Nyköpings första toleransambassadörer!

Det första året med Toleransprojektet i Nyköping är slut. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska upplevelser, nya kunskaper, gemenskap, glädje och allvar.

Allt som är viktigt måste få en värdig avslutning. Så blev det verkligen när Nicolaiskolans aula den 22 och 23 maj fylldes av förväntansfulla föräldrar och vårdnadshavare, syskon, släktingar, vänner, lärare, rektorer, tjänstemän inom Barn Utbildning Kultur och Division Social Omsorg samt politiker och andra intresserade.

En utställning med texter och foton från dagarna på Söra och från resan i Förintelsens spår i Polen fanns att beskåda liksom exempel på elevernas fina konstverk, skapade under de olika teman vi arbetat med. Både SVT Sörmland och Södermanlands Nyheter kom och intervjuade eleverna för att höra om deras upplevelser av Toleransprojektet. Se SVT Sörmlands inslag här.

Varje grupp hade varsin avslutningskväll och det var taggade, nervösa och spralliga elever som intog scenen i sina basgrupper. Varje basgrupp hade förberett tänkvärda och personliga presentationer med högläsning från egna och varandras texter, bilder och reflektioner kring vad Toleransprojektet har betytt i form av nya kompisar, ökad självkänsla, mod att vara sig själv, nya kunskaper och insikter om hur det är att vara människa.

Presentationerna avslutades med att alla elever klev upp på scenen och höll upp en skylt med ett eller några ord som beskrev det viktigaste man upplevt i Toleransprojektet. Ord som ”tillsammans”, ”kunskap” och ”ett minne för livet” lyftes mot publiken.

Sedan väntade kvällens viktigaste ceremoni – att diplomera Nyköpings första toleransambassadörer. Varje elev fick komma fram och ta emot ett diplom och ett intyg på genomförd utbildning inom Toleransprojektet. Intyget innehåller information om vad Toleransprojektets undervisning inneburit och kan exempelvis användas som referens om eleverna söker sommarjobb. Innan kramkalaset tog vid hade vi den sista ordflätan tillsammans på scenen. Vi slutade således som vi började ute på Söra i oktober förra året.

Det känns svårt och vemodigt att säga hej då, men vi som har varit projektets undervisningsledare är så stolta och tacksamma över att ha fått följa dessa elevers fantastiska utveckling. De har vuxit inåt och utåt – både som individer och som grupp. Vi har gjort det tillsammans!

I augusti startar ett nytt Toleransprojektsår. Då kommer vi ut på de fyra skolor (Nyköpings högstadium, Fokusskolan, Mikaeliskolan och Vittra) som under 2017-2018 valt att ge sina elever möjligheten att söka en plats i projektet och träffar nya elever i årskurs 8. Det ser vi fram emot.

Ett stort och varmt tack till alla som under detta år har kommit med glada tillrop, goda råd och stöttat oss i vår strävan efter att skapa det allra bästa för våra elever. Tack och ha en fin sommar!

Så kom den sista träffen …

Det var med blandade känslor vi träffades på Söra för sista gången. Vi har ju fortfarande slutpresentationerna kvar, så det var inte sista gången vi sågs, men våra undervisningsdagar på Söra är slut. Det finns så mycket att känna glädje över – all gemenskap, nya kunskaper och stora upplevelser men samtidigt tar något slut och det känns vemodigt och sorgligt.

Dagen fylldes av allt det vi måste knyta ihop och bli färdiga med inför avslutningskvällarna då familj, kompisar, lärare och andra intresserade kommer och lyssnar på oss. Vi hade generalrepetitioner och gav respons till varandra. Elevernas sista skrivuppgift blev att fundera över vad som hänt sedan oktober förra året. Vem var jag då? Vem är jag nu? Men också vad som hänt med gruppen. Vilka var vi då? Vilka är vi nu?

Så här beskrev några av eleverna sin egen utveckling under Toleransprojektet:

Jag var blyg när jag kom första gången. Jag kunde inte prata så mycket svenska, jag hade inte så många berättelser. Jag hade inte så många kompisar. Men nu är jag inte blyg. Jag kan prata bra svenska, jag har många kompisar och jag kan många berättelser.   

