Författare: Toleransprojektet

Inte sedan i september förra året har vi haft någon återträff med våra allra första toleransambassadörer. Därför var det verkligen dags nu!

En alldeles magiskt vacker majkväll sammanstrålade vi på Söra – där allt en gång började – för att leka, grilla. prata ikapp, tävla i frågesport och lyssna till en berättelse.

Några kom med moppe, andra fick skjuts av föräldrar, någon promenerade och flera rullade in med Maja i en minibuss. Vi fick hjälptes åt att fixa i ordning ute vid den fina grillplatsen innan lekarna satte igång. Det var ju ett tag sedan alla sågs men så fort vi började lekandet så släppte, som vanligt, alla loss.

Sedan samlades vi runt elden och grillade korv och marshmallows, åt goda bullar och mjuka kakor som några hade bakat och tagit med sig, och pratade om framtida gymnasieval, resor och minnen.

När alla var proppmätta satte vi tänderna i en klurig frågesport med frågor om vårt år med Toleransprojektet och efter det bar vi med oss filtar och överblivna godsaker ner till den spegelblanka Hovrasjön. Där lyssnade vi på en berättelse om en ung man, Kimmie, vars uppväxtförhållanden och livsval tog honom på skakiga och farliga vägar. Hans berättelse finns som radioprogram och under lyssnandet låg eller satt alla djupt koncentrerade i kvällssolen, till fågelkvittret.

Efteråt läste Malin ett brev från Kimmie till eleverna, skrivet samma dag. Han visste att vi skulle lyssna och eftersom Malin och Ola känner honom ville han gärna skicka en hälsning inför sommaren och det framtida livet.

Så gick en fantastiskt fin kväll mot sitt slut och vi önskar alla våra elever som nu tar examen från högstadiet och går vidare mot sommarlov och fortsatta studier allt gott. Vi ledare finns kvar här för er – bara ett sms bort!

Avslutningskvällarna för två veckor sedan värmer fortfarande hjärtat och vi Toleransprojektledare saknar redan alla våra toleransambassadörer mycket! Vi har ju delat så mycket under ett hektiskt och spännande år.

Några dagar efter avslutningskvällarna publicerades också en väldigt fin och positiv text på Södermanlands Nyheters ledarsida. Texten lyfte fram alla de olika positiva värden Toleransprojektet kan främja – för enskilda ungdomar och för ett helt samhälle. Ledaren kan läsas här.

Det var också väldigt roligt att få bära in vår utställning i Stadshuset i Nyköping förra veckan – så att många kan läsa elevernas texter och se bilder och skapelser från året med Toleransprojektet. Utställningen finns i Stadshusets foajé och dit är alla intresserade varmt välkomna!

Det andra året med Toleransprojektet i Nyköping är slut. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska upplevelser, nya kunskaper, gemenskap, glädje och allvar.

Allt som är viktigt måste få en värdig avslutning. Så blev det verkligen när Gripenskolans aula den 7 och 8 maj fylldes av förväntansfulla föräldrar och vårdnadshavare, syskon, släktingar, vänner, lärare, kommuntjänstemän samt politiker och andra intresserade.

En utställning med texter och foton från dagarna på Söra och från resan i Förintelsens spår i Polen fanns att beskåda liksom exempel på elevernas fina konstverk, skapade under de olika teman vi arbetat med.

Varje grupp hade varsin avslutningskväll och det var taggade, nervösa och spralliga elever som intog scenen i sina basgrupper. Men först fick de se en film med ögonblick från året och det var härligt att se vilken blandning av allvar, lek, gemenskap, fokus, glädje och samarbete vi haft tillsammans under året.

Varje basgrupp hade förberett tänkvärda och personliga presentationer med högläsning från egna och varandras texter, bilder och reflektioner kring vad Toleransprojektet har betytt i form av nya kompisar, ökad självkänsla, mod att vara sig själv, nya kunskaper och insikter om hur det är att vara människa och en oförglömlig resa tillsammans i Förintelsens spår.

Båda grupperna fick också hela publiken att släppa loss sina schyssta ”moves” genom att ivrigt leda dem i ett kombinerat dans- och gympapass till bra musik.

Presentationerna avslutades med att alla elever klev upp på scenen och höll upp en skylt med ord som beskrev det viktigaste man upplevt i Toleransprojektet. Ord som ”tillsammans”, ”kunskap” och ”minnen” och ”kärlek” lyftes mot publiken.

