Toleransprojektet – Sida 15 – Toleransprojektets blogg

Åttonde träffen: Att vara barn

Veckan efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. De senaste gångerna vi varit här har vi haft en vacker gnistrande vintertavla utanför fönstren.

Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn? .

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina:

2 augusti 1942 .
Jag har fått ett erbjudande, men jag kommer inte att lämna barnen kvar. Antingen följer de med eller så stannar jag. Jag kan inte bara kasta något jag har jobbat för så mycket och jag kan inte lämna barnen när de behöver mig som mest.

Jag har fått ett erbjudande att kunna bli fri från det här, att komma ut ur det här hemska gettot. Det är svårt. Självklart vill jag komma bort och börja om livet men jag kan inte lämna Dorka och alla de andra barnen. De skulle inte klara sig utan mig helt själva. Blir vi tagna av nazisterna kommer vi att dö, jag tror inte en sekund på att vi ska få börja om våra liv och få det bättre. Vi kommer att dö, bli mördade. Jag har beslutat mig för att stanna kvar. Jag kan inte lämna nu, när jag ägnat hela mitt liv åt barn, att de ska ha det bra. Om vi ska dö så ska vi dör tillsammans.

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Jag vill ha kul, jag vill vara fri
Jag vill leka i lekparken och springa omkring bland alla andra barn.
Min fantasi gör så att jag kommer till en annan värld där jag ser barn göra vad de vill.
Ett barn ska vara fritt
Ett barn ska få leka
Ett barn ska få sova
Ett barn ska få ha en dröm
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

Vem är jag?
Vem är du?
Jag är jag och du är du?
Vem har rätt att bestämma vem jag är?
Eller vilka namn jag har?
Jag har rätt att ha ett namn och en identitet
Jag vill vara mig själv och har rätt till det
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

Någon hjälp mig
Jag behöver skydd men jag får inget
Jag behöver värme, mat och sömn
Någon, rädda mig ur kylan
Jag vill hitta mina föräldrar
En vuxen kan ge skydd, rädda de små
Barn som sitter ensamma på gatan
För många är barnen det viktigaste i deras liv
(Artikel 22 : Ett barn på flykt har rätt till skydd och hjälp att hitta sina föräldrar.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!

Förintelsens minnesdag

För andra året i rad arrangerade Nyköpings ungdomsfullmäktige (NU) en ceremoni med anledning av Förintelsens minnesdag. Även denna gång var Toleransprojektet inbjudna att delta med elever och ledare. Det var så roligt att samlas – toleransambassadörer från första och andra året och årets elever – för att gå i fackeltåget till Stora torget och stå tillsammans på Stadshustrappan där vi också bidrog till innehållet i programmet.

Fem elever och ledaren Malin framförde en textläsning med utgångspunkt i några av elevernas texter från resorna till Polen samt ur Hédi Frieds bok ”Frågor jag fått om Förintelsen”. Så här såg ”talet” ut:

”Kära Nyköpingsbor. Vi är ledare, nya och gamla elever från Toleransprojektet. Idag vill vi hedra Förintelsens offer – barn, kvinnor, män … människor som var som du och jag. Vi hedrar dem genom att läsa några av de många texter som eleverna i Toleransprojektet skrivit under resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Men vi låter också 94-åriga Hédi Frieds röst höras – om när Förintelsen drabbade henne och hennes familj. Texterna framförs av Hoda, Alice, Ville, Lovisa och Oscar.

Vad har hänt med platserna där Förintelsen ägde rum?

Det finns inget judiskt liv kvar. Det liv som funnits förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.

Vad kommer i ditt huvud när du hör ordet Förintelsen?

Jag vill aldrig att det händer igen!

Hur kunde de påstå att det skulle vara en bättre värld om dessa oskyldiga barn och vuxna inte fanns?

Jag ser hemska bilder framför mig.