Innan jag började Toleransprojektet var jag en blyg tjej som hade det tufft i skolan. Jag brukade vara i min egen bubbla och öppnade mig till få personer. Jag vågade inte prata inför folk, lära känna nya människor och vara mig själv. Nu, efter nästan åtta månader känner jag helt annorlunda. Jag har lärt känna nya människor och börjat komma ut ur min bubbla. Jag deltar i diskussioner och börjar ta för mig mer. Jag har verkligen förändrats.

Innan första gången på Söra så visste jag inte så mycket om andra världskriget. Nu på sista dagen på Söra så har jag mycket mer kunskap. Jag har också lärt mig hur andra folk lever och har det. Saker som jag inte har tänkt på innan som man trodde var så självklara men i själva verket var typ de svåraste frågorna. Nu är jag en person med mycket mer kunskap och mycket mer förståelse om folk och religioner. Jag tänker efter mer, till exempel om jag säger något till någon.

Jag var omedveten om allt vi tagit upp och jag tänkte knappt aldrig i ett konsekvenstänkande. Jag tänkte inte så mycket på vad jag skojade om och att andra kanske skulle ta illa vid sig. Jag hade lite svårt för att stå upp för mina egna åsikter. Nu vet jag mer om vad som hänt och har fått mer konsekvenstänkande. Jag tänker mer på vad jag skojar om och försöker göra så att ingen tar illa vid sig. Jag vågar stå upp för mina egna åsikter och vill gärna skydda andra som får skit som de inte förtjänar.

Den sista uppgiften för burken blev att skriva: Vad vill du säga till dig själv nu när Toleransprojektet nästan är slut? Vi avslutade dagen med kanelbullar och kakor samt en sista gruppbild och ordfläta utomhus nere vid Sörasjön innan bussen för sista gången fiskade upp eleverna för hemfärd.

Vi har hela tiden haft ett antal motton under Toleransprojektet. ”Vi gör det tillsammans!”, ”Vi gör inte detta för att vi måste utan för att vi vill!” och ”Fråga inte vad gruppen kan göra för dig utan efter vad du kan göra för gruppen!”. Därför passar det bra att avslutningsvis låta en elevröst beskriva hur hen ser på gruppens utveckling under Toleransprojektets gång:

Vi var först osammanhängande individer som egentligen inte hade något gemensamt med varandra. Vi var alla lite osäkra och det märktes på olika sätt på olika personer. Nu är vi en enhet som på många sätt hör ihop. Vi har minnen och upplevelser gemensamt som vi aldrig kommer att glömma. Jag tänkte ibland på det här när vi var i Polen. Jag hade inte varit densamma nu utan de här människorna. Jag hade inte fått samma upplevelser om vi inte hade varit på Söra och blivit ett vi. Vi är trygga i oss själva och i varandra.

Bättre än så kan det inte sägas. Två grupper fyllda av individer har blivit två unika, trygga och starka grupper.

Nu väntar två avslutande presentationskvällar i Nicolaiskolans aula 22 maj (grupp 1) och 23 maj (grupp 2) kl 18.30-20.00. Kom och lyssna på hur eleverna valt att berätta om sin tid i Toleransprojektet. Välkomna till två minnesvärda kvällar!

Tionde träffen: Efter resan till Polen

Äntligen fick vi träffas igen ute på Söra efter resan till Polen och ett påsklov. Det blev naturligt att låta dagens tema vara: Efter resan till Polen. Vi hade massor att följa upp och reflektera över och lika mycket att fundera över inför fortsättningen och den stora avslutningen i maj.

Vi inledde med ett bildspel från resan som helhet, lyssnade på radioinslaget i P4 Sörmland innan alla elever åter fick sina skrivböcker i handen och rubriken: Att komma hem att skriva kring. Hur kändes det att komma hem? Vilka typiska frågor fick du av din omgivning? Har du tänkt tillbaka på resan? Hejar ni på varandra i korridorerna på ett nytt sätt nu? Så här skrev några i sina skrivböcker:

Min första reaktion när jag hade kommit hem var att jag ville tillbaka. Inte bara hade jag lärt mig massor, utan jag hade också varit i en fantastisk grupp. Det kändes också som att tiden stannat när jag åkte, som att allt här hemma bara fastnade medan jag upplevde. Sedan när jag väl kom hem hade inget förändrats. Skolan, hemmet och allt annat var precis likadant. På något sätt gav det mig en uppgivenhet. Hur skulle jag kunna fortsätta leva som vanligt när det hänt så mycket?

