Sjätte träffen: Vi och dom

Temat för vår sjätte träff var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt? Så här reflekterade en av eleverna kring just Gerti i sin skrivbok i slutet av dagen:

Jag tror att Ola har fel. Gerti är inte förintad. Hon är bara splittrad i tusentals delar och dessutom lever hon i våra minnen och så förblir hon levande. […] Hon fick en orättvis död och det hände med de judar som dog och det kommer vi att känna när vi är i Polen.

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki och lek innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% somalisk eller kurd och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när  de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om ”Vi och dom”. Så här formulerade sig några av dem:

Idag så insåg jag att fördomar är något som alla har och som påverkar oss väldigt mycket. Att vi kan ignorera alla fina egenskaper hos en människa bara för att vi har antagit att det är något fel på personen. Att vi människor kan vara så grymma att vi själva tar oss rätten att definiera någon annan på grund av att människan är annorlunda, eller inte är som jag.

Efter denna TP-dag är jag frustrerad. Frustrerad över att det är så enkelt för oss människor att anta saker och att vi tror oss kunna bestämma över främmande liv på det sättet vi gör. Att vi tror oss veta mest om allting och alla och att vi väljer att identifiera andra så som vi anser att de är. Jag har ont i huvudet av mina egna åsikter.

Denna sjätte träff avslutades i en ring på golvet. Eleverna fick höra oss ledare läsa högt alla de fina och viktiga nyårsönskningar de själva fått skriva på pappersstjärnor. Uppgiften var att skriva en önskan inför 2018 – för mig själv, för gruppen eller för världen. Önskningarna handlade om allt ifrån fred på jorden och stopp för miljöförstöring till mer personliga saker som ett bättre självförtroende, en mer harmonisk familjesituation och ett bra år i skolan.

Eftersom Polenresan närmar sig samlar vi på tisdag 16 januari föräldrar och vårdnadshavare till informationsträff i miniaula 1 på Alpha. Tiderna som gäller är kl 18.00 för grupp 1 och 19.30 för grupp 2. Det ska bli roligt att få berätta om allt spännande som väntar eleverna!

Brev till och från Emerich Roth

Under övernattningen härom veckan fick eleverna i båda grupperna se filmen om nu 94-årige Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser under Förintelsen. Så här skrev några av eleverna när de vid 22-tiden på kvällen under tystnad satte sig och skrev sina brev till Emerich:

Till dig Emerich,
Nu har jag sett filmen om dig. Jag har alltid haft stor respekt för att inte skämta om judar och har till viss del sedan innan varit medveten om hur fruktansvärt vidrig Förintelsen var. Men att höra det återberättat av någon som upplevt det har varit otroligt lärorikt och har givit mig en inblick och vision om hur det var som jag aldrig trodde att jag skulle få. Jag vill tacka dig från botten av mitt hjärta att du har delat med dig av allt detta och jag önskar dig och din familj allt gott i världen. Kram

Jag såg precis filmen om dig och den rörde mig väldigt mycket för jag har min gammelmorfar som levde i Sverige/Norge under Förintelsen så det var jobbigt att se som det skulle varit för honom om han var jude. Jag såg även en tjej som såg exakt ut som min lillasyster och började tänka att om jag var där och hon var där så skulle jag gråta ögonen ur mig över att se min familj plågas så. Jag vill säga till dig att du är en stark person som kunde se din pappa plågas varje dag och för att du kan berätta om det här. Jag hoppas att du kan sova om nätterna nu. XOXO. 

Till dig Emerich,
Det var en så bra film. Den var lärorik. Jag beklagar sorgen för din far. Du är en förebild och en hjälte och jag önskar att det fanns fler som du.

Ett tjockt kuvert med nästan femtio brev postades och redan nästa dag kom ett svar från Emerich. Så här skriver han:

Kära elever i Toleransprojektet!
Jag har nu fått ert stora kuvert fyllt av fantastiskt fina brevhälsningar, som gjorde mig mycket glad och ger mig styrka att fortsätta min verksamhet. Det ger mig också hopp om att ni kommer att föra de överlevandes budskap vidare till kommande generationer. Jag önskar er alla sköna helgdagar och ett fridfullt Gott Nytt År. 
Stor kram,
Emerich

Nu tar Toleransprojektet jullov och nästa gång elever kliver in genom dörren på Söra är torsdag 10 januari 2019 då vi träffar grupp 2.

