Toleransprojektets fjärde år är över och nu har alla våra tidigare och senaste elever sommarlov, sommarskola eller sommarjobb. Snart går också vi ledare på ledighet.
Vi har ett fantastiskt år att blicka tillbaka på. Nyköping har fått femtio nya toleransambassadörer, vi har gått tillsammans med facklor på Förintelsens minnesdag och bidragit med texter lästa på Stadshustrappan, vi har hunnit göra två resor till Polen innan pandemin slog till, vi har haft en återträff med förra årets elever i junikvällens magi, vi har skrattat och gråtit och lekt och lärt oss och varit allvarliga, tramsiga, empatiska och kloka. Ni elever har vuxit inuti och utanpå, enskilt och som grupp. Ni ger världen hopp!
Nu blickar vi framåt mot ett nytt läsår med Toleransprojektet. När augusti kommer och skolan börjar kommer vi och träffar alla nya elever i åk 8 på Nyköpings högstadium, Vittra, Fokusskolan, Mikaeliskolan, Nyköpings friskola och Nyköpings Enskilda grundskola. 23 klasser ska få information om vad Toleransprojektet är och hur man söker en plats. Mer information om detta kommer, men de allra flesta skolorna kommer vi till den första skolveckan!
Utställningen om Toleransprojektets fjärde år står i Stadshusets foajé hela juni ut, så passa på att se det om du inte hunnit ännu!
Vi ledare tackar för oss och hoppas att du som läser vår blogg fortsätter göra det under nästa läsår. Känner du någon blivande elev i åk 8, så tipsa om Toleransprojektet och peppa hen att söka.
När det bara var timmar eller några dagar kvar tills eleverna i årskurs 9 skulle flyga ut ur högstadiets värld hade vi återträff med förra årets toleranselever på Söra. Det var välbehövligt!
Äntligen fick vi vara tillsammans igen och äntligen fick vi gå in i vår känsla av att trots att det var längesedan vi sågs, så hittar vi tillbaka till gemenskapen snabbt.
Vi började med den obligatoriska ordflätan. Sedan ägnade vi oss åt lekar, åt pizza, hade frågesport på kluriga detaljer från tiden i Toleransprojektet och tävlade i att göra längsta linjen – av kläder, prylar, sig själva – samt hitta föremål på bokstäverna i ordet T I L L S A M M A N S. Vi klämde i oss några bullar, chokladbollar och kakor också.
Det kändes också fint att få koll på vad alla är på väg mot för utbildningar i höst. Många stannar i stan men vissa flyger iväg längre bort, till elevhem på andra orter och till andra städer.
Kvällen avslutades med ännu en ordfläta där ord som ”tacksam”, ”roligt”, ”trevligt” och ”på riktigt” hördes innan vi sa hej då i den vackra junikvällen.
Nu önskar vi alla våra elever i 9:an en fin och minnesvärd skolavslutning och en ljus och hoppfull framtid. Vi finns alltid här för er! <3
Det har blivit lite av en tradition att utställningen om året med Toleransprojektet står i Stadshuset i Nyköping.
Under resten av maj och hela juni kan ni komma till Stadshusets foajé och se elevtexter, foton och skapelser som kommit till under våra undervisningsdagar på Söra och under resorna till Förintelsens minnesplatser i mars.
Genom utställningen får man en inblick i hur eleverna tänkt, känt och utvecklats genom att möta frågor om identitet, människovärde, mod, kärlek, hat och utanförskap. Men också hur mycket kunskaper de fått om Förintelsen som begrepp och omvälvande händelse i vår nära historia.
Läs nyheten om både utställningen och elevernas avslutning på kommunens hemsida här.
Så kom då den stora finalen på året med Toleransprojektet. Men denna gång blev avslutningen innehållande elevernas slutpresentationer och diplomeringen av dem till toleransambassadörer inte som den brukar. I vanliga fall håller vi till i en stor aula med inbjudna anhöriga, lärare, politiker och andra intresserade. Den rådande pandemin gjorde dock att vi tidigt insåg att det inte skulle bli så. Istället började vi planera för en filmad avslutning, med enbart eleverna, ledarna samt de lärare som följde med till Polen närvarande. Så blev det och Campus Nyköping blev platsen för denna inspelning. Filmlänken skickas sedan till dem vi inte kunde ha som fysisk publik. Det är tur att det finns lösningar på allt!
