Toleransprojektets blogg

Dagens stora upplevelse var besöket i skogen i Josefow. Där mördade helt vanliga män, polisbataljon 101 från Hamburg, ettusen femhundra människor, judar, som bodde i den lilla byn. De utförde sin första order. Trots att de hade fått möjligheten att avstå. I den varma julinatten 1942 ekade skotten bland trädstammarna.

Där i snön bland tallarna satt nu eleverna och skrev om hur det kändes att nu befinna sig på den plats som Toleransprojektets första berättelse utspelade sig på.Här följer några av elevreflektionerna, av Oscar, Wilda, Michelle, Diana och Alice:

Att tänka sig in i dem som dog här är svårt på ett sätt men lätt på ett annat. Jag sitter här på marken. Trädet bakom mig såg allt, hörde allt. Jag tänker på människorna som gick och lade sig dagen innan. De sa godnatt till sina barn och kanske gav dem en puss eller kram. Dagen efter låg de flesta på denna plats där jag sitter just nu. När jag tittar runt omkring tänker jag på vad de lade sina blickar.

Jag ser framför mig en liten pojke med grå mössa som bara gråter. Jag skulle hellre leva ett annat liv där jag kunde välja att detta inte skulle ske.

Jag är förskräckt. Jag kan inte förstå hur man kunde göra så här mot dem. Det känns som att jag har en stor klump i magen och jag mår illa. Jag vill bara spy. Att allt detta har hänt är så äckligt, så himla vedervärdigt. Jag blir både irriterad och gråtfärdig. Hur kan man skjuta barn, kvinnor och de gamla?

Hur kan man efter att ha gjort något sådant se sin fru och sina barn i ögonen? Man har tagit sig makten över en människa och bestämt att den inte får leva längre. De hade valet att inte göra det – ändå gjorde de det.

Jag har inga ord. Flera hundra pappor valde att mörda barn. Jag känner mig illamående på ett sätt som jag aldrig känt förut. Tänk att på några timmar kan flera hundra småbarnspappor bli massmördare.

Vid ett relativt nyuppsatt minnesmonument läste Diana på tyska och Wiktoria på polska (hennes modersmål) den inskription som nuvarande polismän i Hamburg valt för att hedra offren och ta ansvar för det brott deras föregångare utfört.

Efter en lång bussresa till Oswiecim (det polska namnet på Auschwitz) avslutades kvällen med att basgrupperna presenterade sina minnestavlor över människorna som mördades i skogen i Josefow. Instruktionen var att inte fokusera på döden och mördandet utan på det liv som fanns. Hur hedrar vi människorna som levde i Josefow? Eleverna hade tänkt klokt och skapat med stor inlevelse.

Avslutningsvis följer ännu en Josefowtext som en av flickorna skrev där i snöfallet bland tallarna:

Det är svårt att förstå att det för många år sedan pågått mördande här. Att människor precis som du och jag stått på ungefär samma plats och skjutit andra människor. Det är svårt att ta in. Oskyldiga människor som mist livet bara på grund av sin tro.

Idag har vi varit i den lilla byn Izbica och i förintelselägret Belzec. Eleverna har skrivit en hel del och här kommer en av dagens texter – om en symbol som Tindra valde för sig själv, för hur hon ser på sig själv som individ. Vi har talat mycket om symboler och om identitet och rätten att få vara den man är.

Jag valde ett öga. Man kan se så mycket med ett öga men också se mycket i ett öga. För mig betyder det att man ser en människas känsla men också humör. Ett humör är viktigt för mig då jag har mycket av det. Man kan lätt läsa en person i ögonen eller få kontakt med en människa, och ett djur för den delen.

Flera av elevernas texter, om identitet och kärlek, lästes på den plats i Izbica där det en gång fanns en judisk begravningsplats. Berättelsen om Jacob som blir Gregor följde vårt tema: Vem är jag? Vem har rätt att säga till mig vem jag ska vara?

