Författare: Toleransprojektet

Så kom då den sista träffen och tillika avslutningen för årets två grupper i Toleransprojektet. I vanliga fall träffas vi två gånger efter resan till Polen och avslutningen brukar göras till ett större evenemang med inbjudna gäster. Men eftersom vi detta läsår fick lov att skjuta på resorna på grund av pandemin – fick det bli en annan variant och det blev riktigt fint och bra det också!

Dagen inleddes med att återknyta till Polenresan genom bildspel med musik, individuell läsning av alla texter i skrivboken som skrivits i Polen samt skrivande utifrån frågan: Varför ska man göra en sådan här resa?

Alla fick i smågrupper högläsa sina texter och sedan inleddes ett långt gemensamt samtal kring olika aspekter av att genomföra en exkursionsresa som denna, vad den lär oss, hur den skiljer sig från andra slags resor och hur det var att komma hem och möta familjens och vännernas frågor och intresse, eller brist på intresse. Det kändes viktigt att få möjlighet att reflektera kring alla dessa frågor tillsammans.

Det allvarliga och eftertänksamma varvades med lek och skratt och det var tydligt vilken ännu mer sammansvetsad som skapats under Polenresan.

Dagen gled sedan över i det som skulle komma att bli avslutning och ceremoni med tårta, diplom och ”dubbning” av eleverna till toleransambassadörer. Alla basgrupper fick en sista uppgift – att förbereda en presentation innehållande en skapelse, högläsning av texter och en sketch på temat: Vår resa i Toleransprojektet.

Under dagen filmade Malin eleverna inför den nya presentationsfilm av Toleransprojektet som höstens nya åttor kommer att få se inför sina ansökningar. De hade mycket att säga och vet ju vad man som fjortonåring behöver peppas kring för att våga söka en plats i Toleransprojektet.

Inför presentationerna tog alla elever och ledare på sig sina blå TP-tishor och plötsligt infann sig den där alldeles speciella känslan när man vet att något närmar sig sitt slut samtidigt som man vill suga det allra mesta ut av stunden. Presentationerna blev alldeles lysande och sammanfattade så fint alla de höjdpunkter och upplevelser vi varit med om tillsammans.

Fantastiska tårtor inledde sedan avslutningskalaset och efter det var det dags för diplomutdelning och tal till Nyköpings nya toleransambassadörer. Förutom diplom låg också i kuvertet ett intyg med information om vad Toleransprojektets utbildning innehållit samt alla de texter eleverna skrivit under året, både läxor och andra texter.

Innan bussen kom för avfärd ville kramarna och avskeden aldrig ta slut. Vi har delat så mycket och de individuella och gemensamma resor eleverna varit med om är större och betydelsefullare än vad de och vi ledare just nu helt kan sätta ord på. Eleverna har gjort detta för att de vill, inte för att de måste och de har gjort ordet ”tillsammans” till något konkret och verkligt.

Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

Den sista resdagen hade två olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Vi var den första gruppen in genom Dödens port.

Vi gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.

Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.

I en dunge nära slutet av rampen hade vi en minnesstund med ljuständning, sång och diktläsning. Vi lade ner stenar och hade en tyst minut för de människor som mördades här. Dikten var skriven av Anton, Aman och Elias och här är den:

Ni alla hade drömmar.
Ni önskade att de var sanna.
På den här platsen förstördes de alla.
Era drömmar försvann dagen ni tog ert sista andetag.
Ingen kommer någonsin veta om de skulle blivit sanna.

Ondskan är motsatsen till all glädje som finns i en människa.
Ondskan är ett val som era inre sinnen bestämmer.
Makt och ondska kan missbrukas.
Makt och ondska kan behärskas av fel personer.
Ondskan fick era själar att slitas isär.
Ondskan fick er existens att försvinna.

Vi vill minnas det du en gång var.
Ditt namn.
Din glädje.
Vi minns och ni finns så länge era berättelser hörs.
Vi vill komma ihåg.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Vi besökte synagogan och fick genom en fysisk övning uppleva tomrummet efter de judar som en gång levde här i staden.

Den sista kvällen bidrog alla elever med texter ur sina skrivböcker och alla fick säga det de hade på hjärtat nu när resan nått sitt slut. Upplevelser, kunskaper, kärlek och kraft är vi nu rika på. Tack! <3

Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.