Måndag 4 maj (grupp 1) och torsdag 7 maj (grupp 2) ägde dessa digitalt förevigade avslutningar rum. Det kändes väldigt fint att samlas igen och alla var taggade på det som väntade. Toleransprojektets t-shirt delades ut till alla, mellis intogs och sedan var det dags för generalrepetition för att få känna på mikrofonteknik och var man skulle stå för att synas i filmrutan. Som vanligt rådde superfokus.
Sedan var det dags för inspelning. Ledarna inledde med att visa bildspel och filmklipp från året och berättade om det modiga beslut som var och en av alla elever i höstas tog när de sökte till Toleransprojektet. En kort presentation av vad dagarna på Söra och resan till Förintelsens minnesplatser i Polen inneburit förde sedan programmet vidare till det som var höjdpunkten – elevernas egna ord. Varje basgrupp berättade om vad året med Toleransprojektet betytt för dem som individer och grupp utifrån olika aspekter som stärkt självkänsla, mod, vänskap och gemenskap, kunskaper och tolerans.
Eleverna läste sedan en av alla de många texter de själva skrivit under året. De hade valt texter om vad en människa är, om kärlek, identitet, om den judiska flickan Steffi som 1938 är på väg från Wien till Göteborg på flykt undan nazismen, om Janusz Korczak och hans moraliska dilemma i Warszawas getto, om hur det var att sitta i skogen i Josefow där polisbataljon 101 utförde sin första order, om barnet på fotot på väggen i Auschwitz Birkenau, om varför en resa i Förintelsens spår är viktig och vad platserna vi besökt kan berätta för oss, om den gången marken under fötterna rämnade. Eleverna berättade och läste fantastiskt!
Det var sedan dags att visa den osynliga publiken det ord eleverna valt att sammanfatta sin tid i Toleransprojektet med. Alla höll upp sina färgade ark och där stod ord som: gemenskap, kunskap, utveckling, tryggt, tillsammans, vänner, tacksam, kärlek och exceptionellt.
Avslutningen bestod i diplomeringen av Nyköpings nya toleransambassadörer. Alla fick ett intyg på utbildningen de nu genomgått samt ett diplom. Det kändes väldigt konstigt att inte kröna denna fina och känslosamma avslutning med kramkalas – men vi var noggranna med att följa myndigheternas rekommendationer och spar alla kramar till nästa gång vi ses. För en återträff blir det så klart nästa läsår!
Det var med blandade känslor vi träffades på Söra den elfte och sista gången. Vi har ju fortfarande slutpresentationerna kvar, så det var inte sista gången vi sågs, men våra undervisningsdagar på Söra är slut. Det finns så mycket att känna glädje över – all gemenskap, nya kunskaper och stora upplevelser men samtidigt tar något slut och det känns vemodigt och sorgligt.
Dagen började med lite återknytning till förra träffen. Det finns fortfarande mycket att bearbeta efter resan – blandade känslor kring hur det var att komma hem efter resan till Polen och det bemötande många upplevde att de fick. Lite lek blev det också. Vi har lekt mycket under hela Toleransprojektet – för att lära känna varandra, bli tryggare och för att få skratta tillsammans. Man borde faktiskt leka mycket oftare, i många olika sammanhang.
Resten av dagen var det mycket vi måste knyta ihop och bli färdiga med inför avslutningskvällarna då familj, kompisar, lärare och andra intresserade kommer och lyssnar på oss. Vi hade generalrepetitioner och gav varandra uppmuntran och pepp för självklart känns det nervöst och läskigt att tänka på att en publik ska lyssna.
Elevernas sista skrivuppgift blev att fundera över vad som hänt sedan oktober förra året. Vem var jag då? Vem är jag nu? Men också vad som hänt med gruppen. Vilka var vi då? Vilka är vi nu?
