Författare: Toleransprojektet

Så kom den sista träffen på Söra och det var vemodiga, högtidliga och varma känslor som fyllde vårt hus när våra elever anlände. De fick börja med att skriva om hur de utvecklats under tiden i Toleransprojektet. Rubriken var: Min och vår identitet, och de fick fundera över vilka de själva var och hur gruppen var den första TP-dagen respektive nu, den sista TP-dagen. Några av eleverna skrev:

Då ville jag bli någon. Jag var osäker så jag gömde mig bakom en tyst men lite fjantig fasad. Nu vet jag vem jag är och framför allt vet jag vem jag vill bli. Jag har lärt mig om att kunna kontrollera vem jag är utåt samtidigt som jag är mig själv. Det är inte flera olika ”jag” utan ett ”jag” med flera olika sidor som hjälper mig istället för att få mig att känna mig osäker för vem jag verkligen är. Jag har nya viktiga minnen och har blivit hundra gånger klokare och säkrare!

Jag är evigt tacksam och mina känslor har vänts upp och ner. Jag skulle aldrig kunna återskapa en relation som denna på något annat sätt. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan just nu – som stenar och fjärilar samtidigt.

Jag var en vanlig ungdom som inte hade tålamod och inte var jättetacksam. Nu har jag tålamod och jag är tacksam. Vi började som främlingar och slutade som en familj för varandra. Vi hjälper och stöttar varandra.

Jag var osäker och hade lågt självförtroende. Jag kände mig ”naken” eller exposed på något sätt. Jag kunde inte vara mig själv. Jag var rädd och ångestfylld. Idag är jag stolt, självsäker och bekväm. Jag har utvecklats jättemycket på de här månaderna. Det finns fortfarande stunder då jag känner mig hjälplös och maktlös över mitt liv men dessa stunder kommer mer sällan. Jag har lärt mig att älska mig själv på ett annat sätt än förut. Jag har lärt mig otroligt mycket.

Under förmiddagen fortsatte eleverna med förberedelserna inför avslutningen 2 maj. Vi avbröt ibland för lek och luft ute i det gråkulna vårvädret. Under dagen filmade Malin eleverna inför den nya presentationsfilm av Toleransprojektet som höstens nya åttor kommer att få se inför sina ansökningar. De hade mycket att säga och vet ju vad man som fjortonåring behöver peppas kring för att våga söka en plats i Toleransprojektet.

Efter lunch var det dags för generalrepetition och grupperna framförde både sina tankar om året i Toleransprojektet och högläste de texter de själva valt ut bland alla texter de skrivit under året. Det kommer att bli en väldigt fin stund när föräldrar och syskon får vara publik till detta!

Vi lekte en sista gång innan vi dukade upp ett långbord och fikabord med kärleksmums, bullar, kakor och godis. Det tillsammans med den sista ordflätan blev en fin avslutning på dagen.

Nu väntar en avslutning tillsammans med nära och kära och där de blå TP-tishorna kommer att tas på, diplom och intyg delas ut och eleverna får titeln: toleransambassadör!

I Barnkonventionens sjätte artikel står det:

Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

Med utgångspunkt i detta och i alla kunskaper om upplevelser under året i Toleransprojektet har våra elever startat en helt eget initiativ – att hjälpa barnen i Gaza som just nu svälter, dödas av bomber, inte har medicin, står utan hem och trygghet.

Under påsklovet samlades elever hos föreningen Ung Kraft för att baka, pyssla armband och samla saker till en loppis. De planerade för en aktivitet på Stora torget i Nyköping med kakförsäljning, ansiktsmålning, loppis och försäljning av olika slags armband och virkade skapelser.

Under torgaktiviteten var det verkligen liv, glädje och engagemang! Många kom med glada tillrop, köpte fikabröd och armband och blev berörda av elevernas fina och viktiga initiativ. Efter den första insamlingsveckan har inbringat: 14 079 kronor till barnen i Gaza. Vi fortsätter fram till Toleransprojektets avslutning 2 maj och pengarna går till öronmärkt katastrofhjälp via UNICEF (FN:s organisation) eller motsvarande.

