Femte träffen: Kärlek och altruism

Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

Men vi inledde morgonen med att följa upp övernattningens brevskrivande till 94-åriga Emerich Roth genom att Malin högläste ett av breven och svaret från Emerich till eleverna. Detta svar får ett eget blogginlägg.

Vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.

Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten föräldralös flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna fick högläsa sina texter och presentera sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma:

Gråt inte! Du behöver inte vara rädd. Allt kommer att ordna sig. Jag låter blicken sväva över folkmassan. Jag ser många människor som är på väg att ställa sig i ledet. De är ledsna och förvirrade. Längre fram ser jag vakterna som tittar ut över leden. Tänk om de sett att barnet inte är mitt. Kommer de att ta henne då? Vad kommer att hända med Esther? Jag vet inte var vi är men jag hoppas att vi  klarar detta tillsammans.

Hej. Var inte orolig, du är trygg hos mig. Följ med mig, jag kommer INTE att lämna dig. När jag och den lilla flickan ställt oss längst bak i ledet ser jag en trygghet hos flickan. Det är människor överallt och de flesta gråter och är ledsna. Jag ser bara kaos och undrar vad som ska hända. Den här flickan är mitt ansvar nu.

Vi släppte sedan loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen, hinken och babyn”. Det gick över förväntan!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.

Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff nästa vecka, onsdag 19 december.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.