Toleransprojektets blogg

Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

Men vi inledde morgonen med att följa upp övernattningens brevskrivande till 93-åriga Emerich Roth genom att Malin högläste några av dessa brev samt ett svar från Emerich till eleverna. Detta svar får ett alldeles eget blogginlägg.

Som vanligt mjukade vi också upp oss med ett antal gymnastiska övningar som gav bra energi inför den innehållsrika dagen.

Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten föräldralös flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning. Texterna blev känslosamma.

Jag såg att ledet blev kortare och kortare och den fyraåriga flickan stod mitt bland människorna . Hon såg rädd ut. Jag lämnar min dotter. Jag kommer fram till flickan. Hon tittar upp. Kom, jag kan hjälpa dig vännen. Jag tar hennes hand. Hon slutar gråta. Följ med mig vännen. Allt kommer att bli bra. Allt kommer att gå bra. Det kommer att ta timmar att komma fram i ledet. Himlen är full av rök.  Vad kommer att hända med mig och den lilla flickan? Vad händer där borta längst fram i ledet? Jag tänker på min dotter. Esther, mitt barn, kommer hon att klara sig?

Jag ser en liten flicka som sitter och gråter. Jag känner igen henne från gettot. Jag sliter mig loss från min dotter och springer fram till henne. Kom följ med mig, var inte orolig, säger jag och tar hennes hand. Allting blir bra, jag är här nu, var inte orolig det löser sig, säger jag så lugnande jag kan samtidigt som vi går. Det är så synd om barnet. Helt ensam på en främmande plats utan minsta aning om vad som kommer att ske. Folk knuffas och tränger sig när vi går in i kön. Jag får syn på min dotter. Hon ser fundersam ut. Det är fullt med människor och ingen, absolut ingen, vet vad som kommer att hända. Jag hoppas att allt blir bra. Jag lämnade min dotter. Vad händer om jag aldrig mer får se henne. Nu måste allt bli bra. Massor av människor med olika ansiktsuttryck. Någon är rädd, arg, ledsen, men inte ett enda skratt hörs.

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Den ena gruppen släppte sedan loss fniss, flörtande och mod i leken ”Om du älskar mig baby” och den andra testade taktik och god smygförmåga i övningen ”Blodpotatis”.

Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.

Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff nästa vecka, 19 december.

 

Visa av erfarenheten från första året med Toleransprojektet valde vi detta år att genomföra gruppernas övernattning på Söra redan före jul. Övernattningen är nämligen ett otroligt fint tillfälle att bygga samman gruppen ännu mer och få dem att känna sig trygga med varandra och i sig själva inför den stundande resan till Polen.

Så, i den mörka vinterkvällen for bussen med elever och deras packningar mot Söra där pizza, lekar och tävling stod på programmet. Undervisningsledarna utsattes för så kallad ”norsk karaoke” och grupperna fick gissa musikintron. Sedan väntade en klurig samarbetsövning där eleverna skulle bygga ett så högt torn som möjligt av marschmallows och spagetti – på tid. I den ena gruppen hann vi också med att reda ut en flera meter lång härva av rep. En omöjlig uppgift om man inte samarbetar!

När lek och skratt fyllt på energin tog vi oss vidare mot en annan känsla – allvar och eftertänksamhet. Efter att alla hämtat sina sovsäckar, täcken och kuddar och gjort det mysigt framför filmduken var det dags att få kvällens berättelse. Emerich Roth, 93 år, överlevde Förintelsen som ung man. Hans berättelse ”Förintelsens ögonvittne” finns på film och den såg vi tillsammans efter en kort introduktion av Ola.

Efteråt satte sig alla i bänkarna med penna och en blankt papper. Uppgiften blev att skriva ett brev till Emerich. Brevet inleddes: ”Till dig Emerich …” och så här skrev några av eleverna.

