Tionde träffen: Efter resan till Polen

Äntligen fick vi träffas igen ute på Söra. Allt var dock inte helt som vanligt. Vi befinner oss ju mitt i en omtumlande tid när en pandemi påverkar vår vardag. Kramarna fick ersättas av andra hälsningar och i grupp 1 var åtta elever sjuka så de fick vara med via Google meet och Facetime.

Det blev naturligt att låta dagens tema vara: Efter resan till Polen. Vi hade massor att följa upp och reflektera över och lika mycket att fundera över. På ett bord låg också lästips för de elever som vill lära och uppleva ännu mer av Förintelsen – i både skönlitterär form som som fakta.

Vi inledde med ett bildspel från den sista resdagen som innan alla elever åter fick sina skrivböcker i handen och rubriken: ”Varför ska man göra en sådan här resa?”. Så här kunde det låta:

Jag fick möjligheten att göra en sådan här resa. Jag gjorde resan för att jag är nyfiken. Därför att jag strävar efter förståelse och kunskap. Efter perspektiv. Efter inblickar, inte minst i andra men också i mig själv. Jag vet att om man inte lär sig av historien så är man dömd att upprepa den. Jag åkte för att med hjälp av gruppen lära av historien och för att hjälpa gruppen att lära av historien. Jag åkte för att lära mig om mig själv. Jag åkte för att lära mig om andra. Jag åkte för att hedra genom kunskap. Jag åkte för att finna och forma mig själv till den jag vill vara. Jag åkte för att minnas dem som aldrig fanns, de som aldrig fick chansen att finnas.

För att det inte bara är en resa bakåt i tiden. Man lär sig inte bara om vad som hände då, man får också känna tomheten som Förintelsen lämnat kvar.

För att se platserna i verkligheten och göra dem verkliga, det gör det lättare att förstå att något som Förintelsen har hänt. Eftersom dagarna är så långa och lärorika krävs det mycket koncentration – mer koncentration än man tror är möjligt att uppbåda. Man lär sig då om den koncentrationsförmåga man faktiskt har.

Man ska göra denna resa för hur ska man annars förhindra att historien upprepar sig om man inte tillåter sig själv att inte bara skaffa kunskap om Förintelsen utan även känna vad som försvann och ha förståelse för oskyldiga människor, vanliga människor som inte skiljde sig från dig och mig. De var upptagna med att leva sina liv, sitta vid matbordet, planera vad de skulle göra nästa vecka, gå på teater, bada – bara vara vanliga människor. Jag som enskild person har gjort en inre och yttre resa, jag kan förstå och bredda perspektiven, förstå på riktigt.

Skrivboken är nu fylld av tankar och reflektioner från oktober och fram till och med Polenresan. Därför var det viktigt att inför den sista stora uppgiften i basgrupperna – att förbereda en slutpresentation – låta alla elever få tid att läsa igenom alla texter och kommentarer. Efter det påbörjade grupperna arbetet med att planera sina presentationer. De funderade över: Vad ska vi berätta om Toleransprojektet och det vi lärt oss? Vilka texter som vi skrivit ska vi högläsa?

Dagens uppgift till burken blev att skriva ner något om sig själv kopplat till Polenresan. Ditt starkaste minne? En viktig erfarenhet? En fråga du bär med dig? Många lade ner ett minne från resan i burken.

Dagen avslutades med kanelbullar, lek och skratt. Det var välbehövligt efter en dag med mycket reflekterande, men också för att grupperna längtat efter varandra. Det blev så tomt efter gemenskapen i Polen, uttryckte många.

Nästa gång blir den sista gången vi ses på Söra. I vanliga fall skulle vi då ägna oss åt repetitioner inför avslutningarna som är planerade till 4 och 5 maj. Men, som läget är just nu med risk för smittspridning kommer det inte att gå att genomföra dessa avslutningar med inbjuden publik . Vår plan är istället att ha dessa avslutningar i augusti innan skolan börjar. Vi håller er informerade om detta!

Glad påsk!

Ord och bilder från en resa i Förintelsens spår. Del tre.

Sedan sist har eleverna i grupp 1 upplevt Auschwitz. Detta koncentrations- och förintelseläger har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för tisdagens förmiddag var: Fånglägret Birkenau.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I en av träbarackerna berättade Ola om livet som fånge, om sovplatsernas konstruktion, levnadsförhållandena under olika årstider och väder.