Så här beskriver några av eleverna sin egen utveckling under Toleransprojektet:
Då var jag en tjej som var osäker på hur hon skulle vara. Hur ska jag göra för att andra ska tycka om mig? Jag gick runt med massor av frågor i huvudet. Störde mig på allt och alla och blev arg när jag såg vissa personer på grund av vad de gjort mot mig tidigare. Nu är jag en tjej med många fler vänner. Jag är säkrare på mig själv och vem jag vill vara. Jag är inte lika arg och jag har fått bättre förståelse för varför människor gör som de gör. Jag vet nu att det finns människor som tycker om mig för att jag är jag.
Första dagen på TP var jag rädd, nervös och ensam. Jag kände ingen, jag var ensam och hade problem med att träffa nya människor. Att komma hit själv var läskigt men också skönt. Jag kunde vara den jag ville för ingen kände mig och ingen skulle döma mig. Nu är jag någon som har utvecklats. När jag kom hit första gången trodde jag inte att jag skulle trivas så bra som jag nu gör. Hemma får jag alltid höra hur mycket TP har hjälpt mig att utvecklas, även om jag sällan förstår hur. Gruppen har hjälpt mig med självförtroendet och det är jag tacksam över.
Jag var ledsen och hade inget självförtroende. Jag visste knappt vem jag var. Nu är jag glad och älskar livet. Jag är positiv och har bättre självförtroende. Nu vet jag verkligen vem jag är.
Första gången jag kom hit var jag rädd för att inte bli accepterad som individ. Jag var osjälvsäker och inte så lycklig. Men nu är jag lycklig, självsäker och känner mig starkare mentalt. Jag blev accepterad för den jag är. Jag tänkte inte ens skaffa vänner när jag kom hit, men sedan fick jag lära mig att se att andra var mer lika mig själv än vad jag trott.
Jag var en kanske lite vilsen person som inte var särskilt mogen och inte hade hittat förmågan att lära känna andra utan att det blir stelt. Jag visste knappt var Förintelsen var och kände mig nästan lite dum när alla andra hade så mycket kunskap. Idag skulle jag kunna säga att jag hittat mig själv lite bättre, men jag är ändå kanske inte riktigt mogen. Jag känner mig mycket säkrare i mig själv och har så mycker mer kunskaper.
Förut tänkte jag inte på vad jag gjorde och sa, jag var ganska stökig, högljudd och brydde mig inte så mycket om vad jag gjorde. Jag gillade inte att gå upp på scen eller göra en redovisning för andra. Nu är jag raka motsatsen. Jag har mognat och börjar våga mer.
Förut var jag inte lika mycket tacksam. Jag tänkte inte lika mycket på kompisar så om de frågade om vi skulle vara så sa jag nej. Jag tänkte att spel var hela mitt liv. Nu är jag mer tacksam över små saker och säger att jag inte behöver någon månadspeng fast jag hjälper till med saker hemma.
Jag var ganska osäker på mig själv. I skolan ville jag inte sticka ut från mängden och var oftast tyst även om jag hade något att säga. Men jag har vuxit som person här i TP. Jag vågar mycket mer i vardagen nu än vad jag gjorde för ett halvår sedan. Jag har lärt mig mycket om mina egna tankar men också om de andras och jag tror att jag förstår andra människor på ett annat sätt nu. Jag har förstått att många döljer sina tankar under alla skratt och skämt.
Förut var jag blyg, ensam och tänkte inga bra saker om mig själv. Jag var deprimerad. Nu är jag modigare och jag väljer att vara mig själv. Jag har fler vänner som jag vet bryr sig och är halvt nöjd med vem jag är.
Två grupper fyllda av individer har blivit två unika, trygga och starka grupper. Nu väntar två ovanliga avslutningar i denna ovanliga tid då vår värld påverkas av en pandemi. Vi kommer att spela in avslutningarna digitalt på Campus Nyköping (måndag 4 maj för grupp 1 och torsdag 7 maj för grupp 2) och sedan skicka länken med filmen till vårdnadshavare och andra som annars skulle ha fått en inbjudan. Det är verkligen inte så vi tänkte oss avslutningarna – vi är ju vana med en aula fylld av publik – men det viktiga är att vi kan genomföra dem och i övrigt får vi anpassa oss till verkligheten precis som alla andra måste göra. Vi löser allt – TILLSAMMANS!