Till dig Emerich
Nu har jag sett filmen om dig. Jag kan inte fatta att du upplevt detta och överlevt. Det är helt sjukt att nazisterna kunde göra så mot alla er judar. Du är världens bästa förebild. Jag börjar gråta av allt det hemska nazisterna har gjort mot dig. Jag kan knappt tro att det är sant. Du är en så bra människa och du visade SS-männen att du är en så mycket bättre människa än dem genom att inte hämnas. Det var så starkt gjort. Ha det så bra!

Nu har jag sett filmen om dig. Jag är helt mållös. Inga ord är tillräckliga för att beskriva detta, hur fantastisk du är. Att du gått igenom allt detta men idag jobbar för att ingen annan ska få uppleva detta. Din historia är så otroligt viktig. Det är omöjligt för oss som inte upplevt något liknande att förstå och sätta oss in i din situation. Jag lovar att jag kommer att kämpa för att föra din historia vidare, kämpa för att så länge jag lever, aldrig låta något så fruktansvärt ske igen. Jag ska föra din historia vidare och för alltid se upp till dig, som den starka människa du är. Jag är otroligt ärad och priviligerad att få leva som jag gör och få vara del av detta och att få skriva detta till dig. Tack för allt, tack för allt du gjort, tack för att du kämpar. Du är otrolig! Tack.

Nu har jag sett filmen om dig. Det kommer många tankar i mitt huvud. Hur kunde man bli så illa behandlad som människa på grund av sin religion? Jag tycker om dig Emerich för att du har kämpat så hårt för att överleva det som du har varit med om och idag lever ett bra liv och hjälper ungdomar som har det jobbigt. Tack för att du finns och tack för din inspiration.

Nu återstår det bara att posta breven till Emerich. Han bort i Järfälla norr om Stockholm och läser och spar alla brev han får från elever runtom i Sverige. Han har vigt sitt liv åt att arbeta som socialarbetare och terapeut med ungdomar som hamnat i utanförskap och kriminalitet. Det har gett honom mening.

Det var trötta och omtumlade ungdomar som framåt 23-tiden släckte lamporna och sov sött inför den kommande dagen med vanligt Toleransprojektinnehåll. Ett antal individer hade blivit ännu mer en grupp. Tillsammans.

I ruggig novembertid klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen inleddes med uppföljning av guldkorn ur tidigare läxuppgifter och med att alla fick skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i glasburken. Malala, Drottning Kristina och ”min pappa” och var bara några av personerna som nämndes och skrevs ner. En av dagens läxuppgifter hade rubriken: Den gången var jag modig. Så här skriver en av eleverna:

En gång för inte så länge sedan var jag och mina kompisar ute. Då kom en mörkhyad person förbi. De brukar vara rasistiska men mer som något att skämta om mellan varandra. De började iallafall skrika saker som ”vad mörkt det blev, tänd lampan!”. Först bara knuffade jag min närmaste kompis lite i sidan, men när han fortsatte  sa jag till honom. Alla vände sig mot mig. Den mörkhyade också, men bara kort innan han gick iväg.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att få grepp om och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen.

Ett tabatapass hjälpte också till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen. Alla gav järnet, om man ska uttrycka det milt.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer två exempel:

Jag är Steffi och just nu sitter jag på tåget. Bredvid mig sitter min lillasyster Nellie. Vi har varit på det här tåget i flera dagar och är snart framme i Göteborg. I min hand håller jag passet som mamma och pappa gav mig. ”Stephanie Sara Steiner” står det. Jag hatar nazisterna och att de bestämt att alla flickor ska heta Sara. Det är inte mitt namn och kommer aldrig att vara det. Nu stannar tåget. Utanför är det inga som skriker ”Heil Hitler” eller som drar människor ur sina hem.

Jag känner mig nervös. Nellie sover. Det är tungt att sitta på tåget, luften känns på något sätt kall. Jag undrar hur mamma och pappa har det. Är de vid liv? Allt som hörs är gråten från barnen och det dova ljudet från förarkabinen. Jag vet mycket väl att Nellie vill hem. Innan hon somnade fick jag trösta henne. Allt jag hoppas på är att Sverige är ett bättre land där vi kan leva fritt.