De extravuxna (lärare, en chef på socialtjänsten och en skolledare) som följde med på resan till Polen var så klart också med under kvällen. De höll tal till eleverna och gav dem fina minnesgåvor – den ena gruppen fick stenar med sina namn och den andra gruppen rosor.

Sedan väntade kvällens viktigaste ceremoni – att diplomera Nyköpings andra kull av toleransambassadörer. Varje elev fick komma fram och ta emot ett diplom och ett intyg på genomförd utbildning inom Toleransprojektet. Intyget innehåller information om vad Toleransprojektets undervisning inneburit och kan exempelvis användas som referens om eleverna söker sommarjobb. Innan kramkalaset tog vid hade vi den sista ordflätan tillsammans på scenen. Vi slutade således som vi började ute på Söra i oktober förra året.

Det känns svårt och vemodigt att säga hej då, men vi som har varit projektets undervisningsledare är så stolta och tacksamma över att ha fått följa dessa elevers fantastiska utveckling. De har vuxit inåt och utåt – både som individer och som grupp. Vi har gjort det tillsammans!

I augusti startar ett nytt Toleransprojektsår. Då kommer vi ut på de fem skolor (Nyköpings högstadium, Fokusskolan, Mikaeliskolan, Vittra och Nyköpings friskola) som under 2018-2019 valt att ge sina elever möjligheten att söka en plats i projektet och träffar nya elever i årskurs 8. Det ser vi fram emot.

Ett stort och varmt tack till alla som under detta år har kommit med glada tillrop, goda råd och stöttat oss i vår strävan efter att skapa det allra bästa för våra elever. Tack och ha en fin sommar!

I Toleransprojektet skriver eleverna väldigt mycket och många elever vittnar om hur självförtroendet vad gäller att uttrycka sig i skrift har ökat.

Nyligen fick eleverna frågan från kommunikationsavdelningen om någon skulle vilja skriva den så kallade Inledaren (en kort krönika) till det nya numret av tidningen NY. Den har temat ”Nyköping växer” och det kan ju tolkas både bokstavligt eller mer symboliskt.

Två elever skrev en sådan krönika och här kommer båda texterna. Den första, av Kellie Persson, blev den som publiceras i NY  och den andra, av Kerstin Hillebäck, kan ni också läsa här nedan. Båda texterna visar verkligen hur långt eleverna kommit i sina tankar kring vad ett inkluderande och medmänskligt samhälle är – på riktigt! Först Kellies text.

”Jag ska hem till Nyköping igen”. Den frasen innebär för många en trygghet. En trygghet att ha ett hem att åka till, någonstans att ta vägen. Och Nyköping växer hela tiden.

Man kan tolka det på olika sätt. Det byggs ständigt nya byggnader och hus, stora som små. Det byggs nya skolor, förskolor och arbetsplatser. Man river ner det gamla och bygger upp det nya.

Men det växer även på andra sätt. Det växer hela tiden med nya människor och nya kulturer. Nyköping är en mångkulturell stad, och det kan i sig tyda på att vem som helst är välkommen och har en plats här.

I mitt perfekta Nyköping ska man kunna gå på gatorna och känna att man är i en stad där man är välkommen och accepterad, vem man än är. Att man är i en stad där etnicitet, sexuell läggning, kultur, kön och religion inte spelar någon roll. En stad där folk är accepterande, toleranta, sympatiska och empatiska, öppna och kanske viktigast av allt, medmänskliga. En stad utan förtryck och fördomar.

Det är många som vill flytta till Nyköping och letar efter bostad här. Alla som vill det är unika individer, och de väljer att flytta hit av en anledning, och anledningarna är många. Kanske är det på grund av jobb, eller att familjen utökats och behöver större plats, kanske behöver man en nystart i livet.

Alla har ett skäl, men det viktigaste av allt är att man ska kunna känna sig välkommen här.

Kellie Persson (elev på Vittra)

Kellies text kan också läsas här.

I den text som Kerstin skrivit berättas också vad Toleransprojektets lärdomar gjort för hennes syn på hur ett samhälle borde vara, att kunskaper behöver vara grundstenar i en öppen och tolerant stad.

