Vi är redan inne på den fjärde dagen här i Polen och vi förflyttar oss från plats till plats med buss.
Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.
En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.
Vi höll en minnesstund då några av eleverna tände ljus, läste en dikt och sedan lade vi ner stenar.
Så här skriver Tyra efter mötet med Belzec:
Jag känner mig som en bomb av känslor som snart exploderar. En bomb som väger mindre än luft men samtidigt mer än alla planeter i Vintergatan. En bomb full av glädje och tacksamhet för att jag fått möjligheten till ALLT som Toleransprojektet medför. En bomb av ilska mot dem som utförde Förintelsen. En bomb full av sorg för alla Förintelsens offer. En bomb full av hopp – om en bättre värld, en mer utbildad värld. En bomb som är helt tom och samtidigt överfull. En bomb som snart exploderar.
Så kan en ung människa sätta ord på det svåraste. <3
Nu har grupp 1 kommit till Polen för Toleransprojektets första resa i Förintelsens spår denna vår. Här på bloggen kommer vi i mån av tid (vårt program är fullspäckat) att uppdatera. Efter en hel resdag igår – med slutstopp Lublin, i östra Polen – var det idag dags för en dag där temat var att följa förövarnas handlingar och tankar.
På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar. I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.
Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?
Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.
Nu är det snart mars och resorna till Polen närmar sig med stormsteg. Grupp 1 gör sin resa 2-7 mars och grupp 2 åker 16-21 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂
Det var förväntansfulla elever som kom till Söra för den sista träffen inför resan. Eftersom flera lärare från Nyköpings högstadium och en lärare från Nyköpings friskola kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte – var dessa med under vår dag. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.
Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion om judendomens grunder, symboler, begravningsritualer och vad man bör veta om judiska begravningsplatser. Vi kommer att möta det judiska på olika platser i Polen och därför är det viktigt att eleverna kan känna igen och förstå det vi ser. Alla antecknade i sina böcker för att kunna ta fram anteckningarna och repetera under resan.
Efter att vi ”skakat loss” i en omgång danceoki fortsatte vi med en genomgång av historiska fakta kring antisemitismen, Förintelsens viktigaste årtal, Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer bland annat att besöka förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).
Dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.
Alla, både elever, lärare och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför”, ”Sprida positiv energi” och ”Vi ska tänka på hur viktigt det är att hålla tider och inte bara utgå ifrån egna behov utan allas”, var några av de kloka förslag eleverna enades om.
Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:
Jag ser fram emot att få se där det hände för att förstå och sätta mig in allt. Kanske kommer jag att känna att det blir känsligt och måste ta det lugnt och vara själv en stund. Jag vill att vi ska ha det bra och att vi skapar minnen tillsammans och att vi gör vårt bästa för att respektera varandra i alla lägen.
Jag ser fram emot att leva mig in i upplevelser som jag kommer ha svårt att glömma.
När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.
Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta där alla fick säga ett ord som de förknippade med vår förestående resa. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för sex dagar tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!
Veckan efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. De senaste gångerna vi varit här har vi haft en vacker gnistrande vintertavla utanför fönstren.
Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn? .
Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.
Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina:
2 augusti 1942 . Jag har fått ett erbjudande, men jag kommer inte att lämna barnen kvar. Antingen följer de med eller så stannar jag. Jag kan inte bara kasta något jag har jobbat för så mycket och jag kan inte lämna barnen när de behöver mig som mest.
Jag har fått ett erbjudande att kunna bli fri från det här, att komma ut ur det här hemska gettot. Det är svårt. Självklart vill jag komma bort och börja om livet men jag kan inte lämna Dorka och alla de andra barnen. De skulle inte klara sig utan mig helt själva. Blir vi tagna av nazisterna kommer vi att dö, jag tror inte en sekund på att vi ska få börja om våra liv och få det bättre. Vi kommer att dö, bli mördade. Jag har beslutat mig för att stanna kvar. Jag kan inte lämna nu, när jag ägnat hela mitt liv åt barn, att de ska ha det bra. Om vi ska dö så ska vi dör tillsammans.
Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.
Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.
Så här blev några av dikterna:
Jag vill ha kul, jag vill vara fri Jag vill leka i lekparken och springa omkring bland alla andra barn. Min fantasi gör så att jag kommer till en annan värld där jag ser barn göra vad de vill. Ett barn ska vara fritt Ett barn ska få leka Ett barn ska få sova Ett barn ska få ha en dröm (Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)
Vem är jag? Vem är du? Jag är jag och du är du? Vem har rätt att bestämma vem jag är? Eller vilka namn jag har? Jag har rätt att ha ett namn och en identitet Jag vill vara mig själv och har rätt till det (Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)
Någon hjälp mig Jag behöver skydd men jag får inget Jag behöver värme, mat och sömn Någon, rädda mig ur kylan Jag vill hitta mina föräldrar En vuxen kan ge skydd, rädda de små Barn som sitter ensamma på gatan För många är barnen det viktigaste i deras liv (Artikel 22 : Ett barn på flykt har rätt till skydd och hjälp att hitta sina föräldrar.)
Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.
Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!
För andra året i rad arrangerade Nyköpings ungdomsfullmäktige (NU) en ceremoni med anledning av Förintelsens minnesdag. Även denna gång var Toleransprojektet inbjudna att delta med elever och ledare. Det var så roligt att samlas – toleransambassadörer från första och andra året och årets elever – för att gå i fackeltåget till Stora torget och stå tillsammans på Stadshustrappan där vi också bidrog till innehållet i programmet.
Fem elever och ledaren Malin framförde en textläsning med utgångspunkt i några av elevernas texter från resorna till Polen samt ur Hédi Frieds bok ”Frågor jag fått om Förintelsen”. Så här såg ”talet” ut:
”Kära Nyköpingsbor. Vi är ledare, nya och gamla elever från Toleransprojektet. Idag vill vi hedra Förintelsens offer – barn, kvinnor, män … människor som var som du och jag. Vi hedrar dem genom att läsa några av de många texter som eleverna i Toleransprojektet skrivit under resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Men vi låter också 94-åriga Hédi Frieds röst höras – om när Förintelsen drabbade henne och hennes familj. Texterna framförs av Hoda, Alice, Ville, Lovisa och Oscar.
Vad har hänt med platserna där Förintelsen ägde rum?
Det finns inget judiskt liv kvar. Det liv som funnits förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.
Vad kommer i ditt huvud när du hör ordet Förintelsen?
Jag vill aldrig att det händer igen!
Hur kunde de påstå att det skulle vara en bättre värld om dessa oskyldiga barn och vuxna inte fanns?
Jag ser hemska bilder framför mig.
Alla människoliv som inte fick levas. Alla konsekvenser som blev av det, som att städer och kvarter blev tomma.
Man tog judar, romer och andra till koncentrationsläger och mördade dem.
Europa blev berövat sina barn – en viktig del av sin kultur och identitet.
Människoliv slaktades av andra människor.
Deras enda fel var att de föddes.
Förintelsen är försöket att få oss att glömma det liv som en gång fanns.
Hur är det att befinna sig på en plats där människor mördats för att de var födda judar, som i skogen vid byn Josefow där 1500 människor sköts av familjefäder från Hamburg?
Att tänka sig in i dem som dog här är svårt på ett sätt men lätt på ett annat. Jag sitter här på marken. Trädet bakom mig såg allt, hörde allt. Jag tänker på människorna som gick och lade sig dagen innan. De sa godnatt till sina barn och kanske gav dem en puss eller kram. Dagen efter låg de flesta på denna plats där jag sitter just nu. När jag tittar runt omkring tänker jag på vad de lade sina blickar.
Vad vill du säga om Förintelsen till oss som lever nu?
Det är inte bara viktigt hur människorna dog utan också att bry sig om dem och förstå att de var exakt som du och jag. Vi får aldrig låta historien upprepas och det kommer jag aldrig tillåta. Aldrig.
