Nu har Toleransprojektets elever kommit till Polen och vår resa i Förintelsens spår. Här på bloggen kommer vi i mån av tid (vårt program är fullspäckat) att uppdatera. Efter flyg till Warszawa med besök vid Janusz Korczaks monument och judiska begravningsplatsen igår reste vi vidare mot Lublin, i östra Polen.
Vår första heldag handlade om att följa förövarnas handlingar och tankar. På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar.
I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.
Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?
På kvällens samling läste eleverna texter ur sina skrivböcker. Alla delade med sig.
Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.
Nu närmar sig resan till Polen 10 till 16 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Den nionde träffen på Söra hade därför det självklara temat: Snart reser vi till Polen.
Det var förväntansfulla elever som kom till Söra och de fick sällskap av de vuxna som kommer att följa med på resan – både i egenskap av extravuxna och i fortbildningssyfte. För första gången i Toleransprojektets historia är en av dessa vuxna en före detta elev, toleransambassadören Robin. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.
Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion med mycket fakta. Vi gick igenom viktiga grunder inom judendomen, samt judiska symboler, begravningsritualer och hur en synagoga ser ut.
Vi repeterade fakta kring Förintelsen och om antisemitismen som hattradition och grund för Förintelsen. Den första kvällen i Polen kommer dessutom eleverna få lära sig mer om det så kallade Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och om folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer under resan att besöka bland annat förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).
All fakta bröts av med lek och röresle och dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan. Vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.
Alla, både elever och vuxna skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra”, ”ta ansvar” och ”visa varandra omtanke”, var några av de kloka saker eleverna kom fram till.
Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:
Jag känner mig jättetaggad och ännu mer säker efter dagens TP-träff. Det enda jag är orolig över är sömnbrist + starka känslor = dålig stämning. Jag tror dock att vi kommer att stödja varandra när det blir jobbigt och att det därför kommer att lösa sig ändå!
Efter idag så är det blandade känslor. Jag är supertaggad inför resan, att jag kommer att dela rum med någon jag är bekväm med och efter att jag hört vad vi kommer att göra blev jag ännu mer taggad. Men samtidigt är det den första Ramadan jag är utan min familj så det kommer att bli tufft, men jag vet att jag kommer att ha personer vid min sida.
När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.
Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för gruppfoto och ordfläta där alla fick säga ett positivt ord de vill bära med sig efter dagen. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för sex dagar tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!
Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Vi samlades på ett snöigt Söra och nu känns det verkligen att gruppen lärt känna varandra och småpratet under frukosten är mysigt att lyssna på.
Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.
Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följa sina 192 barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.
Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev fina och känslosamma.
I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2 500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.
Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.
Så här blev några av dikterna:
Ursprung, religion, kön, hudfärg … … spelar ingen roll Alla förtjänar samma förutsättningar Hur du än ser ut eller klär dig är du exakt lika mycket värd Alla barn har rätt till lika mycket KÄRLEK Ingen mobbing eller utfrysning
När kommer vi fram? Jag förtjänar trygghet och skydd Skydd mot krig och våld Jag har rätt till ett hem och en familj Jag vill vara med mina föräldrar Alla barn är viktiga och de ska få vara med sina föräldrar Jag är bara ett barn Jag är väl också en människa! Jag orkar inte leta Stanna uppe i natten och oroa mig Jag klarar inte av det här
Stoppa hatet mot barn Stopp min kropp Slå barn är dåligt Skydda mig från våldet Våldet är dåligt Tolerera mig
En hand som slår Nej, jag vill inte! Låt mig leva Jag har rätt att leva som alla andra De misshandlar mig Jag har rätt till ett liv Jag har rätt till att utvecklas Barnets rättigheter
Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.
Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete och lek. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.
Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna, en lärare och en toleransambassadör, att delta.
Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med FN-föreningen och Nyckelskramlarna ceremonin kring Förintelsens minnesdag. På trappan stod elever med banderoll och foton på barn som mördades under Förintelsen samt på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Här följer det som sades av Toleransprojektet under minnesceremonin.
”Kära medmänniskor!
Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Framför er och runt om här på torget finns nuvarande och gamla elever i Toleransprojektet, Nyköpings FN-förening och Nyckelskramlarna. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet. Vi använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.
Under denna minnesstund kommer vi att sätta den här speciella dagen i sitt sammanhang. Några av eleverna kommer att läsa texter skrivna under en resa till Förintelsens minnesplatser i Polen och tre av dem som överlevde Förintelsen, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried får finnas extra närvarande bland oss via dessa fotografier. Vi lämnar sedan över ordet till FN-föreningen och Nyckelskramlarna.
Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 2001, inrättades i Sverige den 27 januari som nationell minnesdag och 2005 gjorde FN detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.
Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 79 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle stå här idag. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Ett rykte, en sägen var allt som skulle bli kvar. Det är därför vi så här 79 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet står här. Det enda vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde. Deras berättelserna vittnar också om de människor som inte gjorde det.
Nu kommer ni att få höra Leen, Max och Bilal läsa om några av de tankar, lärdomar och upplevelser våra resor till Förintelsens minnesplatser gett.
Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.
Det finns inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.
Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om det jag lärt mig och det som skett.
Under Förintelsen mördades en och halv miljon judiska barn. Några av dem kan vi också minnas idag. I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom dit hade med sig i sina resväskor. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här våra elever hålla i några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. På våra resor får eleverna framför denna fotovägg i Auschwitz Birkenau skriva ett brev till något av dessa barn. Det barn vars foto de haft inklistrat i sin skrivbok hela resan. Tyra kommer nu att läsa ett av breven, det hon själv skrev under resan.
Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv.
Hédi Fried lämnade oss i november 2022. I hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” säger hon på frågan om hon huruvida hon kan förlåta det som gjordes mot henne och hennes familj:
Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.
Idag hedrar vi de människor som blev Förintelsens offer. Människor som du och jag. De har funnits och vi minns dem.”
För att lära känna varandra bättre och känna trygghet i gruppen har vi alltid en övernattning en tid före resan till Polen. En isig januarikväll samlades gruppen med pyjamasar, pirriga magar och godis i väskan.
Vi ägnade kvällen åt pizzaätning, lekar och tävlingar. Det byggdes torn av spagetti och marschmallows, gjordes toalettpappersmumier och gissades musikintron.
När kvällen började bli sen hämtade vi täcken och kuddar och samlades för filmvisning. Vi såg filmen om Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser av Förintelsen. Emerich gick bort i januari 2022, 97 år gammal.
Efter filmen skrev eleverna i sina skrivböcker om vad de vill minnas och särskilt ta med sig av Emerich berättelse. Det var tyst och koncentrerat när pennorna raspade i kvällsmörkret. Det blev en fin avslutning på kvällen innan det var dags att gå till sängs.
På morgonen var det frukost och skönt häng innan en ”vanlig” TP-dag startade. Det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.
Dagen inleddes med högläsning ur skrivböckerna och lite lek innan det blev en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom.
Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, tolerans och intolerans definierades.
Efter lite paus och rörelse var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ledaren Micke iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.
Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och frisörer. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.
Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” och ”jag fick dåligt samvete”, sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot bagare och frisörer. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.
Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.
Nu är det bara två träffar kvar innan vi reser till Polen och vi har fortfarande många förberedelser att göra. Mycket spännande och viktigt väntar. På onsdag 31 januari är det föräldramöte inför Polenresan, kl 18.30 i miniaula 1 på Alpha.
Vi skriver 2024 och temat för den första träffen detta år var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.
För att få igång tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?
För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?
Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki och lek innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.
Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Vem bestämmer ens etnicitet? Vad är det att vara svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.
Samarbetet sattes på prov när klassrumsgolvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och med hjälp av flytstenar (dynor) skulle eleverna förflytta sig från en strand till en annan – det gällde verkligen att hjälpa varandra!
Mot slutet av dagen skrevs nyårsönskningar på pappersstjärnor. Vi pratade om vikten av att kunna samla sig och gå in i det inre rummet, något som kommer att bli särskilt viktigt under resan i Polen.
Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Många beskrev att diskussionen gjort dem förvirrade och till och med irriterade men också att nya tankar kommit och andra perspektiv öppnats.
Polenresan närmar sig och onsdag 31 januari är det dags för föräldramöte. Det äger rum på Alpha kl 18.30.
Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om att vara modig och vi funderade över vilka olika slags handlingar vi visar andra människor kärlek genom. Att finnas där för andra, ge komplimanger, visa omsorg, vara generös, säga hej – var bara några av de saker eleverna gav som förslag.
Dagens uppgift för glasburken blev att på ett rött pappershjärta skriva namnet på en person man älskar och namnet på en person man tror älskar en.
Två berättelser fick i gruppen på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?
I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en man som håller i sitt lilla barn i männens led. Hon säger till mannen att hon tar hand om den lilla flickan tillsammans med de andra barnen och kvinnorna. Hon vill hjälpa till. Men i samma stund som fru Zucker tar den lilla flickan i sin famn dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda tanke på en plats som denna är att hjälpa det barn som behöver henne.
Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.
Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev väldigt fina. Här några exempel ur dem:
Jag sträcker på nacken för att se Esther. Men jag ser bara en massa kvinnor. Bagarens dotter och den gamla bibliotekarien. Jag kramar barnets hand om ber.
Allt kommer att bli bra lilla vän. Jag kommer att ta hand om dig. Jag undrar hur det kommer att gå, vad som kommer att hända. Jag hoppas att jag kommer att få åka hem med min familj igen.
Ingen fara lilla gullen, du är trygg hos mig. Jag ser så många människor som ser vilsna ut. Är det tryggt där framme?
Jag är rädd, vad kommer att hända? Var är Esther? Jag får inte visa att jag är rädd.
Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss och samarbetsförmåga i leken ”Hatten, pinnen och hinken”! Eleverna fick också prova på att räkna tillsammans utan att prata i mun på varandra. Svårt och roligt!
Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.
Dagen avslutades med julgodis, pepparkakor och en liten ceremoni med ljus som tändes för människor vi älskar. Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och gruppen tar kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.
Nu är det julledigt fram till 11 januari och vi hoppas att tiden går snabbt så att vi får ses igen snart och fortsätta vår resa tillsammans!
Dagen började med en promenad från bussen på en isig grusväg. Väl inne i värmen hade vi först en uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.
Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.
Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.
På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.
Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag blev det partävlingen ”Löken” och ett skaka-loss-pass som hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.
Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.
Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:
Jag sitter på tåget och tänker på vart jag ska komma och hur jag ska leva utan mina föräldrar. Vad ska jag äta varje dag och kommer jag ha pengar eller inte? Jag vet att jag kommer att klara mig, men jag är ändå rädd för det som kan hända. Tänk om nazisterna kommer hit. Vart ska jag ta vägen då? Och min syster, vad ska jag göra om hon blir sjuk eller skadad?
Jag sitter på tåget, på väg från Wien och mitt hem. Jag har min lillasyster bredvid mig. Hon frågar samma frågor som jag har i huvudet och som jag inte har några svar på. Jag tittar ut genom fönstret och ser hur städerna och landskapen sakta men säkert förändras från det jag är van vid. Jag är orolig.
Var ska jag och min syster bo och ta vägen när vi kommer fram? Vem kommer att ta hand om oss? Kommer vi att få nya föräldrar? När kommer mamma och pappa och hämtar oss? Spelar det någon roll att fly om vi ändå inte kan överleva i Sverige? Är mamma och pappa okej? Jag är orolig. Tänk om mina föräldrar kommer hit men vi inte finns kvar att hämta. Kommer vi någonsin att kunna åka hem och allt blir som vanligt? Kommer jag någonsin att träffa Paula, mamma och pappa igen? Jag hoppas att de kommer hit snabbt.
Näst på tur stod lunch och efter det fick grupperna i uppgift att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.
Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.
Nästa gång är det dags för övernattning på Söra. Det blir en bra övning inför resan till Polen i mars. Temat den gången blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff.
I novemberdiset ägnade sig gruppen den tredje träffen åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit.
Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:
Jag är en glad fjortonårig kille som har vänner som är viktiga för mig. Jag tror att folk tror att jag inte pratar mycket och är osocial för att jag är tyst när jag är med folk jag inte känner. Men när jag är med vänner så är jag aldrig tyst. Jag vill vara en trevlig och snäll person och en bra vän.
Jag är en basketspelare som går i NBBK. Jag gillar alla och har inget mot någon så länge inte den kommer nära mig med något illa. Andra ser mig som någon som vill nå sina mål. Jag vill vara killen som har spelat klart livet, att jag ska ha allt jag drömmer om.
Jag är en tonåring som försöker klura ut vem jag vill vara. Jag är en tjej som älskar att måla och konst och nästan all musik. Jag är en aktivist som brinner för rättvisa. Jag är känslosam och försöker lära mig hur man bearbetar känslor. Jag är orolig för att jag har för mycket behov av bekräftelse. Jag tror att andra ser mig som en pluggis och kanske lite konstig, men det är okej. Jag vill vara lugn och grundad i mig själv. Jag vill inte övertänka allt och jag vill inte stressa i onödan. Jag vill bli en människa med många olika perspektiv.
Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade. Under lyssnande bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie.
De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.
Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.
Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.
Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.
Med utgångspunkt i dagens berättelse blev rubriken för skrivande i anteckningsböckerna ”När jag stör mig på andra”. Så här skrev några elever:
Jag stör mig på satanister och på människor som hånar religioner.
Jag stör mig på folk som tror att de är bättre och smartare än alla andra. Det är en kille i min klass som är väldigt otrevlig och taskig mot folk bara för att man har fel, t.ex. om man säger något på lektionen som är fel så kan han säga att man är dum i huvudet.
Jag stör mig på folk som alltid måste prata om sig själva. Om till exempel jag berättar om ett problem och någon då kan ändra på det lite så att man kommer in på deras liv istället. Jag stör mig på när andra använder onödigt fula ord på skämt. När jag blir störd brukar jag låta det vara, eller liksom inte säga något. Jag håller det inom mig.
Sedan inleddes läxtimmen innan vi avslutade dagen med en lugn och stämningsfull ljuständning och en stunds tystnad till minne av John Hron.
Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i vår, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om exkludering, att stänga andra människor ute.
Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:
Vissa accepterar inte att de är människor utan vill kontrollera andra och då börjar en maktkamp och de tror att de är bättre än andra och förtjänar att dominera andra.
En människa är en varelse som kan känna många olika slags känslor, som till exempel irritation, glädje och sorg. Men det är inte alltid bra att göra det som känslorna vill.
Att vara mänsklig är att göra fel, för alla människor gör fel. Det finaste man kan göra är att sätta andra människor framför sig själv. En människa kan bli vad den vill bara man kämpar för det.
Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.
Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?
I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han klev över sin mänskliga gräns när han deltog som soldat i kriget i Balkan. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.
En elev skrev så här om Jackies berättelse:
Berättelsen lärde mig att det som händer oftast har fler orsaker än en. Det byggs på och det ena leder till det andra.
Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. Dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.
Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.
Som vanligt skrev eleverna reflektioner från dagen i sina skrivböcker:
Idag var det andra träffen på Söra och det var roligt att träffa alla igen och att få prata mer med nya. Grupparbetet gick bra och var kul. Jag är hoppfull att nästra träff blir kul och är ganska säker på att jag kommer att tycka det.
Vi har snackat om identitet och om vem man är. Vi fick nya platser och nya grupper och det var trevligt att få se nya ansikten och lära känna nytt folk. Vi fick också visa en scen i gruppen som Jackie var med om.
Det var en bra dag och mindre nervöst än förra gången. Vi har fått höra om Jackie och hans liv och diskuterat människans värde och rättigheter.
Jag önskar att vanliga skolan var mer som här på TP. Gruppen känns inte alls splittrad, genomgångarna är betydligt roligare och man kan liksom hålla fokus och samtidigt ha kul tillsammans. Roligast var definitivt när vi skulle återskapa Jackie-ögonblick tillsammans.
Efter rast var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög.
Nu är vi snart inne i november och nästa gång är det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!