Alla människoliv som inte fick levas. Alla konsekvenser som blev av det, som att städer och kvarter blev tomma.

Man tog judar, romer och andra till koncentrationsläger och mördade dem.

Europa blev berövat sina barn – en viktig del av sin kultur och identitet.

Människoliv slaktades av andra människor.

Deras enda fel var att de föddes.

Förintelsen är försöket att få oss att glömma det liv som en gång fanns.

Hur är det att befinna sig på en plats där människor mördats för att de var födda judar, som i skogen vid byn Josefow där 1500 människor sköts av familjefäder från Hamburg?

Att tänka sig in i dem som dog här är svårt på ett sätt men lätt på ett annat. Jag sitter här på marken. Trädet bakom mig såg allt, hörde allt. Jag tänker på människorna som gick och lade sig dagen innan. De sa godnatt till sina barn och kanske gav dem en puss eller kram. Dagen efter låg de flesta på denna plats där jag sitter just nu. När jag tittar runt omkring tänker jag på vad de lade sina blickar.

Vad vill du säga om Förintelsen till oss som lever nu?

Det är inte bara viktigt hur människorna dog utan också att bry sig om dem och förstå att de var exakt som du och jag. Vi får aldrig låta historien upprepas och det kommer jag aldrig tillåta. Aldrig.

Hédi Fried, i din bok Frågor jag fått om Förintelsen” berättar du om när du var 19 år och fördes med din familj till Auschwitz. Vad minns du från din ankomst dit?

Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen. Under ett sammelsurium av hundskall, okvädingsord och tyska svordomar försökte förvirrade, gråtande människor undkomma stryk. Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt. Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.

Hédi, kan du förlåta det som gjordes mot dig?

Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.

Idag minns vi Förintelsens offer. Imorgon fortsätter vi kampen för alla människors lika och unika värde. Tack.”

På Stadshustrappan höll också både Ungdomsfullmäktige och Toleransprojektets ledare Ola tal om dagens betydelse och bakgrund. Sång framfördes av två konfirmander från Nyköpings församling som gått den så kallade Polenkonfan – en judisk motståndssång från Vilnius getto som på jiddisch heter ”Zog nit keynmol”. Lalehs ”Some die young” avslutade ceremonin. Visst var det kallt och snöigt men i hjärtat var det ljust och varmt.

Ett stort och varmt tack alla fina elever som deltog och tack Nyköpings ungdomsfullmäktige för att Toleransprojektet inbjöds till arrangemanget.

Avslutningsvis skickas en länk med litteraturtips på tema Förintelsen med från bibliotekarien Jörgen Leidebrant på Nyköpings högstadium.

Sjunde träffen: En kugge i hatsystemet

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Denna dagen inleddes med högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom och ”lapp” istället för same.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, etnicitet, kön, tolerans och intolerans definierades.

Eftersom vi förra lektionen har så långa och viktiga diskussioner fick den stora samarbetsövningen vi skulle ha haft flyttas till denna gång. Golvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och eleverna fick samarbeta för att kunna ta sig över havet med hjälp av flytstenar. Ganska snabbt insåg eleverna att de från början tre grupperna genom att gå samman till en mycket lättare klarade uppgiften!

Sedan var det dags för dagens ”besök” och berättelse. Ola iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och målare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot busschaufförer eller städare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande. Några av eleverna tänkte så här kring vad de skulles minnas särskilt från dagen:

Idag har det varit en dag fylld med hjärnjympa. Jag har behövt tänka mig in i olika situationer och hur personer känner och något om varför vissa folkgrupper blev hatade. Jag tycker att det känns irriterande att folk genom historien har gjort så många konstiga och underliga val. Historien om Kurt var hemsk. Jag kan till att börja med inte förstå hur han kunde lyda så blint saker han hävdar tycker är fel. Jag kan bara till en viss del förstå hans val.

