Författare: Toleransprojektet

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver en elev:

Det som skiljer en människa från ett djur är alla känslor. Ett djur kan inte känna alla känslor som en människa. Jag tror att alla föds med empati, det är bara det att alla inte vill öppna den dörren. Alla har möjligheten men vissa gör inte det. En mänsklig människa är någon som visar att man bryr sig om varandra. Alla människor söker uppmärksamhet och bekräftelse.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa levande tavlor – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. En elev skriver så här om dagens berättelse:

Det var en intressant berättelse om Jackie. Jag lärde mig hur stor betydelse uppväxten har i ens liv.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation och dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blev att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken.

Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Efter rast ute i det fina oktobervädret var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög. Denna regel hålls väldigt fint.

Nu väntar ett höstlov innan det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!

Nu är det andra läsåret med Toleransprojektet igång på riktigt. Både grupp 1 och 2 har haft sin första träff på ett höstmysigt Söra. Femtio elever från fyra skolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan och Vittra – fick ägna dagen åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller.

Dagens berättelse återknöt till när vi presenterade projektet för dem i augusti. Vi återvände till de 500 männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda. Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto och utomhusrast i det klara höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med skön pianomusik och arbetslugn. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta på gården. Ord som: ”annorlunda”, ”roligt”, ”spännande” och ”skönt” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

Så här skrev några av eleverna i sin skrivbok efter denna första dagen:

Det kändes nytt för jag träffade nya personer. Nu känns det inte nytt för jag har lärt känna alla lite bättre.

Idag har jag lärt mig att fundera mer kring livet.

När jag först kom var jag väldigt nervös, men inte nu. Tycker att det är en fantastisk grupp!

Känslorna var lite blandade eftersom det var nya personer och namn men jag har lärt mig att tillsammans går allt bättre.

Vi gör så mycket saker inför och med hela gruppen. Love it.

I slutet av denna spännande och lärorika dag så har jag lärt känna många nya personer.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte och det kändes fint att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver. Nu ser vi fram emot nästa träff med Toleransprojektets nya grupper!

 

Ända sedan vi skiljdes åt efter avslutningskvällarna i maj har vi längtat efter en återträff med förra läsårets toleranselever. Därför var det väldigt roligt att äntligen få se dem samlade igen för en eftermiddag med återblickar, skrivande, pratande, tårttävling och framåtblickar.

Vi sågs på Alpha för att göra det enkelt för alla att komma. Efter den vanliga ordflätan ägnade vi en stund åt skrivande och pratande kring hur det var att delta i Toleransprojektet förra läsåret och vad man önskar att gruppen ska fortsätta betyda för varandra. Så här skrev några:

Jag kom hit idag för att jag saknar gruppen och känslan att vi faktiskt var en grupp. Allting är okej, ingenting är pinsamt. Jag saknar känslan som uppstod när man vaknade på morgonen de där fantastiska onsdagarna.

Toleransprojektet betydde väldigt mycket för mig förra året. Jag har vågat vara mig själv för andra och jag har tagit beslut som påverkat mitt liv positivt.

Det betydde glädje, skratt, tårar, känsliga ämnen, nya kompisar. Jag har blivit modigare och jag vågar stå upp mer för mig själv nu.

Sedan var det dags för den sedvanliga samarbetsövningen som idag bestod av tårttävling på tema: Polenminnen. Den enväldiga juryn Ola poängsatte samarbete, tårtans utseende och smak, gruppens presentation samt städningen av hemkunskapsköket vi fått låna. Sedan var det allmänt tårtfrossande!

Vi avslutade med skrivande med utgångspunkt i det kommande läsåret. Hur ska året bli så bra som möjligt och hur kan jag hitta motivation, var en fråga. Många förslag på aktiviteter att göra vid nästa återträff kom fram. För alla var väldigt eniga om att detta inte var den sista återträffen!