Det känns dock väldigt roligt att vi precis som vanligt får ha Toleransprojektets utställning från läsåret 2019-20 i Stadhusets foajé. Den kommer att placeras där från och med måndag 4 maj och står kvar åtminstone juni månad ut. Mer om det kommer!
Äntligen fick vi träffas igen ute på Söra. Allt var dock inte helt som vanligt. Vi befinner oss ju mitt i en omtumlande tid när en pandemi påverkar vår vardag. Kramarna fick ersättas av andra hälsningar och i grupp 1 var åtta elever sjuka så de fick vara med via Google meet och Facetime.
Det blev naturligt att låta dagens tema vara: Efter resan till Polen. Vi hade massor att följa upp och reflektera över och lika mycket att fundera över. På ett bord låg också lästips för de elever som vill lära och uppleva ännu mer av Förintelsen – i både skönlitterär form som som fakta.
Vi inledde med ett bildspel från den sista resdagen som innan alla elever åter fick sina skrivböcker i handen och rubriken: ”Varför ska man göra en sådan här resa?”. Så här kunde det låta:
Jag fick möjligheten att göra en sådan här resa. Jag gjorde resan för att jag är nyfiken. Därför att jag strävar efter förståelse och kunskap. Efter perspektiv. Efter inblickar, inte minst i andra men också i mig själv. Jag vet att om man inte lär sig av historien så är man dömd att upprepa den. Jag åkte för att med hjälp av gruppen lära av historien och för att hjälpa gruppen att lära av historien. Jag åkte för att lära mig om mig själv. Jag åkte för att lära mig om andra. Jag åkte för att hedra genom kunskap. Jag åkte för att finna och forma mig själv till den jag vill vara. Jag åkte för att minnas dem som aldrig fanns, de som aldrig fick chansen att finnas.
För att det inte bara är en resa bakåt i tiden. Man lär sig inte bara om vad som hände då, man får också känna tomheten som Förintelsen lämnat kvar.
För att se platserna i verkligheten och göra dem verkliga, det gör det lättare att förstå att något som Förintelsen har hänt. Eftersom dagarna är så långa och lärorika krävs det mycket koncentration – mer koncentration än man tror är möjligt att uppbåda. Man lär sig då om den koncentrationsförmåga man faktiskt har.
Man ska göra denna resa för hur ska man annars förhindra att historien upprepar sig om man inte tillåter sig själv att inte bara skaffa kunskap om Förintelsen utan även känna vad som försvann och ha förståelse för oskyldiga människor, vanliga människor som inte skiljde sig från dig och mig. De var upptagna med att leva sina liv, sitta vid matbordet, planera vad de skulle göra nästa vecka, gå på teater, bada – bara vara vanliga människor. Jag som enskild person har gjort en inre och yttre resa, jag kan förstå och bredda perspektiven, förstå på riktigt.
Skrivboken är nu fylld av tankar och reflektioner från oktober och fram till och med Polenresan. Därför var det viktigt att inför den sista stora uppgiften i basgrupperna – att förbereda en slutpresentation – låta alla elever få tid att läsa igenom alla texter och kommentarer. Efter det påbörjade grupperna arbetet med att planera sina presentationer. De funderade över: Vad ska vi berätta om Toleransprojektet och det vi lärt oss? Vilka texter som vi skrivit ska vi högläsa?
Dagens uppgift till burken blev att skriva ner något om sig själv kopplat till Polenresan. Ditt starkaste minne? En viktig erfarenhet? En fråga du bär med dig? Många lade ner ett minne från resan i burken.
Dagen avslutades med kanelbullar, lek och skratt. Det var välbehövligt efter en dag med mycket reflekterande, men också för att grupperna längtat efter varandra. Det blev så tomt efter gemenskapen i Polen, uttryckte många.
Nästa gång blir den sista gången vi ses på Söra. I vanliga fall skulle vi då ägna oss åt repetitioner inför avslutningarna som är planerade till 4 och 5 maj. Men, som läget är just nu med risk för smittspridning kommer det inte att gå att genomföra dessa avslutningar med inbjuden publik . Vår plan är istället att ha dessa avslutningar i augusti innan skolan börjar. Vi håller er informerade om detta!
Sedan sist har eleverna i grupp 1 upplevt Auschwitz. Detta koncentrations- och förintelseläger har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för tisdagens förmiddag var: Fånglägret Birkenau.
Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I en av träbarackerna berättade Ola om livet som fånge, om sovplatsernas konstruktion, levnadsförhållandena under olika årstider och väder.
I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde:
Människovärde är människans rätt att få vara och behandlas som människa. Att inte bli behandlad som en sak eller ett djur. Att få ha en existens. En värdighet. Ett liv. Människovärdet kommer från andra människors respekt – att respektera andra människors plats och vara del av en mänsklighet. Människovärdet kommer från att vara människa mot varandra.
Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.
På kvällssamlingen presenterade basgrupperna en uppgift man utfört i block 27 i Auschwitz Stammlager. Alla skrev också en text till det barn vars foto var och en bär med sig i skrivböckerna:
Detta barn fick aldrig något riktigt liv. På grund av att hon var född. Hon hade kunnat komma så långt i livet. Blivit vad hon ville och det vet jag. Jag ser på henne. Hon var en tuff tjej med starka åsikter och som inte tyckte om att få tillsägelser. Det kan jag känna igen mig i. Att inte gå med på allt utan att ha en egen vilja. Det är så synd att hon inte fick det liv hon förtjänade. För att hon var född.
Jag vet varken vad jag ska känna eller tänka. Jag vet inte vad du heter, hur du var, när du dog eller hur du dog. Jag vet ingenting om dig. Jag önskar att jag gjorde det. Du har nu blivit en del av mitt liv. Det hade du aldrig tänkt på under ditt liv för när du fanns så fanns inte jag. Nu gör jag det, men det gör inte du. Ändå sitter du här i min skrivbok. Jag kan titta in i dina ögon som inte möter min blick och tänka: just vem var du?
Jag SER dig. Du och jag hade förmodligen aldrig träffats om inte ditt öde hade blivit som det blev. Vi kanske hade gått förbi varandra på stan när någon av oss var på semester, men vi hade aldrig träffats. Du hade varit många år äldre än mig, men nu kommer du att stanna som barn, förevigad i denna bok och i mitt inre rum. Även efter att jag inte finns så kommer din bild att finnas i muséet i Auschwitz. Jag är inte religiös och jag tror inte på något efter döden, men om du kan se ner på mig från något efterliv hoppas jag att du har det bra. Jag tror inte du vet din påverkan på min utveckling men vet att du har lyckats med något som det inte var meningen att du skulle lyckas med. Vila i frid.
Älskade unge. Kanske hette du Elisabeth, Sofia eller Majken. För ett namn hade du, ett namn som dina föräldrar gav dig när du föddes. Du hade ett liv, ett liv med din familj och dina vänner. Du var älskad för den du är och var. Kanske gillade du att gunga eller spela fotboll. Kanske brukade du sitta ute på gräsmattan och äta glass med dina syskon. Du, precis som jag, satt och dagdrömde . Men när du kom hit så förlorade du allt. Inte bara allt du hade utan du förlorade även den du var. Jag vet att du var rädd, men älskade lilla gumman, du var så modig, du var så stark. Du såg dig omkring och försökte hitta trygghet. Jag hoppas att du fann den inom dig själv och oavsett allt som hänt så måste du minnas vem du var. Hoppas du hittat frid.
Vad är det eleverna gör. Jo, de upprättar ett barn som aldrig fick leva sitt liv, ha sina drömmar, bli vuxen. Det är så tomt efter alla dessa människor som mördades enbart för att de var födda.
Onsdagen innebar två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit.
Vi stod på
rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här
varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick
veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den
björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi
mött så många gånger.
Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.
I en dunge nära slutet av rampen hade vi en minnesstund då för de människor som mördades här.
På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Vi besökte synagogan och fick genom en fysisk övning uppleva tomrummet efter de judar som en gång levde här i staden.
Den sista skrivuppgiften gav eleverna tillfälle att sammanfatta tankar och känslor inför platserna vi besökt. Det var tysta och fokuserade ungdomar som skrev de sista raderna i sina böcker.