Jag har tänkt mer på att alla tyskar som var med och påverkade under Förintelsen, till exempel militärer, kanske inte var elaka utan bara omedvetna. Som till exempel Kurt. Han röstade ju på partiet för att han ville att tyskarna inte skulle vara nedvärderade och inte för att han hatade judar.

Nu är det bara två träffar kvar innan det är dags att flyga med den första gruppen till Polen! Därför var det väldigt roligt att så många föräldrar och vårdnadshavare kom på mötet vi hade förra veckan inför Polenresan. Många av dem är väldigt avundsjuka på sina barn och de upplevelser som väntar dem!

Sjätte träffen: Vi och dom

Temat för vår sjätte träff var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.

För att få igång tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt? Så här reflekterade en av eleverna kring just Gerti i sin skrivbok i slutet av dagen:

Jag tror att Ola har fel. Gerti är inte förintad. Hon är bara splittrad i tusentals delar och dessutom lever hon i våra minnen och så förblir hon levande. […] Hon fick en orättvis död och det hände med de judar som dog och det kommer vi att känna när vi är i Polen.

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki och lek innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% somalisk eller kurd och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om ”Vi och dom”. Så här formulerade sig några av dem:

Idag så insåg jag att fördomar är något som alla har och som påverkar oss väldigt mycket. Att vi kan ignorera alla fina egenskaper hos en människa bara för att vi har antagit att det är något fel på personen. Att vi människor kan vara så grymma att vi själva tar oss rätten att definiera någon annan på grund av att människan är annorlunda, eller inte är som jag.

Efter denna TP-dag är jag frustrerad. Frustrerad över att det är så enkelt för oss människor att anta saker och att vi tror oss kunna bestämma över främmande liv på det sättet vi gör. Att vi tror oss veta mest om allting och alla och att vi väljer att identifiera andra så som vi anser att de är. Jag har ont i huvudet av mina egna åsikter.

Denna sjätte träff avslutades i en ring på golvet. Eleverna fick höra oss ledare läsa högt alla de fina och viktiga nyårsönskningar de själva fått skriva på pappersstjärnor. Uppgiften var att skriva en önskan inför 2018 – för mig själv, för gruppen eller för världen. Önskningarna handlade om allt ifrån fred på jorden och stopp för miljöförstöring till mer personliga saker som ett bättre självförtroende, en mer harmonisk familjesituation och ett bra år i skolan.

Eftersom Polenresan närmar sig samlar vi på tisdag 16 januari föräldrar och vårdnadshavare till informationsträff i miniaula 1 på Alpha. Tiderna som gäller är kl 18.00 för grupp 1 och 19.30 för grupp 2. Det ska bli roligt att få berätta om allt spännande som väntar eleverna!

Brev till och från Emerich Roth

Under övernattningen härom veckan fick eleverna i båda grupperna se filmen om nu 94-årige Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser under Förintelsen. Så här skrev några av eleverna när de vid 22-tiden på kvällen under tystnad satte sig och skrev sina brev till Emerich:

Till dig Emerich,
Nu har jag sett filmen om dig. Jag har alltid haft stor respekt för att inte skämta om judar och har till viss del sedan innan varit medveten om hur fruktansvärt vidrig Förintelsen var. Men att höra det återberättat av någon som upplevt det har varit otroligt lärorikt och har givit mig en inblick och vision om hur det var som jag aldrig trodde att jag skulle få. Jag vill tacka dig från botten av mitt hjärta att du har delat med dig av allt detta och jag önskar dig och din familj allt gott i världen. Kram

Jag såg precis filmen om dig och den rörde mig väldigt mycket för jag har min gammelmorfar som levde i Sverige/Norge under Förintelsen så det var jobbigt att se som det skulle varit för honom om han var jude. Jag såg även en tjej som såg exakt ut som min lillasyster och började tänka att om jag var där och hon var där så skulle jag gråta ögonen ur mig över att se min familj plågas så. Jag vill säga till dig att du är en stark person som kunde se din pappa plågas varje dag och för att du kan berätta om det här. Jag hoppas att du kan sova om nätterna nu. XOXO.