Hur var det att komma hem? Jo, det var inte första gången jag kom hem ifrån en resa, men den här var helt annorlunda. När jag knackade på dörren hemma var jag inte längre densamma som jag var när jag klev ut ur den en vecka tidigare. Jag lärde mig otroligt många saker som jag hade aldrig tänkt jag kunde lära mig på sju dagar. Det är var absolut en av de bästa resor jag någonsin gjort.

Jag ville inte åka hem från Polen men den första dagen när jag såg dem som var med på resan så kände jag att vi har något gemensamt. Vi har tillbringat en hel vecka av våra liv tillsammans i ett främmande land. Det är bara vi som kan ha en konversation om till exempel när vi stod i skogen i Josefow eller den där morgonen när hade ordfläta.

Jag var ett känslovrak, alla känslorna var utanpå efter resan. Jag var glad att jag var hemma men också ledsen för nu var jag tvungen att lämna det som hade varit allt i en hel vecka. Frågorna spottades ut ur både mamma och pappa men jag visste inte vad jag skulle svara. Vad har ni gjort? Allt, var det enda jag kunde få ur mig. Vi har skrattat och gråtit, ibland nästan samtidigt. Vi har lyssnat och fått kunskap men också fått upptäcka den själva. Jag kunde inte beskriva vad jag hade varit med om för det var något så enormt. Jag kan fortfarande inte förstå hur så mycket kunskap och så många känslor kan rymmas inom en vecka. Den tillhörighet som jag känner är enorm och jag kan inte förstå att det snart är slut.

Skrivboken är nu fylld av tankar och reflektioner från oktober och fram till och med Polenresan. Därför var det viktigt att inför den sista stora uppgiften i basgrupperna – att förbereda en slutpresentation – låta alla elever få tid att läsa igenom alla texter och kommentarerna från oss undervisningsledare. Efter det påbörjade grupperna arbetet med att planera sina presentationer. De funderade över: Vad ska vi berätta om Toleransprojektet och det vi lärt oss? Vilka bilder vill vi visa? Vilka texter som vi skrivit ska vi högläsa? Ska vi låta publiken göra något? Eftersom vi ska framställa egna t-shirts utlystes också en tävling i att skapa den bästa loggan för Toleransprojektet. Varje grupp fick presentera sitt förslag till upplägg och fick respons från övriga grupper.

Dagens uppgift till burken blev att skriva ner något om sig själv kopplat till Polenresan. Ditt starkaste minne? En viktig erfarenhet? En fråga du bär med dig? Många lade oss ner minnen i burken som samlades in under resan. Från förintelselägret Belzec hade vi med oss stenarna från minnesstunden hem. Många valde en sten att lägga i burken.

Den tävling som vi ägnade sista dagen i Krakow åt: Uppdrag Kazimierz, fick sina vinnare och dagen avslutades med prisutdelning – fina skrivböcker från bokhandeln i Kazimierz, de före detta judiska kvarteren.

Nästa gång blir den sista gången vi ses på Söra och då väntar bland annat generalrepetitioner inför slutpresentationerna som kommer att äga rum i Nicolaiskolans aula måndag 22 maj kl 18.30-ca 20.00 (för grupp 1) och tisdag 23 maj kl 18.30- ca 20.00 (grupp 2). Då är föräldrar, kompisar, lärare, politiker och andra intresserade varmt välkomna att lyssna. En inbjudan skickas ut inom kort!

Toleransprojektet hos P4 Sörmland

Många är intresserade av att veta mer om elevernas upplevelser och tankar efter resan till Polen. Därför kontaktade reportern Urban Hedqvist oss för en intervju. Trots att det var mitt i påsklovet var det inga problem att få med sig taggade elever.

Lovisa, Abdi, Oliwer fick komma till radiostudion i Nyköping och de svarade personligt och klokt på frågor som: Varför gick ni med i projektet? Vad under resan i Polen gjorde starkast intryck på er? Vad hände med er inombords? Skulle ni rekommendera andra att söka till Toleransprojektet?

Ledaren Malin var också med och berättade om Toleransprojektets målsättning och om vilken utveckling hon sett hos eleverna från att projektet började i oktober.

