Toleransprojektets blogg

Nu är Toleransprojektet tillbaka i Polen igen – den här gången med grupp 2. Självklart ska ni få ta del av både det vi gör och elevernas egna kloka tankar.

Vi är i Lublin och förmiddagen tillbringade vi i ett vårligt Majdanek. I detta före detta arbets- och förintelseläger delades en viktig skrivuppgift ut i en av barackerna där skor från lägrets tid förvaras.

Uppgiften löd: Välj en sko. Rita av den. Berätta något om den människa du tror har burit denna sko. Under stort allvar satte skrivandet och ritandet igång. Så här skriver Stella och Victoria:

Jag tänker mig en kvinna. En kvinna som kanske är runt 40 år. På huvudet har hon en vit basker. Den sitter lite på sned. Kvinnan har en knälång klänning med blommor på. Jag tänker mig en mamma. En vanlig mamma. Precis som min, precis som din.

När jag ser skon ser jag en 4-årig tjej som alltid var glad och alltid hjälpte andra. Hon var envis och ville bestämma mycket och när hon inte fick som hon ville blev hon sur. Just nu står hon framför mig. Hon har brunt lockigt hår som går lite över axlarna. Hennes gröna ögon glittrar och det känns som om hon vill berätta allt hon varit med om. Det känns som att hennes fina leende vill säga att att allt äntligen är över och att hon fått träffa sin familj och att allt är bra. Allt löste sig till slut.

Eftermiddagen blev en vandring i förövarnas fotspår, både bokstavligt och symboliskt. I det hus som blev Operation Reinhardts (mordet på Polens judar) högkvarter fick eleverna fundera över och skriva kring vad makt kan göra med människor.

Den berättelse som vi framförallt ägnade oss åt var den om Franz Stangl – mannen som blev kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Mannen som älskade sin fru Teresa och sina två döttrar högre än allt och som red i sin vita kostym mellan hemmet och lägret där tusentals människor mördades varje dag. Hur ska man förstå att en människa kan leva så?

Under hela dagen har elevernas texter – skrivna som läxor och som reflektioner ute på Söra – följt berättelserna vi lyssnat till och platserna vi besökt.

Efter vår första kvällssamling med bildspel, skrivande och uppsamling av dagens känslor och tankar samlar vi kraft inför morgondagens möte med den lilla byn Izbica och det före detta förintelselägret Belzec.

Avslutningsvis Elins text om den första resdagens möte med Majdanek:

Idag åkte vi till Majdanek. När jag först såg alla baracker och skorstenen på krematoriet kändes plötsligt allt så verkligt. Alla berättelser vi fått höra, alla bilder vi sett spelades upp i mitt huvud som en film. För varje plats vi stannade på i lägret kunde jag se människorna framför mig, som om de faktiskt var där. Man måste verkligen åka hit för att förstå.

Idag har vår dag haft två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Vi var den första gruppen in genom Dödens port.

• 

Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.

Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.

I en dunge nära slutet av rampen hade vi en minnesstund då Manfred, Tilda och Filippa tillsammans läste en dikt och där vi lade ner stenar och hade en tyst minut för de människor som mördades här.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Vi besökte synagogan och fick genom en fysisk övning uppleva tomrummet efter de judar som en gång levde här i staden.

Den sista skrivuppgiften gav eleverna tillfälle att sammanfatta tankar och känslor inför platserna vi besökt. Det var tysta och fokuserade ungdomar som skrev de sista raderna i sina böcker. Nu har vi precis landat hemma i Sverige – rika på upplevelser, insikter och gemenskap.

Sista ordet får Filippa, Dina och Miranda – med rader ur deras texter till det speciella barn de följt under vår resa. Ett barn vars liv togs ifrån det under Förintelsen.

