Åttonde träffen: Att vara barn

Eftersom det var första gången som Toleransprojektet var med på högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 27 januari kommer först några rader om detta.

Vi samlades vid Teaterparken och gick med facklor till Stora torget. Där inledde Toleransprojektet minnesceremonin med textläsning. Tova, Pontus, Alice, Alessandro, Wiktoria, Oscar och Emma från årets grupper läste sina brev till Emerich Roth och Ola läste Emerichs svar. Sedan läste Lovisa från en av förra årets Toleransprojektgrupper inledning till Benny Grünfeldts berättelse om när han och hans familj deporteras till Auschwitz Birkenau. Amanda läste en text skriven i skogen i Josefow där 1500 judar mördas i juli 1942 och Freja sjöng på jiddish (det språk många östeuropeiska judar talade) en sång från gettot i Vilnius. Utöver dessa elever stod flera ur både årets och förra årets grupp med på Stadshustrappan. Det var en fin och minnesvärd ceremoni och vi tackar Ungdomsfullmäktige som satte ihop arrangemanget och bjöd in oss.

Veckan efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. De senaste gångerna vi varit här har vi haft en vacker gnistrande vintertavla utanför fönstren.

Inför denna träff, på temat: ATT VARA BARN, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn? Så här skriver några av eleverna:

Jag har ju blivit mobbad under en lång tid, inte så mycket nu men i lågstadiet och i början av mellanstadiet var det nog som värst. Jag har blivit upptryckt mot en vägg, blivit kallad olika öknamn, det har spridits dåliga rykten om mig som inte ens är sanna. Men det har även hjälpt mig att jag är den personen jag är idag. Så det har varit en väldigt viktig del av min barndom.

Min mamma har alltid spelat en viktig roll i mitt liv och hon har alltid tagit hand om mig. En händelse jag är glad över är att jag fick den mamma jag fick och att hon gjort mig till den jag är idag.

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina:

Kvällen 2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande. Mina vänner utanför gettot har sagt att de kan hjälpa mig ut. Om jag går med på detta kommer jag att tvingas lämna barnen här att dö. Barnen kommer att tappa hoppet när de får reda på att jag har svikit dem och lämnat dem i sticket. Därför har jag beslutat att jag ska stanna med barnen. Vi kommer alla att dö, oavsett, Vi ska fortsätta att kämpa tillsammans, ända in i döden.

Jag har fått ett erbjudande. Jag är väldigt tacksam för detta erbjudande men jag känner att jag inte kan lämna barnhemmet och alla barn som anförtrott sig till mig. Om jag inte är här, vem ska då leda barnhemmet? Jag kanske kommer att ångra mig i framtiden men jag måste tacka nej. Jag är evigt tacksam för detta erbjudande men känner att jag måste sätta de andra före mig själv. Inget kommer att bli bättre bara för att JAG rymmer. Kanske för mig men inte för de andra.

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en levande tavla samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Om alla har rätt till vila
om alla har rätt till fritid
om alla har rätt till lek
så måste jag också ha rätt till det.
Om alla har rätt till att slappna av
efter en lång dag
då borde jag också ha rätt till det.
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

Jag skäms inte över vem jag är
Jag har mitt egna unika namn som passar just mig
Jag är en egen individ
Jag är den jag är och jag har rätten till att vara den jag vill
Jag har rätt att ändra mitt namn
Jag är jag
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

Barn ska inte behöva bli slagna hemma
Ingen ska behöva bli diskriminerad
Ingen ska behöva bli kränkt
Ingen har rätt att förstöra mitt inre
Varför ska jag acceptera att bli förstörd?
Mitt liv och mitt minne ligger i dina händer
så slit inte sönder det
Om du blir slagen, våga säg det till någon som kan hjälpa dig
NEJ! Ingen har rätt att skada mig
Ta hand om mig!
(Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!

 

Förintelsens minnesdag och Hédi Frieds lärarpris

Imorgon lördag 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Med olika ceremonier världen över högtidlighålls minnet av de människor som mördades under Förintelsen. Här i Nyköping arrangerar Ungdomsfullmäktige en manifestation med fackeltåg från Teaterparken till Stora torget och olika framföranden från Stadshustrappan. Från Toleransprojektet medverkar både några av förra årets elever, de som nu är toleransambassadörer, och några av årets elever.  Alla som vill komma och visa sitt stöd för demokrati och allas lika värde samt minnas det brott mot mänskligheten som begicks under Förintelsen är varmt välkomna. Fackeltåget startar i Teaterparken kl 15.30. Samling kl 15.15.