Här kan ni lyssna på intervjun i sin helhet:

Intervju i P4 Sörmland

Resa 2: I Förintelsens spår. Sista dagen

Så kom då den sista dagen i Förintelsens spår för grupp 2. Hela förmiddagen ägnade vi åt de före detta judiska kvarteren i Kazimierz. Basgrupperna fick i uppgift att lösa en rad uppgifter genom att följa en karta, hitta platser på historiska fotografier och återskapa situationen på fotot. Ibland fick förbipasserande människor tas till hjälp för att uppgiften skulle kunna lösas. Eleverna letade bland annat efter synagoga, ett judiskt kosherslakteri, en gatukorsning och spåren efter en bönekapsel vid en dörrport.

Vi besökte sedan synagogan Remu, den enda aktiva synagogan i hela Krakow. Före andra världskriget levde omkring sextiotusen judar i staden. Nu finns endast ett hundratal kvar. Utanför Remu ligger den judiska begravningsplatsen och vid den så kallade ”lilla Klagomuren” – en mur byggd av fragment efter sönderslagna gravstenar – avslutades resan med att vi samlades tätt och spelade den judiska sången Yerushalaim Shel Zahav.

Sedan fick eleverna den sista skrivuppgiften: Vad är meningen med livet? När känns ditt liv som mest meningsfullt? Några av svaren löd som följer. Den här gången skrivs inte namnet på eleven ut av respekt för det ofta väldigt personliga innehållet.

Jag tror det finns flera meningar. Mitt liv har som mest mening när jag är med familjen och vänner. Även nu Toleransprojektet har blivit ett stort minne som har mening i mitt liv.

Det är en svår fråga. Men när jag känner mening är när jag får starka känslor som till exempel när min lillasyster föddes. Under den här resan så är det mest meningsfulla alla minnen och den fakta jag lärt mig.

Ibland kan det kännas jobbigt och man tänker att det inte finns någon mening med livet. Men alla har dåliga perioder. Alla har någonting. Det är inte meningen att livet ska vara perfekt så länge man är nöjd. När jag upptäcker och besöker nya platser så känns det som en mening, att till exempel komma till Auschwitz och lära sig hur folk tänkte och hur folk har det idag. Jag har lärt mig att man ska ta vara på livet för man kan lika väl vara död imorgon.

Att ha kul och inte leva av jorden utan på jorden. Det innebär att man tar sin roll i samhället och gör nytta, inte är en belastning. Mitt liv känns meningsfullt när jag hjälper andra och får höra det och när jag är glad.

Under den sista kvällssamlingen på tisdagskvällen pratade och skrev vi om resan som helhet och hur vi ska presentera den när vi kommer hem och projektet är slut. Många kloka tankar skrevs kring frågan: Varför ska man göra en sådan här resa? Återigen får skribenterna vara anonyma:

Jag gjorde denna resa för att jag tänkte att jag behöver denna resa för att växa som person och få mer kunskap om Förintelsen.

Jag har lärt känns många nya människor och jag har lärt mig mer om Förintelsen. Det blir ett minne för livet. Att åka flygplan för första gången och att vara borta från familjen i en vecka har varit jobbigt och även roligt. Att ha en minnesstund i Auschwitz var det bästa jag gjort. Detta var ett bra val jag har gjort.

För att man utplånade nästan en religion som inte hade skadat någon. Och hur mycket det är som gör människor galna. Och att förstå och se hur långt människor kan gå för att göra världen till det de tror blir en bättre plats.

Enligt mig ska man göra en sådan här resa för att det har lärt mig en del om mig själv och historien och folk omkring mig och det kommer att hjälpa mig i skolan. Jag hade väldig tur med gruppen jag hamnade i. Här respekterar vi varandra och jag har hittat mina bästa vänner här och det ändrade hela mitt skolår för om det inte vore för Toleransprojektet så skulle jag vara ensam.

Denna resa ska man göra. Denna resa kommer att vara extremt viktig i framtiden. På denna resa har jag verkligen fått gå igenom HELA mig. Jag har träffat hatet, det ledsna, det glada men framförallt det omtänksamma i mig. Att få höra om allt och verkligen försöka inse att detta hände. Det hände på grund av detta och så här gick det till. Samtidigt har man en fantastisk grupp som alltid kan hjälpa en. 