När jag ser på dig så ser jag liv. När jag ser på dig kan jag verkligen inte förstå hur någon kunde skada dig. Jag förstår inte att någon såg på dig och inte såg någonting annat än ”jude”. När jag ser på dig smälter mitt hjärta – jag vill bara krama dig och ge dig den omtanke och kärlek du förtjänar, som barn och som människa. När jag ser på dig tänker jag på personen du skulle ha blivit om du fått bli vuxen.

När jag ser på dig ser jag en glad och smart liten kille. En vanlig tisdagskväll, vad skulle du ha gjort? Vad tycker du om? Jag skulle ha så många frågor till dig om du var vid liv. Att människor ens har ett hjärta när de dödar små barn som dig. En liten kille som älskar sin kappa dödas för att han föddes som jude. Det är orättvist! Att människor gjorde så mot judar för att de tyckte att världen skulle bli bättre då. Hur då? är frågan. Livet blev bara så tomt, hotfullt och dåligt när du inte är med oss.

När jag ser på dig så ler jag lite. Du ser så himla glad och stolt ut. Du har fått en stor och fin present och det är sommar. Du kanske fyllde år den dagen. Sedan ändras mina tankar på mindre än en sekund och jag ser dig liggande på marken. Över dig står en polisman med foten hårt nedtryckt mot din rygg. Du tittar desperat runt omkring för att förstå vad du gjort för fel. Men det är klart att du inte förstår det.

Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I en av träbarackerna berättade Ola om livet som fånge, om sovplatsernas konstruktion, levnadsförhållandena under olika årstider och väder.

I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei

På den sista kvällssamlingen presenterade basgrupperna en uppgift man utfört i block 27 i Auschwitz Stammlager och de elever som ville läste en valfri text ur sina skrivböcker, eller berättade något de hade i sina hjärtan eller huvuden när nu resan går mot sitt slut. Elsa läste denna text hon skrivit till ett fotografi på ett barn som mördades under Förintelsen och som sitter inklistrat i hennes skrivbok:

När jag ser på dig mitt barn så slår mitt hjärta lite extra. Dina föräldrar älskar dig. Alla älskar dig. Du är en riktig glädjespridare. Du har berättat för mig att du drömmer om att bli tågchaufför. Jag vet att du älskar tåg och din käraste ägodel är den tågräls med ett litet lok du ärvde från din pappa för två år sedan. Du behöver inte bekräftelse från alla andra. Du vill inte vara den som alla alltid vill vara med. Du trivs i din ensamhet. Ibland vill du såklart ut och leka i skogen bakom huset du bor i. Där brukar du leka med dina vänner. Du är nästan alltid glad och en pojke som finns där för alla. Du är en pojke som kommer att lyckas. Du är en pojke som ska drömma. När jag ser dig mitt barn så ser jag mig själv.

Vad är det Elsa gör. Jo, hon upprättar ett barn som aldrig fick leva sitt liv, ha sina drömmar, bli vuxen. Det är så tomt efter alla dessa människor som mördades enbart för att de var födda.

Innan vi reser mot flygplatsen och hemåt väntar temat: Förintelselägret Birkenau samt en vandring i Oswiecim på spaning efter det judiska liv som försvann.

Denna gång ska två elever få ordet och beskriva hur det kändes och vilka tankar som kom i huvudet när vi idag kom till skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetanden sedan de började Toleransprojektet. Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under en dag i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.

I mossan, lutade mot tallstammar skrev eleverna idag i sina skrivböcker. Så här skrev Vilgot och Gustav:

Det känns overkligt det som har skett här. Det är samma sak med alla platser vi varit på. Det känns som om det var en film. Allt känns så svårt att ta in men just det här känns ännu svårare att ta in. Det var ju helt vanliga pappor som kunde ha avstått från att skjuta. Men ändå så gör de det. Jag tycker att det är läskigt att tänka på och att vara här – att tänka på vad poliserna tvingade sig själva att göra. Att tänka på alla som dog här.