I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde:

Människovärde är människans rätt att få vara och behandlas som människa. Att inte bli behandlad som en sak eller ett djur. Att få ha en existens. En värdighet. Ett liv. Människovärdet kommer från andra människors respekt – att respektera andra människors plats och vara del av en mänsklighet. Människovärdet kommer från att vara människa mot varandra.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

På kvällssamlingen presenterade basgrupperna en uppgift man utfört i block 27 i Auschwitz Stammlager. Alla skrev också en text till det barn vars foto var och en bär med sig i skrivböckerna:

Detta barn fick aldrig något riktigt liv. På grund av att hon var född. Hon hade kunnat komma så långt i livet. Blivit vad hon ville och det vet jag. Jag ser på henne. Hon var en tuff tjej med starka åsikter och som inte tyckte om att få tillsägelser. Det kan jag känna igen mig i. Att inte gå med på allt utan att ha en egen vilja. Det är så synd att hon inte fick det liv hon förtjänade. För att hon var född.

Jag vet varken vad jag ska känna eller tänka. Jag vet inte vad du heter, hur du var, när du dog eller hur du dog. Jag vet ingenting om dig. Jag önskar att jag gjorde det. Du har nu blivit en del av mitt liv. Det hade du aldrig tänkt på under ditt liv för när du fanns så fanns inte jag. Nu gör jag det, men det gör inte du. Ändå sitter du här i min skrivbok. Jag kan titta in i dina ögon som inte möter min blick och tänka: just vem var du?

Jag SER dig. Du och jag hade förmodligen aldrig träffats om inte ditt öde hade blivit som det blev. Vi kanske hade gått förbi varandra på stan när någon av oss var på semester, men vi hade aldrig träffats. Du hade varit många år äldre än mig, men nu kommer du att stanna som barn, förevigad i denna bok och i mitt inre rum. Även efter att jag inte finns så kommer din bild att finnas i muséet i Auschwitz. Jag är inte religiös och jag tror inte på något efter döden, men om du kan se ner på mig från något efterliv hoppas jag att du har det bra. Jag tror inte du vet din påverkan på min utveckling men vet att du har lyckats med något som det inte var meningen att du skulle lyckas med. Vila i frid.

Älskade unge. Kanske hette du Elisabeth, Sofia eller Majken. För ett namn hade du, ett namn som dina föräldrar gav dig när du föddes. Du hade ett liv, ett liv med din familj och dina vänner. Du var älskad för den du är och var. Kanske gillade du att gunga eller spela fotboll. Kanske brukade du sitta ute på gräsmattan och äta glass med dina syskon. Du, precis som jag, satt och dagdrömde . Men när du kom hit så förlorade du allt. Inte bara allt du hade utan du förlorade även den du var. Jag vet att du var rädd, men älskade lilla gumman, du var så modig, du var så stark. Du såg dig omkring och försökte hitta trygghet. Jag hoppas att du fann den inom dig själv och oavsett allt som hänt så måste du minnas vem du var. Hoppas du hittat frid.

Vad är det eleverna gör. Jo, de upprättar ett barn som aldrig fick leva sitt liv, ha sina drömmar, bli vuxen. Det är så tomt efter alla dessa människor som mördades enbart för att de var födda.

Onsdagen innebar två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit.

Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.

Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.

I en dunge nära slutet av rampen hade vi en minnesstund då för de människor som mördades här.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Vi besökte synagogan och fick genom en fysisk övning uppleva tomrummet efter de judar som en gång levde här i staden.

Den sista skrivuppgiften gav eleverna tillfälle att sammanfatta tankar och känslor inför platserna vi besökt. Det var tysta och fokuserade ungdomar som skrev de sista raderna i sina böcker.

Platserna kan berätta en lång historia om hat. Hat som inte bara dödade människor utan även en kultur. Hat som lämnat ett tomrum. Platser som glöms bort av vissa, platser som alla känner till, platser som ingen riktigt förstår. Vad jag nu kan berätta för dessa platser är att jag inte kommer att glömma dem – inte Majdanek, inte Izbica, inte Belzec, inte Josefow, inte alla dessa gravplatser bortglömda sedan innan kriget, inte Auschwitz.