Till dig Emerich,
Det var en så bra film. Den var lärorik. Jag beklagar sorgen för din far. Du är en förebild och en hjälte och jag önskar att det fanns fler som du.

Ett tjockt kuvert med nästan femtio brev postades och redan nästa dag kom ett svar från Emerich. Så här skriver han:

Kära elever i Toleransprojektet!
Jag har nu fått ert stora kuvert fyllt av fantastiskt fina brevhälsningar, som gjorde mig mycket glad och ger mig styrka att fortsätta min verksamhet. Det ger mig också hopp om att ni kommer att föra de överlevandes budskap vidare till kommande generationer. Jag önskar er alla sköna helgdagar och ett fridfullt Gott Nytt År.
Stor kram,
Emerich

Nu tar Toleransprojektet jullov och nästa gång elever kliver in genom dörren på Söra är torsdag 10 januari 2019 då vi träffar grupp 2.

Vi önskar alla elever, föräldrar och övriga bloggföljare en fin julledighet och ett hoppfullt nytt år 2019! / Malin, Ola & Maja

Femte träffen: Kärlek och altruism

Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

Men vi inledde morgonen med att följa upp övernattningens brevskrivande till 94-åriga Emerich Roth genom att Malin högläste ett av breven och svaret från Emerich till eleverna. Detta svar får ett eget blogginlägg.

Vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.

Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten föräldralös flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna fick högläsa sina texter och presentera sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma:

Gråt inte! Du behöver inte vara rädd. Allt kommer att ordna sig. Jag låter blicken sväva över folkmassan. Jag ser många människor som är på väg att ställa sig i ledet. De är ledsna och förvirrade. Längre fram ser jag vakterna som tittar ut över leden. Tänk om de sett att barnet inte är mitt. Kommer de att ta henne då? Vad kommer att hända med Esther? Jag vet inte var vi är men jag hoppas att vi klarar detta tillsammans.

Hej. Var inte orolig, du är trygg hos mig. Följ med mig, jag kommer INTE att lämna dig. När jag och den lilla flickan ställt oss längst bak i ledet ser jag en trygghet hos flickan. Det är människor överallt och de flesta gråter och är ledsna. Jag ser bara kaos och undrar vad som ska hända. Den här flickan är mitt ansvar nu.

Vi släppte sedan loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken ”Hatten, pinnen, hinken och babyn”. Det gick över förväntan!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.

Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff nästa vecka, onsdag 19 december.

Övernattning på Söra!

Visa av erfarenheten från första året med Toleransprojektet valde vi även detta år att genomföra gruppernas övernattning på Söra redan före jul. Övernattningen är nämligen ett otroligt fint tillfälle att bygga samman gruppen ännu mer och få dem att känna sig trygga med varandra och i sig själva inför den stundande resan till Polen.

Så, i den mörka vinterkvällen for bussen med elever och deras packningar mot Söra där pizza, lekar och tävling stod på programmet. Undervisningsledarna utsattes för så kallad ”norsk karaoke” och grupperna fick gissa musikintron. Sedan väntade en klurig samarbetsövning där eleverna skulle bygga ett så högt torn som möjligt av marschmallows och spagetti – på tid. I tävlingen ingick också att reda ut en flera meter lång härva av rep. En omöjlig uppgift om man inte samarbetar!

När lek och skratt fyllt på energin tog vi oss vidare mot en annan känsla – allvar och eftertänksamhet. Efter att alla hämtat sina sovsäckar, täcken och kuddar och gjort det mysigt framför filmduken var det dags att få kvällens berättelse. Emerich Roth, 94 år, överlevde Förintelsen som ung man. Hans berättelse ”Förintelsens ögonvittne” finns på film och den såg vi tillsammans.