Nu är vi hemma igen och vardagen i skolan, familjen och på fritiden ska rulla på igen. Men vi bär med oss minnena av denna stora och viktiga resa. Vi gjorde den tillsammans – inte för att vi måste utan för att vi ville. Tack alla fina elever och medföljande lärare!

 

 

 

Resa 2: I Förintelsens spår. Sjätte dagen

Idag har vi ägnat oss den vackra och historiefyllda staden Krakow. Vi har följt spåren efter det judiska liv som fanns här före andra världskriget i gettot Podgorze vidare in i det före detta koncentrationslägret Plaszow. Nu finns ett tomrum efter alla de människor, judar, som en gång levde i staden.

Många av de texter eleverna skrivit som läxor och reflektioner hemma i Sverige har höglästs under hela resan på de olika platserna. Så också här i Krakow. Detta eftersom vi under våra dagar på Söra lyft fram frågor och teman som hela tiden gör sig påminda i de ämnen vi behandlar under resan. Idag har exempelvis två texter lästs i gettot som beskriver hur den judiska flickan Steffi måste lämna sin hemstad Wien för att fly via tåg till Sverige och Göteborg. En av texterna löd så här:

Jag känner mig uppgiven och sviken av mitt hemland. Jag känner mig meningslös, som att jag inte är behövd längre. Jag tänker på mitt liv innan jag behövde resa till Sverige, allt jag gjort och jag tänker på hur mitt liv kommer att se ut i Sverige, hur jag kommer att bemötas, om jag kommer att få nya vänner, om mamma och pappa faktiskt kommer att hämta mig och Nellie. (Max)

I Plaszow fick eleverna uppgiften att fundera över de tomma platser vi besökt under resan. Varför tar vi er med till en massa tomma platser? Så här svarade några:

För att vi ska förstå bättre att det saknas en massa människor där det förut levde väldigt många. (Hugo)

Bara för att det inte finns så mycket kvar så finns historien kvar, så man kan få en bild i huvudet av hur dåligt de hade det. Det är också viktigt att kunna uppfatta själv, inte bara med hjälp av läger. (Sebbe)

För att vi ska se vad som hänt med platserna, vad som finns och vad som skedde här, varför det hände. Vi ska verkligen få ett intryck av hur livligt det var här och senare bara ”poff”, allt är borta. (Emil)

Det blir ett sätt att förstå att man inte kan bevara allt. Livet måste gå vidare men man kan fortfarande föreställa sig och berätta om platserna. […] Så att de människor som försvann alltid ska minnas och att någon ska få höra deras historia. Allt skulle tystas ned och en kultur förstöras. Tomrummet blir en symbol för saknaden och minnet efter det och dem som försvann. (Lovisa)

För att verkligen visa att Förintelsen inte bara är gaskammare. Det handlar om hur sex miljoner liv bara försvinner och allt som har med den att göra. (Fanny)

Imorgon är det dags för hemresa, men först besöker vi de före detta judiska kvarteren i Kazimierz och där väntar en svår gruppövning som ställer kunskaper och klurighet på prov. Ett besök i synagogan Remuh står också på programmet.

Resa 2: I Förintelsens spår. Femte dagen

Vår femte dag i Förintelsens spår förde oss tillbaka till Auschwitz Birkenau och till den del av lägret som mördade och förintade de människor som anlände till rampen i tågvagnar. Vi kom till björkdungen där Gerti och Ruben och deras släktingar kom med tåg från Ungern i maj 1944. I saunan fanns  bildväggen där eleverna hittade fotografierna på ”sina” barn och där skrev alla ett brev till sitt barn. Vi höll en minnesceremoni med diktläsning, den judiska bönen kaddish och nedläggning av stenar. Efter lunch begav vi oss in till den gamla staden Oswiecim där vi följde spåren efter det judiska liv som fanns, men nu är borta. Under dagen skrevs en rad olika texter. Så här skrev några om minnen från dagen:

Jag tror att jag kommer att komma ihåg att jag förstod mer om Förintelsen. Att Auschwitz under 56 dagar tog in 147 laster med 438 000 ungerska judar, om Shlomo och Sonderkommando och hur tomt det faktiskt blev när judarna försvann. Även hur stort Auschwitz var och hur exempelvis krematorierna såg ut (det som gick att se). Tomrummet fanns också i staden Oswiecim bland annat på en plats där judar haft sin synagoga och bott men att det nu inte finns någon synagoga och inte en enda jude sedan år 2000. (Oskar H)