En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.

Vi höll en minnesstund då en elev tände ljus, en sjöng och en läste en dikt. Sedan lade vi ner stenar, såsom den judiska seden påbjuder. Stenen symboliserar evigt minne.

Denna gång ska en elev få ordet och beskriva hur det kändes och vilka tankar som kom i huvudet när vi idag kom till skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetanden sedan de började Toleransprojektet. Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under en dag i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.

I mossan, lutade mot tallstammar skrev eleverna idag i sina skrivböcker. Så här skrev Malwa:

Nu är jag i skogen i Josefow där polisbataljon 101 utförde sin första order. Jag känner mig helt tom på ord för jag kan verkligen se mannen som går och håller barnet i handen. Jag känner den lena lilla handen i min egen. Nu sitter jag här under ett träd och tittar ut över skogen där så många människor dog. Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva det som hänt här. Jag kommer för alltid att minnas denna plats, träden och lukten. För det här är ingen vanlig skog, det är en brottsplats och inga gravar fick de som dog här. Det enda som fanns kvar var massgravarna och blodstänken på marken och träden. Det hörs inte längre några ekande skott här utan det enda som hörs är fåglarnas kvitter och bin som surrar.

I tystnaden i skogen i Josefow föddes texter som dessa. Nu väntar en helt annan plats. Auschwitz.

Nu har grupp 1 kommit till Polen för Toleransprojektets första resa i Förintelsens spår denna vår. Här på bloggen kommer vi i mån av tid (vårt program är fullspäckat) att uppdatera. Efter flyg till Warszawa med besök vid Janusz Korczaks monument och Umschlagsplatz, där deportationerna av judar till förintelselägret Treblinka ägde rum, igår reste vi vidare mot Lublin, i östra Polen.

Vår första heldag handlade om att följa förövarnas handlingar och tankar. På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar.

I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.

Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?

På kvällens samling läste eleverna texter ur sina skrivböcker. Så här skrev Malwa om skon hon ritade av och vars ägare hon tänkte kring:

Hon har alltid älskat att klä upp sig och känna sig lite extra vacker i fina klänningar, utsmyckningar och framför allt skor. När hon var liten smög hon sig alltid in i farmors rum och provade hennes vackra smycken, de alldeles för stora klänningarna och de fantastiska skorna.

Om makt skriver skriver Oscar så här:

Om man får makt som påverkar andra så ska man inte tänka på sig själv utan på vad som blir bäst för andra. De som får makt bör vara dem som folket litar på.

Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.

Nu närmar sig resorna till Polen. Grupp 1 gör sin resa 1-7 maj och grupp 2 åker 15-21 maj. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Den tionde träffen på Söra hade därför det självklara temat: Snart reser vi till Polen.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra och de fick sällskap av de lärare som kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion där vi repeterade fakta kring Förintelsen, med årtal, Hilbergs modell om stegen i processen och om antisemitismen som hattradition och grund för Förintelsen. Den första kvällen i Polen kommer dessutom eleverna få lära sig mer om det så kallade Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och om folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer under resan att besöka bland annat förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

All fakta bröts av med lekar och dansmoves. Dagens samarbetsövning handlade om att skapa ”situationer” med kroppen utifrån en känsla och en plats. De övriga fick gissa.

Dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.

Alla, både elever, lärare och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför”, ”Ha fokus” och ”Skapa minnen tillsammans”, var några av de kloka förslag eleverna enades om.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan.

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för gruppfoto och ordfläta där alla fick säga ett ord som de förknippade med vår förestående resa. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för sex dagar tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!

För att lära känna varandra bättre och känna trygghet i gruppen har vi alltid en övernattning en tid före resan till Polen. Övernattningen skedde senare än vanligt denna gång eftersom pandemin gjorde oss extra försiktiga. Men till slut kunde vi äntligen samlas med pyjamasar, pirriga magar och godis i väskan.

Vi ägnade kvällen åt pyssel – denna gång var kriget i Ukraina något som fick sätta temat – lekar och tävlingar. Mitt i detta kom våra pizzor och när vi var mätta fortsatte tävlandet. Det byggdes torn av spagetti och marschmallows, spelades sketcher, gjordes toalettpappersmumier och gissades musikintron.

