Toleransprojektets blogg

Vi skriver 2025 och temat för den första träffen detta år var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen. Hela whiteboarden fylldes med ord som kunde användas.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Vem bestämmer ens etnicitet? Vad är det att vara svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Efter lunchen höglästes Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” som bland annat handlar om hur fördomar och stereotyper får oss att betrakta varandra med misstänksamhet eller till och med hat. Vi nådde tillsammans fram till dagens två viktigaste definitioner, av begreppen tolerans och intolerans. Att tolerans ytterst handlar om att ge andra rätten att definiera sig själva, att andra har rätt till den identitet de själva väljer – oavsett om det gör mig arg, irriterad, provocerad.

Samarbetet sattes på prov när klassrumsgolvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och med hjälp av flytstenar (dynor) skulle eleverna förflytta sig från en strand till en annan – det gällde verkligen att hjälpa varandra!

Mot slutet av dagen skrevs nyårsönskningar på pappersstjärnor. Vi pratade om vikten av att kunna samla sig och gå in i det inre rummet, något som kommer att bli särskilt viktigt under resan i Polen.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Många beskrev att diskussionen gjort dem förvirrade men också att nya tankar kommit och andra perspektiv öppnats. I dagens avslutande ordfläta höglästes nyårsönskningarna som handlade om allt ifrån bättre självkänsla och fred på jorden till att nära och kära ska bli friska från sjukdom.

Nästa gång vi träffas kommer vi att undersöka hatets mekanismer och hattraditioner. I nära anslutning till denna träff ligger också ett viktigt föräldramöte inför Polenresan. Det äger rum torsdag 30 januari kl 18.30 på Nyköpings högstadium, Alpha.

Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om att vara modig och vi funderade över vilka olika slags handlingar vi visar andra människor kärlek genom. Att finnas där för andra, ge komplimanger, visa omsorg, vara generös, säga hej – var bara några av de saker eleverna gav som förslag.

Dagens uppgift för glasburken blev att på ett rött pappershjärta skriva namnet på en person man älskar och namnet på en person man tror älskar en.

I dagens läxa kunde vi läsa många fina saker:

Kärlek för mig är ganska öppet och kommer i olika former. Jag skulle inte vara den jag är utan kärlek, fast relationsdelen har jag varit dålig på. Om jag inte skulle ha kärleken från min släkt, föräldrar, syskon och vänner skulle jag inte ens klara mig i livet. En människa utan någon typ av kärlek skulle nästan inte ens kunna vara människa. Det skulle nog vara väldigt dystert för den människan och jag spekulerar i att det skulle leda till depression . Det skulle vara tråkigt och ensamt. Men det är nog nästan psykiskt omöjligt att inte ha någon slags kärlek i sitt liv.

Till sist älskar jag min pappa. Han har tyvärr mist sitt liv i cancer och jag saknar honom så. Jag älskar allt med honom, men framför allt hur rolig och omtänksam som han var. Hans kramar visade mig kärlek och en trygghet som nästan bara han kunde ge mig.

Två berättelser fick i gruppen på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en man som håller i sitt lilla barn i männens led. Hon säger till mannen att hon tar hand om den lilla flickan tillsammans med de andra barnen och kvinnorna. Hon vill hjälpa till. Men i samma stund som fru Zucker tar den lilla flickan i sin famn dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda tanke på en plats som denna är att hjälpa det barn som behöver henne

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev väldigt fina och känslosamma.

Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen och hinken”! Sedan provade vi att flörta med varandra utan att börja skratta. Svårt och roligt!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Dagen avslutades med en liten ceremoni med ljus som tändes för människor vi älskar. Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och gruppen tar kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.

Nu återstår bara en aktivitet innan vi går på jullov – övernattningen. Den äger rum onsdag 18 december och då har vi ett helt program för kvällen. Vi kommer att pyssla, tävla, äta pizza och så har vi en hemlig gäst som kommer!