Eleverna fick högläsa sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. Malin läste sedan ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och sedan fick eleverna fundera över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån dem?

Näst på tur stod samarbetslunchen. Den ena gruppen fick uppgiften att fylla en resväska – konkret och symboliskt – med det innehåll gruppen tänkte människor känner är viktigast när man ska starta ett nytt liv i ett nytt land. Alla fick sätta upp sin resväska och presentera den.

Den andra gruppen fick istället uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.

Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, då grupp 1 också har övernattning. Grupp 2 hade övernattning på Söra inför denna träff och de två övernattningarna får ett eget blogginlägg nästa vecka.

 

 

 

Två frostiga och kalla novemberdagar träffades vi i grupp 1 och 2 för att ägna oss åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit. Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?”:

Enligt mig är jag en lätt sårbar person med väldigt mycket känslor och åsikter. Jag är en stor djurvän . Jag älskar alla djur och de flesta gillar mig. Andra ser mig som en deprimerad och stökig sak som vill ha mycket uppmärksamhet, vad jag har hört. Vissa uppfattar mig som dryg och bitchig. Fast jag är inte det. Jag är ganska blyg när jag är själv. 

Jag är en pojke som är ateist och älskar fotboll. Jag är högerhänt och högerfotad, lite irriterande. Jag är självkritisk och nyfiken på hur saker och tid fungerar. […]Jag vill vara mig själv, fast lite gladare och snällare. Fast mest vill jag vara mig själv för alla har brister och förtjänster.

Dagens berättelse vi lyssnade till började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. I den ena var åskådarna passiva och i den andra blev de aktiva och försökte ge situationen en positiv riktning.

Vi fick tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Vi fortsatte härifrån med en skapande uppgift i grupp som handlade om att göra ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och grupperna visade på fin samarbetsförmåga och hade verkligen tänkt till kring sina olika tolkningar.

Vissa hade koncentrerat sig på exempel på mod, andra på människor som är modiga förebilder. En grupp gestaltade mod som ett lejon med Pridefärgad man. En spännande fråga uppstod. Var i kroppen sitter modet? I huvudet, magen, hjärtat eller någon annanstans?

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Hovrasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i mars, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om att stänga andra människor ute. För grupp 2 blir nästa gång lite speciell eftersom de är först ut med gruppernas övernattning på Söra!

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver en elev:

Det som skiljer en människa från ett djur är alla känslor. Ett djur kan inte känna alla känslor som en människa. Jag tror att alla föds med empati, det är bara det att alla inte vill öppna den dörren. Alla har möjligheten men vissa gör inte det. En mänsklig människa är någon som visar att man bryr sig om varandra. Alla människor söker uppmärksamhet och bekräftelse.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa levande tavlor – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. En elev skriver så här om dagens berättelse:

Det var en intressant berättelse om Jackie. Jag lärde mig hur stor betydelse uppväxten har i ens liv.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation och dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blev att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken.

Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Efter rast ute i det fina oktobervädret var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög. Denna regel hålls väldigt fint.

Nu väntar ett höstlov innan det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!

Nu är det andra läsåret med Toleransprojektet igång på riktigt. Både grupp 1 och 2 har haft sin första träff på ett höstmysigt Söra. Femtio elever från fyra skolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan och Vittra – fick ägna dagen åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller.

Dagens berättelse återknöt till när vi presenterade projektet för dem i augusti. Vi återvände till de 500 männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda. Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto och utomhusrast i det klara höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med skön pianomusik och arbetslugn. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta på gården. Ord som: ”annorlunda”, ”roligt”, ”spännande” och ”skönt” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

Så här skrev några av eleverna i sin skrivbok efter denna första dagen:

Det kändes nytt för jag träffade nya personer. Nu känns det inte nytt för jag har lärt känna alla lite bättre.