Efteråt satte sig alla i bänkarna med penna och en blankt papper. Uppgiften blev att skriva ett brev till Emerich. Brevet inleddes: ”Till dig Emerich …” och så här skrev några av eleverna.

Till dig Emerich,
Det var en så bra film. Den var lärorik. Jag beklagar sorgen för din far. Du är en förebild och en hjälte och jag önskar att det fanns fler som du.

Nu återstår det bara att posta breven till Emerich. Han bor i Järfälla norr om Stockholm och läser och spar alla brev han får från elever runtom i Sverige. Han har vigt sitt liv åt att arbeta som socialarbetare och terapeut med ungdomar som hamnat i utanförskap och kriminalitet. Det har gett honom mening.

Efter fniss, kortspel och sms hem somnade till slut ungdomar och ledare i den mörka kvällen!

Fjärde träffen: Att stänga andra ute

I ruggig novembertid klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen började med uppföljning av läxan utifrån det förra temat ”Vem är jag?”. Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, dansälskare, omtänksam, någon som inte tycker att jag är lika fin som andra, vinnarskalle, blyg, rolig, muslim, inte förtjust i mig själv, och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att få grepp om och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Ett tabatapass hjälpte också till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer två exempel:

Jag är Steffi och jag är rädd. Jag är inte van vid att behöva ta så här mycket ansvar. Jag saknar mamma, hennes varma kramar och hennes oändliga kärlek. Inget får hända dem. Jag vill få träffa dem igen – måste få träffa dem igen. Kan inte allt bara vara som vanligt. Vad kommer att hända med mig och Nellie? Kommer alla i Sverige att behandla oss annorlunda bara för att vi är judar?

Jag är Steffi och jag känner mig tom på ord fast egentligen skulle jag bara vilja skrika. Jag har ingen makt över mitt eget liv längre. Allt har bara tagits ifrån mig steg för steg, dag för dag. Mitt hem har tagits ifrån mig, min bästa vän, min skola, min familjs pengar, min tillgång till mat, mina egna föräldrar och värst av allt, mitt eget värde. Det enda jag har kvar är min syster och en stor klump i magen.

Jag saknar mina föräldrar väldigt mycket. Tänk om det händer dem något. Tänk om jag aldrig får se dem igen. Tänk om det blir för sent för dem att hämta oss. Jag hoppas att Sverige är bra och inte låter nazisterna ta över landet, att vi är trygga där. Att vi är fria där. Snälla pappa och mamma, skynda er!

Eleverna högläste sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. Malin läste sedan ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och eleverna funderade över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån dem?

Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.

Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, då grupp 1 också har övernattning. Grupp 2 hade övernattning på Söra inför denna träff och de två övernattningarna får ett eget blogginlägg nästa vecka.

Avslutningsvis nägra exempel på vad elever skrev i sina skrivböcker efter dagen med temat Att stänga andra ute:

Jag tycker det var intressant att få lära mig om hur Tyskland långsamt mer och mer exkluderade judarna genom att ändra på lagarna. Det var också riktigt kul att samarbeta med min grupp med att skriva om vad de som blir uteslutna och de som utesluter tänker eftersom det kändes som att vi alla kunde komma med idéer på vad vi kunde göra.

Det jag kommer att komma ihåg från dagen är att man tänker på sig själv på ett vis medan andra ser på en på ett annat vis, till exempel att man är modigare än vad man själv tror. Att när vi pratat om något som är sorgligt eller helt enkelt inte roligt så märks det att alla i rummet blir lite nere för alla tar till sig och förstår vad det handlar om.

Tredje träffen: Mod och civilkurage

Två gråmulna och regniga novemberdagar träffades vi i grupp 1 och 2 för att ägna oss åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Jag är ofta förvirrad och har svårt att läsa av människor. Jag bryr mig mycket om bekräftelse och att människor ska se mig på rätt sätt. Jag vill vara enkel att förstå och att folk mår bra av att prata med mig.