Dagen började med en promenad från bussen på en isig grusväg. Väl inne i värmen hade vi först en uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag blev det ett skaka-loss-pass och samarbete genom att räkna som hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:

Det känns konstigt att sitta på den här platsen på tåget på väg till ett land jag knappt har hört talas om. Jag gillar inte den här känslan som kryper fram när tåget rullar fram. Mitt emot mig sitter den enda personen i min familj som fick följa med. Jag är glad över det men jag ville ändå inte lämna mitt gamla liv. Jag saknar mamma och pappa, vårt hus och Paula. Varför blev allt så här?

Nu är jag den som måste ta hand om min lillasyster som jag lovade mina föräldrar. Jag undrar om jag någonsin kommer att träffa Paula igen. Jag saknar det gamla livet som vi hade innan. Jag undrar vad det är för fel som vi har gjort för att förtjäna det här. Varför anser de att vi är mindre värda?

Jag önskar att jag kunde fnittra just nu. Jag är så rädd. I hela min barndom har jag hört att jag är modig, men nu? Jag är ju inte modig alls! Jag är så rädd för allt, allt som jag inte vet. Vad kommer att hända i Sverige och när kommer mamma och pappa? Jag hoppas att allt går bra för Nellie i alla fall. Hon är mitt allt.

Näst på tur stod lunch och efter det fick grupperna i uppgift att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Många kloka tankar fyllde vårt klassrum.

Vi avslutade dagen med högläsning ur Steffitexterna och en reflektion kring hur gruppen utvecklats under de fyra första träffarna. Vilka är gruppens styrkor och vad kan vi fortsätta jobba på?

Nästa gång är det dags för temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff.

I novembersolen på Söra ägnade sig gruppen den tredje träffen åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit om att vara människa. Sedan fylldes de nyskapade glasburkarna med lappar om personliga egenskaper och av personliga föremål som man valt som symboler för sig själv. Även ledarna hade föremål med sig och berättade om hur de visar ens identitet.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Jag är en tjej på 13 år. Jag är en dotter, ett syskon, en vän, en elev, en främling, svensk, blyg, skådespelare, matte, barnbarn, kusin. Jag gillar att rita, kolla på film, sova, skratta, sminka mig, dansa, sjunga, äta, ta det lugnt, skriva, läsa, kvällar, katter, resa, prata, lära mig, vara ensam … och det är bara lite av allt jag är. Det är svårt att veta vad andra tycker om mig, det är en rädsla som jag har. Alla har en egen bild av mig som kanske inte alltid stämmer med min bild av den jag vill vara.

Jag är en kille på 14 år. Jag gillar att vara med mina vänner, spela spel och träna. Jag har inte den bästa självkänslan alltid, jag påverkas lätt av vad andra tycker och tänker om mig. Jag är rädd för några saker. Framtiden och vad som kommer att hända. Jag är rädd att andra tycker illa om mig. Jag vill bli bättre på att hålla konversationer med andra och prata med nya personer. Jag vill vara någon som det känns bra att vara med.

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

Under lyssnandet bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och samarbetade med olika antal händer och fötter i golvet.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.

Sedan inleddes läxtimmen innan vi avslutade dagen med en lugn och stämningsfull ljuständning och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i vår, nämligen Förintelsen.

Toleransprojektet deltog nyligen i en invigningsceremoni på Stadsbiblioteket på Culturum. Det var Sveriges museum om Förintelsen som var på turné med sin utställning Dimensions in Testimony där man genom AI-teknik kan ställa frågor till två överlevande från Förintelsen.

Utvecklingsledaren Malin och toleransambassadörerna Elvis, Mohammed, Benin, Sara och Tuva berättade om hur vi arbetar med Förintelsen i Toleransprojektet och om våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Eleverna läste texter skrivna under resorna och berättade om vad resan betytt för dem – både kunskapsmässigt och som människor.

Ordföranden för Kultur- och Fritidsnämnden i Nyköping, Marcus Pehrsson, höll ett tal och betonade vikten av att samhället värnar om att hålla minnet av och kunskaper om Förintelsen levande.

Tack Stadsbiblioteket för att vi fick delta i invigningen!

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av foton och exempel ur några skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Jag tänker att man kan vara människa utan att vara mänsklig. Det är inte mänskligt att inte bry sig om andra. Att aldrig få dåligt samvete eller inte ha någon typ av moral och empati är något som jag inte kan tänka mig att leva utan.

