Resa 2 i Förintelsens spår: Izbica och förintelselägret Belzec

Idag har vi varit i den lilla byn Izbica och i förintelselägret Belzec. Eleverna har skrivit en hel del och vi har jobbat med symboler, identitet och rätten att få vara den man är.

Flera av elevernas texter, om identitet och kärlek, lästes på den plats i Izbica där det en gång fanns en judisk begravningsplats. Berättelsen om Jacob som blir Gregor följde vårt tema: Vem är jag? Vem har rätt att säga till mig vem jag ska vara?

Vid det som under Förintelsen blev en grav för tusentals mördade judiska barn och kvinnor från Izbica och det närliggande området läste vi en av de gruppdikter som kom till när vi arbetade med Barnkonventionen och de rättigheter alla barn borde få uppleva att de har.

Innan vi lämnade Izbica, där det före andra världskriget levde över 90% judar, idag bor det ingen,  fick alla skriva om hur de vill att andra ska minnas dem den dag de är borta. Hur vill jag att andra ska minnas mig? Så här skrev Gustav:

Jag vill att man ska säga bra saker om mig och alla fina saker jag har gjort i mitt liv. Jag vill att andra ska prata om mig som att jag betydde något för dem. Jag vill bli ihågkommen som en fin, snäll, rolig och omtänksam kille som älskade många för dem de är.

I förintelselägret Belzec fick eleverna återigen träffa Kurt Gerstein, SS-mannen som en dag i augusti 1942 kommer med en last Zyklon B till lägret och plötsligt inser vad hans ideologi gör med människor. Det Kurt upplever i lägret förändrar honom för alltid.

Eleverna fick fundera över begreppet ondska. Hur ska man förklara vad ondska är? Varifrån kommer ondska? Så här tänker Nora:

Jag tror att ondska är när man gör något oförlåtligt och vet om det. Att det man gör inte kommer att göra saker bättre eller tillåtas. Man gör någon form av fel med mening. Jag tror att ondska kan komma ur frustration, vrede och hat och det får en att göra medvetet oförlåtliga saker. Man vet vad man gör och man vill göra det.

Vi avslutade vårt besök i Belzec med en minnesceremoni där Victoria och Simon tände ljuset, Roubi läste Stig Dagermans ”En broder mer” och Nora sjöng ”En stund på jorden” innan vi lyssnade till en judisk vaggvisa och höll en tyst minut.

Under kvällssamlingen visade alla sina symboler och berättade om dem. Dagens sista skrivuppgift blev att fundera över frågan: Hur ska man berätta om en plats som Belzec för ett barn? För naturligtvis måste det finnas ord även om det mest fasansfulla som också ett barn kan förstå.

Efter en lång och krävande dag, med starka känslor och kyla väntar nu sängen. Imorgon beger vi oss tidigt iväg till skogen i Josefow där vi ska fortsätta berättelsen om polisbataljon 101.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.