Jag tror att jag kommer att komma ihåg bilden på mitt barn. Det var en ledsam men ändå glad känsla. Jag gick runt och trodde att jag inte skulle hitta mitt barn. Jag hittade mitt barn och mycket mer. Jag hittade bilder på henne och hela hennes släkt. Jag vet nu vad alla hette, var de bodde och vad de arbetade med. Jag vill leta djupare i denna bild och ta reda på mer om henne och hennes släkt. (Amanda B)

Jag kommer att minnas när vi var på den judiska gravplatsen och man såg hur mossa växte på gravstenarna hur igenväxt det var. Man såg att ingen skötte om den här. När Ola sa att ”de som skulle sköta om de här gravplatserna föddes aldrig”, då blev jag rädd. Det förklarar hur många människor som mördades och hur tomt det blev i städerna efter Förintelsen. (Ida)

Till barnet på fotografiet i saunan skrevs bland annat följande texter:

Hej min ängel. Jag vet att allt är svårt nu och jag är ledsen för det. Jag vet att jag lovade dig att inget kommer att hända dig om du bara är snäll och lyssnar. Förlåt mig, jag gjorde fel i att lova dig något som jag visste att jag inte skulle kunna hålla. Jag ljög för dig. Människor gör elaka saker. De är som monstren i garderoben. De bryr sig inte om ifall du går och lägger dig i tid eller ifall du äter upp all din broccoli. Förlåt mig för att jag inte kunde skydda dig när du behövde mig som mest. (Tindra)

Hej mitt barn! Jag vet att du inte känner mig. Men jag lovar dig, jag vill dig inget ont. Idag fick jag gå in i ett rum i ett slags hus i Birkenau dit du kom och på en vägg satt massor av foton av olika människor och jag blev ombedd att leta upp dig. När jag tittade upp på väggen såg jag dig nästan direkt. Jag kände igen konturerna av dig och din hatt som du har på dig. Mitt barn, vem du än var så vill jag att du ska veta att du inte hade gjort något fel. De tog din identitet och ditt värde. Men mitt barn, bara för att de gör så betyder det inte att det är rätt. […] Jag kommer inte att glömma dig för bilden av dig är fast i mitt huvud. (Emilie)

Nu befinner vi oss i Krakow och här väntar det före detta gettot och det före detta koncentrationslägret Plaszow på oss imorgon.

Resa 2: I Förintelsens spår. Fjärde dagen

Idag har vi haft en dag fylld av nya slags platser, berättelser och starka känslor – samt vårsol och björkar som kläs i skir grönska. Fånglägret Auschwitz Birkenau stod på förmiddagens program och eftermiddagen ägnade vi åt Auschwitz Stammlagers utställningar. Elevernas egna texter täcker det mesta av våra upplevelser under dagen.

I den så kallade dödsbaracken i kvinnolägret i Birkenau skrev alla utifrån frågan: Vad är människovärde och varifrån kommer det?

Jag tror att människovärde är ens rättighet att ha det bra. Man ska inte behöva leta i sopor efter mat eller sova bland råttor. Det är att andra behandlar dig som du behandlar dem. Ingen har rätt att trampa ner på någon annan och göra så att de känner sig meningslösa. (Tindra)

Människovärdet är för mig självklart. Att alla människor har rätt till mat, vatten, tak över huvudet, kärlek och utbildning är en självklarhet för mig. Det finns så klart hur många andra saker som definierar människovärde men jag tror att jag inte riktigt behöver räkna upp allt. När man blir fråntagen sitt människovärde och blir behandlad som ett ”stycke” istället för en jämlik människa så är det lätt att man börjar se sig själv så. (Frida)

Människovärde är respekt mellan människor. Att känna sig behövd men samtidigt ha en värdighet och ett privatliv. Att få ha något för sig själv och att ha någon form av makt över det man är. Både mentalt och fysiskt. Att kunna få och bestämma över sin egen kropp och att få ha egna åsikter gör att man får ett visst människovärde. Människovärdet kommer ur respekt och förståelse. (Lovisa)

Utanför det som kallas barnbaracken, som innehöll en kindergarten, fick alla elever en hälsning hemifrån i form av brev från nära och kära. Det blev en känslosam stund. Så här beskriver Amanda B sina känslor.

