Resa 2: I Förintelsens spår i Auschwitz och det gamla judiska Oswiecim

Vår femte dag i Förintelsens spår förde oss tillbaka till Auschwitz Birkenau och till den del av lägret som mördade och förintade de människor som anlände till rampen i tågvagnar.

För att föreställa oss den enorma mängd människor som kom till Auschwitz Birkenau under våren och sommaren 1944 gjorde vi ett tankeexperiment på rampen. Vi försökte att fysiskt känna hur många de 147 transporterna med människor som kom under 56 dagar verkligen var.

I det romska lägret – dit väldigt få besökare kommer – fick vi lyssna till ett vittnesmål och vi spelade den romska nationalsången Gelem gelem för att hedra dem som mördades här.

Vi kom till björkdungen där Gerti och Ruben och deras släktingar kom med tåg från Ungern i maj 1944. Det var märkligt att tänka sig att de faktiskt stod just här.

I saunan fanns  bildväggen där eleverna hittade fotografierna på ”sina” barn och skrev en sista hälsning till sitt barn. Så här skrev Lukas, Arvid och en av flickorna:

Hej. Det här är sista gången jag skriver till dig. Jag vet hur och varför du dog och att veta det gör mig ganska ledsen. Jag kommer att känna igen dig vid ett namn som jag ska ge dig. Ditt namn är Märta och det är den jag ser dig som och det är ditt nya namn. Jag hoppas att du har det bra där uppe och att du trivs. Jag har tagit hand om dig men jag har också tänkt mycket på dig under denna resa för jag känner att det vi har pratat om under resan har varit kopplat till dig. Jag hoppas att du har det bra. Hej då Märta. Vi ses igen om några år.

Hej du. Jag vet att det är svårt, vet att det inte är lätt. Jag hoppas att ofta du i din framtid kommer att göra mycket rätt. Svåra som lätta saker, tunga som lätta.
Hej du. Ditt skratt, ditt leende, borta. Borde ha förstått vad som hände. Mamma som brevet inte sände. Tårarna, skriken. Du kunde gå långt även om du var liten.
Hej. Barnrösten din , man också hör skrika. Skrika högt med andra så lika. Rädslan och kärleken du känner så stor. Skulle du haft en bror? Nu är du borta med vinden. Ögon, näsan, mun försvunnen. Skrattet fortfarande funnet är.

Jag hoppas att du har det bra, var du än är. Jag hoppas att din sista tid i livet, dina sista minuter, inte var smärtsamma. Jag hoppas att du får vara med din familj, några som älskar dig och tar hand om dig. Livet är orättvist. Att oskyldiga barn, precis som du, tvingas lämna världen alltför tidigt. Jag hoppas att du vilar i frid.

Vi höll avslutningsvis en minnesceremoni på rampen då Alice; Oscar, och Wilda läste dikter, Michelle sjöng och vi höll en tyst minut.

Efter lunch begav vi oss in till den gamla staden Oswiecim där vi följde spåren efter det judiska liv som fanns, men nu är borta. Före kriget fanns omkring 60% judar i Oswiecim – idag finns inga alls.

Under dagen skrevs olika slags texter. Så här skrev Tindra och Hiba om de starkaste minnena från dagarna i Auschwitz:

Jag kommer att minnas hur olika grupper och individer tar in allt, eller snarare tror att de fattar nästan allt. Men så som jag sett grupper vandra omkring så känns det som om de bara går runt och tittar, kanske lyssnar lite om hur människorna förvarades och dödades här. De får ingen inre resa som vi får. Vi är där med människor och känner det vi kan. Vi sätter oss där och lever med dem genom allt. Jag har även tagit in mycket om hur man handskades med människorna så att det skulle gå så smidigt som möjligt. De gav dem trygghet och betedde sig som en människa ska bete sig mot en människa. Men de hade en taktisk avsikt.

En speciell sak jag vet att jag kommer att minnas är när vi var i block 27. Vi fick höra fin musik och se fina människor på film (från före kriget och Förintelsen), de var likadana som du och jag. Ola förklarade på ett så fint sätt. Jag minns att när jag stod där i rummet och såg och hörde allt så kändes det som en liten panik skulle dyka upp. För människorna på filmerna hade det så bra och det är verkligen så fint att få se det. Men det var samtidigt så hemskt att se alla dessa fina och glada människor och samtidigt veta vad som skulle hända med dem.

Imorgon åker vi mot Krakow. Där väntar en förmiddag i de före detta judiska kvarteren där eleverna ska få en riktigt klurig uppgift att sätta tänderna i. Vi ska också besöka synagogan Remuh. Allt gott från Oswiecim!

 

En reaktion på “Resa 2: I Förintelsens spår i Auschwitz och det gamla judiska Oswiecim”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.