När skymningen började falla hämtade vi täcken och kuddar och samlades för filmvisning. Det var extra speciellt att se filmen om Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser av Förintelsen just denna gång, för i januari gick Emerich bort, 97 år gammal.

Den tradition vi haft med eleverna i Toleransprojektet varje år, att skriva brev till Emerich, blev därför annorlunda. Istället för att efter filmen skriva till honom så skrev eleverna till hans hustru Kerstin. Dessa brev ska nu skickas till henne i Järfälla utanför Stockholm. Det var en fin och känslosam stund när raspandet från pennor var det enda som hördes.

Så här skrev en elev:

Den här filmen berörde mig verkligen. Jag brukar inte ta till mig otäcka saker så mycket men den här filmen var annorlunda. Troligen för att Emerich berättade på ett sätt som fick en att verkligen förstå att han verkligen hade gått igenom allt det där. Det värsta var när man försökte sätta sig in i hans situation. Jag föreställde mig min pappa som Emerich beskrev sin pappa, haltande och svag. Det gav mig en klump i halsen för min pappa är annars väldigt stark och glad. Att han skulle vara svag och behöva min hjälp att överleva känns otänkbart.

Allvar och lek präglade denna fina kväll och det var trötta och nöjda elever som till slut somnade på Söra. På morgonen var det frukost och skönt häng innan bussen kom och körde alla till en vanlig skoldag. Tack för denne gång elever!

Tidigare under våren kom vår rykande färska bok ”Jag vill bli kallad vid mitt namn – Toleransprojektets elever har ordet”. Förra veckan var det äntligen dags för det officiella boksläppet och det ägde rum på Stadshustrappan vid Stora torget i Nyköping.

Elever från Toleransprojektets första fyra år – vars texter det är som finns publicerade i boken – fick komma och hämta ett gratis exemplar. Under klarblå himmel och i strålande sol droppade eleverna in och det blev ett glatt mingel. Till detta mingel anslöt två kommunalråd, kommunens kommunikatörer och Södermanlands Nyheter som fotograferade och intervjuade elever. Våra toleransambassadörer Hoda, Kasper, Vera och Abdikarin gjorde ett jättefint jobb med att ställa upp på frågor och framför kameran. Webbnyheten kan läsas här.

Senare på eftermiddagen fortsatte Hoda och Kasper tillsammans med projektledaren Malin till P4 Sörmland där ännu en intervju ägde rum.

Utgivningen av boken har finansierats av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, där Toleransprojektets nationella nätverk har sitt centrum. De menar att det finns ett stort värde i att publicera texter där unga människors tankar, känslor, rädslor och drömmar får komma till uttryck och nå många. Det håller vi verkligen med om och vi tackar Segerstedtinstitutet för möjligheten att få förverkliga denna bokdröm.

Den som är intresserad av att läsa boken kan antingen låna den på biblioteket på Culturum eller köpa den av Toleransprojektet. Alla intäkter går till ukrainska barnhemsbarn som befinner sig i Polen. Kontakta oss i så fall via denna sida.

Det är april och i vanliga fall brukar den nionde träffen vara den sista inför resan till Polen. Men årets resor är framflyttade till maj och därför blev den här träffen ny till tema och innehåll.

Dagens tema kom att handla om både det judiska liv som en gång fanns och blomstrade i Polen – och som Förintelsen satte stopp för – men också om det liv våra unga elever lever här och nu i Nyköping. Därför inleddes dagen med samtal i par om hur eleverna ville beskriva sina liv. Att börja med sig själv gör det lättare att börja se det gemensamma, i både nutid och dåtid. För det är klart att Polens judar före 1939 blev kära, hade jobbigt i skolan, hamnade i bråk med syskon, led av dåligt självförtroende, drömde om framtiden, älskade fester och oroade sig för ekonomi, sjukdomar i familjen och om pengarna skulle räcka till.

Efter lite ”skaka-loss-övningar” gjorde vi sedan en ”färd” genom det judiska liv som en gång fanns i Polen via fotografier från familjesammankomster, idrottsevenemang, politiska träffar, gator och synagogor. När vi talar om Förintelsen fokuserar vi ofta på hur judarna mördandes, på gaskammare och masskjutningar. Men för att först¨å vad Förintelsen gör behöver vi veta vilket LIV det var som utplånades. Som att veta att 3,5 miljoner judar levde sina vanliga vardagsliv i Polen 1939. Nu finns omkring 10 000 – 20 000 judar i landet.

