Brev till och från Emerich Roth

Det har blivit en tradition för eleverna i Toleransprojektet att i samband med övernattningen på Söra se filmen ”Förintelsens ögonvittne”. I den berättar nu 95-årige Emerich Roth om sina upplevelser av Förintelsen. Han överlevde bland annat Auschwitz och har i många år oförtrutet arbetat för att att sprida kunskapen om Förintelsen vidare till framför allt unga människor. Efter Emerich film får eleverna skriva brev till honom. Det är alltid en kompakt tystnad i den sena kvällen – det enda som hörs är raspet av pennor. Ett tjockt kuvert med brev sändes nu i veckan till Emerich. I några av dem stod det så här:

Till dig Emerich.
Det är övernattning med Toleransprojektet och vi har precis sett filmen om din historia. Mitt huvud är ett hav av känslor, men jag ska försöka göra det lätt för mig själv. Det starkaste intrycket jag har just nu är när du satte dig över nazisterna genom att vägra att ta deras liv. I min värld betyder det att du satte dig över alla som gjorde dig orätt, och
försökte lämna allt bakom dig. Det är mycket stort. Det var just det här som fick mig att söka till Toleransprojektet. Perspektiv, och att hålla fast vid sig själv, att vara ”stadig”. Din berättelse säger mig mycket. Den har gett mig insikter och förståelse och jag är tacksam. Om historien inte är känd är den förutbestämd att upprepa sig. Om man inte lär sig av historien kan vi inte ändra den.

Till dig Emerich,
Jag önskar att du aldrig hade behövt gå igenom allt det hemska som har hänt dig. Att höra din historia gjorde mig väldigt ledsen. Jag tycker det är så modigt av dig och väldigt viktigt att du berättar din historia. Ha det så bra!

Till dig Emerich,
Jag har gråtit till din film och bilder har etsats in i min hjärna. Medkänsla och någon slags skam fyller min kropp. Skam över mänskligheten. Jag lade också märke till flera av de val du gjorde och är otroligt imponerad av ditt mod, civilkurage och empati, att du chansar för att rädda din pappa.

Hej Emerich,
Jag har precis sett din film och jag vet inte vad jag ska skriva. Varje gång jag ser en film eller läser en bok om Förintelsen eller andra världskriget blir jag tom. Jag kan ganska mycket om andra världskriget och Förintelsen men den känslan jag lämnas med varje gång är tomhet. Som om jag saknar en viktig person i mitt liv. Att känna extrem ilska känns inte riktigt rätt för jag kan faktiskt inte förstå hur svårt det var i koncentrationslägren. Jag kan förstå att det var extremt svårt men jag kan inte ta någon annans historia.

Bara några dagar senare kom svaret från Emerich:

Kära Toleranselever!
Jag har nu fått kuvertet med alla era fantastiska brev. Jag blev jätteglad och berörd. Jag blir också glad att läsa att ni tittar på filmen för då träffar jag ju er elever via vårt gemensamma digitala universum. Jag sänder er en varm julhälsning och en tillönskan för år 2020 att det måtte bli ett nystartsår för Sverige, där tolerans, medmänsklighet och kärlek får prägla vår vardag.

BAMSEKRAM till er alla,
Emerich

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.