Malin läser ur elevernas egna texter under förra årets resa med eleverna i Toleransprojekt till Förintelsens minnesplatser. Här i Auschwitz Birkenau.

En av de fyra lärare som tilldelas 2018 års Hédi Frieds lärarpris är Toleransprojektets lärare Malin Mattsson Flennegård. Hon får det för sitt arbete med att under många år undervisa om Förintelsen, demokrati och mänskliga rättigheter både på Nyköpings gymnasium och inom Toleransprojektet. Hédi Fried överlevde Förintelsen och är fortfarande verksam – hon skriver böcker om sina erfarenheter från bland annat Auschwitz Birkenau och föreläser för skolelever. Hédi har instiftat priset för att uppmärksamma lärare som särskilt verkar för att föra berättelser och lärdomar från Förintelsen vidare. Här kan man läsa mer om Malin och priset.

För två år sedan fick Toleransprojektets andra lärare, Ola Flennegård, samma pris. Här kan man läsa mer om det.

Ola Flennegård och Hédi Fried i riksdagen på Förintelsens minnesdag 2016, när Ola tilldelades lärarpriset.

Toleransprojektet är och vill fortsätta vara en plattform för unga människors förståelse för och kunskaper om demokratins förutsättningar och vad som kan hända om vi inte tillsammans värnar om alla människors lika värde och rätt att själva få definiera vilka de är och vill vara.

 

Sjunde träffen: En kugge i hatsystemet

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”. En av våra tidigare träffar fick eleverna skriva under rubriken: ”När jag stör mig på andra”. Det var ett första tillfälle att fundera över våra egna mörka tankar och känslor. Så här skrev några av eleverna då:

Jag som person tittar på folk och hur de beter sig riktigt noga. Jag stör ibland på allt och alla. 1) När folk har dubbelmoral 2) leker något de inte är 3) ljuger om saker de inte har 4) ljuger om sina känslor bara för att leka 5) sminkar sig fult men vägrar ta bort sminket 6) är allmänt jobbiga 7) desperata människor 8) när någon säger ”jävla svenne” men sen efter det bah ”Oj, Sverige är vidare till VM, älskar Sverige!” Så mitt svar är, jag stör mig på allt och alla.

Jag stör mig på de som försöker vara en person de inte är i verkligheten, som är en person men vill vara en helt olik person. Som de som är nazister och rasister och bara vill ont i denna värld. Jag stör mig också på de som är jobbiga och gör jobbiga saker mot mig och mina vänner.

Denna dagen inleddes med högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en man utan armar, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Varför är det på det sättet ni väljer att beskriva människorna? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom och ”lapp” istället för same.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, etnicitet, kön, tolerans och intolerans definierades.

Efter lite tabataövningar för att ruska loss kroppen kom vi till dagens huvudberättelse.  Ola iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt står vi själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, busschaufförer och städare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor. Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot busschaufförer eller städare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande och den kaosartade leken ”Amöba”. Golvet fylldes av amöbor, kackerlackor, kaniner, apor, människor och supermänniskor som utmanade varandra i ”Sten, sax, påse”. Några av eleverna tänkte så här kring vad de skulles minnas särskilt från dagen:

Jag kommer att minnas berättelsen om Kurt och hur han gjorde fel av rätt anledning, som när han gick med i nazistpartiet och även i SS. Jag kommer också att minnas hur mycket fördomar och hat som man bär med sig från hemmet.

Det kändes konstigt att göra hatpropaganda. Jag tror att jag kommer att tänka ännu mer på vad vi människor har för bilder av andra och olika grupper och att inte låta mig påverkas av dem.

Idag har vi lyssnat på berättelsen om Kurt. Den handlade om hur han började i SS trots att han var mot dem. Jag tycker att Kurt var snäll som person. Han var snäll även om han var med i SS.

Nu är det bara två träffar kvar innan det är dags att flyga med den första gruppen till Polen! Därför var det väldigt roligt att så många föräldrar och vårdnadshavare kom på mötet vi hade förra veckan inför Polenresan. Många av dem är väldigt avundsjuka på sina barn och de upplevelser som väntar dem!