Det känns väldigt viktigt att vara här i Josefow. Det var den berättelsen som gjorde att jag ville söka till Toleransprojektet. Jag tycker också att berättelsen är extremt hemsk och samtidigt spännande. Hela platsen känns så speciell för att träden är kvar och skogens historia är sjuk.

I tystnaden i skogen i Josefow föddes texter som dessa. Nu väntar en helt annan plats. Auschwitz.

Vi är redan inne på den fjärde dagen här i Polen och vi förflyttar oss från plats till plats med buss.

Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.

• 

En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.

Vi höll en minnesstund då några av eleverna tände ljus, läste en dikt och sedan lade vi ner stenar.

Så här skriver Tyra efter mötet med Belzec:

Jag känner mig som en bomb av känslor som snart exploderar. En bomb som väger mindre än luft men samtidigt mer än alla planeter i Vintergatan. En bomb full av glädje och tacksamhet för att jag fått möjligheten till ALLT som Toleransprojektet medför. En bomb av ilska mot dem som utförde Förintelsen. En bomb full av sorg för alla Förintelsens offer. En bomb full av hopp – om en bättre värld, en mer utbildad värld. En bomb som är helt tom och samtidigt överfull. En bomb som snart exploderar.

Så kan en ung människa sätta ord på det svåraste. <3

Nu har grupp 1 kommit till Polen för Toleransprojektets första resa i Förintelsens spår denna vår. Här på bloggen kommer vi i mån av tid (vårt program är fullspäckat) att uppdatera. Efter en hel resdag igår – med slutstopp Lublin, i östra Polen – var det idag dags för en dag där temat var att följa förövarnas handlingar och tankar.

På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar. I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.

Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?

Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.

Nu är det snart mars och resorna till Polen närmar sig med stormsteg. Grupp 1 gör sin resa 2-7 mars och grupp 2 åker 16-21 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂

• 

• 

• 

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra för den sista träffen inför resan. Eftersom flera lärare från Nyköpings högstadium och en lärare från Nyköpings friskola kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte – var dessa med under vår dag. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion om judendomens grunder, symboler, begravningsritualer och vad man bör veta om judiska begravningsplatser. Vi kommer att möta det judiska på olika platser i Polen och därför är det viktigt att eleverna kan känna igen och förstå det vi ser. Alla antecknade i sina böcker för att kunna ta fram anteckningarna och repetera under resan.

• 

• 

Efter att vi ”skakat loss” i en omgång danceoki fortsatte vi med en genomgång av historiska fakta kring antisemitismen, Förintelsens viktigaste årtal, Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer bland annat att besöka förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

Dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Alla, både elever, lärare och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför”, ”Sprida positiv energi” och ”Vi ska tänka på hur viktigt det är att hålla tider och inte bara utgå ifrån egna behov utan allas”, var några av de kloka förslag eleverna enades om.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:

Jag ser fram emot att få se där det hände för att förstå och sätta mig in allt. Kanske kommer jag att känna att det blir känsligt och måste ta det lugnt och vara själv en stund. Jag vill att vi ska ha det bra och att vi skapar minnen tillsammans och att vi gör vårt bästa för att respektera varandra i alla lägen.

Jag ser fram emot att leva mig in i upplevelser som jag kommer ha svårt att glömma.

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

• 

• 

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta där alla fick säga ett ord som de förknippade med vår förestående resa. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för sex dagar tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!

Veckan efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. De senaste gångerna vi varit här har vi haft en vacker gnistrande vintertavla utanför fönstren.

• 

• 

• 

Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn? .

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

• 

• 

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina:

2 augusti 1942 .
Jag har fått ett erbjudande, men jag kommer inte att lämna barnen kvar. Antingen följer de med eller så stannar jag. Jag kan inte bara kasta något jag har jobbat för så mycket och jag kan inte lämna barnen när de behöver mig som mest.