Idag har jag lärt mig att fundera mer kring livet.

När jag först kom var jag väldigt nervös, men inte nu. Tycker att det är en fantastisk grupp!

Känslorna var lite blandade eftersom det var nya personer och namn men jag har lärt mig att tillsammans går allt bättre.

Vi gör så mycket saker inför och med hela gruppen. Love it.

I slutet av denna spännande och lärorika dag så har jag lärt känna många nya personer.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte och det kändes fint att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver. Nu ser vi fram emot nästa träff med Toleransprojektets nya grupper!

 

Ända sedan vi skiljdes åt efter avslutningskvällarna i maj har vi längtat efter en återträff med förra läsårets toleranselever. Därför var det väldigt roligt att äntligen få se dem samlade igen för en eftermiddag med återblickar, skrivande, pratande, tårttävling och framåtblickar.

Vi sågs på Alpha för att göra det enkelt för alla att komma. Efter den vanliga ordflätan ägnade vi en stund åt skrivande och pratande kring hur det var att delta i Toleransprojektet förra läsåret och vad man önskar att gruppen ska fortsätta betyda för varandra. Så här skrev några:

Jag kom hit idag för att jag saknar gruppen och känslan att vi faktiskt var en grupp. Allting är okej, ingenting är pinsamt. Jag saknar känslan som uppstod när man vaknade på morgonen de där fantastiska onsdagarna.

Toleransprojektet betydde väldigt mycket för mig förra året. Jag har vågat vara mig själv för andra och jag har tagit beslut som påverkat mitt liv positivt.

Det betydde glädje, skratt, tårar, känsliga ämnen, nya kompisar. Jag har blivit modigare och jag vågar stå upp mer för mig själv nu.

Sedan var det dags för den sedvanliga samarbetsövningen som idag bestod av tårttävling på tema: Polenminnen. Den enväldiga juryn Ola poängsatte samarbete, tårtans utseende och smak, gruppens presentation samt städningen av hemkunskapsköket vi fått låna. Sedan var det allmänt tårtfrossande!

Vi avslutade med skrivande med utgångspunkt i det kommande läsåret. Hur ska året bli så bra som möjligt och hur kan jag hitta motivation, var en fråga. Många förslag på aktiviteter att göra vid nästa återträff kom fram. För alla var väldigt eniga om att detta inte var den sista återträffen!

 

Nu är sommarlovet över och skolåret har satt fart. Det innebär att alla nya åk 8-elever på Fokusskolan, Mikaeliskolan, Vittra och Nyköpings högstadium har fått ta del av information om och presentationer av Toleransprojektet. Femtio platser väntar på de elever som ansöker om att få vara med.

Under första skolveckan träffade Ola, Malin (toleranspedagoger) och Maja (ungdomsstödjare) eleverna i sammanlagt tjugo klasser. Eftersom varje träff med Toleransprojektet innehåller en verklig berättelse fick eleverna lyssna till och fundera kring berättelsen om polisbataljon 101 och den svåra valsituation de ställs inför när de får sin första order i den lilla polska byn Josefow en julinatt 1942. Sedan följde information om vad Toleransprojektet är, hur man ansöker om en plats och alla fick se en film där några förra årets elever berättar om varför de sökte och vad de fått för nya erfarenheter. Här kan ni se filmen:

På onsdag (30/8) kl 14.00 kan elever i årskurs 8 som vill ställa frågor till förra årets elever komma till kafeterian på Nyköpings högstadium, Alpha. Samma kväll kl 18.00 i miniaula 1 på Alpha är det informationsmöte för föräldrar och vårdnadshavare som vill veta mer om Toleransprojektet.

Ansökningstiden pågår fram till onsdag 6 september. Det är sista dagen att lämna in ansökningsblanketten till sin mentor. Vi hoppas så klart att många elever söker om en plats i Toleransprojektet.