Den bästa versionen av Nyköping enligt mig är ett samhälle utan uppdelningar. Där alla människor är blandade och lever tillsammans. Jag tycker att det är viktigt att man inte delar upp människor utan att man lever i ett rättvist och öppet samhälle där alla har rätt att vara vilka de vill vara. Det är så jag vill att Nyköping ska vara. Man ska inte sätta lappar på människor och säga ”du är den här eftersom du är såhär”. Man ska låta människor få definiera sig själva.

Det är viktigt att vi respekterar alla och att vi inte hatar andra människor. Man kan inte dra alla över kam. Man ska heller inte lägga in människor i olika fack beroende på hur de är födda. Jag vill att Nyköping ska vara ett samhälle där alla blir accepterade.

Jag tycker att vi i Nyköping ska prata mer om de saker som vi lär oss i Toleransprojektet där jag går, exempelvis om Förintelsen, så att historien aldrig upprepar sig. Att människor idag förnekar att Förintelsen över huvud taget hänt gör mig livrädd. Vi måste jobba tillsammans för att alltid minnas vad som hände och alla de människor som blev berövade på sin existens. Jag vill att Nyköping ska vara en stad full av människor som minns och lär sig av historien.

Jag är därför oerhört tacksam över att jag fått chansen att vara med i Toleransprojektet. Det har gett mig nytt perspektiv och jag tycker att det är viktigt att fler också får det.

Det är de val som vi gör som gör oss till de vi är. Alla föddes precis som du och jag. Som ett blankt papper. Det handlar om de bra eller dåliga sakerna vi väljer att göra. Det är inte hur vi föds som definierar oss, det är de valen vi gör.

Kerstin Hillebäck (elev på Nyköpings högstadium, Alpha)

Tack Kellie och Kerstin för era hoppfulla och kloka texter! Fortsätt att skriva och föra era kunskaper och tankar vidare in i framtiden. Ni är viktiga för Nyköping och oss alla.

I nästa blogginlägg ska ni få veta allt om våra två fantastiska avslutningskvällar 7 och 8 maj! Kommer snart 🙂

 

Det var med blandade känslor vi träffades på Söra för sista gången. Vi har ju fortfarande slutpresentationerna kvar, så det var inte sista gången vi sågs, men våra undervisningsdagar på Söra är slut. Det finns så mycket att känna glädje över – all gemenskap, nya kunskaper och stora upplevelser men samtidigt tar något slut och det känns vemodigt och sorgligt.

Dagen började med lite lek. Vi har lekt mycket – för att lära känna varandra, känna oss tryggare och för att få skratta tillsammans. Man borde faktiskt leka mycket oftare, i många olika sammanhang.

Resten av dagen var det mycket vi måste knyta ihop och bli färdiga med inför avslutningskvällarna då familj, kompisar, lärare och andra intresserade kommer och lyssnar på oss. Vi hade generalrepetitioner och gav respons till varandra.

Elevernas sista skrivuppgift blev att fundera över vad som hänt sedan oktober förra året. Vem var jag då? Vem är jag nu? Men också vad som hänt med gruppen. Vilka var vi då? Vilka är vi nu?

Så här beskrev några av eleverna sin egen utveckling under Toleransprojektet:

När jag kom till Toleransprojektet första gången var jag väldigt ostabil. Jag brottades med många problem och var osäker i mig själv. Toleransprojektet har fått mig att växa otroligt mycket. Idag när jag skriver det här så är jag en helt annan person. Jag är stolt över att vara mig själv. Jag vågar stå upp för mig själv och är mycket positivare.

 När jag började Toleransprojektet var jag ganska osäker och folkskygg. Jag var också väldigt blyg och ville helst inte prata med någon. Nu ser jag mig själv som ganska modig och jag har slutat att bry mig om vad andra tycker.

 Jag var en sårad, skärrad, arg person med mycket i mitt bagage.  Jag hade tappat bort mig själv. Nu är jag återigen stark. Jag har hittat personen jag tappade bort och jag är stolt över att kalla den människan jag. Toleransprojektet hjälpte mig mer än något annat.

När jag började på Toleransprojektet var jag lite mera deppig och lite blyg. Nu är jag mycket mera glad och inte ett dugg blyg längre. Alla är typ kompisar med varandra och vi är typ som en familj. Det känns jobbigt och tråkigt att lämna gruppen.

 Jag var en person som bråkade väldigt mycket och var väldigt speedad. Nu gillar jag att gå till skolan och jag är en mycket lugnare person.

