Femte träffen: Kärlek och altruism

Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

Men vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om vårt ansvar för andra människor innan vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.

Två berättelser fick i grupp 1 på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten ensam flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma.

I grupp 2 berättade Crille en alldeles nygjord berättelse som ledde vidare till många frågor om lägerkomplexet Auschwitz.

Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen, hinken och babyn och grupp 2 ägnade använde klädnypor!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi läste upp elevernas nyårsönskningar som de skrivit på pappersstjärnor och genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av finstämd musik . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.

Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.

Förintelsens minnesdag

Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet ceremonin kring Förintelsens minnesdag. Tillsammans med nuvarande och tidigare elever, samt andra som ville delta, inledde vi med ett ljuståg som gick från Teaterparken till Stora torget där vi samlades på och runt Stadshustrappan för tal, textläsning och nedläggning av stenar, enligt judisk tradition. På trappan stod elever med foton på barn som mördades under Förintelsen, och två elever höll foton på två av dem som överlevde, Benny Grünfeld och Emerich Roth. Ljuslyktor och facklor lyste upp den mörka januarikvällen. Här följer det som sades under minnesceremonin:

Kära medmänniskor!

Malin: Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Framför er och runt om här på torget finns nuvarande och gamla elever i Toleransprojektet. Jag heter Malin och är en av lärarna. I Toleransprojektet använder vi berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.

Under denna ceremoni kommer ni att få höra texter skrivna av Toleransprojektets elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Läraren Ola kommer att sätta den här speciella dagen i ett sammanhang och vi kommer att låta två av dem som överlevde Förintelsen, Benny Grünfeld och Emerich Roth, få finnas extra närvarande bland oss. Vi kommer att avsluta ceremonin genom att de som vill lägger ner en sten framför ljusen på trappan. Det är den judiska traditionen för att hedra de döda.

Ola: Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1997, för tjugofem år sedan inrättades i Sverige den 27 januari till nationell minnesdag. FN gjorde 2005 detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 77 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle stå här idag. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Ett rykte, en sägen var allt som skulle bli kvar. Det är därför vi så här 77 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet står här. Det enda vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde. De berättelserna vittnar också om de som inte gjorde det. Man kan också besöka Förintelsens minnesplatser vilket många Nyköpingsungdomar gjort genom åren.

Malin: Nu kommer ni att få höra Arvid, Amanda och Kellie läsa om några av de tankar, lärdomar och upplevelser resorna till Förintelsens minnesplatser gett.

Arvid: Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Amanda: Det finns inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.

Kellie: Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om det jag lärt mig och det som skett.


Ola: Ofta blir minnesdagar högtidliga men tomma. Vad innebär det att minnas offren? Kan man minnas 6 miljoner människor? En av dem vi kan relatera till med särskild Nyköpingskoppling är Benny Grünfeld. Han har varit här och föreläst på Nyköpings gymnasium och hans berättelse har alltid varit en del av Toleransprojektet.

I början av april 1945 befann sig Benny i Bergen Belsen i Norra Tyskland. Vakterna har lämnat lägret. En gång frågade jag: Benny, vad gjorde du när de brittiska stridsvagnarna kom körande mot ingången och du visste att kriget var slut? Jag satt i en björk. Satt du i en björk? Vad gjorde du där? Ola, jag åt löv. Jag var 16 år och vägde 29 kilo. 14 000 dog efter att britterna kommit till Bergen-Belsen. Deras kroppar kunde inte ta upp näring längre. Det var inte meningen att Benny skulle överleva. Det var inte meningen att han skulle berätta sin historia här i Nyköping. Det gjorde han många gånger men kommer aldrig mer att göra det. Benny avled i april förra året. Han blev 93 år. Vi minns dig Benny.

Under Förintelsen mördades en och halv miljon judiska barn. Några av dem kan vi också minnas idag.

Malin: I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom dit hade med sig i sina resväskor. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här våra elever hålla i några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. På våra resor får eleverna framför denna fotovägg i Auschwitz Birkenau skriva ett brev till något av dessa barn. Det barn vars foto de haft inklistrat i sin skrivbok hela resan. Wilda, Talal och Hoda kommer nu att läsa varsitt brev.