Platserna kan berätta en lång historia om hat. Hat som inte bara dödade människor utan även en kultur. Hat som lämnat ett tomrum. Platser som glöms bort av vissa, platser som alla känner till, platser som ingen riktigt förstår. Vad jag nu kan berätta för dessa platser är att jag inte kommer att glömma dem – inte Majdanek, inte Izbica, inte Belzec, inte Josefow, inte alla dessa gravplatser bortglömda sedan innan kriget, inte Auschwitz.
Platserna får mig att inse att det inte behövs människor för att man ska kunna hata dem. Att människan kan vara grym på ett sätt som ingen annan kan. Att vi kan lura oss själva att göra grymma saker och att om vi gör det kan ondska uppkomma. Men framför allt kan platserna berätta om konsekvenserna. Om vad som aldrig blev fött. Om vad som aldrig fick födas. Om vad som en gång fanns. Om tomrummet som där nu finns. Om det som aldrig får upprepas. Om människors hat.
För dem som inte kan lyssna från själen kan platserna bara berätta om händelser och handlingar. Man måste lyssna med hjärtat för att förstå känslorna och det absurda i det som hände här.
Nu har vi landat hemma i Sverige – rika på upplevelser, insikter och gemenskap. Unga människor har vuxit, inuti och tillsammans.
Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Sedan sist har vi bland annat varit i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.
Här fick eleverna skriva en text om hur de vill att andra ska minnas dem när de inte längre finns. Så här skrev en av dem:
Jag vill att de säger sanningen. Jag vill inte att de berättar om allt bra jag gjort eller sagt. Jag vill att de även berättar om det dåliga för det är den jag är. Jag är inte perfekt och det är viktigt att tänka på även om jag inte är där. Jag vill inte att de minns bara det bra eller det dåliga. Jag vill att de minns allt.
En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.
Här fick eleverna skriva om ondska. Vad är ondska och varifrån kommer den?
Ondska kan vara hat och avsky, eller sättet man uttrycker hat och avsky. Att göra elaka handlingar på grund av dina fördomar. Ondska kommer inifrån.Du ondska inom mig, du finns precis bredvid den delen i mig som är ”god”. Ibland kanske jag råkar väcka dig.Jag vet att du finns i alla.
Vi höll en minnesstund då några av eleverna tände ljus, läste en dikt och sedan lade vi ner stenar.
Under måndagen var vi i skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetanden sedan de började Toleransprojektet.
Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under en dag i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.
Så här skriver några av eleverna om hur det kändes att vara här i skogen:
Det som tog i hjärtat allra mest var när de dödade barnen. Jag blev jätteledsen för jag älskar små barn. När jag var nio år tog jag hand om min mammas kompis barn. Hon var bara ett år. I det ögonblicket när jag fick hålla barnet blev jag förälskad. När jag nu fick höra berättelsen om när de sköt barnen började jag gråta.
Det är som att jag kan höra barnens skrik genom de kalla vindarna som drar genom skogen. Det kanske ligger ett barn här under där jag sitter. Jag försöker föreställa mig . Det ligger barn här under mig, barn som en gång skrek.
Det som är det svåra för mig att ta in är att skyttarna var helt vanliga familjemän som levde normala liv. Att de hade hjärta att skjuta barn och kvinnor är för mig obegripligt. Min flickväns lillebror är tre år och jag älskar honom som om han var min egen lillebror. Att vanliga män kunde skada eller döda honom tror jag aldrig skulle gå idag. Att de patetiska polismännen inte kunde stå emot grupptryck.
Detta har varit det starkaste och känslosammaste stället hittills. Jag ser bilder av ett barn som trycks ner mot marken och söker blicken. Jag ser min systers ögon som litade på vår pappa. Jag ser rädslan och tårarna i de ögonen. Denna plats lockade mig till tårar och det var någonting i mig som klickade.
Nu väntar två dagar på en helt annan slags plats – Auschwitz. Denna plats får en egen blogguppdatering.
Eftersom våra dagar i Förintelsens spår i Polen pågår från tidig morgon till sen kväll finns inte så mycket tid till så långa blogguppdateringar. Men då och då kommer här ett antal elevtexter som skrivs under dagarna samt lite foton.
Nu har grupp 1 kommit till Polen för Toleransprojektets första resa i Förintelsens spår denna vår. Idag handlade temat om att följa förövarnas handlingar och tankar.