Vid det som under Förintelsen blev en grav för tusentals mördade judiska barn och kvinnor från Izbica och det närliggande området läste Malin en elevtext om den längtan ett utsatt barn kan känna efter mamma och pappa.

Innan vi lämnade Izbica, där det före andra världskriget levde över 90% judar, idag bor det ingen,  fick alla skriva om hur de vill att andra ska minnas dem den dag de är borta. Hur vill jag att andra ska minnas mig? Så här skrev Felix:

Jag vill att man ska minnas mig som en omtänksam person. En person som brydde sig om och såg alla. Mardrömmen är att bli ihågkommen på samma sätt som Franz Stangl blev – som en elak och känslokall mördare. Han tänkte inte efter så noga på vad han gjorde och jag är rädd att begå samma misstag,. Inte att jag blir sedd som en mördare men att jag säger och gör saker som jag inte tänker på och som sårar eller gör någon annan mindre självsäker. Det vill jag verkligen inte ha med mig på dödsbädden.

I förintelselägret Belzec fick eleverna återigen träffa Kurt Gerstein, SS-mannen som en dag i augusti 1942 kommer med en last Zyklon B till lägret och plötsligt inser vad hans ideologi gör med människor. Det Kurt upplever i lägret förändrar honom för alltid.

Eleverna fick fundera över begreppet ondska. Hur ska man förklara vad ondska är? Varifrån kommer ondska? Så här skriver Sofie och en av pojkarna:

Ondska kommer inte från någon särskild plats. Ondska skapas i hjärnan. Det är hjärntvättning. Det är viktigt att lära sig att hålla ondskan i schack.

Jag tror att ondska kommer från hur du blir behandlad. Kanske har du hamnat i fel umgänge eller så har du kanske blivit illa behandlad hemma. Hur som helst så är ondska en sak som är dåligt. Kanske har du så mycket hat för något att du känner att du vill ta ut din ilska på det med våld.

Vi avslutade vårt besök i Belzec med en minnesceremoni där Felix tände ljuset och Diana läste Stig Dagermans ”En broder mer” innan vi lyssnade till en judisk vaggvisa och höll en tyst minut.

Under kvällssamlingen visade alla sina symboler och berättade om dem. Dagens sista skrivuppgift blev att fundera över frågan: Hur ska man berätta om en plats som Belzec för ett barn? För naturligtvis måste det finnas ord även om det mest fasansfulla som också ett barn kan förstå. Så här skrev Lukas, Omar och Felicia:

De inte så snälla tog folk som de inte gillade och satte dem på tåg. Sedan fick de gå en lång väg till ett stort hus där de fick gå in i olika rum. De fick stanna i rummet tills de lade gaser i rummet igenom tuber så de inte kunde andas. 

Det är inte lätt att förklara för dig men jag ska sammanfatta det snabbt för dig. Nazisterna tog dig och nästan alla andra judar och tvingade er att gå nakna in i en gaskammare. Det var så ni dog.

Mitt barn, det som hände i Belzec var hemskt och absolut ondskefullt. Det du ska förstå är att det inte finns många ondskefulla personer här i världen men det som hände i Belzec drevs av en liten skara ondskefulla människor. I Belzec togs flera tusentals liv slut. Inte på det naturliga sättet som väntar oss alla utan på ett dåligt sätt. I Belzec dog flera som inte skulle dö där, flera som du och jag som har hela livet framför oss.

Efter en lång och krävande dag, med starka känslor och kyla väntar nu sängen. Imorgon beger vi oss tidigt iväg till skogen i Josefow där vi ska fortsätta berättelsen om polisbataljon 101.

 

Nu är Toleransprojektet tillbaka i Polen igen – den här gången med grupp 2. Självklart ska ni få ta del av både det vi gör och elevernas egna kloka tankar.

Vi befinner oss i Lublin och förmiddagen blev en vandring i förövarnas fotspår, både bokstavligt och symboliskt. I det hus som blev Operation Reinhardts (mordet på Polens judar) högkvarter fick eleverna fundera över och skriva kring vad makt kan göra med människor.