Tack alla som hittills hjälpt oss att hjälpa. Följ oss på Instagram (toleransprojektet_nykoping) för aktuella uppdateringar om hur man ger sitt stöd till vår insamling. Så här skrev Nyköpings kommun om Toleransprojektets initiativ:

De uppmärksammar utsatta barn

Toleransprojektet i Nyköpings kommun består av åttondeklassare från alla kommunens skolor. Nyss kom de hem från en resa till Polen där de vandrar i förintelsens spår.

Projektet går ut på att öka förståelsen och toleransen inför våra olikheter och att inte upprepa historiens misstag.

– Tidigare har elever samlat pengar till barn i Ukraina, i dag står vi här på Stora torget och säljer fika och annat för att skicka till de utsatta barnen i Gaza. Vi utgår som alltid från kapitel 6 i barnkonventionen – rätten till liv, överlevnad och utveckling – som är en viktig del i Toleransprojektets undervisning, säger Malin Matsson Flennegård, projektledare

Äntligen fick vi träffas på Söra igen efter våra upplevelser tillsammans i Polen. Dagen inleddes med att återknyta till resan genom bildspel med musik, individuell läsning av alla texter i skrivboken som skrivits i Polen samt skrivande utifrån frågan: Varför ska man göra en sådan här resa? Så här skrev tre elever:

Jag tycker att det är bra att lära sig nya saker. Jag tycker det är bra att få se platserna där så många dog för att lära sig att vara tacksam för hur, var och med vilka man lever. Man får mycket kunskap om livet när man hör alla berättelser.

För att hela ens uppfattning växer. Du växer, lär dig nya saker, att känna. Du får en djupare förståelse för kärlek, ondska, privilegier, tur och tacksamhet. Mest så växer din själ, din personlighet, dina tankar och du, DU får växa!

Att se dessa platser sätter Förintelsen i perspektiv. Man förstår den otroliga skalan på mänsklighetens ondska men också kärlek och omtänksamhet. Man lär sig att vara tacksam och modig. Det är en otrolig resa som färgar en för resten av livet genom förståelse och driv för rättvisa. Man förstår vikten av en människas behov av kärlek, respekt, kunskap och tolerans.

Sedan inleddes ett långt gemensamt samtal kring olika aspekter av att genomföra en exkursionsresa som denna, vad den lär oss, hur den skiljer sig från andra slags resor och hur det var att komma hem och möta familjens och vännernas frågor och intresse, eller brist på intresse. Det kändes viktigt att få möjlighet att reflektera kring alla dessa frågor tillsammans.

Det allvarliga och eftertänksamma varvades med lek och skratt och det var tydligt vilken ännu mer sammansvetsad som skapats under Polenresan. Eftersom det var skärtorsdag passade vi på att vara extra påskiga men samtidigt var det ju ramadan, så för några elever fick godiset vänta till senare.

Alla basgrupper påbörjade under dagen en sista uppgift – att förbereda en presentation för en publik som kommer att bestå av vårdnadshavare, syskon och lärare innehållande gruppens tankar om året i Toleransprojektet samt högläsning av texter. Avslutningen sker torsdag 2 maj och vi har ytterligare en träff att förbereda detta på.

Något väldigt fint och viktigt hade också börjat gro sedan sist vi sågs – ett initiativ för att hjälpa barnen i Gaza. Så plötsligt var planeringen igång för insamling och aktiviteter i syfte att fram till 2 maj försöka få in så mycket pengar vi bara kan. Allt ska gå till katastrofhjälp till barnen i Gaza. Vi utgår ifrån artikel 6 i Barnkonventionen: Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Den första aktiviteten blir en loppis på torget kombinerat med kakförsäljning samt försäljning av virkade armband, blommor och trädkramare. Ansiktsmålning blir det också!

Tänk att året med Toleransprojektet snart är slut! Vilken gemenskap och vilken utveckling vi fått uppleva hos våra elever, både individuellt och som grupp. Det är så fint och värdefullt att se!

Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

Den sista resdagen hade två olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Vi var den första gruppen in genom Dödens port.

Vi gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi ägnade oss sedan åt den romska delen av lägret, fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här och spelade den romska nationalsången, Gelem Gelem.