 

 

Sjätte träffen: ”Vi och dom”

God fortsättning och välkomna till det nya året med Toleransprojektet. Om två månader befinner sig redan grupp 1 på resa i Polen. Vi närmar oss mer och mer den del av projektet där fokus ligger på att förstå de mänskliga mekanismer som gör att vi misstror varandra, sorterar in varandra i ”bättre” och ”sämre” och till och med hatar varandra.

Temat för vår sjätte träff var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Detta ledde oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning. Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% somalisk eller kurd och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när  de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Före läxläsningen förvandlade vi golvet till ett pirayahav som det krävdes samarbete och flytstenar för att ta sig över. Minsta felkliv resulterade i att stenar försvann och att svårighetsgraden ökade, men grupperna klarade det bra och efteråt fick de fundera kring hur samarbetet gick och varför.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om ”Vi och dom”. Så här formulerade sig några av dem:

Det klurigaste på dagen var det där med identiteten och om man kan byta identitet. Man fick tänka ordentligt och man blev trött i huvudet, Jag hade nog inte fixat det om jag inte var i en grupp. Berättelsen ”Jag ringer mina bröder” hade ett avslut som jag kommer att komma ihåg. När han ser sig själv i fönsterbilden. Bilden på Rubens familj och deras berättelse kommer jag också att ta med mig för att lära mina brorsor. Vi har en sådan bok hemma, så jag ska lära dem vad det egentligen betyder.

Alla diskussioner fick mig att ifrågasätta mig själv. Jag insåg även att jag har definierat mig som kurd hela mitt liv. Även om min farmor och gammelmormor är syrianer. För jag kan inte språket och känner ingen koppling som jag själv gör med Kurdistan. Jag kommer att ta med mig att man får definiera som man själv vill. Jag började dagen med andra åsikter än när vi slutade.

Denna sjätte träff avslutades i en ring på golvet. Eleverna fick höra oss ledare läsa högt alla de fina och viktiga nyårsönskningar de själva fått skriva på pappersstjärnor. Uppgiften var att skriva en önskan inför 2018 – för mig själv, för gruppen eller för världen. Önskningarna handlade om allt ifrån fred på jorden och stopp för miljöförstöring till mer personliga saker som ett bättre självförtroende, en mer harmonisk familjesituation och ett bra år i skolan.

Eftersom Polenresan närmar sig samlar vi på tisdag 16 januari föräldrar och vårdnadshavare till informationsträff i miniaula 1 på Alpha. Tiderna som gäller är kl 18.00 gör grupp 1 och 19.30 för grupp 2. Det ska bli roligt att få berätta om allt spännande som väntar eleverna!

 

Brev till och från Emerich

Under övernattningen härom veckan fick eleverna i båda grupperna se filmen om nu 93-åriga Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser under Förintelsen. Så här skrev några av eleverna när de vid 22-tiden på kvällen under tystnad satte sig och skrev sina brev till Emerich.

Till dig Emerich
Nu har jag sett filmen om dig. Jag kan inte fatta att du upplevt detta och överlevt. Det är helt sjukt att nazisterna kunde göra så mot alla er judar. Du är världens bästa förebild. Jag börjar gråta av allt det hemska nazisterna har gjort mot dig. Jag kan knappt tro att det är sant. Du är en så bra människa och du visade SS-männen att du är en så mycket bättre människa än dem genom att inte hämnas. Det var så starkt gjort. Ha det så bra!

Nu har jag sett filmen om dig. Jag är helt mållös. Inga ord är tillräckliga för att beskriva detta, hur fantastisk du är. Att du gått igenom allt detta men idag jobbar för att ingen annan ska få uppleva detta. Din historia är så otroligt viktig. Det är omöjligt för oss som inte upplevt något liknande att förstå och sätta oss in i din situation. Jag lovar att jag kommer att kämpa för att föra din historia vidare, kämpa för att så länge jag lever, aldrig låta något så fruktansvärt ske igen. Jag ska föra din historia vidare och för alltid se upp till dig, som den starka människa du är. Jag är otroligt ärad och priviligerad att få leva som jag gör och få vara del av detta och att få skriva detta till dig. Tack för allt, tack för allt du gjort, tack för att du kämpar. Du är otrolig! Tack.

Nu har jag sett filmen om dig. Det kommer många tankar i mitt huvud. Hur kunde man bli så illa behandlad som människa på grund av sin religion? Jag tycker om dig Emerich för att du har kämpat så hårt för att överleva det som du har varit med om och idag lever ett bra liv och hjälper ungdomar som har det jobbigt. Tack för att du finns och tack för din inspiration.