Den berättelse som vi framförallt ägnade oss åt var den om Franz Stangl – mannen som blev kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Mannen som älskade sin fru Teresa och sina två döttrar högre än allt och som red i sin vita kostym mellan hemmet och lägret där tusentals människor mördades varje dag. Hur ska man förstå att en människa kan leva så?

Eftermiddagen tillbringade vi i ett snöigt Majdanek. I detta före detta arbets- och förintelseläger delades en viktig skrivuppgift ut i en av barackerna där skor från lägrets tid förvaras.

Uppgiften löd: Välj en sko. Rita av den. Berätta något om den människa du tror har burit denna sko. Under stort allvar satte skrivandet och ritandet igång. Så här skriver Oscar, Maggie, Tindra, Arvid och Tova-Li i sina texter:

Jag vet inte riktigt vad jag tänker på för människa. En person som mig eller dig som läser. Personen är värd exakt lika mycket som vi. Personen vars skor ligger här föddes en gång fri. Ändå ligger personens skor just här. Jag vet att personen som burit denna sko har haft ett namn och jag önskar att jag visste det namnet.

Den här skon har tillhört en judisk kvinna, inte rik inte fattig. Hon går varje vecka med sin dotter och sina söner till synagogan. Hon är djupt troende och lever enligt Toran. Hon skulle aldrig skada eller döda en människa. I veckorna jobbar hon som sjuksköterska i den lilla staden. Alla vet vem hon är och tycker om henne. De skulle säga att hon är definitionen av en god människa.

Denna sko har tillhört och kommer alltid att tillhöra denna slutliga ägare. Den som inte kan bära skon på sina fötter längre därför att den inte har några fötter. Kroppen är borta men skorna är kvar.

Jag tror att människan som burit skon har bott i ett land nära Polen. Det var en tjej i 18-årsåldern som gillade att lyssna på musik och gick på valslektioner. Hon var smart och skulle studera till lärarinna i sin hemstad. Tyskarna invaderade landet och tog henne till Lublin. Hon åkte i sina röda klackskor som hennes mamma gett henne på sin födelsedag.

När jag såg den här skon tänkte jag på en ung flicka. En tjej som innan allt hade ett helt normalt liv. En tjej som gick i skola och fick utbildning. Jag ser en tjej som kommer från en fin familj. Hon gillar att dansa balett och i sitt rum varje kväll ställer hon sig framför sin spegel iklädd sina ballerinakläder och dansar. Jag föreställer mig att hennes föräldrar kommer in och dansar med henne.

Under hela dagen har elevernas texter – skrivna som läxor och som reflektioner ute på Söra – följt berättelserna vi lyssnat till och platserna vi besökt. Trots bitande kyla ha det varit stort fokus och tålamod.

Efter vår första kvällssamling med bildspel, skrivande och uppsamling av dagens känslor och tankar samlar vi kraft inför morgondagens möte med den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec. Vi avslutar med några av Michelles och Carolines reflektioner från dagen:

Jag vet att jag helt klart kommer att komma ihåg krematoriet och gaskammaren, men framförallt skorna i Majdanek. Jag kan inte riktigt beskriva denna dag med ord och jag är tacksam att jag kom med i Toleransprojektet. Det är lärorikt och intressant att få vara på så viktiga historiska platser. Tack!

Val kan leda till konsekvenser och det finns så många val som skulle kunna rättas till i världen. Att vara människa är att se andra i ögonen.

Den resa i Förintelsens spår som grupp 1 gav sig iväg på förra lördagen kom så till sin sista dag. Temat var: När människorna är borta men husen står kvar. Vi ägnade oss åt olika platser i Krakow som påminner om det judiska livet som fanns här och hur det försvann.

