Åttonde träffen: Att vara barn

Veckan efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. De senaste gångerna vi varit här har vi haft en vacker gnistrande vintertavla utanför fönstren.

Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn? .

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina:

2 augusti 1942 .
Jag har fått ett erbjudande, men jag kommer inte att lämna barnen kvar. Antingen följer de med eller så stannar jag. Jag kan inte bara kasta något jag har jobbat för så mycket och jag kan inte lämna barnen när de behöver mig som mest.

Jag har fått ett erbjudande att kunna bli fri från det här, att komma ut ur det här hemska gettot. Det är svårt. Självklart vill jag komma bort och börja om livet men jag kan inte lämna Dorka och alla de andra barnen. De skulle inte klara sig utan mig helt själva. Blir vi tagna av nazisterna kommer vi att dö, jag tror inte en sekund på att vi ska få börja om våra liv och få det bättre. Vi kommer att dö, bli mördade. Jag har beslutat mig för att stanna kvar. Jag kan inte lämna nu, när jag ägnat hela mitt liv åt barn, att de ska ha det bra. Om vi ska dö så ska vi dör tillsammans.

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Jag vill ha kul, jag vill vara fri
Jag vill leka i lekparken och springa omkring bland alla andra barn.
Min fantasi gör så att jag kommer till en annan värld där jag ser barn göra vad de vill.
Ett barn ska vara fritt
Ett barn ska få leka
Ett barn ska få sova
Ett barn ska få ha en dröm

(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

Vem är jag?
Vem är du?
Jag är jag och du är du?
Vem har rätt att bestämma vem jag är?
Eller vilka namn jag har?
Jag har rätt att ha ett namn och en identitet
Jag vill vara mig själv och har rätt till det

(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

Någon hjälp mig
Jag behöver skydd men jag får inget
Jag behöver värme, mat och sömn
Någon, rädda mig ur kylan
Jag vill hitta mina föräldrar
En vuxen kan ge skydd, rädda de små
Barn som sitter ensamma på gatan
För många är barnen det viktigaste i deras liv

(Artikel 22 : Ett barn på flykt har rätt till skydd och hjälp att hitta sina föräldrar.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.