Jag har fått ett erbjudande att kunna bli fri från det här, att komma ut ur det här hemska gettot. Det är svårt. Självklart vill jag komma bort och börja om livet men jag kan inte lämna Dorka och alla de andra barnen. De skulle inte klara sig utan mig helt själva. Blir vi tagna av nazisterna kommer vi att dö, jag tror inte en sekund på att vi ska få börja om våra liv och få det bättre. Vi kommer att dö, bli mördade. Jag har beslutat mig för att stanna kvar. Jag kan inte lämna nu, när jag ägnat hela mitt liv åt barn, att de ska ha det bra. Om vi ska dö så ska vi dör tillsammans.

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

• 

• 

• 

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Jag vill ha kul, jag vill vara fri
Jag vill leka i lekparken och springa omkring bland alla andra barn.
Min fantasi gör så att jag kommer till en annan värld där jag ser barn göra vad de vill.
Ett barn ska vara fritt
Ett barn ska få leka
Ett barn ska få sova
Ett barn ska få ha en dröm
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

Vem är jag?
Vem är du?
Jag är jag och du är du?
Vem har rätt att bestämma vem jag är?
Eller vilka namn jag har?
Jag har rätt att ha ett namn och en identitet
Jag vill vara mig själv och har rätt till det
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

Någon hjälp mig
Jag behöver skydd men jag får inget
Jag behöver värme, mat och sömn
Någon, rädda mig ur kylan
Jag vill hitta mina föräldrar
En vuxen kan ge skydd, rädda de små
Barn som sitter ensamma på gatan
För många är barnen det viktigaste i deras liv
(Artikel 22 : Ett barn på flykt har rätt till skydd och hjälp att hitta sina föräldrar.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

• 

• 

• 

Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!

För andra året i rad arrangerade Nyköpings ungdomsfullmäktige (NU) en ceremoni med anledning av Förintelsens minnesdag. Även denna gång var Toleransprojektet inbjudna att delta med elever och ledare. Det var så roligt att samlas – toleransambassadörer från första och andra året och årets elever – för att gå i fackeltåget till Stora torget och stå tillsammans på Stadshustrappan där vi också bidrog till innehållet i programmet.

• 

• 

• 

Fem elever och ledaren Malin framförde en textläsning med utgångspunkt i några av elevernas texter från resorna till Polen samt ur Hédi Frieds bok ”Frågor jag fått om Förintelsen”. Så här såg ”talet” ut:

”Kära Nyköpingsbor. Vi är ledare, nya och gamla elever från Toleransprojektet. Idag vill vi hedra Förintelsens offer – barn, kvinnor, män … människor som var som du och jag. Vi hedrar dem genom att läsa några av de många texter som eleverna i Toleransprojektet skrivit under resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Men vi låter också 94-åriga Hédi Frieds röst höras – om när Förintelsen drabbade henne och hennes familj. Texterna framförs av Hoda, Alice, Ville, Lovisa och Oscar.

Vad har hänt med platserna där Förintelsen ägde rum?

Det finns inget judiskt liv kvar. Det liv som funnits förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.

Vad kommer i ditt huvud när du hör ordet Förintelsen?

Jag vill aldrig att det händer igen!

Hur kunde de påstå att det skulle vara en bättre värld om dessa oskyldiga barn och vuxna inte fanns?

Jag ser hemska bilder framför mig.

Alla människoliv som inte fick levas. Alla konsekvenser som blev av det, som att städer och kvarter blev tomma.

Man tog judar, romer och andra till koncentrationsläger och mördade dem.

Europa blev berövat sina barn – en viktig del av sin kultur och identitet.

Människoliv slaktades av andra människor.

Deras enda fel var att de föddes.

Förintelsen är försöket att få oss att glömma det liv som en gång fanns.

Hur är det att befinna sig på en plats där människor mördats för att de var födda judar, som i skogen vid byn Josefow där 1500 människor sköts av familjefäder från Hamburg?