Vi gick på upptäcksfärd från det före detta judiska gettot Podgorze vidare till det som var koncentrationslägret Plaszow. I detta läger styrde Amon Göth med sadistiska metoder och känslokyla. Under resan har vi sett filmen ”Schindler’s list” som både handlar om Krakows judar under Förintelsen och även är inspelad på de autentiska platserna här.

Det som är slående på många av de platser vi kommer till är tomheten efter alla de människor som en gång fanns här. I Plaszow avslutade vi vår resa med att lämna spår efter oss och att tillsammans sjunga med Coldplay i deras låt ”Fix you”.

Den sista kvällssamlingen kändes vemodig men väldigt fin. Eleverna delade med sig av tankar kring resans betydelse för dem och kring hur platserna vi besökt påverkat dem. Här följer utdrag ur en rad elevers kloka och viktiga tankar:

Det viktigaste med den här resan har varit att man lär sig förstå allt vad det innebär att vara människa och vad som är mänskligt. (Ville)

Ibland har jag bara velat lägga mig ner och försvinna för att alla hemskheter bara slår en och bankar i ens huvud. Trots det så ångrar jag INGET och nu är jag en helt ny person. Därför ska du åka på denna resa. (Emma)

Jag tycker att man ska göra en sådan här resa för att verkligen förstå hela Förintelsen men också för att människorna hade ett liv innan som nästan ingen pratar om. […] Man ska verkligen förstå att ett sådant folkmord aldrig har hänt förut och de som gjorde detta var inte dumma i huvudet utan hade ett inbillat problem som de måste lösa. De var som vilka andra människor som helst, med barn och familjer. (Elisabeth)

Det är inte bara viktigt hur människorna dog utan också att bry sig om dem och förstå att de var exakt som du och jag. Vi får aldrig låta historien upprepas och det kommer jag aldrig tillåta. Aldrig. (Pontus)

Nu väntar tidig hemfärd imorgon bitti – och vi kommer hem med många intryck och känslor. Kanske kommer vi hem som andra människor än när vi reste.

Frejas ord om meningsfullhet i livet får avsluta vår resa:

Jag vet precis lika lite om min framtid som alla andra och det är nog därför så många kämpar på. Att få uppleva saker som ger dig något att leva för. Det finns alltid något att kämpa för. Alltid.

Efter en välbehövlig sovmorgon reste vår grupp vidare mot den vackra staden Krakow – Polens historiska hjärta. I de före detta  judiska kvarteren, Kazimierz presenterades en klurig och ganska krävande samarbetsuppgift som basgrupperna skulle utföra. Det var en energisk och fokuserad skara som vandrade runt bland hus och kullerstensgator.

Vi besökte också den lilla och fortfarande aktiva synagogan Remuh. Församlingen består idag av endast ett hundratal medlemmar. Före kriget fanns omkring 60 000 judar i Krakow.

På Remuhs begravningsplats fick eleverna en skrivuppgift och vi samlades vid den så kallade ”Lilla klagomuren” för att avsluta dagens judiska tema. Efter det väntade några timmar med möjlighet till shopping och strosande runt i det vackra gamla Krakow.

Under kvällssamlingen lekte vi med ballonger och alla högläste en valfri text bland alla de texter som skrivits under resan. Här följer några av dessa:

Människovärde menas med att alla människor är lika mycket värda och alla människor har lika mycket värde. Jag vet inte vem det kommer ifrån men jag vet vilka det kommer från – oss människor kommer ordet människovärde ifrån. (Pontus om människovärde)

Mitt radhus (som jag fortfarande bor i) är omringat av skog. I skogen en bit ifrån huset tillbringade jag långa tider. Där brukade jag, min mamma och systrar gå på promenad. Där växte det alla möjliga sorters bär och dem plockade vi och hade i en tårta om det var någons födelsedag eller en paj om det fanns tillräckligt. Där plockade vi också blommor. Denna plats är viktig för mig för där skapade jag oförglömliga minnen med min familj och där kände jag mig som friast.
(Elsa om en viktig plats i min barndom)

Idag har vår dag haft två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Vi var en av de första grupperna in genom Dödens port.

Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.

Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.

Vid slutet av rampen hade vi en minnesstund då Pontus och Linus tillsammans läste en dikt och där vi lade ner stenar och hade en tyst minut för de människor som mördades här.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Idag finns inga judar i staden, endast enstaka påminnelser om att de fanns.

Imorgon får vi sovmorgon innan vi lämnar Oswiecim för Krakow och de före detta judiska kvarteren Kazimierz.

Dagens elevbidrag när det gäller texter kommer först från Alessandro, Gustav och Ville som skriver om och till barnet i sin skrivbok – det barn som vi vet kom till Auschwitz och mördades här:

Hej, jag vet ingenting om dig förutom att du var jude och hamnade här. Den enda bilden jag har av dig är den jag har i min bok. På den bilden så står du med ett par skidor och du verkar vara en glad tjej. Jag får många tankar om dig när jag ser på bilden, hur ditt liv var före kriget och hur du hade det hemma och med kompisar, i skolan och sen hur det var för dig på väg till lägret och inne i lägret.

Jag hoppas att dina första år i livet var lyckliga med så lyckliga minnen så att du tänker på dem och även kan känna den lyckan fast du är på den mörkaste platsen på jorden.

Trots att jag aldrig fick träffa dig då och aldrig fick träffa dig nu tänker jag på dig. Jag hoppas att ditt liv var fullt av glädje och kärlek, trots att det inte varade så länge som det egentligen borde ha gjort. Jag kommer inte att glömma dig.

Under rubriken ”Minnen från Auschwitz” skriver Mariam så här:

Jag kommer att komma ihåg dödsblocket och hur kvinnorna var bokstavligen zombies. De var för trötta för att leva men samtidigt kunde de inte dö. De stängdes in i dödsblocket där de blev ätna på av råttor medan de fortfarande levde. Jag förstår varför vakterna och de övriga soldaterna kallade dem för ”stycken”. Det var för att de skulle kunna leva med sig själva om de förstod att de judiska kvinnorna var människor.

Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau. Jasmines text om ondska, skriven i Belzec, får inleda betraktelsen över dagen:

Enligt mig så är ondska när man gör något elakt utan anledning. Jag tror att ondska föds av ondska. Alltså, att man inte föds ond utan att ens handlingar gör en ond. Jag tror att vissa människor blir onda genom att de som barn lyssnar på och gör som de vuxna i deras omgivning eftersom de inte vet något annat. Då bildas onda handlingar.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I en av träbarackerna berättade Ola om livet som fånge, om sovplatsernas konstruktion, levnadsförhållandena under olika årstider och väder. Sedan påbörjades berättelsen om en av dem som kom hit som fånge – Shlomo Venezia. Imorgon får vi veta resten av hans historia.

I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde. Så här tänkte Kasper, Mariam och Rojin:

Människovärde är när man behandlar människor lika oavsett religion, hudfärg och vem du är som person.

Människovärdet är värdet som alla människor föds med. Man säger att alla människor borde ha ett lika värde, att alla är lika viktiga. Men jag tror inte att jag någonsin kommer att se en värld där alla människor har samma värde. Jag tror inte att det någonsin kommer att finnas en sådan värld. Här i dödsblocket finns det inga ord som kan berätta om min sorg för människorna som dog här.

Människovärde är när du bryr dig om dina medmänniskor oavsett deras etnicitet, kultur och religion.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

På kvällssamlingen presenterade basgrupperna en uppgift man utfört i block 27 i Auschwitz Stammlager och alla skrev en text till det barn vars foto alla har inklistrade i sina skrivböcker och som på ett eller annat sätt man kommer att möta under morgondagen. Så här skrev Kellie och Tova under rubriken ”Imorgon träffar jag dig”:

Lilla vän. Du hade hela livet framför dig. Du var inte gammal alls, max ett och ett halvt år bara. Du kanske precis hade lärt dig att gå och prata lite smått. Dina föräldrar var så stolta. Du är bara ett barn men ändå får du skulden. Du hann aldrig börja skolan, skaffa vänner, se de där nya leksakerna i butiken och hoppas att du fick dem. Du var så liten och oskyldig. Det var inte ditt fel. 