 När Toleransprojektet drog igång var jag osäker. Jag visste inte alls vem jag var och jag kastade mig ut i hopp om att i mitt famlande finna en identitet att kalla min egen. Jag hade ganska höga förhoppningar, jag kände mig ensam och sökte en gemenskap – jag var ganska desperat. Jag har förändrats under Toleransprojektet – inte så mycket som jag hade hoppats – men med tanke på allt runt omkring så känner jag att den lilla förändringen var nödvändig. Jag är lite mindre osäker och lite mindre ensam i mig själv.

 Jag har mycket lättare att stå upp för andra. Om någon blir illa behandlad så kan jag inte stå och kolla på. Jag måste agera. Jag har även mycket lättare att sätta mig in i andras situation. Förstå hur de tänker. Jag har också väldigt fina minne från denna resa som jag aldrig kommer att glömma. Toleransprojektet har gjort mig till en bättre människa.

Vi har hela tiden haft ett antal motton under Toleransprojektet. ”Vi gör det tillsammans!”, ”Vi gör inte detta för att vi måste utan för att vi vill!” och ”Fråga inte vad gruppen kan göra för dig utan efter vad du kan göra för gruppen!”. Därför passar det bra att avslutningsvis låta en elevröst beskriva hur hen ser på sin egen och gruppens utveckling under Toleransprojektets gång:

 Jag tror att jag har blivit mycket mer förstående idag än vad jag var då. Jag har lättare att prata med och respektera personer jag kanske aldrig skulle ha pratat med. Nu pratar alla med alla och de blygaste vågar vara sig själva. Först var vi enskilda individer men nu är vi en grupp tillsammans.

Bättre än så kan det inte sägas. Två grupper fyllda av individer har blivit två unika, trygga och starka grupper. Nu väntar två avslutande presentationskvällar i Gripenskolans aula 7 maj (grupp 1) och 8 maj (grupp 2) kl 18.30-ca 20.00. Kom och lyssna på hur eleverna valt att berätta om sin tid i Toleransprojektet (anmälan till maria.ulvenhag@nykoping.se) Välkomna till två minnesvärda kvällar!

Äntligen fick vi träffas igen ute på Söra. Det blev naturligt att låta dagens tema vara: Efter resan till Polen. Vi hade massor att följa upp och reflektera över och lika mycket att fundera över inför fortsättningen och de två avslutningskvällarna i maj.

Vi inledde med ett bildspel från resan som helhet innan alla elever åter fick sina skrivböcker i handen och rubriken: ”Efter resan” att skriva kring. Hur kändes det att komma hem? Vilka typiska frågor fick du av din omgivning? Hur tänker du nu om resan?  Så här skrev några i sina skrivböcker:

När jag kom hem så kände jag mig tom, det var en konstig känsla. Den går inte riktigt att beskriva. Men jag kände glädje också. De mest typiska frågorna var: Hur var det? eller Hur har du haft det? Nu när jag tänker tillbaka på resan så förstår jag hur betydelsefull den var och all den gemenskap vi hade då kommer vi alltid att bära med oss, livet ut.

När jag kom hem så kändes allt så märkligt, som om det aldrig hade tänkt. Jag hade så svårt att ta in det. Allas vardag flöt på som vanligt och jag fick nästan frispel. ALLT var som vanligt för dem, men för mig hade allt förändrats. […] Jag har fortfarande inte förstått, inte tagit in vad vi har varit med om. Jag ser resan som extremt lärorik, jobbig som tusan (fysiskt och psykiskt) och viktig. Jag känner mig otroligt tacksam!

På sätt och vis var det skönt att få krama om mamma och fälla de här glädjetårarna och känna hennes trygga händer runt mig. Men när det hade gått två dagar så började jag minnas allt som vi hade gjort och hur roligt och känslosamt jag haft det. Jag satte på låten ”Some die young” för det var den sista låten vi lyssnade på där. Den låten väckte många känslor och resan och barnen som hade dött där på den tomma platserna. Jag har egentligen så bra minne så det känns skönt att kunna komma ihåg allt och nästan alla stunder och jag har nu ärr i mitt hjärta efter allt. Jag tänker nu STORA OCH MÅNGA MINNEN.