Nära krematorium III hade vi en minnesstund med ljuständning och diktläsning. Vi lade ner stenar och hade en tyst minut för de människor som mördades här.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Vi besökte judiska begravningsplatsen och synagogan och insåg vilket tomrum det finns efter de judar som en gång levde här i staden.

Den sista kvällen bidrog alla elever med texter ur sina skrivböcker och alla fick säga det de hade på hjärtat nu när resan nästan nått sitt slut, även om vi har ett besök i fina staden Krakow kvar på programmet. Upplevelser, kunskaper, kärlek och kraft är vi nu rika på. Tack.

Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.

En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.

Vi höll en minnesstund då en elev tände ljus, vi sjöng tillsammans och två elever läste en dikt. Sedan lade vi ner stenar, såsom den judiska seden påbjuder. Stenen symboliserar evigt minne.

Idag kom vi till skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetande sedan de började Toleransprojektet. Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under ett dygn i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1 500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.

Lutade mot trädstammar skrev eleverna sina tankar och känslor inför det som hände här.

Nu väntar en helt annan plats. Auschwitz.

Nu har Toleransprojektets elever kommit till Polen och vår resa i Förintelsens spår. Här på bloggen kommer vi i mån av tid (vårt program är fullspäckat) att uppdatera. Efter flyg till Warszawa med besök vid Janusz Korczaks monument och judiska begravningsplatsen igår reste vi vidare mot Lublin, i östra Polen.

Vår första heldag handlade om att följa förövarnas handlingar och tankar. På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar.

I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.

Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?

På kvällens samling läste eleverna texter ur sina skrivböcker. Alla delade med sig.

Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.

Nu närmar sig resan till Polen 10 till 16 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Den nionde träffen på Söra hade därför det självklara temat: Snart reser vi till Polen.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra och de fick sällskap av de vuxna som kommer att följa med på resan – både i egenskap av extravuxna och i fortbildningssyfte. För första gången i Toleransprojektets historia är en av dessa vuxna en före detta elev, toleransambassadören Robin. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion med mycket fakta. Vi gick igenom viktiga grunder inom judendomen, samt judiska symboler, begravningsritualer och hur en synagoga ser ut.

Vi repeterade fakta kring Förintelsen och om antisemitismen som hattradition och grund för Förintelsen. Den första kvällen i Polen kommer dessutom eleverna få lära sig mer om det så kallade Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och om folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer under resan att besöka bland annat förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

All fakta bröts av med lek och röresle och dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan. Vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.

Alla, både elever och vuxna skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra”, ”ta ansvar” och ”visa varandra omtanke”, var några av de kloka saker eleverna kom fram till.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:

Jag känner mig jättetaggad och ännu mer säker efter dagens TP-träff. Det enda jag är orolig över är sömnbrist + starka känslor = dålig stämning. Jag tror dock att vi kommer att stödja varandra när det blir jobbigt och att det därför kommer att lösa sig ändå!

Efter idag så är det blandade känslor. Jag är supertaggad inför resan, att jag kommer att dela rum med någon jag är bekväm med och efter att jag hört vad vi kommer att göra blev jag ännu mer taggad. Men samtidigt är det den första Ramadan jag är utan min familj så det kommer att bli tufft, men jag vet att jag kommer att ha personer vid min sida.

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för gruppfoto och ordfläta där alla fick säga ett positivt ord de vill bära med sig efter dagen. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för sex dagar tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!

Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Vi samlades på ett snöigt Söra och nu känns det verkligen att gruppen lärt känna varandra och småpratet under frukosten är mysigt att lyssna på.

Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följa sina 192 barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.

Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev fina och känslosamma.

I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2 500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Ursprung, religion, kön, hudfärg …
… spelar ingen roll
Alla förtjänar samma förutsättningar
Hur du än ser ut eller klär dig
är du exakt lika mycket värd
Alla barn har rätt till lika mycket
KÄRLEK
Ingen mobbing eller utfrysning

När kommer vi fram?
Jag förtjänar trygghet och skydd
Skydd mot krig och våld
Jag har rätt till ett hem och en familj
Jag vill vara med mina föräldrar
Alla barn är viktiga
och de ska få vara med sina föräldrar
Jag är bara ett barn
Jag är väl också en människa!
Jag orkar inte leta
Stanna uppe i natten och oroa mig
Jag klarar inte av det här

Stoppa hatet mot barn
Stopp min kropp
Slå barn är dåligt
Skydda mig från våldet
Våldet är dåligt
Tolerera mig

En hand som slår
Nej, jag vill inte!
Låt mig leva
Jag har rätt att leva som alla andra
De misshandlar mig
Jag har rätt till ett liv
Jag har rätt till att utvecklas
Barnets rättigheter

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete och lek. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.

Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna, en lärare och en toleransambassadör, att delta.

Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med FN-föreningen och Nyckelskramlarna ceremonin kring Förintelsens minnesdag. På trappan stod elever med banderoll och foton på barn som mördades under Förintelsen samt på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Här följer det som sades av Toleransprojektet under minnesceremonin.

”Kära medmänniskor!

Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Framför er och runt om här på torget finns nuvarande och gamla elever i Toleransprojektet, Nyköpings FN-förening och Nyckelskramlarna. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet. Vi använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.

Under denna minnesstund kommer vi att sätta den här speciella dagen i sitt sammanhang. Några av eleverna kommer att läsa texter skrivna under en resa till Förintelsens minnesplatser i Polen och tre av dem som överlevde Förintelsen, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried får finnas extra närvarande bland oss via dessa fotografier. Vi lämnar sedan över ordet till FN-föreningen och Nyckelskramlarna.

Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 2001, inrättades i Sverige den 27 januari som nationell minnesdag och 2005 gjorde FN detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 79 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle stå här idag. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Ett rykte, en sägen var allt som skulle bli kvar. Det är därför vi så här 79 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet står här. Det enda vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde. Deras berättelserna vittnar också om de människor som inte gjorde det.

Nu kommer ni att få höra Leen, Max och Bilal läsa om några av de tankar, lärdomar och upplevelser våra resor till Förintelsens minnesplatser gett.

Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Det finns inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.

Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om det jag lärt mig och det som skett.

Under Förintelsen mördades en och halv miljon judiska barn. Några av dem kan vi också minnas idag. I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom dit hade med sig i sina resväskor. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här våra elever hålla i några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. På våra resor får eleverna framför denna fotovägg i Auschwitz Birkenau skriva ett brev till något av dessa barn. Det barn vars foto de haft inklistrat i sin skrivbok hela resan. Tyra kommer nu att läsa ett av breven, det hon själv skrev under resan.

Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv.

Hédi Fried lämnade oss i november 2022. I hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” säger hon på frågan om hon huruvida hon kan förlåta det som gjordes mot henne och hennes familj:

Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.

Idag hedrar vi de människor som blev Förintelsens offer. Människor som du och jag. De har funnits och vi minns dem.”

För att lära känna varandra bättre och känna trygghet i gruppen har vi alltid en övernattning en tid före resan till Polen. En isig januarikväll samlades gruppen med pyjamasar, pirriga magar och godis i väskan.

Vi ägnade kvällen åt pizzaätning, lekar och tävlingar. Det byggdes torn av spagetti och marschmallows, gjordes toalettpappersmumier och gissades musikintron.

När kvällen började bli sen hämtade vi täcken och kuddar och samlades för filmvisning. Vi såg filmen om Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser av Förintelsen. Emerich gick bort i januari 2022, 97 år gammal.

Efter filmen skrev eleverna i sina skrivböcker om vad de vill minnas och särskilt ta med sig av Emerich berättelse. Det var tyst och koncentrerat när pennorna raspade i kvällsmörkret. Det blev en fin avslutning på kvällen innan det var dags att gå till sängs.

På morgonen var det frukost och skönt häng innan en ”vanlig” TP-dag startade. Det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Dagen inleddes med högläsning ur skrivböckerna och lite lek innan det blev en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, tolerans och intolerans definierades.

Efter lite paus och rörelse var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ledaren Micke iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och frisörer. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” och ”jag fick dåligt samvete”, sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot bagare och frisörer. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Nu är det bara två träffar kvar innan vi reser till Polen och vi har fortfarande många förberedelser att göra. Mycket spännande och viktigt väntar. På onsdag 31 januari är det föräldramöte inför Polenresan, kl 18.30 i miniaula 1 på Alpha.