Jag känner mig nästan lite rädd. Hur kommer jag att reagera? Det känns så märkligt. Känslan påminner om nervositeten som drabbar en när man ska hålla i ett litet barn. Du får inte skada barnet, du vill hålla det lugnt och så fort du möter barnets blick så stannar tiden. En märklig känsla av ömhet och ovisshet finns i mig. Mitt barn känns plötsligt så verkligt.

Elsa skrev så här till den barnteckning, föreställande en fågel,  som hon skissat av från en av väggarna i block 27:

Detta barn såg kanske genom fönstret en fåegl. En fågel som fick barnet att tänka på när allt var bra och att allt var som det skulle. En fågel som visade den unga själen att frihet ännu existerade. Och att de aldrig behövde känna sig ensamma.

Imorgon väntar temat: Förintelselägret Birkenau samt en vandring i Oswiecim på spaning efter det judiska liv som försvann.

Eftersom vi fortfarande bär med oss berättelsen från dagen i Josefow får Tovas text från skogen avsluta vår första dag i Auschwitz.

Det är tungt att andas. Luften vill inte ner i lungorna. Denna plats är så fin men har en så fruktansvärd historia. Det känns som om skogen sörjer, allt är så tyst och stilla. Det avlägsna bullret från bilvägen är allt som hörs. Under oss vilar människorna som inte ansågs värda att finnas. Jag sörjer med denna plats, med skogen, med människorna. Ingen får någonsin glömma.

Nu sitter jag i skogen i Josefow och jag känner mig tom. Att en så vacker plats bär på en så mörk historia. Att en person ger ett barn trygghet innan det ska mördas är så brutalt att det blir overkligt. Under mig kanske det vilar ett barn som aldrig fick köpa leksaker som hen sparade till, aldrig fick bli kär, aldrig fick maträtten hen ville smaka. Att någon kan ta det så oskyldiga från ett barn finner jag inga ord för. Jag hoppas att människorna här får vila i frid.

Här stod männen och var nervösa och visste inte vad de skulle göra. De tänker att det är tungt att höra barnens skrik och att inte höra dem andas mer.

Jag tycker att det är hemskt. Så många barn och vuxna som inte har gjort något illa. De har bara varit vanliga människor. Människor som nazisterna tyckte var fel. Barnen hade ju inte gjort något. De hade säkert lekt med kompisar dagen innan.

Det känns hemskt att vara på just den platsen allt detta skedde. Det känns overkligt. Det är så tyst och det är så svårt att föreställa sig att 1500 människor dog här. Mina tankar går till alla som dog här och jag tycker att världen inte skulle sett ut så här.

Så skriver Freja, Kasper, Linn och Erik där de idag satt i tallskogen strax utanför byn Josefow där en grupp helt vanliga män, polisbataljon 101 från Hamburg under ledning av major Wilhelm Trapp utförde sin allra första order. De fick uppgiften att mörda hela den judiska befolkningen i Josefow – barnen, kvinnorna och männen. Ettusenfemhundra människor skjuts till döds av cirka femhundra familjefäder från Hamburg. Hur ska man förstå det?

Det var berättelsen om denna händelse som vi använde när vi för första gången presenterade Toleransprojektet för eleverna på skolorna.

En flera timmar lång bussresa tog oss från östra till södra Polen och staden Oswiecim – mer bekant under det tyska namnet Auschwitz. Efter en fin kvällssamling med presentationer av dagens gruppuppgift om att skapa en minnestavla och högläsning av några av Josefowtexterna från idag sover vi nu en stärkande sömn inför mötet med lägren Auschwitz Stammlager och Auschwitz Birkenau imorgon. Mejas och Mariams Josefowtexter får avsluta denna gråkalla men betydelsefulla dag:

Det känns helt overkligt. Det ligger som en slags dimma över skogen och ingen vågar höja rösten. För någon som inte hört historien är detta en helt vanlig tallskog men för mig betyder den massor. Att få lära sig om vilka olika instinkter en människa har är skitviktigt för att förstå sig själv och andra.