För mig var det skönt att komma hem men jag längtade tillbaka till gruppen och jag längtade tills jag skulle få träffa alla igen. Nu när jag tänker tillbaka på resan känner jag att jag nog aldrig har varit på en resa som betytt så mycket för mig. Jag kom dit som jag var och när jag kom hem så kändes det som jag hade lärt mig hur mycket som helst och lärt känna mig själv mycket bättre också.

Skrivboken är nu fylld av tankar och reflektioner från oktober och fram till och med Polenresan. Därför var det viktigt att inför den sista stora uppgiften i basgrupperna – att förbereda en slutpresentation – låta alla elever få tid att läsa igenom alla texter och kommentarer. Efter det påbörjade grupperna arbetet med att planera sina presentationer. De funderade över: Vad ska vi berätta om Toleransprojektet och det vi lärt oss? Vilka bilder vill vi visa? Vilka texter som vi skrivit ska vi högläsa? Ska vi låta publiken göra något? Många tänkte kreativt och påhittigt och alla hade snart en plan för hur de vill göra.

Dagens uppgift till burken blev att skriva ner något om sig själv kopplat till Polenresan. Ditt starkaste minne? En viktig erfarenhet? En fråga du bär med dig? Många lade oss ner minnen i burken som samlades in under resan.

Den tävling som vi ägnade sista dagen i Krakow åt: Uppdrag Kazimierz, fick sina vinnare och dagen avslutades med prisutdelning – fina skrivböcker från bokhandeln i Kazimierz, de före detta judiska kvarteren.

Vi tog också foton på alla elever med sina glasburkar. Dessa foton kommer att dyka upp vid ett tillfälle här framöver!

Nästa gång blir den sista gången vi ses på Söra och då väntar bland annat generalrepetitioner inför slutpresentationerna som kommer att äga rum i Gripenskolans aula måndag 7 maj kl 18.30-ca 20.00 (för grupp 1) och tisdag 8 maj kl 18.30- ca 20.00 (grupp 2). Då är föräldrar, kompisar, lärare, politiker och andra intresserade varmt välkomna att lyssna. En inbjudan har skickats ut! Om du är intresserad av att komma men inte fått en inbjudan – hör av dig till maria.ulvenhag@nykoping.se så ordnar vi det 🙂

 

Den sista dagen på vår resa i Förintelsens spår tog oss till det före detta gettot Podgorze i Krakow och till det som var koncentrationslägret Plaszow.

Redan när vi stod i förintelselägret Belzec i måndags fick vi möta berättelsen om det som händer med Krakows judar. Det är just till Belzec de förs för att mördas direkt vid ankomst. Vi funderade kring minnesmonumentet i form av tomma stolar på det så kallade gettotorget och vilken symbolik som kan finnas i dessa.

Genom berättelsen om Bernard Offen fick vi inblick i livet i gettot och vi såg rester av den mur som restes av nazisterna kring dem som tvingades lämna sina hem och starta ett nytt slags liv i gettot.

Eftermiddagen ägnade vi åt Plaszow där den sadistiska kommendanten Amon Goeth styrde och spred skräck omkring sig.

Vi avslutade den sista exkursionen och även resan med att skapa ett eget minnesmonument med hjälp av stenar ute på den öppna tomma ytan i Plaszow. Där fick också alla skrivuppgiften: Varför tar vi er med till så många tomma platser? Så här här skrev Lukas, Tindra och Felicia:

För att det finns så mycket att berätta vid dessa platser. Som i Josefow där så många människor dog och som idag vid koncentrationslägret där det är tomt men finns så mycket att berätta.  Folk dog här på dessa platser. Vissa kroppar finns kvar från när de dog. Därför blir platsen speciell att vara på, även om den är tom.

Ingen plats är tom. Alla platser har en historia och betyder något för någon. Denna historia är en sådan som vi lyssnar till och lär oss av. Den är liksom kvar som ett bevis på att det hände. Det hjälper oss att minnas. Om vi vet vad som hände kommer vi alltid att tänka på det som skedde här.

För att det inte finns något liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som funnits förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera vars död har lämnat en tomhet efter sig. En saknad av de liv som inte fick levas.

Innan vi lämnade Plaszow samlades vi sittande i en ring och spelade Lalehs ”Some die young”. Vi satt tysta tillsammans och tänkte de tankar vi ville.