Hédi Fried, i din bok Frågor jag fått om Förintelsen” berättar du om när du var 19 år och fördes med din familj till Auschwitz. Vad minns du från din ankomst dit? Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen. Under ett sammelsurium av hundskall, okvädingsord och tyska svordomar försökte förvirrade, gråtande människor undkomma stryk. Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt. Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.
Hédi, kan du förlåta det som gjordes mot dig?
Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.
Idag minns vi Förintelsens offer. Imorgon fortsätter vi kampen för alla människors lika och unika värde. Tack.”
På Stadshustrappan höll också både Ungdomsfullmäktige och Toleransprojektets ledare Ola tal om dagens betydelse och bakgrund. Sång framfördes av två konfirmander från Nyköpings församling som gått den så kallade Polenkonfan – en judisk motståndssång från Vilnius getto som på jiddisch heter ”Zog nit keynmol”. Lalehs ”Some die young” avslutade ceremonin. Visst var det kallt och snöigt men i hjärtat var det ljust och varmt.
Ett stort och varmt tack alla fina elever som deltog och tack Nyköpings ungdomsfullmäktige för att Toleransprojektet inbjöds till arrangemanget.
Avslutningsvis skickas en länk med litteraturtips på tema Förintelsen med från bibliotekarien Jörgen Leidebrant på Nyköpings högstadium.
Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.
Denna dagen inleddes med högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom och ”lapp” istället för same.
Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, etnicitet, kön, tolerans och intolerans definierades.
Eftersom vi förra lektionen har så långa och viktiga diskussioner fick den stora samarbetsövningen vi skulle ha haft flyttas till denna gång. Golvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och eleverna fick samarbeta för att kunna ta sig över havet med hjälp av flytstenar. Ganska snabbt insåg eleverna att de från början tre grupperna genom att gå samman till en mycket lättare klarade uppgiften!
Sedan var det dags för dagens ”besök” och berättelse. Ola iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.
Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och målare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.
Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot busschaufförer eller städare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.
Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.
Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande. Några av eleverna tänkte så här kring vad de skulles minnas särskilt från dagen:
Idag har det varit en dag fylld med hjärnjympa. Jag har behövt tänka mig in i olika situationer och hur personer känner och något om varför vissa folkgrupper blev hatade. Jag tycker att det känns irriterande att folk genom historien har gjort så många konstiga och underliga val. Historien om Kurt var hemsk. Jag kan till att börja med inte förstå hur han kunde lyda så blint saker han hävdar tycker är fel. Jag kan bara till en viss del förstå hans val.
Jag har tänkt mer på att alla tyskar som var med och påverkade under Förintelsen, till exempel militärer, kanske inte var elaka utan bara omedvetna. Som till exempel Kurt. Han röstade ju på partiet för att han ville att tyskarna inte skulle vara nedvärderade och inte för att han hatade judar.
Nu är det bara två träffar kvar innan det är dags att flyga med den första gruppen till Polen! Därför var det väldigt roligt att så många föräldrar och vårdnadshavare kom på mötet vi hade förra veckan inför Polenresan. Många av dem är väldigt avundsjuka på sina barn och de upplevelser som väntar dem!
Temat för vår sjätte träff var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.
För att få igång tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?
För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt? Så här reflekterade en av eleverna kring just Gerti i sin skrivbok i slutet av dagen:
Jag tror att Ola har fel. Gerti är inte förintad. Hon är bara splittrad i tusentals delar och dessutom lever hon i våra minnen och så förblir hon levande. […] Hon fick en orättvis död och det hände med de judar som dog och det kommer vi att känna när vi är i Polen.
Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki och lek innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.
Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% somalisk eller kurd och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.
Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.
Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om ”Vi och dom”. Så här formulerade sig några av dem:
Idag så insåg jag att fördomar är något som alla har och som påverkar oss väldigt mycket. Att vi kan ignorera alla fina egenskaper hos en människa bara för att vi har antagit att det är något fel på personen. Att vi människor kan vara så grymma att vi själva tar oss rätten att definiera någon annan på grund av att människan är annorlunda, eller inte är som jag.