Jag fastnade för orden som Ola sa: ”Det är fysiskt omöjligt för oss människor att mörda andra människor innan man först mördar sina mänskliga instinkter”. Det betyder att man först måste ”mörda” sig själv innan man kan döda andra. 

 

Idag begav vi oss från Lublin mot det lilla samhället Izbica. Izbica var före Förintelsen en så kallad stetl, en judisk by – utan en enda kyrka. Där följde vi spåren efter det judiska liv som försvann och hörde berättelsen om en man vars livsöde fick oss att fundera över frågan: Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag välja rätt i livet? Innan vi lämnade Izbica skrev eleverna en text med rubriken: Minnet av mig. Hur vill jag bli ihågkommen när jag inte längre finns? Så här skrev Freja, Mariam och Elisabeth:

Jag vill bli ihågkommen som en person som gjort skillnad. Kanske inte med något världsrevolutionerande men som någon som hjälpt dig som individ eller som mindre grupp. Jag vill att folk ska se mig som den jag var och aldrig som något annat. Jag hoppas att de kommer att säga: Hon stod upp för sig själv och andra.

Jag vill inte att människor ska säga falska saker om mig när jag är borta. Jag vill bara att de ska säga sanningen, att jag var en människa och att jag dog som alla andra människor som någonsin dött. Jag vill inte att de ska säga att jag var särskilt snäll eller omtänksam eller modig. För det finns jättemånga döda människor som har varit extremt mycket snällare eller modigare än jag. Det som de kommer att säga om mig kommer besluten som jag gör i mitt liv att avgöra.

Jag vill att man minns mig som en glad och positiv tjej som alltid bryr sig mer om andra än om sig själv. En bra vän som inte avslöjar något som man inte får, att man ska säga att jag var en väldigt pålitlig person. Att jag brydde mig om mina medmänniskor och älskade dem av hela mitt hjärta. 

Alla fick också rita en symbol för sig själva – en symbol som de kände beskriver vem man är. Alex ritade en flagga som innehöll både den samiska och romska flaggan och symbolerna, för han känner att han har allt detta med sig i sin identitet. Miguel ritade en flagga med delar av den svenska och portugisiska flaggan och lade till en fotboll och ett kors – det som är hans intresse och hans tro. Bland alla symboler som ritades fanns solar, hjärtan, träd, evighetstecken, trianglar, vattenvågor, djur och händer.

Efter en rejäl lunch rullade vår buss in mot Belzec – det av Operation Reinharts förintelseläger som byggdes först och som blev en prototyp för de andra två förintelselägren, Treblinka och Sobibor. Här mötte eleverna återigen SS-mannen Kurt Gerstein. Den första gången de fick lyssna till hans berättelse befann vi oss på Söra. Nu står han i Belzec den 18 augusti 1942 och följer en transport judar från staden Lvov som rullar in på perrongen.

I Belzec mördades en halv miljon judar. Två överlevde. Ovanför den före detta gaskammaren skrev eleverna under rubriken: Vad är ondska och var kommer den ifrån? Så här skriver Pontus och Emma:

Ondskan kommer från människor för alla har något ont inom sig.

Ondska för mig är när man inte kan sätta sig in i andras situation. När man gör hänsynslösa saker mot andra människor och inte ens tänker på hur det skulle vara om man själv var där. Ondska är också när man vägrar inse att man gjort fel.

Vid kvällens samling fick eleverna bland annat uppgiften att skriva om denna plats för det barn de alla har klistrat in ett foto av i sin skrivbok. Hur berättar man för ett barn om en plats som Belzec? Så här valde Wania att skriva:

Mitt barn. Belzec är en plats där många människor försvann från denna jord. De försvann med hjälp av andra … Ingen av dem ville försvinna på det här hemska sättet. De försvann och kom aldrig tillbaka. De försvann på ett sätt som ingen ska behöva uppleva. Mitt barn … Belzec var en hemsk plats.