Ett tjockt kuvert med nästan femtio brev postades och efter bara två dagar låg ett svar och väntade i brevlådan. Så här skriver Emerich till eleverna i Toleransprojektet.

Kära Ungdomar!
Jag har nu läst era fina brev till mig. Det gläder mig att ni tog emot  budskapet i filmen på ett så fint sätt. Ni inger hopp om framtiden och har verkligen övertygat mig, att ni kommer att föra budskapet vidare. Jag säger alltid i mina föreläsningar, att i Sverige har vi en hel armé av fina ungdomar, som brinner för att göra insatser i skolan och i samhället. Era brev är verkligen det bästa beviset på detta. Vi som överlevt förintelsen och ännu kan berätta om det vi varit med om är bra några få som är kvar i livet. Vi är i stort sett jämngamla – själv är jag 93 – och när vi slutar berätta, så gör vi det nästan samtidigt. Därför är det så viktigt med ungdomar som ni, som förstår vikten av att föra budskapet vidare så att kommande generationer kan lära något AV förintelsen och inte bara OM förintelsen. Jag önskar er av hela mitt hjärta mycket framgång i livet och
En God Jul och Ett Gott Nytt År!

Varma hälsningar
Emerich

Som av en tillfällighet går årets Olof Palmepris till Emerich och Hédi Fried. Så här såg det ut i Dagens Nyheter 14 december.

En finare avslutning på 2017 kunde eleverna i Toleransprojektet inte fått! Nu väntar ett jullov och den första träffen 2018 går av stapeln torsdag 11 januari när vi träffar grupp 2 för temat ”Vi Dom”.

Vi ledare önskar er alla fina dagar under julhelgen och ett Gott Nytt År! Tack för alla glada och peppande tillrop här på bloggen och i verkligheten. Det betyder mycket för oss! Allt gott!

/Malin, Ola och Maja

 

Femte träffen: Kärlek och altruism

Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

Men vi inledde morgonen med att följa upp övernattningens brevskrivande till 93-åriga Emerich Roth genom att Malin högläste några av dessa brev samt ett svar från Emerich till eleverna. Detta svar får ett alldeles eget blogginlägg.

Som vanligt mjukade vi också upp oss med ett antal gymnastiska övningar som gav bra energi inför den innehållsrika dagen.

Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten föräldralös flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning. Texterna blev känslosamma.

Jag såg att ledet blev kortare och kortare och den fyraåriga flickan stod mitt bland människorna . Hon såg rädd ut. Jag lämnar min dotter. Jag kommer fram till flickan. Hon tittar upp. Kom, jag kan hjälpa dig vännen. Jag tar hennes hand. Hon slutar gråta. Följ med mig vännen. Allt kommer att bli bra. Allt kommer att gå bra. Det kommer att ta timmar att komma fram i ledet. Himlen är full av rök.  Vad kommer att hända med mig och den lilla flickan? Vad händer där borta längst fram i ledet? Jag tänker på min dotter. Esther, mitt barn, kommer hon att klara sig?

Jag ser en liten flicka som sitter och gråter. Jag känner igen henne från gettot. Jag sliter mig loss från min dotter och springer fram till henne. Kom följ med mig, var inte orolig, säger jag och tar hennes hand. Allting blir bra, jag är här nu, var inte orolig det löser sig, säger jag så lugnande jag kan samtidigt som vi går. Det är så synd om barnet. Helt ensam på en främmande plats utan minsta aning om vad som kommer att ske. Folk knuffas och tränger sig när vi går in i kön. Jag får syn på min dotter. Hon ser fundersam ut. Det är fullt med människor och ingen, absolut ingen, vet vad som kommer att hända. Jag hoppas att allt blir bra. Jag lämnade min dotter. Vad händer om jag aldrig mer får se henne. Nu måste allt bli bra. Massor av människor med olika ansiktsuttryck. Någon är rädd, arg, ledsen, men inte ett enda skratt hörs.

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Den ena gruppen släppte sedan loss fniss, flörtande och mod i leken ”Om du älskar mig baby” och den andra testade taktik och god smygförmåga i övningen ”Blodpotatis”.

Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.

Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff nästa vecka, 19 december.

 

Övernattning på Söra!

