?

Femtio förväntansfulla och pirriga elever och lika förväntansfulla undervisningsledare träffades för första gången i början på oktober. I vår fina lokal på Söra strax utanför Nyköping inledde vi den första undervisningsdagen i våra respektive två elevgrupper med temat: VAD ÄR EN MÄNNISKA?

Eleverna fick höra berättelsen om polisbataljon 101 och de helt vanliga männen som i juli 1944 fick order om att mörda den judiska befolkningen  i en polsk by. Vad fick dem att göra det de gjorde? Vad krävs för att våga gå emot sin grupp? Vad gör oss till människor? Kan man sluta vara människa? Kring detta fick eleverna fundera och diskutera. Alla skapade sina egna personliga anteckningsböcker och vi lärde oss varandras namn genom olika lekar och övningar.

Elevernas första läxuppgift blev att skriva kring temat: Vad är en människa?

Så här skriver en av dem:
”Vi säger att vi har en kropp och en själ. Kroppen är människan och själen är mänskligheten i människan. Vi människor är fria att ta hand om världen.  Alla människor har känslor. Det är bara det att människans känslor är komplicerade på grund av människohjärnan. Vi kan tänka, planera, reflektera och skilja på vad som är rätt och fel.”