Vi önskar alla elever, föräldrar och övriga bloggföljare en fin julledighet och ett hoppfullt nytt år 2019! / Malin, Ola & Maja

Femte träffen: Kärlek och altruism

Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

Men vi inledde morgonen med att följa upp övernattningens brevskrivande till 94-åriga Emerich Roth genom att Malin högläste ett av breven och svaret från Emerich till eleverna. Detta svar får ett eget blogginlägg.

Vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.

Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten föräldralös flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna fick högläsa sina texter och presentera sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma:

Gråt inte! Du behöver inte vara rädd. Allt kommer att ordna sig. Jag låter blicken sväva över folkmassan. Jag ser många människor som är på väg att ställa sig i ledet. De är ledsna och förvirrade. Längre fram ser jag vakterna som tittar ut över leden. Tänk om de sett att barnet inte är mitt. Kommer de att ta henne då? Vad kommer att hända med Esther? Jag vet inte var vi är men jag hoppas att vi  klarar detta tillsammans.

Hej. Var inte orolig, du är trygg hos mig. Följ med mig, jag kommer INTE att lämna dig. När jag och den lilla flickan ställt oss längst bak i ledet ser jag en trygghet hos flickan. Det är människor överallt och de flesta gråter och är ledsna. Jag ser bara kaos och undrar vad som ska hända. Den här flickan är mitt ansvar nu.

Vi släppte sedan loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen, hinken och babyn”. Det gick över förväntan!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.

Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff nästa vecka, onsdag 19 december.

Övernattning på Söra!

Visa av erfarenheten från första året med Toleransprojektet valde vi även detta år att genomföra gruppernas övernattning på Söra redan före jul. Övernattningen är nämligen ett otroligt fint tillfälle att bygga samman gruppen ännu mer och få dem att känna sig trygga med varandra och i sig själva inför den stundande resan till Polen.

Så, i den mörka vinterkvällen for bussen med elever och deras packningar mot Söra där pizza, lekar och tävling stod på programmet. Undervisningsledarna utsattes för så kallad ”norsk karaoke” och grupperna fick gissa musikintron. Sedan väntade en klurig samarbetsövning där eleverna skulle bygga ett så högt torn som möjligt av marschmallows och spagetti – på tid. I tävlingen ingick också att reda ut en flera meter lång härva av rep. En omöjlig uppgift om man inte samarbetar!

När lek och skratt fyllt på energin tog vi oss vidare mot en annan känsla – allvar och eftertänksamhet. Efter att alla hämtat sina sovsäckar, täcken och kuddar och gjort det mysigt framför filmduken var det dags att få kvällens berättelse. Emerich Roth, 94 år, överlevde Förintelsen som ung man. Hans berättelse ”Förintelsens ögonvittne” finns på film och den såg vi tillsammans.

Efteråt satte sig alla i bänkarna med penna och en blankt papper. Uppgiften blev att skriva ett brev till Emerich. Brevet inleddes: ”Till dig Emerich …” och så här skrev några av eleverna.

Till dig Emerich,
Nu har jag sett filmen om dig. Jag har alltid haft stor respekt för att inte skämta om judar och har till viss del sedan innan varit medveten om hur fruktansvärt vidrig Förintelsen var. Men att höra det återberättat av någon som upplevt det har varit otroligt lärorikt och har givit mig en inblick och vision om hur det var som jag aldrig trodde att jag skulle få. Jag vill tacka dig från botten av mitt hjärta att du har delat med dig av allt detta och jag önskar dig och din familj allt gott i världen. Kram

Jag såg precis filmen om dig och den rörde mig väldigt mycket för jag har min gammelmorfar som levde i Sverige/Norge under Förintelsen så det var jobbigt att se som det skulle varit för honom om han var jude. Jag såg även en tjej som såg exakt ut som min lillasyster och började tänka att om jag var där och hon var där så skulle jag gråta ögonen ur mig över att se min familj plågas så. Jag vill säga till dig att du är en stark person som kunde se din pappa plågas varje dag och för att du kan berätta om det här. Jag hoppas att du kan sova om nätterna nu. XOXO. 