Visa av erfarenheten från första året med Toleransprojektet valde vi detta år att genomföra gruppernas övernattning på Söra redan före jul. Övernattningen är nämligen ett otroligt fint tillfälle att bygga samman gruppen ännu mer och få dem att känna sig trygga med varandra och i sig själva inför den stundande resan till Polen.

Så, i den mörka vinterkvällen for bussen med elever och deras packningar mot Söra där pizza, lekar och tävling stod på programmet. Undervisningsledarna utsattes för så kallad ”norsk karaoke” och grupperna fick gissa musikintron. Sedan väntade en klurig samarbetsövning där eleverna skulle bygga ett så högt torn som möjligt av marschmallows och spagetti – på tid. I den ena gruppen hann vi också med att reda ut en flera meter lång härva av rep. En omöjlig uppgift om man inte samarbetar!

När lek och skratt fyllt på energin tog vi oss vidare mot en annan känsla – allvar och eftertänksamhet. Efter att alla hämtat sina sovsäckar, täcken och kuddar och gjort det mysigt framför filmduken var det dags att få kvällens berättelse. Emerich Roth, 93 år, överlevde Förintelsen som ung man. Hans berättelse ”Förintelsens ögonvittne” finns på film och den såg vi tillsammans efter en kort introduktion av Ola.

Efteråt satte sig alla i bänkarna med penna och en blankt papper. Uppgiften blev att skriva ett brev till Emerich. Brevet inleddes: ”Till dig Emerich …” och så här skrev några av eleverna.

Till dig Emerich
Nu har jag sett filmen om dig. Jag kan inte fatta att du upplevt detta och överlevt. Det är helt sjukt att nazisterna kunde göra så mot alla er judar. Du är världens bästa förebild. Jag börjar gråta av allt det hemska nazisterna har gjort mot dig. Jag kan knappt tro att det är sant. Du är en så bra människa och du visade SS-männen att du är en så mycket bättre människa än dem genom att inte hämnas. Det var så starkt gjort. Ha det så bra!

Nu har jag sett filmen om dig. Jag är helt mållös. Inga ord är tillräckliga för att beskriva detta, hur fantastisk du är. Att du gått igenom allt detta men idag jobbar för att ingen annan ska få uppleva detta. Din historia är så otroligt viktig. Det är omöjligt för oss som inte upplevt något liknande att förstå och sätta oss in i din situation. Jag lovar att jag kommer att kämpa för att föra din historia vidare, kämpa för att så länge jag lever, aldrig låta något så fruktansvärt ske igen. Jag ska föra din historia vidare och för alltid se upp till dig, som den starka människa du är. Jag är otroligt ärad och priviligerad att få leva som jag gör och få vara del av detta och att få skriva detta till dig. Tack för allt, tack för allt du gjort, tack för att du kämpar. Du är otrolig! Tack.

Nu har jag sett filmen om dig. Det kommer många tankar i mitt huvud. Hur kunde man bli så illa behandlad som människa på grund av sin religion? Jag tycker om dig Emerich för att du har kämpat så hårt för att överleva det som du har varit med om och idag lever ett bra liv och hjälper ungdomar som har det jobbigt. Tack för att du finns och tack för din inspiration.

Nu återstår det bara att posta breven till Emerich. Han bort i Järfälla norr om Stockholm och läser och spar alla brev han får från elever runtom i Sverige. Han har vigt sitt liv åt att arbeta som socialarbetare och terapeut med ungdomar som hamnat i utanförskap och kriminalitet. Det har gett honom mening.

Det var trötta och omtumlade ungdomar som framåt 23-tiden släckte lamporna och sov sött inför den kommande dagen med vanligt Toleransprojektinnehåll. Ett antal individer hade blivit ännu mer en grupp. Tillsammans.

Fjärde träffen: Att stänga andra ute

I ruggig novembertid klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen inleddes med uppföljning av guldkorn ur tidigare läxuppgifter och med att alla fick skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i glasburken. Malala, Drottning Kristina och ”min pappa” och var bara några av personerna som nämndes och skrevs ner. En av dagens läxuppgifter hade rubriken: Den gången var jag modig. Så här skriver en av eleverna:

En gång för inte så länge sedan var jag och mina kompisar ute. Då kom en mörkhyad person förbi. De brukar vara rasistiska men mer som något att skämta om mellan varandra. De började iallafall skrika saker som ”vad mörkt det blev, tänd lampan!”. Först bara knuffade jag min närmaste kompis lite i sidan, men när han fortsatte  sa jag till honom. Alla vände sig mot mig. Den mörkhyade också, men bara kort innan han gick iväg.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att få grepp om och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen.