Vill du ha mer information, kontakta oss gärna:
Ola Flennegård, mb 073-426 88 12
Malin Mattsson Flennegård, mb 073-773 74 70
Maria Ulvenhag (Maja), mb 073-773 73 92

Vi vill också passa på att påminna om vad ungdomsstödjarna i Nyköping kan hjälpa och ge stöd kring, oavsett om man går Toleransprojektet eller inte. Se deras fina film här!

 

Efter de två fantastiska avslutningskvällarna kunde man tro att Toleransprojektet var över för detta läsår. Men icke. Nu finns nämligen utställningen med elevernas texter och skapelser samt foton som visar våra dagar på Söra och i Förintelsens spår i Polen i Stadshuset, själva demokratins hjärta,  vid Stora torget. Det känns extra roligt eftersom det var där det politiska beslutet om Toleransprojektet togs.

Från måndag 5 juni och fram till skolstart i augusti kan alla som vill se utställningen som står uppställd i foajén i Stadshuset. Varmt välkomna dit för att se det första året med Toleransprojektet i Nyköping!

Det första året med Toleransprojektet i Nyköping är slut. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska upplevelser, nya kunskaper, gemenskap, glädje och allvar.

Allt som är viktigt måste få en värdig avslutning. Så blev det verkligen när Nicolaiskolans aula den 22 och 23 maj fylldes av förväntansfulla föräldrar och vårdnadshavare, syskon, släktingar, vänner, lärare, rektorer, tjänstemän inom Barn Utbildning Kultur och Division Social Omsorg samt politiker och andra intresserade.

En utställning med texter och foton från dagarna på Söra och från resan i Förintelsens spår i Polen fanns att beskåda liksom exempel på elevernas fina konstverk, skapade under de olika teman vi arbetat med. Både SVT Sörmland och Södermanlands Nyheter kom och intervjuade eleverna för att höra om deras upplevelser av Toleransprojektet. Se SVT Sörmlands inslag här.

Varje grupp hade varsin avslutningskväll och det var taggade, nervösa och spralliga elever som intog scenen i sina basgrupper. Varje basgrupp hade förberett tänkvärda och personliga presentationer med högläsning från egna och varandras texter, bilder och reflektioner kring vad Toleransprojektet har betytt i form av nya kompisar, ökad självkänsla, mod att vara sig själv, nya kunskaper och insikter om hur det är att vara människa.

Presentationerna avslutades med att alla elever klev upp på scenen och höll upp en skylt med ett eller några ord som beskrev det viktigaste man upplevt i Toleransprojektet. Ord som ”tillsammans”, ”kunskap” och ”ett minne för livet” lyftes mot publiken.

Sedan väntade kvällens viktigaste ceremoni – att diplomera Nyköpings första toleransambassadörer. Varje elev fick komma fram och ta emot ett diplom och ett intyg på genomförd utbildning inom Toleransprojektet. Intyget innehåller information om vad Toleransprojektets undervisning inneburit och kan exempelvis användas som referens om eleverna söker sommarjobb. Innan kramkalaset tog vid hade vi den sista ordflätan tillsammans på scenen. Vi slutade således som vi började ute på Söra i oktober förra året.

Det känns svårt och vemodigt att säga hej då, men vi som har varit projektets undervisningsledare är så stolta och tacksamma över att ha fått följa dessa elevers fantastiska utveckling. De har vuxit inåt och utåt – både som individer och som grupp. Vi har gjort det tillsammans!

I augusti startar ett nytt Toleransprojektsår. Då kommer vi ut på de fyra skolor (Nyköpings högstadium, Fokusskolan, Mikaeliskolan och Vittra) som under 2017-2018 valt att ge sina elever möjligheten att söka en plats i projektet och träffar nya elever i årskurs 8. Det ser vi fram emot.

Ett stort och varmt tack till alla som under detta år har kommit med glada tillrop, goda råd och stöttat oss i vår strävan efter att skapa det allra bästa för våra elever. Tack och ha en fin sommar!