Till dig Emerich,
Det var en så bra film. Den var lärorik. Jag beklagar sorgen för din far. Du är en förebild och en hjälte och jag önskar att det fanns fler som du.

Nu återstår det bara att posta breven till Emerich. Han bor i Järfälla norr om Stockholm och läser och spar alla brev han får från elever runtom i Sverige. Han har vigt sitt liv åt att arbeta som socialarbetare och terapeut med ungdomar som hamnat i utanförskap och kriminalitet. Det har gett honom mening.

Efter fniss, kortspel och sms hem somnade till slut ungdomar och ledare i den mörka kvällen!

Fjärde träffen: Att stänga andra ute

I ruggig novembertid klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen började med uppföljning av läxan utifrån det förra temat ”Vem är jag?”. Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, dansälskare, omtänksam, någon som inte tycker att jag är lika fin som andra, vinnarskalle, blyg, rolig, muslim, inte förtjust i mig själv, och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att få grepp om och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Ett tabatapass hjälpte också till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer två exempel:

Jag är Steffi och jag är rädd. Jag är inte van vid att behöva ta så här mycket ansvar. Jag saknar mamma, hennes varma kramar och hennes oändliga kärlek. Inget får hända dem. Jag vill få träffa dem igen – måste få träffa dem igen. Kan inte allt bara vara som vanligt. Vad kommer att hända med mig och Nellie? Kommer alla i Sverige att behandla oss annorlunda bara för att vi är judar?

Jag är Steffi och jag känner mig tom på ord fast egentligen skulle jag bara vilja skrika. Jag har ingen makt över mitt eget liv längre. Allt har bara tagits ifrån mig steg för steg, dag för dag. Mitt hem har tagits ifrån mig, min bästa vän, min skola, min familjs pengar, min tillgång till mat, mina egna föräldrar och värst av allt, mitt eget värde. Det enda jag har kvar är min syster och en stor klump i magen.

Jag saknar mina föräldrar väldigt mycket. Tänk om det händer dem något. Tänk om jag aldrig får se dem igen. Tänk om det blir för sent för dem att hämta oss. Jag hoppas att Sverige är bra och inte låter nazisterna ta över landet, att vi är trygga där. Att vi är fria där. Snälla pappa och mamma, skynda er!

Eleverna högläste sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. Malin läste sedan ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och eleverna funderade över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån dem?

Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.

Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, då grupp 1 också har övernattning. Grupp 2 hade övernattning på Söra inför denna träff och de två övernattningarna får ett eget blogginlägg nästa vecka.

Avslutningsvis nägra exempel på vad elever skrev i sina skrivböcker efter dagen med temat Att stänga andra ute:

Jag tycker det var intressant att få lära mig om hur Tyskland långsamt mer och mer exkluderade judarna genom att ändra på lagarna. Det var också riktigt kul att samarbeta med min grupp med att skriva om vad de som blir uteslutna och de som utesluter tänker eftersom det kändes som att vi alla kunde komma med idéer på vad vi kunde göra.

Det jag kommer att komma ihåg från dagen är att man tänker på sig själv på ett vis medan andra ser på en på ett annat vis, till exempel att man är modigare än vad man själv tror. Att när vi pratat om något som är sorgligt eller helt enkelt inte roligt så märks det att alla i rummet blir lite nere för alla tar till sig och förstår vad det handlar om.

Tredje träffen: Mod och civilkurage

Två gråmulna och regniga novemberdagar träffades vi i grupp 1 och 2 för att ägna oss åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Jag är ofta förvirrad och har svårt att läsa av människor. Jag bryr mig mycket om bekräftelse och att människor ska se mig på rätt sätt. Jag vill vara enkel att förstå och att folk mår bra av att prata med mig.

Jag vill vara någon som berör. Om du ser mig tvärs över gatan vill jag att du direkt ska börja fantisera om vart jag är på väg. Jag vill vara någon som drar iväg sina kompisar för att utforska övergivna byggnader och kyrkor. Jag vill vara någon du är rädd att förlora eller såra. Jag vill vara någon som är bra på konst och någon som i allmänhet blir sedd som en vacker själ.

Jag är en svårfattad person för ibland kan jag vara jättedeppig och ibland jätteglad så det blir lite 50/50. Annars är jag en snäll, rolig, omtänksam och hjälpsam samt ärlig kille som står för det jag gör och säger.