Idag har nog varit dagen som var mest känslosam. Det känslosamma var inte att se barackerna eller, jo det var ju jobbigt men det som fick mig att brista ut i gråt var när jag fick brevet. Jag såg att det var brev och jag frågade Max vad det var. Han sa att det var brev från våra föräldrar. Min mamma hade skrivit ett brev till mig. Jag fick en klump i halsen och gick iväg och läste brevet. Jag var glad men tårarna slutade inte rinna. Min familj betyder mycket för mig och kommer alltid att göra det. (Amanda B)

Under eftermiddagens besök i Auschwitz Stammlager blev utställningen del av uppgiftsutförandet. Alla fick bland annat i ett rum rita av en barnteckning som ett barn ritat någonstans i Europa under andra världskriget.

Imorgon återvänder vi till Auschwitz Birkenau för att uppleva det som var förintelselägret Birkenau och kommer då till den plats där alla kommer att få ”träffa” sitt barn – det barn vars fotografi alla elever har inklistrat på pärmen i skrivboken. Därför avslutades kvällssamlingen med skrivande under rubriken: ”Imorgon när jag träffar dig …”

Då vill jag veta mer om dig och om du är med din familj. Vad tänker du på när du är vaken? Vad gör du när du är ute och vad sysslar du med när din familj är borta? Har du några syskon? (Abdi)

Jag vill veta mycket om dig och du ska få veta mycket om mig och jag kommer att ställa frågor till dig om vad som har hänt dig. (Oscar G)

Imorgon när jag träffar dig vill jag veta mer om dig, ditt namn, din familj och till och med din favoritaktivitet. Jag vill veta vem jag kallat för ”mitt barn”. (Max)

Tack för idag alla fina elever. God natt från Polen!

Resa 2: I Förintelsens spår. Tredje dagen

Dagens stora upplevelse var besöket i skogen i Josefow. Där mördade helt vanliga män ettusen femhundra människor, judar, som bodde i den lilla byn. De utförde sin första order. Trots att de hade fått möjligheten att avstå. Där i mossan satt eleverna och skrev om hur det kändes att nu befinna sig på den plats som Toleransprojektets första berättelse utspelade sig på. Här följer några av elevreflektionerna.

Det känns väldigt konstigt när man tänker att det var här som vanliga pappor från Hamburg började bli det de till slut blev. Det går verkligen inte att förstå att barn blev skjutna av en vuxen de hade något slags förtroende för på just den här kvadratmetern där jag sitter nu, 75 år senare, och skriver i min bok. Helt sjukt. Jag lutar mitt huvud mot trädet jag har som ryggstöd och tänker: Vad är felet? Hur? Vad jkände de för motivation? De visste inte att de inte skulle få något hårdare straff än att vara tvungna att laga mat istället för att skjuta. (Ludvig)

Ola har berättat om hur skyttarna och de som assisterade gjorde för att avrätta 1500 judar i skogen i Josefow och att många med sin mänskliga instinkt inte kunde göra det så lätt. De fick supa i sig en massa alkohol för att kunna utföra ordern. Många spydde och mådde dåligt för den gärningen de var tillsagda att göra av major Trapp. (Sebbe)

Jag lutar mig mot ett träd och bara tar in lukten, ljuden, känsel och syn. Jag njuter. Det är väldigt vackert här och fåglarna kvittrar så vackert men det känns konstigt att säga ”vackert” eftersom jag vet vad som har hänt här och det känns hemskt. Men det är kanske därför det känns så fridfullt och vackert här. (Emil)

Det känns lite overkligt att sitta här. Tänk att det var här polisbataljon 101 var. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. För den här platsen har överrumplat mig. Alla känslor har bubblat upp i min kropp och är på väg att bubbla över. Den här platsen känns viktig. Det är en plats där många mördades och dem bör vi minnas. Men vi måste även minnas att de som gjorde detta var precis som du och jag. Det måste vara väldigt svårt att ta steget att trycka av avtryckaren. Jag vill att vi ska minnas att förövarna också bara var människor. (Emilie)

Efter en lång bussresa till Oswiecim avslutades kvällen med att basgrupperna presenterade sina minnestavlor över människorna som mördades i skogen i Josefow. Instruktionen var att inte fokusera på döden och mördandet utan på det liv som fanns. Hur hedrar vi människorna som levde i Josefow?