Platserna får mig att inse att det inte behövs människor för att man ska kunna hata dem. Att människan kan vara grym på ett sätt som ingen annan kan. Att vi kan lura oss själva att göra grymma saker och att om vi gör det kan ondska uppkomma. Men framför allt kan platserna berätta om konsekvenserna. Om vad som aldrig blev fött. Om vad som aldrig fick födas. Om vad som en gång fanns. Om tomrummet som där nu finns. Om det som aldrig får upprepas. Om människors hat.

För dem som inte kan lyssna från själen kan platserna bara berätta om händelser och handlingar. Man måste lyssna med hjärtat för att förstå känslorna och det absurda i det som hände här.

Nu har vi landat hemma i Sverige – rika på upplevelser, insikter och gemenskap. Unga människor har vuxit, inuti och tillsammans.

Ord och bilder från en resa i Förintelsens spår. Del två.

Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Sedan sist har vi bland annat varit i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.

Här fick eleverna skriva en text om hur de vill att andra ska minnas dem när de inte längre finns. Så här skrev en av dem:

Jag vill att de säger sanningen. Jag vill inte att de berättar om allt bra jag gjort eller sagt. Jag vill att de även berättar om det dåliga för det är den jag är. Jag är inte perfekt och det är viktigt att tänka på även om jag inte är där. Jag vill inte att de minns bara det bra eller det dåliga. Jag vill att de minns allt.

En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.

Här fick eleverna skriva om ondska. Vad är ondska och varifrån kommer den?

Ondska kan vara hat och avsky, eller sättet man uttrycker hat och avsky. Att göra elaka handlingar på grund av dina fördomar. Ondska kommer inifrån. Du ondska inom mig, du finns precis bredvid den delen i mig som är ”god”. Ibland kanske jag råkar väcka dig. Jag vet att du finns i alla.

Vi höll en minnesstund då några av eleverna tände ljus, läste en dikt och sedan lade vi ner stenar.

Under måndagen var vi i skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetanden sedan de började Toleransprojektet.

Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under en dag i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.

Så här skriver några av eleverna om hur det kändes att vara här i skogen:

Det som tog i hjärtat allra mest var när de dödade barnen. Jag blev jätteledsen för jag älskar små barn. När jag var nio år tog jag hand om min mammas kompis barn. Hon var bara ett år. I det ögonblicket när jag fick hålla barnet blev jag förälskad. När jag nu fick höra berättelsen om när de sköt barnen började jag gråta.

Det är som att jag kan höra barnens skrik genom de kalla vindarna som drar genom skogen. Det kanske ligger ett barn här under där jag sitter. Jag försöker föreställa mig . Det ligger barn här under mig, barn som en gång skrek.

Det som är det svåra för mig att ta in är att skyttarna var helt vanliga familjemän som levde normala liv. Att de hade hjärta att skjuta barn och kvinnor är för mig obegripligt. Min flickväns lillebror är tre år och jag älskar honom som om han var min egen lillebror. Att vanliga män kunde skada eller döda honom tror jag aldrig skulle gå idag. Att de patetiska polismännen inte kunde stå emot grupptryck.

Detta har varit det starkaste och känslosammaste stället hittills. Jag ser bilder av ett barn som trycks ner mot marken och söker blicken. Jag ser min systers ögon som litade på vår pappa. Jag ser rädslan och tårarna i de ögonen. Denna plats lockade mig till tårar och det var någonting i mig som klickade.

Nu väntar två dagar på en helt annan slags plats – Auschwitz. Denna plats får en egen blogguppdatering.

Ord och bilder från en resa i Förintelsens spår. Del ett.

Eftersom våra dagar i Förintelsens spår i Polen pågår från tidig morgon till sen kväll finns inte så mycket tid till så långa blogguppdateringar. Men då och då kommer här ett antal elevtexter som skrivs under dagarna samt lite foton.

Nu har grupp 1 kommit till Polen för Toleransprojektets första resa i Förintelsens spår denna vår. Idag handlade temat om att följa förövarnas handlingar och tankar.

På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar. I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här. På kvällssamlingen höglästes flera av dessa texter. Här är några exempel:

Hon är en stark människa. En sådan man fastnar för så fort man ser henne. Hon har mycket kunskaper om och erfarenheter av livet. Hon är snäll och omtänksam även om hon kan vara sträng mot sina barn ibland. Hon vet att det hon gör är för deras eget bästa. För hon älskar dem såklart, såsom alla mammor gör.