Jag är en fjortonårig tjej från Nyköping som älskar att dansa och att sprida kärlek och glädje till människor runt omkring mig. Jag är feminist och står ofta upp för mig själv och mina åsikter och jag säger ifrån när något är fel.

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Under lyssnande bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och byggde skulpturer i varierande svårighetsgrad genom samarbete.

Dagens skapande uppgift ägde denna gång rum i grupp och handlade om att göra ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och grupperna visade på fin samarbetsförmåga och hade verkligen tänkt till kring sina olika tolkningar.

Vissa hade koncentrerat sig på exempel på mod, andra på människor som är modiga förebilder. En spännande fråga uppstod. Var i kroppen sitter modet? I huvudet, magen, hjärtat eller någon annanstans?

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Hovrasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i mars, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om att stänga andra människor ute. För grupp 2 blir nästa gång lite speciell eftersom de är först ut med gruppernas övernattning på Söra!

Andra träffen: Vem är jag?

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Det bästa med en människa är att den kan hjälpa till när man behöver hjälp och vara trevlig, snäll och ha respekt mot varandra och att alla är lika mycket värda. Det värsta med en människa är att vissa inte respekterar olikheter eller folk som sticker ut lite mer. Många vill vara störst, bäst och vackrast men egentligen så duger man som man är.

En människa är alltid en människa men det finns beteenden som är mer eller mindre mänskliga, som att döda en annan människa, medan att hjälpa någon annan är mer mänskligt.

Det värsta en människa kan göra är att manipulera folkmassor.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

Toleransprojektets ungdomsstödjare Maja berättade också om hur Jackies handlingar kommit att faktiskt påverka hennes livsval i samband med att hon bestämde sig för att bli polis.

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Många valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad.

En elev skriver så här om dagens berättelse:

Idag har vi hört historien om Jackie Arklöv. Jag tyckte att det var en väldigt intressant historia, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om Jackie. Ibland så lät han som ett offer för grupptryck men ibland så verkar han som en dålig person utan grupptryck. Enda sättet som jag skulle kunna få en bra bild av honom skulle vara att möta honom, men det kommer nog inte att hända.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation och dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är. Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken.

Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Som vanligt skrev eleverna reflektioner från dagen i sina skrivböcker. Så här skrev några av dem:

Jag är fortfarande lite andfådd efter flygande mattan. Jag har lite klaustrofobi och är faktiskt ganska stolt över att jag inte svimmade eller bröt ihop. Det var väldigt trevligt och kul att göra glasburkarna och jag känner att min burk fångade min identitet väldigt bra.

Det har varit en underbar dag på TP. Vi har pratat om en person (Jackie Akrlöv) som jag aldrig hade hört om tidigare och vi har diskuterat vad som gick fel i livet för honom. Allra roligast idag var att göra en burk som skulle gestalta en själv och jag valde att gestalta mig själv genom hösten eftersom jag är född i september. Jag gjorde två obehagliga ögon som symboliserar det inre monstret som alla har.

Efter rast ute i det fina oktobervädret var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög. Denna regel hålls väldigt fint.

Nu väntar ett höstlov innan det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!

Toleransprojektet och Musikhjälpen 2018

En av alla fina fördelar med Toleransprojektet är att det kan fungera som en plattform för initiativ och engagemang av olika slag.

Ett nytt initiativ är att en grupp toleransambassadörer redan nu i oktober har startat en insamling till Musikhjälpen 2018. Årets tema i Musikhjälpen är ”Alla har rätt att funka olika” och insamlade pengar går till barn och unga som på grund av krig och liknande övergrepp blivit skadade för livet och nu lever med olika funktionshinder – ofta i länder där deras möjligheter att få hjälp är begränsade.

Från och med nu och fram till 16 december kommer insamlingen att pågå. Alla som vill får vara med – både toleranselever från tidigare år och nuvarande elever – och alla initiativ är välkomna! I år sker den direktsända dygnet-runt-sändningen på P3 och SVT från Lund 10-16 december.

Mariam och Molly är två av initiativtagarna till Toleransprojektets insamling till Musikhjälpen 2018.