Wilda: Jag vet varken vad jag ska känna eller tänka. Jag vet inte vad du heter, hur du var, när du dog eller hur du dog. Jag vet ingenting om dig. Jag önskar att jag gjorde det. Du har nu blivit en del av mitt liv. Det hade du aldrig tänkt på under ditt liv för när du fanns så fanns inte jag. Nu gör jag det, men det gör inte du. Ändå sitter du här i min skrivbok. Jag kan titta in i dina ögon som inte möter min blick och tänka: just vem var du?

Talal: Jag önskar att du kunde ha fått fortsätta att vara ett barn. Ett barn med friheten att upptäcka saker och utforska livet. Jag önskar att du fått växa upp och själv få hitta vad meningen med livet var för dig. Att själv få uppleva alla känslor vi människor har och att till sist kanske själv få ta hand om ett eget barn. Jag önskar att du fått leva mer. Jag önskar att du fått fortsätta vara ett barn.

Hoda: Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv.

Ola: Under alla år har Toleransprojektets elever fått del av Emerich Roths, som ni ser på bilden, berättelse om Förintelsen som han överlevde som tonåring. Eleverna har fått se en film som han gjort om sina erfarenheter. Efteråt har alla skrivit brev som skickats till honom. Han brukade läsa alla och sedan skriva ett svar. Så här skrev Emerich vid ett tillfälle:

Kära Ungdomar!

Jag har nu läst era fina brev till mig. Det gläder mig att ni tog emot budskapet i filmen på ett så fint sätt. Ni inger hopp om framtiden och har verkligen övertygat mig om att ni kommer att föra budskapet vidare. Jag säger alltid i mina föreläsningar att i Sverige har vi en hel armé av fina ungdomar som brinner för att göra insatser i skolan och i samhället. Era brev är verkligen det bästa beviset på detta. Vi som överlevt Förintelsen, och ännu kan berätta om det vi varit med om, är bara några få kvar i livet. Vi är i stort sett jämngamla och när vi slutar berätta, så gör vi det nästan samtidigt. Därför är det så viktigt med ungdomar som ni, som förstår vikten av att föra budskapet vidare så att kommande generationer kan lära något AV Förintelsen och inte bara OM Förintelsen. Jag önskar er av hela mitt hjärta mycket framgång i livet.

Varma hälsningar
Emerich

När Malin låg på knä i vardagsrummet i lördags och målade banderollen vi ser bredvid oss nåddes vi av beskedet att Emerich hade avlidit. Han blev 97 år. Inga fler brev från Nyköping kan längre nå Emerich. Inga fler brev från Emerich kommer att nå oss. Vi minns dig Emerich.

Vi minns Benny och Emerich för att de ansträngde sig att beskriva och förklara vad var Förintelsen var. Så att vi kan förstå arten och skalan av brottet. Så att vi kanske kan lära oss något. Tack.

Nu avslutar vi denna ceremoni med att alla som vill lägger ner en sten framför ljusen. Det är den judiska traditionen att hedra de döda. Musiken ni hör är en ryskjudisk vaggvisa.

Fjärde träffen: Att stänga andra ute

I vintrig decembertid för grupp 1 och gråmulen januari för grupp 2, klev vi åter in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Pandemin orsakade ett ledarinhopp av Ola i grupp 2 och det ju också jättebra. Dagen började med uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, fotbollsälskare, omtänksam, någon med autism, blyg, rolig, bisexuell, inte förtjust i mig själv, och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Vi byggde djurskulpturer och ett tabatapass hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:

Allt jag tänker på är mamma och pappa där hemma. Jag är orolig men jag kan inte visa det för Nellie. Jag har ingen aning om vart vi är på väg eller hur länge vi ska vara där. Jag vill bara att allt ska bli som vanligt igen, så jag får vara med mamma och pappa och mina kompisar. Jag vill kunna bada och sitta längst fram i skolan. Men mest av allt vill jag gå i skogen med min familj.