Jag är en man. Jag är polsk jude och talar jiddish, polska och lite tyska. Jag gillar potatis. Jag har två döttrar, 6 och 11 år, men min fru är död sedan flera år. Jag jobbar som lärare på en skola i Lublin. Mina döttrar är mycket vackra och jag älskar dem. Vi har det ganska bra ställt. Vi bor i en liten villa 800 meter från skolan där jag jobbar, precis bredvid en liten klädaffär. Jag tycker om att vandra i skogen. Det är fridfullt. Jag har mustasch och kort brunt hår. Jag gillar fotboll. Jag är så mycket mer än detta. Jag var en livs levande person.

Jag är en man på 29 år. Jag har två barn, en fru och jag är jude. Jag är också polsk. Dessa skor är mina favoriter, inte för att de är snyggast eller skönast utan för att jag har upplevt allt i dessa. När jag träffade min fru för första gången hade jag dessa på mig. När jag var tvungen att packa det jag tyckte var nödvändigast hade jag dessa på mig som en av mina få ägodelar. På väg mot tåget slets min skosula upp ännu mer.

Det är en kvinna. Hon ser ut att vara runt 30 år. Hon är fin och man ser på henne att hon har mycket pengar. Hennes gångstil, hennes kläder och hår. Hon är en fantastisk mamma och till sina barn som hon ägnar mycket tid. Hon vill att de ska må bra. Håret är uppsatt i en knut och det hänger ner lockiga slingor. Hon är så vacker i sin långa vita klänning och hon älskar sin familj.

Kvinnan som bar skon hade en familj. Hon hade man och barn och ett arbete hon trivdes med. Hennes liv var bra innan hon mördades. De sista sekunderna innan hon dog tänkte hon på sin familj och sina barn – en sista gång innan ljuset i hennes ögon släcktes.

Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?

Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.

Nionde träffen: Snart reser vi till Polen

Nu närmar sig resorna till Polen. Grupp 1 gör sin resa 28 februari – 5 mars och grupp 2 åker 6 – 12 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Eftersom bloggadministratör Malin själv reser till Polen 28 februari hinner hon i detta inlägg bara lägga in bilder från den träff som grupp 1 hade inför resan. Grupp 2 har nämligen sin sista träff 27 februari.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra för den sista träffen inför resan. Eftersom flera lärare från Nyköpings högstadium, en lärare från Nyköpings friskola, en från Vittra Kungshagen och en från Mikaeliskolan kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte – var dessa med under vår dag. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion om judendomens grunder, symboler, begravningsritualer och vad man bör veta om judiska begravningsplatser. Vi kommer att möta det judiska på olika platser i Polen och därför är det viktigt att eleverna kan känna igen och förstå det vi ser. Alla antecknade i sina böcker för att kunna ta fram anteckningarna och repetera under resan.

Efter att vi ”skakat loss” i en omgång danceoki fortsatte vi med en genomgång av historiska fakta kring antisemitismen, Förintelsens viktigaste årtal, Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer bland annat att besöka förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

Dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.

Alla, både elever, lärare och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför”, ”Ha fokus” och ”Skapa minnen tillsammans”, var några av de kloka förslag eleverna enades om.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:

Jag ser fram emot att utvecklas som människa och att se andra utvecklas. Jag vill att vi ska vara på en respektfull, ödmjuk, förstående, lärorik och lycklig nivå. Jag kan bidra med att vara ärlig och öppen, ödmjuk och snäll, se till att alla mår bra.

Jag ser fram emot att få gemenskap med nya vänner, få nya upplevelser genom att besöka platser där människor levt och där de mördats. Jag tror jag kan bidra genom att vara glad och inkludera andra och jag vill våga visa hur jag är mer, vara mer öppen.

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta där alla fick säga ett ord som de förknippade med vår förestående resa. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för sex dagar tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!

Åttonde träffen: Att vara barn

Efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. Det var den näst sista träffen inför resan till Polen.

Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?

Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina och känslosamma:

Mina vänner vill hjälpa mig att fly härifrån. Jag vill gärna komma ut i friheten igen. Jag skulle kunna bo långt ut på landet och slippa gå förbi hungrande, svältande människor på gatorna. Men hur skulle jag kunna förlåta mig själv om jag lämnade barnen helt hjälplösa? De behöver mig och jag kan inte se någon mening med livet annat än att ägna det åt dem – att hjälpa barn, ge dem trygghet, ett hem med glädje.

Jag har fått ett erbjudande, att komma härifrån gettot. Men jag kommer inte att få veta någonting om hur det kommer att vara för barnen utan mig. Skulle de klara sig? Hur skulle de behandlas? Jag har gjort så mycket för att ge dem ett bra liv. De har också kämpat mycket. De skulle hata mig om jag lämnade dem och jag skulle också hata mig själv. Ska jag verkligen vara så självisk och lämna barnen utan att veta att någon tar hand om dem. Nej, jag stannar. De här barnen är min familj.

I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Att slå ett barn är samma sak som att slå en människa
Ett slag kan bli flera slag
Ett ord kan skada ett barn som en fysisk handling
Våld är alltid fel
Jag vill att ett barn ska kunna få känna sig säkert
Barn ska inte bli slagna
Barn ska få känna sig säkra
Barn har rätt till sina rättigheter
Ett barn ska inte vara rädd

Alla barn har rätt till kunskap
Det är vår framtid!
Det är vår rättighet
Alla ska få samma möjligheter
Alla ska få möjlighet att bidra till samhället
Jag vill veta mer om andra och de får veta om mig
Jag vill gå i skolan och lära mig om världen
Jag går till skolan för att få mat
Det är en plats för skydd och utveckling

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!

Förintelsens minnesdag

För tredje året i rad deltog Toleransprojektets elever och ledare i högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag den 27 januari. Nyköpings ungdomsfullmäktige arrangerade. Elever från Toleransprojektets alla fyra år samlades och gick med facklor till Stora torget där vi samlades på Stadshustrappan och där vårt bidrag var ett tal som ledaren Malin höll och där Nathalie, Talal, Tilda, Tyra, Emilia och Loke från år 3 högläste texter skrivna under deras resa i Förintelsens spår i Polen under våren 2019. Freja som var med Toleransprojektets första år sjöng en sång på jiddish. Här följer talet och texterna:

”Kära Nyköpingsbor! Det är Förintelsens minnesdag och idag hedrar och minns vi offren. I Toleransprojektet använder vi berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor. Vårt bidrag under dagens minnesstund är några texter och tankar skrivna av elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen under förra året.

Många tror att Förintelsen är mordet på judar i förintelseläger som Auschwitz. Men Förintelsen är lika mycket det systematiska skjutande av befolkningen i byar i Polen och på östfronten. I tallskogen i byn Josefow mördades under ett dygn i juli 1942 den judiska befolkningen på 1500 människor av Polisbataljon 101 – 500 helt vanliga män från Hamburg, medelålders familjefäder, med barn där hemma. Det var deras första uppdrag och de fick till och med möjlighet att utan konsekvenser slippa skjuta, slippa mörda kvinnor, åldringar och barn. Endast ett tiotal avstod. I våras stod vi på plats i skogen i Josefow och Nathalie och Talal ska nu läsa om hur det kändes.

Det känns liksom tomt. Om jag lyfter blicken och tittar mig omkring på alla barn, för vi är faktiskt också barn, precis som de som blev skjutna här i Josefow, så kan jag nästan föreställa mig att vi är dem. Våra fungerande och alldeles levande kroppar förvandlas till de livlösa barn som en gång legat här mellan träden.

Det första jag känner är träden och marken. Det känns som att träden vill skrika rätt ut i skräck och sorg. Det känns som att marken vill kräkas över att ha blivit använd till att utföra detta brott. Det känns som om fåglarna sjunger för att dölja alla skrik. Det känns som att platsen vill berätta något fast den – hur mycket den än försöker – inte kan.

I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom hit hade med sig i sin resväska. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här bland oss några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. Tilda och Tyra ska nu läsa varsin text som skrevs till ett av dessa barn.

Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv

När jag ser på dig så ser jag liv. När jag ser på dig kan jag verkligen inte förstå hur någon kunde skada dig. Jag förstår inte att någon såg på dig och inte såg någonting annat än ”jude”. När jag ser på dig smälter mitt hjärta – jag vill bara krama dig och ge dig den omtanke och kärlek du förtjänar, som barn och som människa. När jag ser på dig tänker jag på personen du skulle ha blivit om du fått bli vuxen.

Att säga: Det är omöjligt att förstå Förintelsen, är att säga att vi inte kan förstå människor, och det är farligt. För då kan det som hände hända igen. Och igen. Det går visst att förstå hur Förintelsen kunde ske men då behöver vi kunskap och vilja till eftertanke. Emilia och Loke läser nu två elevtexter om hur det var att resa i Förintelsens spår, uppleva de platser där Förintelsen ägde rum, få kunskaper och insikter.

De här platserna berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Platserna berättar en historia om hatet mot judar och det trots att vi alla är skapade från samma grund. Platserna berättar också något om oss själva, på ett mycket svårförklarat och invecklat sätt. Platserna berättar om att dem som man försökte tysta aldrig kommer att tystas utan bara bli starkare. För tystar man en röst så kommer bara fler röster.

Vi vill avsluta vår del av denna minnesdag med en sång som Freja ska sjunga. Den är på jiddish, det språk som många av Europas judar talade, och skriven av en litauiskjudisk poet som deltog i den judiska motståndsrörelsen och sången blev som en nationalhymn för dem. Den svenska texten lyder:

Säg aldrig att du går den sista vägen
Trots att tunga himlar skymmer den blå dagen
Den stund vi drömt om kommer nog
våra steg ska eka: Vi är här!

Tack alla fina elever som kom och deltog och bidrog till minnesstunden. Vi gjorde det tillsammans.

Sjunde träffen: En kugge i hatsystemet

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Denna dagen inleddes med högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, tolerans och intolerans definierades.

Eftersom vi förra lektionen har så långa och viktiga diskussioner fick den stora samarbetsövningen vi skulle ha haft flyttas till denna gång. Golvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och eleverna fick samarbeta för att kunna ta sig över havet med hjälp av flytstenar. Ganska snabbt insåg eleverna att de från början tre grupperna genom att gå samman till en mycket lättare klarade uppgiften!

Sedan var det dags för dagens ”besök” och berättelse. Ola respektive Crille iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, kassörskor och trädgårdsmästare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot kassörskor och trädgårdsmästare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande kring egna fördomar och eget hat mot andra:

När jag ser en människa, oftast en kille, klädd i dyra märkeskläder som bär axelväska tänker jag automatiskt att den är kriminell. Den fördomen har jag fått av alla rubriker i tidningen om ungdomar som misshandlar, förnedrar och rånar andra ungdomar. Jag knyter alltid handen i fickan när jag går förbi någon som passar min beskrivning.

Innan TP, när jag var yngre var jag fylld av fördomar. Jag minns att när jag gick i ettan så tänkte jag att ”jag kommer aldrig bli vän med någon mörk, de är korkade”. Jag insåg när jag blev äldre hur urbota korkat detta var. När jag gick i sexan bestämde jag mig för att ignorera mina fördomar och att ge alla en ärlig chans. Det var mycket tufft och fortfarande när jag ser någon tänker jag ibland ”dåligt”.

Nu är det bara två träffar kvar innan det är dags att flyga med den första gruppen till Polen! Därför var det väldigt roligt att så många föräldrar och vårdnadshavare kom på mötet vi hade förra veckan inför Polenresan. Många av dem är väldigt avundsjuka på sina barn och de upplevelser som väntar dem!

Sjätte träffen: Vi och dom

Temat för vår sjätte träff var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt? Så här reflekterade en eleverna i sin skrivbok i slutet av dagen:

Jag fattar inte varför någon ska bestämma om någon annans identitet, att man gör illa någon för att den är jude. Den som gör så bryr sig inte om något annat hos den andre, om den är bra på något, eller smart. Hur kan man skada ett helt folk för att de är judar?

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki och lek innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% somalisk eller chilensk och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när  de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Så här formulerade sig några av dem:

Min hjärna är nästan i mos, frågorna var jobbiga men sjukt intressanta att lyssna på och prata/tänka om. Min grupp var väldigt bra på att få igång tankar. Fördomar har alla och det känns viktigt att bli påmind om det, att man alltid ska tänka efter om det flyger förbi en tanke eller fördom.