I dagens lekar användes stolar på olika sätt och man behövde både vara snabb, smart och diskret. Eftersom judendomen som religion kommer att möta oss under Polenresan i form av symboler, synagogor och begravningsplatser ägnade vi oss också åt de viktigaste grunderna med hjälp av fakta, bilder och judiska föremål.

Dagens skapande uppgift anknöt till temat och hade rubriken: Vårt liv – vår värld. Eleverna fick i grupper göra konstverk som skulle visa deras liv som unga i Nyköping här och nu. Vilka drömmar, rädslor, platser, tankar, känslor, förhoppningar har ni? Kreativiteten flödade och många olika perspektiv lyftes fram under redovisningarna.

Dagen avslutades med reflektioner i skrivboken och personliga tankar som lades i glasburken, den som ingen annan än eleven får titta i. Nästa gång är det tionde träffen och den kommer helt att ägnas åt resan till Polen. Då är också de extravuxna som ska följa med till Polen med oss på Söra.

Den åttonde träffen på Söra var för grupp 1 lite speciell eftersom vi hade besök av en belgisk grupp av lärare från Antwerpen som ville lära sig mer om Toleransprojektet och använda detta på sin egen skola.

Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen? Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?

Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.

Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev väldigt fina och känslosamma. En av dem avslutas så här:

Jag måste stanna med dem. De är mina barn och de är också människor. Vi är människor tillsammans.

I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Jag vill bli kallad vid mitt namn
Jag har min egen identitet
Jag har rätt att tro på vad jag vill
Jag får klä mig hur jag vill
Jag är en medborgare
Jag har mitt eget folk
Jag vill vara en del av detta land
Jag är svensk
Jag är jag

Inte igen
Ibland blir pappa arg
Ibland blir pappa arg och slår mig
Ibland blir pappa arg och dricker
Ibland blir pappa arg och hotar mig
Ingen lyssnar
Hjälp!

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Nästa gång vi ses är det dags för övernattning på Söra. Den sker efter skoltid och när eleverna vaknar på morgonen dagen därefter äter vi frukost och sedan kommer bussen och kör alla till en vanlig skoldag. På detta sätt kan vi träffas och fortsätta bygga grupperna men utan att använda tid från skolan.

Vi har precis haft föräldramöten inför Polenresorna i maj. Så här tänker vi om resorna utifrån det fruktansvärda läget i krigets Ukraina. Toleransprojektet kommer att genomföra resorna om det är möjligt ur säkerhetssynpunkt och om vi inte är ”i vägen” och tar plats för de ukrainska flyktingar som varje dag kommer över gränsen till tryggheten i Polen. Om det inte är säkert och/eller om vi skapar problem för flyktingmottagningen på grund av vår närvaro så ställer vi in resorna. När det gäller säkerheten är det naturligtvis Utrikesdepartementets reserekommendationer vi följer. Vi kommer inte att riskera säkerhet och trygghet för våra elever och våra ledare.

Nu hoppas vi på fred och ett stopp för det mänskliga lidandet.

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Dagen inleddes med lite lek innan det blev högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, tolerans och intolerans definierades.

Efter lite paus och rörelse var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ola respektive Crille iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, kassörskor och trädgårdsmästare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot kassörskor och trädgårdsmästare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande. Så här skrev en av eleverna:

Jag tänker på väldigt mycket just nu. Jag undrar varför man låter sina tankar ta över innan vi fått en chans att lära känna andra. Jag kommer att minnas att det inte bara kan vara en person som kan driva hat, utan det måste vara fler. Jag kommer att komma ihåg att inte bara tro saker om folk utan också lära känna dem innan jag tror saker. Ingen förtjänar att hatas innan de ens kan säga eller göra något.

Resan till Polen närmar sig och de närmaste veckorna kommer föräldramöten att äga rum i miniaula 1 på Alpha. Grupp 1 har sitt möte kl 18.30 torsdag 10 mars och grupp 2 kl 18.30 torsdag 17 mars. Välkomna vårdnadshavare!