Resa 2 i Förintelsens spår: Lublin

Nu är Toleransprojektet tillbaka i Polen igen – den här gången med grupp 2. Självklart ska ni få ta del av både det vi gör och elevernas egna kloka tankar.

Vi är i Lublin och förmiddagen tillbringade vi i ett vårligt Majdanek. I detta före detta arbets- och förintelseläger delades en viktig skrivuppgift ut i en av barackerna där skor från lägrets tid förvaras.

Uppgiften löd: Välj en sko. Rita av den. Berätta något om den människa du tror har burit denna sko. Under stort allvar satte skrivandet och ritandet igång. Så här skriver Stella och Victoria:

Jag tänker mig en kvinna. En kvinna som kanske är runt 40 år. På huvudet har hon en vit basker. Den sitter lite på sned. Kvinnan har en knälång klänning med blommor på. Jag tänker mig en mamma. En vanlig mamma. Precis som min, precis som din.

När jag ser skon ser jag en 4-årig tjej som alltid var glad och alltid hjälpte andra. Hon var envis och ville bestämma mycket och när hon inte fick som hon ville blev hon sur. Just nu står hon framför mig. Hon har brunt lockigt hår som går lite över axlarna. Hennes gröna ögon glittrar och det känns som om hon vill berätta allt hon varit med om. Det känns som att hennes fina leende vill säga att att allt äntligen är över och att hon fått träffa sin familj och att allt är bra. Allt löste sig till slut.

Eftermiddagen blev en vandring i förövarnas fotspår, både bokstavligt och symboliskt. I det hus som blev Operation Reinhardts (mordet på Polens judar) högkvarter fick eleverna fundera över och skriva kring vad makt kan göra med människor.

Den berättelse som vi framförallt ägnade oss åt var den om Franz Stangl – mannen som blev kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Mannen som älskade sin fru Teresa och sina två döttrar högre än allt och som red i sin vita kostym mellan hemmet och lägret där tusentals människor mördades varje dag. Hur ska man förstå att en människa kan leva så?

Under hela dagen har elevernas texter – skrivna som läxor och som reflektioner ute på Söra – följt berättelserna vi lyssnat till och platserna vi besökt.

Efter vår första kvällssamling med bildspel, skrivande och uppsamling av dagens känslor och tankar samlar vi kraft inför morgondagens möte med den lilla byn Izbica och det före detta förintelselägret Belzec.

Avslutningsvis Elins text om den första resdagens möte med Majdanek:

Idag åkte vi till Majdanek. När jag först såg alla baracker och skorstenen på krematoriet kändes plötsligt allt så verkligt. Alla berättelser vi fått höra, alla bilder vi sett spelades upp i mitt huvud som en film. För varje plats vi stannade på i lägret kunde jag se människorna framför mig, som om de faktiskt var där. Man måste verkligen åka hit för att förstå.

En kommentar till “Resa 2 i Förintelsens spår: Lublin”

  1. Hälsning hemifrån Svedala!

    Otroligt bra att ni upplever allt detta. De enkla svaren lurar och lockar idag likaväl som då men varje gång någon skriver en text istället för att ge förflugna svar, är det en seger.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.