På den sista kvällssamlingen skrev alla under rubriken: Vad ger en sådan här resa? Erik, Wiktoria, Wilda och Agnes formulerade sig så här:

En sådan här resa ger väldigt mycket. Jag skulle säga bortom all fakta och de lärorika historierna så är den så mycket mer. En hel livsupplevelse inbäddad i en massa olika former av kunskap. Att kunna komma åt sina känslor och förstå helheten. Självklart uppehållet från den vanliga skolan. Du tränar på saker som i skolan på ett helt annat sätt i Toleransprojektet.

Jag fick lära känna mycket bättre dem som var med  i gruppen. Vi alla i gruppen blev en familj som hade varandra och dessutom fick vi lämna våra föräldrar och familjer. Alla kom närmare varandra. Alltså TILLSAMMANS!

En sådan här resa ger en, iallafall mig, information, kunskap, nya upplevelser men också mycket kärlek, lycka, gemenskap, bra stunder och en mysig känsla för vi gör trots allt det här tillsammans. En av de bästa veckorna i mitt liv.

Den här resan har gett mig väldigt mycket. Dels har jag fått lära mig mycket om Förintelsen och besökt många platser där Förintelsen ägt rum. Det har fått mig att förstås få en massa nya kunskaper och upplevelser men även fått mig att uppleva så många olika tankar och känslor inom mig. Vi i gruppen har fått ta del av så många människoöden och svåra frågor, vilket har gjort att jag lärt mig att tänka på andra sätt och se saker ur olika perspektiv. Den här resan har fått mig att verkligen växa som människa och det känns som att jag genomgått en inre resa.

En fin och stämningsfull kväll är slut. Imorgon fortsätter den yttre resan hemåt Sverige. Den inre resan har bara precis påbörjats. Avslutningsvis får ni ta del av Omars tanke om det starkaste minnet av resan – lägret Auschwitz Birkenau. Det är 170 fotbollsplaner stort. Det kommer att finnas i Omars huvud nästa gång han står på fotbollsplanen vid Rosvalla eller Brandkärr. Minnen har skapats och lever kvar.

Tack alla härliga elever och medföljande vuxna för åtta stora och fyllda dagar i Förintelsens spår. Vi gjorde dem tillsammans.

 

Idag har vi ägnat oss den vackra och historiefyllda staden Krakow. Vi har följt spåren efter det judiska liv som fanns här före andra världskriget i de före detta judiska kvarteren i Kazimierz.

Före andra världskriget fanns här 60 000 judar. Idag består den judiska församlingen av omkring 100 personer. Det är ett stort tomrum efter alla de judar som en gång levde i staden.

Basgrupperna fick en rad uppgifter att lösa så snabbt och smart som möjligt genom att följa en karta, hitta platser på historiska fotografier och återskapa situationen på fotot. Ibland fick förbipasserande människor tas till hjälp för att uppgiften skulle kunna lösas. Eleverna letade bland annat efter en synagoga, ett judiskt kosherslakteri, en gatukorsning och spåren efter en bönekapsel vid en dörrport.

Vi besökte sedan synagogan Remu, en av de få aktiva synagogorna i Krakow.  Utanför Remu ligger den judiska begravningsplatsen och vid den så kallade ”lilla Klagomuren” – en mur byggd av fragment efter sönderslagna gravstenar – fick eleverna skriva under rubriken: Vad är meningen med livet? När känner jag att mitt liv har som mest mening?

Under eftermiddagen hade eleverna fri tid och runt det vackra Mariatorget shoppade de minnessaker, godis, gosedjur och presenter med hem till nära och kära.

På kvällssamlingen började vi så smått knyta ihop resan genom att alla funderade kring begreppet Förintelsen. Vilken tanke tror du kommer i ditt huvud – nu när alla lärt sig så mycket och gjort denna resa – nästa gång du hör någon säga detta ord? Några valde att redovisa i text och bild, andra i form av korta scener. Så här kunde meningarna se ut:

Jag vill aldrig att det upprepas!

Vet du ens vad som hände under Förintelsen?

Hur kunde de påstå att det skulle vara en bättre värld om dessa oskyldiga barn och vuxna inte fanns?

Det jag tänker på är att jag kan mer om Förintelsen än de flesta andra.

Alla människoliv som inte fick levas. Alla konsekvenser som blev av det, som att städer och kvarter blev tomma.

Man hade judar, romer och andra i koncentrationsläger och hade ihjäl dem.