Att tänka sig in i dem som dog här är svårt på ett sätt men lätt på ett annat. Jag sitter här på marken. Trädet bakom mig såg allt, hörde allt. Jag tänker på människorna som gick och lade sig dagen innan. De sa godnatt till sina barn och kanske gav dem en puss eller kram. Dagen efter låg de flesta på denna plats där jag sitter just nu. När jag tittar runt omkring tänker jag på vad de lade sina blickar.

Vad vill du säga om Förintelsen till oss som lever nu?

Det är inte bara viktigt hur människorna dog utan också att bry sig om dem och förstå att de var exakt som du och jag. Vi får aldrig låta historien upprepas och det kommer jag aldrig tillåta. Aldrig. 

Hédi Fried, i din bok Frågor jag fått om Förintelsen” berättar du om när du var 19 år och fördes med din familj till Auschwitz. Vad minns du från din ankomst dit?

Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen. Under ett sammelsurium av hundskall, okvädingsord och tyska svordomar försökte förvirrade, gråtande människor undkomma stryk. Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt. Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.

Hédi, kan du förlåta det som gjordes mot dig?

Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.

Idag minns vi Förintelsens offer. Imorgon fortsätter vi kampen för alla människors lika och unika värde. Tack.”

På Stadshustrappan höll också både Ungdomsfullmäktige och Toleransprojektets ledare Ola tal om dagens betydelse och bakgrund. Sång framfördes av två konfirmander från Nyköpings församling som gått den så kallade Polenkonfan – en judisk motståndssång från Vilnius getto som på jiddisch heter ”Zog nit keynmol”. Lalehs ”Some die young” avslutade ceremonin. Visst var det kallt och snöigt men i hjärtat var det ljust och varmt.

Ett stort och varmt tack alla fina elever som deltog och tack Nyköpings ungdomsfullmäktige för att Toleransprojektet inbjöds till arrangemanget.

Avslutningsvis skickas en länk med litteraturtips på tema Förintelsen med från bibliotekarien Jörgen Leidebrant på Nyköpings högstadium.

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

• 

• 

• 

Denna dagen inleddes med högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom och ”lapp” istället för same.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, etnicitet, kön, tolerans och intolerans definierades.

Eftersom vi förra lektionen har så långa och viktiga diskussioner fick den stora samarbetsövningen vi skulle ha haft flyttas till denna gång. Golvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och eleverna fick samarbeta för att kunna ta sig över havet med hjälp av flytstenar. Ganska snabbt insåg eleverna att de från början tre grupperna genom att gå samman till en mycket lättare klarade uppgiften!

Sedan var det dags för dagens ”besök” och berättelse. Ola iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och målare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

• 

• 

• 

• 

Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot busschaufförer eller städare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande. Några av eleverna tänkte så här kring vad de skulles minnas särskilt från dagen:

Idag har det varit en dag fylld med hjärnjympa. Jag har behövt tänka mig in i olika situationer och hur personer känner och något om varför vissa folkgrupper blev hatade. Jag tycker att det känns irriterande att folk genom historien har gjort så många konstiga och underliga val. Historien om Kurt var hemsk. Jag kan till att börja med inte förstå hur han kunde lyda så blint saker han hävdar tycker är fel. Jag kan bara till en viss del förstå hans val.

Jag har tänkt mer på att alla tyskar som var med och påverkade under Förintelsen, till exempel militärer, kanske inte var elaka utan bara omedvetna. Som till exempel Kurt. Han röstade ju på partiet för att han ville att tyskarna inte skulle vara nedvärderade och inte för att han hatade judar.

Nu är det bara två träffar kvar innan det är dags att flyga med den första gruppen till Polen! Därför var det väldigt roligt att så många föräldrar och vårdnadshavare kom på mötet vi hade förra veckan inför Polenresan. Många av dem är väldigt avundsjuka på sina barn och de upplevelser som väntar dem!

• 

• 

•