Allt gick så snabbt. Jag hade ju ett vanligt liv för bara några månader sedan och jag är tolv år men har ett så stort ansvar och jag jag fattar inte. Bara för att vi är annorlunda tar de ifrån mig hela mitt liv. Jag är ju fortfarande människa. Jag föddes precis som alla andra, och stackars Nellie. Vid en så ung ålder måste hon gå igenom allt det här. Hon måste vara jätterädd och förvirrad nu när vi lämnat mamma och pappa. Jag lovar att försöka vara den bästa storasystern för henne. Jag ska ta hand om henne precis sim mamma och pappa hade det gjort.

Eleverna högläste sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. De funderade sedan över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån Steffi och Nellie.

Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.

Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff. I vanliga fall är det också runt denna tid i Toleransprojektet som vi har övernattningsträffar med eleverna. Det är dock något som vi skjuter på på grund av pandemiläget. I övrigt följer Toleransprojektet skolans allmänna riktlinjer vilket innebär fortsatt undervisning så länge Folkhälsomyndigheten eller regionens smittskydd säger något annat.

Tredje träffen: Mod och civilkurage

I kulen december ägnade sig grupp 1 och 2 åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Jag ser mig själv som en ganska ensam och nere person just nu. Vanligtvis är jag en sprallig, galen, glad, påhittig liten tickande bomb som kan explodera när som helst. Jag är en känslosam person som hatar att göra andra och mig själv missnöjd. Jag övertänker och drar mig ofta undan och känner mig trygg i min ensamhet.

Jag är en fjortonårig kille som går på fotboll och jag älskar den sporten. Jag är en ganska lugn person och tror och hoppas att andra tycker att jag är rolig och snäll. Jag vill bli fotbollsproffs.

Jag är kreativ, älskar att skriva egna låtar och att dansa. Jag är en drömmare och drömmer om att åka och utforska världen och att testa nya saker. Jag står gärna upp för det jag tycker och är väldigt diskussionsvillig. Jag vill inte göra fel och jag vill att saker ska vara rättvist. Utåt sett så resulterar det ofta i att jag blir velig och får lite prestationsångest.

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Under lyssnande bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och byggde mänskliga skulpturer i varierande svårighetsgrad.

Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Hovrasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i vår, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om exkludering, att stänga andra människor ute. Det blir en viktig och innehållsrik dag – som vanligt!

Andra träffen: Vem är jag?

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Det mest unika och fantastiska med människan är hjärnan – intelligensen, kreativiteten, förmågan att kunna tänka komplexa tankar.

En människa är inte perfekt utan gör misstag.

En sak som utmärker oss människor är att vi är ett av få djur som går på två ben och vi är de enda varelser som visar glädje med munnen.

Man är mänsklig när man kan förlåta andra.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

Toleransprojektets ungdomsstödjare Maja berättade om hur Jackies handlingar konkret kom att påverka hennes livsval i samband med att hon bestämde sig för att bli polis.

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han klev över sin mänskliga gräns när han deltog som soldat i kriget i Balkan och några när hans biologiska pappa ställer in det möte Jackie längtar så mycket efter. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.

Två elever skriver så här om dagens berättelse:

Berättelsen var jättebra. Jag hade sett en bild på Jackie förut men jag visste inte hur han hamnat i fängelse. Jag vet nu allt om honom, från när han var liten till nu.

När vi lyssnade på berättelsen om Jackie så tyckte jag att det var en hemsk händelse men den visade också hur olika beslut kan påverka en så mycket och hur särskilda händelser kan ha stor påverkan på ens mentala hälsa och beslut.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. Dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Som vanligt skrev eleverna reflektioner från dagen i sina skrivböcker. Så här skrev en av dem:

Jag tyckte det var spännande idag igen, speciellt under berättelsen vilken var väldigt spännande. Övningarna tillsammans var också väldigt roliga. Jag gillar att prata med nya personer som jag fick göra idag igen eftersom jag inte direkt känner någon. Jag tycker att alla är väldigt trevliga.