Europa blev berövat sina barn – en viktig del av sin kultur och identitet.

Deras enda fel var att de föddes.

Man bokstavligt förintade människor.

Hemska bilder ser jag framför mig.

Människoliv som slaktas av andra människor.

Försöket att få oss att glömma det liv som en gång fanns.

Imorgon väntar det före detta judiska gettot Podgorze samt det före detta koncentrationslägret Plaszow på oss. Plaszow är det läger som finns med i filmen Schindler’s list. Vi säger godnatt från vårt hotell på en vacker höjd i utkanten av Krakow.

Vår femte dag i Förintelsens spår förde oss tillbaka till Auschwitz Birkenau och till den del av lägret som mördade och förintade de människor som anlände till rampen i tågvagnar.

För att föreställa oss den enorma mängd människor som kom till Auschwitz Birkenau under våren och sommaren 1944 gjorde vi ett tankeexperiment på rampen. Vi försökte att fysiskt känna hur många de 147 transporterna med människor som kom under 56 dagar verkligen var.

I det romska lägret – dit väldigt få besökare kommer – fick vi lyssna till ett vittnesmål och vi spelade den romska nationalsången Gelem gelem för att hedra dem som mördades här.

Vi kom till björkdungen där Gerti och Ruben och deras släktingar kom med tåg från Ungern i maj 1944. Det var märkligt att tänka sig att de faktiskt stod just här.

I saunan fanns  bildväggen där eleverna hittade fotografierna på ”sina” barn och skrev en sista hälsning till sitt barn. Så här skrev Lukas, Arvid och en av flickorna:

Hej. Det här är sista gången jag skriver till dig. Jag vet hur och varför du dog och att veta det gör mig ganska ledsen. Jag kommer att känna igen dig vid ett namn som jag ska ge dig. Ditt namn är Märta och det är den jag ser dig som och det är ditt nya namn. Jag hoppas att du har det bra där uppe och att du trivs. Jag har tagit hand om dig men jag har också tänkt mycket på dig under denna resa för jag känner att det vi har pratat om under resan har varit kopplat till dig. Jag hoppas att du har det bra. Hej då Märta. Vi ses igen om några år.

Hej du. Jag vet att det är svårt, vet att det inte är lätt. Jag hoppas att ofta du i din framtid kommer att göra mycket rätt. Svåra som lätta saker, tunga som lätta.
Hej du. Ditt skratt, ditt leende, borta. Borde ha förstått vad som hände. Mamma som brevet inte sände. Tårarna, skriken. Du kunde gå långt även om du var liten.
Hej. Barnrösten din , man också hör skrika. Skrika högt med andra så lika. Rädslan och kärleken du känner så stor. Skulle du haft en bror? Nu är du borta med vinden. Ögon, näsan, mun försvunnen. Skrattet fortfarande funnet är.

Jag hoppas att du har det bra, var du än är. Jag hoppas att din sista tid i livet, dina sista minuter, inte var smärtsamma. Jag hoppas att du får vara med din familj, några som älskar dig och tar hand om dig. Livet är orättvist. Att oskyldiga barn, precis som du, tvingas lämna världen alltför tidigt. Jag hoppas att du vilar i frid.

Vi höll avslutningsvis en minnesceremoni på rampen då Alice; Oscar, och Wilda läste dikter, Michelle sjöng och vi höll en tyst minut.

Efter lunch begav vi oss in till den gamla staden Oswiecim där vi följde spåren efter det judiska liv som fanns, men nu är borta. Före kriget fanns omkring 60% judar i Oswiecim – idag finns inga alls.

Under dagen skrevs olika slags texter. Så här skrev Tindra och Hiba om de starkaste minnena från dagarna i Auschwitz:

Jag kommer att minnas hur olika grupper och individer tar in allt, eller snarare tror att de fattar nästan allt. Men så som jag sett grupper vandra omkring så känns det som om de bara går runt och tittar, kanske lyssnar lite om hur människorna förvarades och dödades här. De får ingen inre resa som vi får. Vi är där med människor och känner det vi kan. Vi sätter oss där och lever med dem genom allt. Jag har även tagit in mycket om hur man handskades med människorna så att det skulle gå så smidigt som möjligt. De gav dem trygghet och betedde sig som en människa ska bete sig mot en människa. Men de hade en taktisk avsikt.