På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar. I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här. På kvällssamlingen höglästes flera av dessa texter. Här är några exempel:
Hon är en stark människa. En sådan man fastnar för så fort man ser henne. Hon har mycket kunskaper om och erfarenheter av livet. Hon är snäll och omtänksam även om hon kan vara sträng mot sina barn ibland. Hon vet att det hon gör är för deras eget bästa. För hon älskar dem såklart, såsom alla mammor gör.
Jag är en man. Jag är polsk jude och talar jiddish, polska och lite tyska. Jag gillar potatis. Jag har två döttrar, 6 och 11 år, men min fru är död sedan flera år. Jag jobbar som lärare på en skola i Lublin. Mina döttrar är mycket vackra och jag älskar dem. Vi har det ganska bra ställt. Vi bor i en liten villa 800 meter från skolan där jag jobbar, precis bredvid en liten klädaffär. Jag tycker om att vandra i skogen. Det är fridfullt. Jag har mustasch och kort brunt hår. Jag gillar fotboll. Jag är så mycket mer än detta. Jag var en livs levande person.
Jag är en man på 29 år. Jag har två barn, en fru och jag är jude. Jag är också polsk. Dessa skor är mina favoriter, inte för att de är snyggast eller skönast utan för att jag har upplevt allt i dessa. När jag träffade min fru för första gången hade jag dessa på mig. När jag var tvungen att packa det jag tyckte var nödvändigast hade jag dessa på mig som en av mina få ägodelar. På väg mot tåget slets min skosula upp ännu mer.
Det är en kvinna. Hon ser ut att vara runt 30 år. Hon är fin och man ser på henne att hon har mycket pengar. Hennes gångstil, hennes kläder och hår. Hon är en fantastisk mamma och till sina barn som hon ägnar mycket tid. Hon vill att de ska må bra. Håret är uppsatt i en knut och det hänger ner lockiga slingor. Hon är så vacker i sin långa vita klänning och hon älskar sin familj.
Kvinnan som bar skon hade en familj. Hon hade man och barn och ett arbete hon trivdes med. Hennes liv var bra innan hon mördades. De sista sekunderna innan hon dog tänkte hon på sin familj och sina barn – en sista gång innan ljuset i hennes ögon släcktes.
Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?
Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.
Nu närmar sig resorna till Polen. Grupp 1 gör sin resa 28 februari – 5 mars och grupp 2 åker 6 – 12 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Eftersom bloggadministratör Malin själv reser till Polen 28 februari hinner hon i detta inlägg bara lägga in bilder från den träff som grupp 1 hade inför resan. Grupp 2 har nämligen sin sista träff 27 februari.
Det var förväntansfulla elever som kom till Söra för den sista träffen inför resan. Eftersom flera lärare från Nyköpings högstadium, en lärare från Nyköpings friskola, en från Vittra Kungshagen och en från Mikaeliskolan kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte – var dessa med under vår dag. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.
Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion om judendomens grunder, symboler, begravningsritualer och vad man bör veta om judiska begravningsplatser. Vi kommer att möta det judiska på olika platser i Polen och därför är det viktigt att eleverna kan känna igen och förstå det vi ser. Alla antecknade i sina böcker för att kunna ta fram anteckningarna och repetera under resan.
Efter att vi ”skakat loss” i en omgång danceoki fortsatte vi med en genomgång av historiska fakta kring antisemitismen, Förintelsens viktigaste årtal, Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer bland annat att besöka förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).
Dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.
Alla, både elever, lärare och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför”, ”Ha fokus” och ”Skapa minnen tillsammans”, var några av de kloka förslag eleverna enades om.
Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:
Jag ser fram emot att utvecklas som människa och att se andra utvecklas. Jag vill att vi ska vara på en respektfull, ödmjuk, förstående, lärorik och lycklig nivå. Jag kan bidra med att vara ärlig och öppen, ödmjuk och snäll, se till att alla mår bra.
Jag ser fram emot att få gemenskap med nya vänner, få nya upplevelser genom att besöka platser där människor levt och där de mördats. Jag tror jag kan bidra genom att vara glad och inkludera andra och jag vill våga visa hur jag är mer, vara mer öppen.
När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.
Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta där alla fick säga ett ord som de förknippade med vår förestående resa. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för sex dagar tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!