En människa är en tänkande varelse. En människa kan älska, hata och känna samvete. Jag tycker att det finaste en människa kan göra är att göra något osjälviskt utan att förvänta sig något tillbaka.

Människan är smartare än alla andra djur i världen men jag tror inte att man föds med en moral. Det är något vi lär oss, till exempel från våra föräldrar.

Rättigheter är en grundläggande del av vad som gör oss mänskliga. De ger chansen, möjligheten och frihet att uttrycka oss och leva våra liv utan rädsla. Allt detta leder till att vi kan delta i samhället och känner oss trygga. Känslor gör oss också mänskliga – känslor som kärlek, sorg, glädje, empati och rädsla. Känslorna gör så att vi bygger upp relationer med andra.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han klev över sin mänskliga gräns när han deltog som soldat i kriget i Balkan. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. De fick utvärdera vad som gick bra och vad de kan utveckla till nästa gång vi samarbetar. Dagens skapande uppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Efter rast med gemensam lek i en stor lövhög var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att alla ska kunna arbeta i lugn och ro. Det sköter eleverna hur fint som helst.

Vi avslutade dagen med en ordfläta och alla sa något de önskade varandra under det kommande höstlovet. Nästa gång vi ses är det november och vi har redan en grupp som känns trygg, varm och full av energi!

Toleransprojektet är igång och Söra har äntligen fyllts med elever igen! Elever från alla kommunens högstadieskolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan, Vittra, Innovita, Nyköpings Enskilda grundskola och Kunskapsskolan – ägnade sin första träff åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller. Det var pirrigt i början, men undan för undan mjuknade allas ansikten och det som kändes ”stelt” försvann snabbt.

I dagens berättelse träffade vi de 500 tyska männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda.

Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto och utomhusrast i det vackra höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med lågmäld pianomusik. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta. Ord som: ”roligt”, ”spännande” och ”tacksam” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte. Det kändes fint och viktigt att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver. Nu ser vi fram emot nästa träff med Toleransprojektets nya grupp.

Efter en vecka fylld av roliga och spännande möten med alla Nyköpings elever i årskurs 8 har nu Toleransprojektets ansökningsperiod inletts. Eleverna har fram till onsdag 4 september på sig att fylla i sin ansökan och lämna den till sin mentor.

Vi hoppas så klart på många ansökningar men är också alltid noggranna med att poängtera att man söker en plats för att man verkligen själv vill det – inte för att kompisar vill eller för att omtänksamma människor i ens omgivning peppar en, även om det naturligtvis är fint.

Om det finns frågor om ansökningen till Toleransprojektet eller annat, kontakta:

malin.matsson.flennegard@nykoping.se

Toleransprojektets läsår är över och nu väntar snart ett sommarlov för våra nya toleransambassadörer. Vi är så stolta över och hoppas att ni går in i sommaren med glädje och många fantastiska minnen!

Den elevfilm vi alltid gör med årets elever är klar. I den berättar våra fina elever vad Toleransprojektet betytt för dem och ger de kommande eleverna pepp inför att våga ansöka om en plats i höst när de börjar i årskurs 8. Du kan se filmen här (tryck T för textning):

https://play.mediaflow.com/ovp/16/34LEQUM914

I augusti påbörjar vi våra presentationer för nya åttor redan under första skolveckan och vi hoppas såklart på många ansökningar.

Nu önskar vi alla elever, blivande studenter och samarbetsskolor ett härligt sommarlov. Var snälla mot varandra och er själva och glöm inte att allt blir bra om man gör det – Tillsammans!

Toleransprojektets läsår är till ända och från och med 22 maj finns en utställning att se i Nyköpings stadsbibliotek på Culturum. Den innehåller texter, foton och skapelser från dagarna på Söra och resan i Förintelsens spår i Polen och står i anslutning till ungdomsavdelningen i biblioteket.

Fram till sista skolveckan (runt 13 juni) är alla välkomna att ta del av våra elevers inre världar.