Efter denna TP-dag är jag frustrerad. Frustrerad över att det är så enkelt för oss människor att anta saker och att vi tror oss kunna bestämma över främmande liv på det sättet vi gör. Att vi tror oss veta mest om allting och alla och att vi väljer att identifiera andra så som vi anser att de är. Jag har ont i huvudet av mina egna åsikter.
Denna sjätte träff avslutades i en ring på golvet. Eleverna fick höra oss ledare läsa högt alla de fina och viktiga nyårsönskningar de själva fått skriva på pappersstjärnor. Uppgiften var att skriva en önskan inför 2018 – för mig själv, för gruppen eller för världen. Önskningarna handlade om allt ifrån fred på jorden och stopp för miljöförstöring till mer personliga saker som ett bättre självförtroende, en mer harmonisk familjesituation och ett bra år i skolan.
Eftersom Polenresan närmar sig samlar vi på tisdag 16 januari föräldrar och vårdnadshavare till informationsträff i miniaula 1 på Alpha. Tiderna som gäller är kl 18.00 för grupp 1 och 19.30 för grupp 2. Det ska bli roligt att få berätta om allt spännande som väntar eleverna!
Under övernattningen härom veckan fick eleverna i båda grupperna se filmen om nu 94-årige Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser under Förintelsen. Så här skrev några av eleverna när de vid 22-tiden på kvällen under tystnad satte sig och skrev sina brev till Emerich:
Till dig Emerich, Nu har jag sett filmen om dig. Jag har alltid haft stor respekt för att inte skämta om judar och har till viss del sedan innan varit medveten om hur fruktansvärt vidrig Förintelsen var. Men att höra det återberättat av någon som upplevt det har varit otroligt lärorikt och har givit mig en inblick och vision om hur det var som jag aldrig trodde att jag skulle få. Jag vill tacka dig från botten av mitt hjärta att du har delat med dig av allt detta och jag önskar dig och din familj allt gott i världen. Kram
Jag såg precis filmen om dig och den rörde mig väldigt mycket för jag har min gammelmorfar som levde i Sverige/Norge under Förintelsen så det var jobbigt att se som det skulle varit för honom om han var jude. Jag såg även en tjej som såg exakt ut som min lillasyster och började tänka att om jag var där och hon var där så skulle jag gråta ögonen ur mig över att se min familj plågas så. Jag vill säga till dig att du är en stark person som kunde se din pappa plågas varje dag och för att du kan berätta om det här. Jag hoppas att du kan sova om nätterna nu. XOXO.
Till dig Emerich, Det var en så bra film. Den var lärorik. Jag beklagar sorgen för din far. Du är en förebild och en hjälte och jag önskar att det fanns fler som du.
Ett tjockt kuvert med nästan femtio brev postades och redan nästa dag kom ett svar från Emerich. Så här skriver han:
Kära elever i Toleransprojektet! Jag har nu fått ert stora kuvert fyllt av fantastiskt fina brevhälsningar, som gjorde mig mycket glad och ger mig styrka att fortsätta min verksamhet. Det ger mig också hopp om att ni kommer att föra de överlevandes budskap vidare till kommande generationer. Jag önskar er alla sköna helgdagar och ett fridfullt Gott Nytt År. Stor kram, Emerich
Nu tar Toleransprojektet jullov och nästa gång elever kliver in genom dörren på Söra är torsdag 10 januari 2019 då vi träffar grupp 2.
Vi önskar alla elever, föräldrar och övriga bloggföljare en fin julledighet och ett hoppfullt nytt år 2019! / Malin, Ola & Maja
Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.
Men vi inledde morgonen med att följa upp övernattningens brevskrivande till 94-åriga Emerich Roth genom att Malin högläste ett av breven och svaret från Emerich till eleverna. Detta svar får ett eget blogginlägg.
Vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.
Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?
I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten föräldralös flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!
Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.