En speciell sak jag vet att jag kommer att minnas är när vi var i block 27. Vi fick höra fin musik och se fina människor på film (från före kriget och Förintelsen), de var likadana som du och jag. Ola förklarade på ett så fint sätt. Jag minns att när jag stod där i rummet och såg och hörde allt så kändes det som en liten panik skulle dyka upp. För människorna på filmerna hade det så bra och det är verkligen så fint att få se det. Men det var samtidigt så hemskt att se alla dessa fina och glada människor och samtidigt veta vad som skulle hända med dem.

Imorgon åker vi mot Krakow. Där väntar en förmiddag i de före detta judiska kvarteren där eleverna ska få en riktigt klurig uppgift att sätta tänderna i. Vi ska också besöka synagogan Remuh. Allt gott från Oswiecim!

 

Idag har vi haft en dag fylld av nya slags platser, berättelser och starka känslor – samt försiktig vårsol. Fånglägret Auschwitz Birkenau stod på förmiddagens program och eftermiddagen ägnade vi åt Auschwitz Stammlagers utställningar.

I den så kallade dödsbaracken i kvinnolägret i Birkenau skrev alla utifrån frågan: Vad är människovärde och varifrån kommer det? Så här skriver Caroline:

Människovärde är att andra ser en. Då är man något eftersom andra kan se en i ögonen. Genom det blir man inbjuden i gemenskapen som flockdjuret som människan är har. Människovärde kommer från att alla är lika mycket värda för människor behöver förstå vad som ska göras för att alla ska vara lika mycket värda.

Utanför det som kallas barnbaracken, som innehöll en kindergarten, fick alla elever en hälsning hemifrån i form av brev från nära och kära. Det blev en känslosam stund. Tillsammans tröstade vi och kramade vi varandra.

Under eftermiddagens besök i Auschwitz Stammlager blev utställningen del av uppgiftsutförandet. Alla fick bland annat i ett rum rita av en barnteckning som ett barn ritat någonstans i Europa under andra världskriget.

Imorgon återvänder vi till Auschwitz Birkenau för att uppleva det som var förintelselägret Birkenau och kommer då till den plats där alla kommer att få ”träffa” sitt barn – det barn vars fotografi alla elever har inklistrat på pärmen i skrivboken. Därför avslutades kvällssamlingen med skrivande under rubriken ”Imorgon när jag träffar dig …” Det blev väldigt tydligt hur olika relationer har uppstått mellan eleverna och de barn som fotona föreställer. Daniella, Antonio, Felicia, Wilda och Arvid skriver så här till sitt barn:

Saknade Amadeus! Jag vet att jag har varit borta för länge. Men imorgon får jag äntligen träffa dig. Jag, din mamma, har saknat dig väldigt mycket och har fällt en tår för varje dag du har varit borta. Du är den som jag har kvar i denna värld. Jag vill bara krama om dig och ge dig många pussar. Jag kommer kanske kunna bli hel igen även om jag har saknat din röst varje gång du ropade mamma.

Om jag träffar mitt barn imorgon så kommer jag undra hur hon mår. ur det är uppe i himlen. Jag kommer att känna sorg över att mitt barn är dött. Jag kommer att titta i hennes ögon.

Hej mitt barn. Imorgon träffar jag dig. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig och det vet kanske inte du heller. Det ska bli skönt för mig att ditt liv inte förblir ett mysterium för mig. Du vet vad som har hänt dig och du minns. Men efter imorgon kan vi minnas tillsammans och när du slutar minnas eller inte orkar kommer jag att minnas åt dig.  Inte din död utan ditt liv, det lyckliga liv du levde i denna bild som jag har av dig. Mitt minne av dig.

Jag längtar för även om jag inte känner dig så bra så känner jag en närhet till dig. Jag vet inte varför riktigt, men det jag vet är att jag är glad över att få en liten inblick i det liv du hade.

Barnet verkar vara envist, som om barnet på bilden säger: Men pappa! Jag vill inte bli fotograferad nu. Jag pratar ju med min nallebjörn Gilbert. Jag hoppas att barnet har det bra men det är också ledsamt att veta att ett litet liv har slocknat. Det känns overkligt.

Tack för idag alla fina elever. Vi har gått långt och programmet är ofta krävande – men fokus är på topp och likadant allas inställning. God natt från Polen!