Ett tabatapass hjälpte också till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen. Alla gav järnet, om man ska uttrycka det milt.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer två exempel:

Jag är Steffi och just nu sitter jag på tåget. Bredvid mig sitter min lillasyster Nellie. Vi har varit på det här tåget i flera dagar och är snart framme i Göteborg. I min hand håller jag passet som mamma och pappa gav mig. ”Stephanie Sara Steiner” står det. Jag hatar nazisterna och att de bestämt att alla flickor ska heta Sara. Det är inte mitt namn och kommer aldrig att vara det. Nu stannar tåget. Utanför är det inga som skriker ”Heil Hitler” eller som drar människor ur sina hem.

Jag känner mig nervös. Nellie sover. Det är tungt att sitta på tåget, luften känns på något sätt kall. Jag undrar hur mamma och pappa har det. Är de vid liv? Allt som hörs är gråten från barnen och det dova ljudet från förarkabinen. Jag vet mycket väl att Nellie vill hem. Innan hon somnade fick jag trösta henne. Allt jag hoppas på är att Sverige är ett bättre land där vi kan leva fritt.

Eleverna fick högläsa sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. Malin läste sedan ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och sedan fick eleverna fundera över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån dem?

Näst på tur stod samarbetslunchen. Den ena gruppen fick uppgiften att fylla en resväska – konkret och symboliskt – med det innehåll gruppen tänkte människor känner är viktigast när man ska starta ett nytt liv i ett nytt land. Alla fick sätta upp sin resväska och presentera den.

Den andra gruppen fick istället uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.

Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, då grupp 1 också har övernattning. Grupp 2 hade övernattning på Söra inför denna träff och de två övernattningarna får ett eget blogginlägg nästa vecka.

 

 

 

Tredje träffen: Mod och civilkurage

Två frostiga och kalla novemberdagar träffades vi i grupp 1 och 2 för att ägna oss åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit. Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?”:

Enligt mig är jag en lätt sårbar person med väldigt mycket känslor och åsikter. Jag är en stor djurvän . Jag älskar alla djur och de flesta gillar mig. Andra ser mig som en deprimerad och stökig sak som vill ha mycket uppmärksamhet, vad jag har hört. Vissa uppfattar mig som dryg och bitchig. Fast jag är inte det. Jag är ganska blyg när jag är själv. 

Jag är en pojke som är ateist och älskar fotboll. Jag är högerhänt och högerfotad, lite irriterande. Jag är självkritisk och nyfiken på hur saker och tid fungerar. […]Jag vill vara mig själv, fast lite gladare och snällare. Fast mest vill jag vara mig själv för alla har brister och förtjänster.

Dagens berättelse vi lyssnade till började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. I den ena var åskådarna passiva och i den andra blev de aktiva och försökte ge situationen en positiv riktning.

Vi fick tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Vi fortsatte härifrån med en skapande uppgift i grupp som handlade om att göra ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och grupperna visade på fin samarbetsförmåga och hade verkligen tänkt till kring sina olika tolkningar.

Vissa hade koncentrerat sig på exempel på mod, andra på människor som är modiga förebilder. En grupp gestaltade mod som ett lejon med Pridefärgad man. En spännande fråga uppstod. Var i kroppen sitter modet? I huvudet, magen, hjärtat eller någon annanstans?

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Hovrasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i mars, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om att stänga andra människor ute. För grupp 2 blir nästa gång lite speciell eftersom de är först ut med gruppernas övernattning på Söra!

Andra träffen: Vem är jag?

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver en elev:

Det som skiljer en människa från ett djur är alla känslor. Ett djur kan inte känna alla känslor som en människa. Jag tror att alla föds med empati, det är bara det att alla inte vill öppna den dörren. Alla har möjligheten men vissa gör inte det. En mänsklig människa är någon som visar att man bryr sig om varandra. Alla människor söker uppmärksamhet och bekräftelse.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa levande tavlor – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. En elev skriver så här om dagens berättelse:

Det var en intressant berättelse om Jackie. Jag lärde mig hur stor betydelse uppväxten har i ens liv.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation och dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blev att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken.

Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Efter rast ute i det fina oktobervädret var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög. Denna regel hålls väldigt fint.

Nu väntar ett höstlov innan det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!