Eleverna fick högläsa sina texter och presentera sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma:
Gråt inte! Du behöver inte vara rädd. Allt kommer att ordna sig. Jag låter blicken sväva över folkmassan. Jag ser många människor som är på väg att ställa sig i ledet. De är ledsna och förvirrade. Längre fram ser jag vakterna som tittar ut över leden. Tänk om de sett att barnet inte är mitt. Kommer de att ta henne då? Vad kommer att hända med Esther? Jag vet inte var vi är men jag hoppas att vi klarar detta tillsammans.
Hej. Var inte orolig, du är trygg hos mig. Följ med mig, jag kommer INTE att lämna dig. När jag och den lilla flickan ställt oss längst bak i ledet ser jag en trygghet hos flickan. Det är människor överallt och de flesta gråter och är ledsna. Jag ser bara kaos och undrar vad som ska hända. Den här flickan är mitt ansvar nu.
Vi släppte sedan loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken ”Hatten, pinnen, hinken och babyn”. Det gick över förväntan!
Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.
Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.
Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff nästa vecka, onsdag 19 december.
Visa av erfarenheten från första året med Toleransprojektet valde vi även detta år att genomföra gruppernas övernattning på Söra redan före jul. Övernattningen är nämligen ett otroligt fint tillfälle att bygga samman gruppen ännu mer och få dem att känna sig trygga med varandra och i sig själva inför den stundande resan till Polen.
Så, i den mörka vinterkvällen for bussen med elever och deras packningar mot Söra där pizza, lekar och tävling stod på programmet. Undervisningsledarna utsattes för så kallad ”norsk karaoke” och grupperna fick gissa musikintron. Sedan väntade en klurig samarbetsövning där eleverna skulle bygga ett så högt torn som möjligt av marschmallows och spagetti – på tid. I tävlingen ingick också att reda ut en flera meter lång härva av rep. En omöjlig uppgift om man inte samarbetar!
När lek och skratt fyllt på energin tog vi oss vidare mot en annan känsla – allvar och eftertänksamhet. Efter att alla hämtat sina sovsäckar, täcken och kuddar och gjort det mysigt framför filmduken var det dags att få kvällens berättelse. Emerich Roth, 94 år, överlevde Förintelsen som ung man. Hans berättelse ”Förintelsens ögonvittne” finns på film och den såg vi tillsammans.
Efteråt satte sig alla i bänkarna med penna och en blankt papper. Uppgiften blev att skriva ett brev till Emerich. Brevet inleddes: ”Till dig Emerich …” och så här skrev några av eleverna.
Till dig Emerich, Nu har jag sett filmen om dig. Jag har alltid haft stor respekt för att inte skämta om judar och har till viss del sedan innan varit medveten om hur fruktansvärt vidrig Förintelsen var. Men att höra det återberättat av någon som upplevt det har varit otroligt lärorikt och har givit mig en inblick och vision om hur det var som jag aldrig trodde att jag skulle få. Jag vill tacka dig från botten av mitt hjärta att du har delat med dig av allt detta och jag önskar dig och din familj allt gott i världen. Kram
Jag såg precis filmen om dig och den rörde mig väldigt mycket för jag har min gammelmorfar som levde i Sverige/Norge under Förintelsen så det var jobbigt att se som det skulle varit för honom om han var jude. Jag såg även en tjej som såg exakt ut som min lillasyster och började tänka att om jag var där och hon var där så skulle jag gråta ögonen ur mig över att se min familj plågas så. Jag vill säga till dig att du är en stark person som kunde se din pappa plågas varje dag och för att du kan berätta om det här. Jag hoppas att du kan sova om nätterna nu. XOXO.
Till dig Emerich, Det var en så bra film. Den var lärorik. Jag beklagar sorgen för din far. Du är en förebild och en hjälte och jag önskar att det fanns fler som du.
Nu återstår det bara att posta breven till Emerich. Han bor i Järfälla norr om Stockholm och läser och spar alla brev han får från elever runtom i Sverige. Han har vigt sitt liv åt att arbeta som socialarbetare och terapeut med ungdomar som hamnat i utanförskap och kriminalitet. Det har gett honom mening.
Efter fniss, kortspel och sms hem somnade till slut ungdomar och ledare i den mörka kvällen!