Jag vill vara någon som berör. Om du ser mig tvärs över gatan vill jag att du direkt ska börja fantisera om vart jag är på väg. Jag vill vara någon som drar iväg sina kompisar för att utforska övergivna byggnader och kyrkor. Jag vill vara någon du är rädd att förlora eller såra. Jag vill vara någon som är bra på konst och någon som i allmänhet blir sedd som en vacker själ.

Jag är en svårfattad person för ibland kan jag vara jättedeppig och ibland jätteglad så det blir lite 50/50. Annars är jag en snäll, rolig, omtänksam och hjälpsam samt ärlig kille som står för det jag gör och säger.

Jag är en fjortonårig tjej från Nyköping som älskar att dansa och att sprida kärlek och glädje till människor runt omkring mig. Jag är feminist och står ofta upp för mig själv och mina åsikter och jag säger ifrån när något är fel.

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Under lyssnande bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och byggde skulpturer i varierande svårighetsgrad genom samarbete.

Dagens skapande uppgift ägde denna gång rum i grupp och handlade om att göra ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och grupperna visade på fin samarbetsförmåga och hade verkligen tänkt till kring sina olika tolkningar.

Vissa hade koncentrerat sig på exempel på mod, andra på människor som är modiga förebilder. En spännande fråga uppstod. Var i kroppen sitter modet? I huvudet, magen, hjärtat eller någon annanstans?

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Hovrasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i mars, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om att stänga andra människor ute. För grupp 2 blir nästa gång lite speciell eftersom de är först ut med gruppernas övernattning på Söra!

Andra träffen: Vem är jag?

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Det bästa med en människa är att den kan hjälpa till när man behöver hjälp och vara trevlig, snäll och ha respekt mot varandra och att alla är lika mycket värda. Det värsta med en människa är att vissa inte respekterar olikheter eller folk som sticker ut lite mer. Många vill vara störst, bäst och vackrast men egentligen så duger man som man är.

En människa är alltid en människa men det finns beteenden som är mer eller mindre mänskliga, som att döda en annan människa, medan att hjälpa någon annan är mer mänskligt.

Det värsta en människa kan göra är att manipulera folkmassor.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

Toleransprojektets ungdomsstödjare Maja berättade också om hur Jackies handlingar kommit att faktiskt påverka hennes livsval i samband med att hon bestämde sig för att bli polis.

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Många valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad.

En elev skriver så här om dagens berättelse:

Idag har vi hört historien om Jackie Arklöv. Jag tyckte att det var en väldigt intressant historia, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om Jackie. Ibland så lät han som ett offer för grupptryck men ibland så verkar han som en dålig person utan grupptryck. Enda sättet som jag skulle kunna få en bra bild av honom skulle vara att möta honom, men det kommer nog inte att hända.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation och dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är. Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken.

Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Som vanligt skrev eleverna reflektioner från dagen i sina skrivböcker. Så här skrev några av dem:

Jag är fortfarande lite andfådd efter flygande mattan. Jag har lite klaustrofobi och är faktiskt ganska stolt över att jag inte svimmade eller bröt ihop. Det var väldigt trevligt och kul att göra glasburkarna och jag känner att min burk fångade min identitet väldigt bra.

Det har varit en underbar dag på TP. Vi har pratat om en person (Jackie Akrlöv) som jag aldrig hade hört om tidigare och vi har diskuterat vad som gick fel i livet för honom. Allra roligast idag var att göra en burk som skulle gestalta en själv och jag valde att gestalta mig själv genom hösten eftersom jag är född i september. Jag gjorde två obehagliga ögon som symboliserar det inre monstret som alla har.

Efter rast ute i det fina oktobervädret var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög. Denna regel hålls väldigt fint.

Nu väntar ett höstlov innan det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!