Avslutningsvis följer en text som Hjalmar skrivit om hur han vill bli ihågkommen den dag han är borta. Idag var det Hjalmars födelsedag! Imorgon får han och de andra i gruppen möta Auschwitz.

Jag vill dels att man ska säga att jag var en rolig och glad person men mest av allt att jag var en person som behöll hemligheter och var en god, snäll och givmild vän som inte var alltför tråkig.

Resa 2: I Förintelsens spår. Andra dagen

Idag har vi varit i den lilla byn Izbica och i förintelselägret Belzec. Eleverna har skrivit massor och därför kommer denna gång deras egna ord få beskriva dagen som helhet. Först berättar Lovisa om sina upplevelser av Izbica.

I Izbica fick vi besöka det som en gång var den judiska begravningsplatsen. Den skändades av nazisterna som även grävde stora massgravar i närheten där de senare avrättade cirka fyra tusen människor. Människorna fick som på så många andra platser klä av sig nakna, lägga sig på de redan avrättade människorna och sedan bli skjutna. Vi fick också höra berättelsen om Jakob, en judisk pojke. Han var familjens minsting som alla gullade med. När kriget började var han nio år. Hans tio år äldre bror följde med de sovjetiska styrkorna när området blev ockuperat av Tyskland. Han var rädd för vad som skulle hända om Tyskland kom och gjorde verklighet av sina hot. Jakobs pappa, mamma och systrar flyttades till gettot i hemstaden. […] Jakob lyckades klara sig undan. Han gick från gård till gård där en familj kunde hjälpa honom trots att de själva riskerade sina liv. Han slog sig ihop med en annan pojke som en dag stjäl ett dopbevis till Jakob. Han fick en ny kristen identitet, som Gregor. Jakob klarade sig från Förintelsen men hade på grund av sitt ursprung behövt byta identitet.

Under och efter berättelsen fick jag en känsla av att jag aldrig riktigt kommer att förstå hur människorna kände men jag kan i alla fall sätta mig in i en del av deras tankar och känslor. Jag tror bara tt man kan förstå deras situation fullt ut om man själv varit i en liknande. Jag blev tagen av berättelsen och jag tror att jag kommer att bära med mig den för resten av livet.

Innan vi lämnade Izbica fick alla skriva om hur de vill att andra ska minnas dem den dag de är borta. Hur vill jag att andra ska minnas mig?

Jag vill att man ska minnas mig med glädje. Som en person som brydde sig om andra och spred glädje. Hade humor och som gjorde skillnad. Ett betydelsefullt liv alltså. Jag vill vara saknad och att liksom betytt något för någon. Även att jag kanske levde ganska enkelt men var lycklig ändå. (Oskar H)

I förintelselägret Belzec fick eleverna återigen träffa Kurt Gerstein, SS-mannen som en dag i augusti 1942 kommer med en last Zyklon B till lägret och plötsligt inser vad hans ideologi gör med människor. Det Kurt upplever i lägret förändar honom för alltid. Eleverna fick fundera över begreppet ondska. Hur ska man förklara vad ondska är? Varifrån kommer ondska?

Ondska är att vilja någon illa. Att en människa inte ska få det som är bäst för just den. Ondska är att förstöra något för någon annan. Ondska är att göra något sämre för en annan människa. Förstöra relationen människor emellan. Att separera barn från föräldrar. Ondska kommer ur hat och avundsjuka, att man tycker att en annan människa inte förtjänar det hon har. (Lovisa)

Hur ska man berätta om Belzec för ett barn? Det blev dagens sista skrivuppgift.

Mitt barn, du vet alla monster under din säng och i din garderob? Du kommer ihåg när jag sa att monstren bara var på låtsas och att ingen skulle vilja skada dig? Jag ljög. Monstren bor i Belzec. Monstren vill bara skada dig, även om du inte gjort någonting fel. Även om du borstade tänderna extra länge igår kväll och även om du åt upp alla grönsaker på din tallrik. Jag vill bara att du ska veta att du inte gjort något fel, att det inte är ditt fel att monstren är som de är. (Loris)

Efter en fin kvällsamling med högläsning och samtal väntar nu sängen. Imorgon beger vi oss till skogen i Josefow.