Efter rast var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög. Denna regel hålls väldigt fint.

Nu är vi inne i december och nästa gång är det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!

Första träffen: Vad är en människa?

Toleransprojektet är igång och Söra har äntligen fyllts med elever igen! Femtio elever från sex olika skolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan, Vittra, Innovita (fd Nyköpings friskola) och Nyköpings Enskilda grundskola – ägnade sin första träff åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller. Det var pirrigt i början, men undan för undan mjuknade allas ansikten och det som kändes ”stelt” försvann snabbt.

I dagens berättelse träffade vi de 500 tyska männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda.

Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto och utomhusrast i höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med lågmäld pianomusik och arbetslugn. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta på gården. Ord som: ”tryggt”, ”roligt”, ”spännande” och ”glad” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

Så här skrev några av eleverna i sin skrivbok efter denna första dagen:

Jag kommer att minnas alla roliga nya kompisar. Först var det pirrigt, typ som att man hade fjärilar i magen men sen blev det bara roligt pch man hade lärt känna många fler. Jag kan bidra med skratt och glädje i gruppen.

Efter redan 20 minuter så kände jag att det fanns en gemenskap i gruppen och det var lätt att skaffa nya vänner. Jag lärde mig mer om att man inte ska döma människor efter första anblicken. Jag kände viss nervositet men den släppte snabbt.

Jag kände mig glad, pirrig och trygg. Jag tänkte på mina kompisar som inte var här och hur det hade varit om jag inte hade kommit med i Toleransprojektet. Jag tänkte också på att jag älskar när jag får folk att skratta och se dem glada.

Jag lärde mig mycket om Förintelsen och jag lärde mig att lyssna utan att råka störa. Jag kände mig glad för att jag ska få lära mig många nya saker. Det jag kan göra för mig själv och för gruppen är att inte störa och vara snäll och lyssna på hur andra tycker, tänker och känner.

Jag tyckte det var jättejobbigt att träffa så många nya först. Men jag kommer att minnas alla kompisar jag fick och när jag gjorde den här boken. Lekarna var roliga och jag skrattade mycket, Men jag var nervös när jag skulle berätta om mitt porträtt framför alla, men det gick bra.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte i Omegas aula. Det kändes fint och viktigt att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver. Nu ser vi fram emot nästa träff med Toleransprojektets nya grupper!

Antagningsbesked på väg!

En bra bit över 140 modiga ansökningar kom in till Toleransprojektet från årets åttor. Det är nytt rekord!

Antalet ansökningar till Toleransprojektet läsåret 2021-22 slog alla tidigare rekord. En bit över 140 elever har ansökt om en av de 50 platser vi har att erbjuda. Det är en stor spridning av ansökningar – från alla skolor och klasser, från elever med alla slags skiftande motiveringar till att söka. De söker vänner, vill få kunskaper, lockas av en spännande resa till Polen, kämpar med skoltrötthet, mörka tankar och trassliga relationer, vill utveckla självkänsla och lära sig stå inför andra, har erfarenheter i bagaget som de vill dela med andra … och mycket, mycket mer!

Nu är det svåra och hjärtslitande arbete med att sätta samman årets två grupper gjort och antagningsbeskeden landar i elevernas brevlådor inom kort.

Projektledaren Malin med de kuvert som innehåller beskedet att man fått en av de 50 platser vi har att erbjuda i Toleransprojektet.

Det som nu väntar de antagna eleverna är ett besök av oss ledare inför starten i november. Vi åker ut på de olika skolorna och ser till att alla elever känner sig välinformerade och trygga, trots allt det nervösa som fladdrar i magen. Grupp 1 har sin första träff på Söra onsdag 10 november och grupp 2 torsdag 18 november. Vi ser verkligen fram emot detta!

Ansökningsperiod pågår!