Det har varit roligt att diskutera och speciellt i den gruppen jag var med för alla delade sina tankar med varandra.

Dagens tema fick mig att inse att fördomar finns överallt och att jag bör inse och ha det i åtanke hela tiden. Det var det perspektivet och inblicken jag fick idag. Tack!

Denna sjätte träff avslutades i en ring på golvet. Eleverna fick höra oss ledare läsa högt alla de fina och viktiga nyårsönskningar de själva fått skriva på pappersstjärnor. Uppgiften var att skriva en önskan inför 2020 – för mig själv, för gruppen eller för världen. Önskningarna handlade om allt ifrån ett bättre självförtroende, en mer harmonisk familjesituation och vänner som ska klara svårigheter till drömmar om att få bli basketproffs och få en epatraktor.

Nu påminner vi avslutningsvis om mötet för alla vårdnadshavare torsdag 16/1 kl 18.30 på Alpha då det blir information om de kommande Polenresorna. Allt gott inför 2020!

Brev till och från Emerich Roth

Det har blivit en tradition för eleverna i Toleransprojektet att i samband med övernattningen på Söra se filmen ”Förintelsens ögonvittne”. I den berättar nu 95-årige Emerich Roth om sina upplevelser av Förintelsen. Han överlevde bland annat Auschwitz och har i många år oförtrutet arbetat för att att sprida kunskapen om Förintelsen vidare till framför allt unga människor. Efter Emerich film får eleverna skriva brev till honom. Det är alltid en kompakt tystnad i den sena kvällen – det enda som hörs är raspet av pennor. Ett tjockt kuvert med brev sändes nu i veckan till Emerich. I några av dem stod det så här:

Till dig Emerich.
Det är övernattning med Toleransprojektet och vi har precis sett filmen om din historia. Mitt huvud är ett hav av känslor, men jag ska försöka göra det lätt för mig själv. Det starkaste intrycket jag har just nu är när du satte dig över nazisterna genom att vägra att ta deras liv. I min värld betyder det att du satte dig över alla som gjorde dig orätt, och
försökte lämna allt bakom dig. Det är mycket stort. Det var just det här som fick mig att söka till Toleransprojektet. Perspektiv, och att hålla fast vid sig själv, att vara ”stadig”. Din berättelse säger mig mycket. Den har gett mig insikter och förståelse och jag är tacksam. Om historien inte är känd är den förutbestämd att upprepa sig. Om man inte lär sig av historien kan vi inte ändra den.

Till dig Emerich,
Jag önskar att du aldrig hade behövt gå igenom allt det hemska som har hänt dig. Att höra din historia gjorde mig väldigt ledsen. Jag tycker det är så modigt av dig och väldigt viktigt att du berättar din historia. Ha det så bra!

Till dig Emerich,
Jag har gråtit till din film och bilder har etsats in i min hjärna. Medkänsla och någon slags skam fyller min kropp. Skam över mänskligheten. Jag lade också märke till flera av de val du gjorde och är otroligt imponerad av ditt mod, civilkurage och empati, att du chansar för att rädda din pappa.

Hej Emerich,
Jag har precis sett din film och jag vet inte vad jag ska skriva. Varje gång jag ser en film eller läser en bok om Förintelsen eller andra världskriget blir jag tom. Jag kan ganska mycket om andra världskriget och Förintelsen men den känslan jag lämnas med varje gång är tomhet. Som om jag saknar en viktig person i mitt liv. Att känna extrem ilska känns inte riktigt rätt för jag kan faktiskt inte förstå hur svårt det var i koncentrationslägren. Jag kan förstå att det var extremt svårt men jag kan inte ta någon annans historia.

Bara några dagar senare kom svaret från Emerich:

Kära Toleranselever!
Jag har nu fått kuvertet med alla era fantastiska brev. Jag blev jätteglad och berörd. Jag blir också glad att läsa att ni tittar på filmen för då träffar jag ju er elever via vårt gemensamma digitala universum. Jag sänder er en varm julhälsning och en tillönskan för år 2020 att det måtte bli ett nystartsår för Sverige, där tolerans, medmänsklighet och kärlek får prägla vår vardag.

BAMSEKRAM till er alla,
Emerich