Imorgon ger vi oss av tidigt mot skogen i Josefow där polisbataljon 101 fick utföra sin första order. Där fortsätter berättelsen och vår resa i Förintelsens spår.

Nu befinner sig Toleransprojektets första grupp i Polen. Igår eftermiddag landade vi i Lublin, en stad i östra Polen som kom att bli centrum för Förintelsens administration.

På förmiddagen idag kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och där vi satte oss i lä för den bitande vinden.

Ola berättade om den så kallade Skördefesten – ett massmord som ägde rum just i det dike där vi satt. Vi gick vidare till krematoriet och fick veta hur man hantera de döda kropparna och därifrån vidare till ett antal träbaracker som visade de levnadsförhållanden fångarna tvingades leva under. I en barack fanns massor av skor. Där blev uppgiften att välja en sko och ge den en historia. Vem kan tänkas ha burit denna sko? Här skriver Kellie:

Den här skon har suttit på en människa som inte vet vad som händer , som inte vet var hen ska. Människan har valt ut det här paret skor, kanske i tanken om: Vart jag än ska så kommer de att vara bra. Människan kom till Majdanek och har fortfarande ingen aning om vad som pågår. Skon har suttit på en rädd människa som ser andra mördas – tills det blir skon ägares tur.

På baksidan av gaskammaren avslutade vi Majdanekbesöket med en beskrivning av hur det gick till när människorna stängdes in där och man försökte dränka deras skrik med hjälp av lastbilsmotorer.

Efter lunch låg fokus på förövarna – hela den administration som låg bakom mordet på de judar som bodde i det så kallade Generalguvernementet. Vi gick till det gamla högkvarteret för Operation Reinhart. Där finns idag en juridisk institution som hör till Lublins universitet. I detta hus höll man föreläsningar, planerade och tog viktiga beslut om Förintelsen. I detta högkvarter skrev Gustav en text om vad makt kan göra med en människa:

Makt kan göra en människa maktgalen och man kan till och med offra sina närmaste för att få makten. Den som får makt blir som någon slags ledare eller förebild för andra. Det gäller att fördela rättvisa och ge bort lite av sin makt till andra så att man dels är en bra förebild men också är rättvis.

En av dem som blev en viktig kugge i Förintelsens maskineri var Franz Stangl. Berättelsen om honom och de val han gjorde följde oss under eftermiddagen. Han blev bland annat kommendant över förintelselägret Sobibor.

Hela dagen har olika skrivuppgifter delas ut och under kvällssamlingen läste alla basgrupper för varandra av sina texter i både den lilla och stora gruppen. Så här sammanfattar Elsa och Rojin dagens mest minnesvärda händelser:

Jag kommer att minnas det stora monumentet i Majdanek där det stod: Låt vårt öde vara en varning för er. Jag kände också den här känslan, en dyster, sorgsen känsla. Jag kommer också att minnas skorna. När jag var på väg in  så jag inte var som var där inne. När jag tog första steget in i baracken blev det genast tungt i bröstet. När jag väl såg var det var sjönk hjärtat ner i magen.

Idag var vi i Majdanek. Det var en av många saker som slog mig hårt idag och det var hur grymma och känslokalla människor kan vara. Jag har inga ord. När vi besökte lägret var det enda jag kunde tänka: ”Hur kunde man göra så här mot en människa?” Vi försöker förstå hur nazisterna tänkte. Jag skulle säga att jag lär mig hur de tänkte, för jag förstår mig inte alls på dem. Det här är något jag aldrig kommer att glömma.

En tapper och trött skara går nu till sängs för att samla kraft och energi till dagen imorgon. Då väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec, där SS-officeren Kurt Gersteins berättelse fortsätter.