Redan inom kort ska några av eleverna rita porträtt av folk på stan och göra ansiktsmålningar på barn. Men det finns ju massor av roligt man kan hitta på: sälja kakor och andra bakverk, tvätta bilar, sjunga, vara barnvakt, anlitas för ett föredrag om Toleransprojektet, gå ut med hundar, ordna ett luciatåg – bara fantasin sätter gränserna.

Vill du vara med och bidra? Vår insamlingsbössa kommer du till här.

Gå in och följ oss på Instagram: mh19toleransprojektet. Där kan man skicka ett DM och berätta om sitt initiativ/sin aktivitet.

Om du som förälder, släkting, bekant eller bara intresserad bloggföljare vill anlita någon eller några av Toleransprojektets elever till en aktivitet eller ett uppdrag som ger insamlingen en liten eller stor summa så hör av dig via Instagramkontot ovan, här i kommentarsfältet eller på mejladress: malin.matsson.flennegard@nykoping.se

Alla har rätt att funka olika – så stöd Toleransprojektets insamling till Musikhjälpen 2018!

Första träffen: Vad är en människa?

Nu är det andra läsåret med Toleransprojektet igång på riktigt. Både grupp 1 och 2 har haft sin första träff på ett höstmysigt Söra. Femtio elever från fem skolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan, Vittra och Nyköpings friskola – fick ägna dagen åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller. Det var pirrigt i början, men undan för undan mjuknade allas ansikten och det som kändes ”stelt” försvann snabbt.

Dagens berättelse återknöt till när vi presenterade projektet för eleverna i augusti. Vi återvände till de 500 männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda. Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto och utomhusrast i det sköna höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med lågmäld pianomusik och arbetslugn. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta på gården. Ord som: ”annorlunda”, ”roligt”, ”spännande” och ”nya människor” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

Så här skrev några av eleverna i sin skrivbok efter denna första dagen:

Det var kul! Först var det pirrigt och jag var väldigt nervös. Men när jag lärde känna de andra så var de supersnälla och man blir bara glad av det. Vi satt mycket och lyssnade på berättelser. Det var intressant. Jag längtar till nästa dag det blir Toleransprojektet.

Jag tycker att första dagen var skitkul och spännande. Man lär sig hela tiden nya grejer. Jag har lyssnat idag på Olas berättelse och det kändes som om jag var där. Jag såg många olika bilder i mitt huvud. Jag kan allas namn, har lätt att lära känna nya människor. Det var så bra i Toleransprojektet. Jag längtar bara till nästa dag vi träffas.

Jag tycker att detta äventyr ska bli väldigt spännande. Jag tror att jag kommer att utvecklas mycket som person.

När vi tog bussen hit och jag såg gruppen så ville jag direkt hoppa av. Jag var negativ och inte alls taggad. Men efter ett tag väl ute på Söra så ändrade jag åsikt. Jag ändrade inställning och allt vart direkt mycket roligare och mer spännande.

Jag har haft en underbar dag, inga konstigheter. Olas berättelser var suveräna och ja, allt har varit kul och jag tycker om att lyssna på honom. Det är intressant och lärorikt.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte och det kändes fint att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver. Nu ser vi fram emot nästa träff med Toleransprojektets nya grupper!

Återträff med årets toleransambassadörer

Två eftermiddagar efter skolan har vi äntligen fått träffa årets toleransambassadörer – som nu går i 9:an –  för att ägna oss åt att prata ikapp, leka och genomföra en prestigefylld men rolig tävling!

Eftersom vi behövde tillgång till ett hemkunskapskök träffades vi på Alpha. Först provade vi ut ett antal lekar som vi vill göra med de nya eleverna som snart börjar Toleransprojektet. Sedan såg vi en film med återblickar från förra året innan det var dags för tävling i grupper. Tävlingen bestod i att göra en tårta på temat: Polenminnen. En enhällig jury (Ola) bedömde: tårtans utseende och smak, gruppens samarbete och tårtpresentation samt hur väl man hade städat i sitt kök.

Det var ett antal vackra, goda och genomtänka skapelser som såg dagens ljus under de två septembereftermiddagarna. Men framförallt var det fantastiskt roligt att få återknyta känslan av att vi tillsammans har upplevt så mycket och betyder något viktigt för varandra!

Nu dröjer det inte många dagar förrän femtio nya elever kliver in i Toleransprojektets gemenskap. Det ser vi fram emot.