Nu har Toleransprojektet träffat 22 klasser med elever i årskurs 8 på totalt sex skolor i Nyköping. Vi har besökt Fokusskolan, Vittra, Nyköpings Enskilda grundskola, Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan och Nyköpings friskola. Det har varit hektiskt och härligt! Vilket stort och fint intresse eleverna visat.

Nu pågår ansökningsperioden och den avslutas på fredag 8 oktober. Efter det startar vårt svåraste arbete – att bland ansökningarna välja ut de 50 elever som vi har plats för i Toleransprojektet. Vi vet hur mycket tankar, känslor och mod som ligger bakom varenda ansökning.

Den här filmen har eleverna fått se för att lättare skapa sig en uppfattning om vad Toleransprojektet handlar om:

Äntligen återträff!

Efter att på grund av pandemin skjutit upp och skjutit upp återträffen med toleransambassadörerna från år 4 har den nu äääääntligen kunnat genomföras!

Ett härligt gäng med taggade och glada elever och ledare fick en kväll med lekar, bildspel, pizzaätning, frågesport och ett uppdrag att skriva en hyllning till Toleransprojektet. För att göra det enkelt för alla att komma hade vi fått låna föreningen Ung Krafts lokal mitt inne i stan och vi passar därför på att här tacka dem för detta lån!

Eleverna från år 4 har precis börjat gymnasiet och det kändes fint att få höra var de befinner sig nu. Många är kvar i stan, på olika skolor och program, medan andra pendlar till nya städer eller till och med har flyttat. Några stackare låg hemma sjuka eller hade andra förhinder och vi saknade dem alla.

Nu är vi påfyllda med energi inför starten av presentationer för 22 klasser i åk 8 den närmaste veckan. Tack alla fina elever för att ni kom och bidrog med era personligheter, era skratt och er kärlek! Vi fortsätter att finnas här för er!

Visst vill ni läsa några av hyllningstexterna? Här kommer några glimtar:

I Toleransprojektet bjöds jag på en skrivbok. I den dokumenterade jag alltifrån mina skratt till de mysiga stunderna tillsammans när jag utvecklade min identitet och lärde mig tolerans. Så från botten av mitt hjärta: Tack!

Tack vare Toleransprojektet har vi lärt oss att tolerera andra människor med andra identiteter och alla våra minnen tillsammans finns i våra skrivböcker samlade till ett stort minne. Toleransprojektet kommer alltid att finnas kvar med oss.

Skratt och mys
I vår skrivbok lär vi oss
om vilka vi är och vår identitet
Olika tillsammans
Tillsammans för tolerans

Tillsammans tog vi oss igenom allt från skratt till gråt. Vi lärde oss om vår identitet och om att acceptera och tolerera andra människor. Vi reflekterade och resonerade om tunga frågor i skrivböckerna och allt detta gjorde vi omgivna av väldigt mysiga människor.

Nytt år med Toleransprojektet


Skolorna har varit igång ett tag och Toleransprojektet väntar ivrigt på att få komma igång med elevpresentationer och undervisning.

Det känns väldigt positivt att vaccination inom kort kommer att erbjudas elever i högstadieålder och det talar för ett år med Toleransprojektet där undervisningen på Söra och resan till Polen kommer att kunna genomföras på ungefär sitt vanliga sätt. Vår plan är att kunna starta med de två nya grupperna efter höstlovet, vecka 45.

När det gäller tidpunkt för när vi kommer ut på skolorna och presenterar Toleransprojektet ser det ut så här:

Torsdag 23 september Fokusskolan
Måndag 27 september Vittra
Tisdag 28 september Nyköpings Enskilda grundskola (del 1)
Onsdag 29 september Nyköpings högstadium (del 1)
Nyköpings Enskilda grundskola (del 2)
Torsdag 30 september Nyköpings högstadium (del 2)
Fredag 1 oktober Mikaeliskolan
Nyköpings friskola

Vid presentationerna får eleverna informationsmaterial och ansökningsblankett och sista dag att lämna in sin intresseanmälan är fredag 8 oktober.

Det finns verkligen anledning att se positivt på vårt kommande läsår med Toleransprojektet!