 

Nu är sommarlovet över och skolåret har satt fart. Det innebär att alla nya åk 8-elever på Fokusskolan, Mikaeliskolan, Vittra och Nyköpings högstadium har fått ta del av information om och presentationer av Toleransprojektet. Femtio platser väntar på de elever som ansöker om att få vara med.

Under första skolveckan träffade Ola, Malin (toleranspedagoger) och Maja (ungdomsstödjare) eleverna i sammanlagt tjugo klasser. Eftersom varje träff med Toleransprojektet innehåller en verklig berättelse fick eleverna lyssna till och fundera kring berättelsen om polisbataljon 101 och den svåra valsituation de ställs inför när de får sin första order i den lilla polska byn Josefow en julinatt 1942. Sedan följde information om vad Toleransprojektet är, hur man ansöker om en plats och alla fick se en film där några förra årets elever berättar om varför de sökte och vad de fått för nya erfarenheter. Här kan ni se filmen:

På onsdag (30/8) kl 14.00 kan elever i årskurs 8 som vill ställa frågor till förra årets elever komma till kafeterian på Nyköpings högstadium, Alpha. Samma kväll kl 18.00 i miniaula 1 på Alpha är det informationsmöte för föräldrar och vårdnadshavare som vill veta mer om Toleransprojektet.

Ansökningstiden pågår fram till onsdag 6 september. Det är sista dagen att lämna in ansökningsblanketten till sin mentor. Vi hoppas så klart att många elever söker om en plats i Toleransprojektet.

Vill du ha mer information, kontakta oss gärna:
Ola Flennegård, mb 073-426 88 12
Malin Mattsson Flennegård, mb 073-773 74 70
Maria Ulvenhag (Maja), mb 073-773 73 92

Vi vill också passa på att påminna om vad ungdomsstödjarna i Nyköping kan hjälpa och ge stöd kring, oavsett om man går Toleransprojektet eller inte. Se deras fina film här!

 

Efter de två fantastiska avslutningskvällarna kunde man tro att Toleransprojektet var över för detta läsår. Men icke. Nu finns nämligen utställningen med elevernas texter och skapelser samt foton som visar våra dagar på Söra och i Förintelsens spår i Polen i Stadshuset, själva demokratins hjärta,  vid Stora torget. Det känns extra roligt eftersom det var där det politiska beslutet om Toleransprojektet togs.

Från måndag 5 juni och fram till skolstart i augusti kan alla som vill se utställningen som står uppställd i foajén i Stadshuset. Varmt välkomna dit för att se det första året med Toleransprojektet i Nyköping!

Det första året med Toleransprojektet i Nyköping är slut. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska upplevelser, nya kunskaper, gemenskap, glädje och allvar.

Allt som är viktigt måste få en värdig avslutning. Så blev det verkligen när Nicolaiskolans aula den 22 och 23 maj fylldes av förväntansfulla föräldrar och vårdnadshavare, syskon, släktingar, vänner, lärare, rektorer, tjänstemän inom Barn Utbildning Kultur och Division Social Omsorg samt politiker och andra intresserade.

En utställning med texter och foton från dagarna på Söra och från resan i Förintelsens spår i Polen fanns att beskåda liksom exempel på elevernas fina konstverk, skapade under de olika teman vi arbetat med. Både SVT Sörmland och Södermanlands Nyheter kom och intervjuade eleverna för att höra om deras upplevelser av Toleransprojektet. Se SVT Sörmlands inslag här.

Varje grupp hade varsin avslutningskväll och det var taggade, nervösa och spralliga elever som intog scenen i sina basgrupper. Varje basgrupp hade förberett tänkvärda och personliga presentationer med högläsning från egna och varandras texter, bilder och reflektioner kring vad Toleransprojektet har betytt i form av nya kompisar, ökad självkänsla, mod att vara sig själv, nya kunskaper och insikter om hur det är att vara människa.

Presentationerna avslutades med att alla elever klev upp på scenen och höll upp en skylt med ett eller några ord som beskrev det viktigaste man upplevt i Toleransprojektet. Ord som ”tillsammans”, ”kunskap” och ”ett minne för livet” lyftes mot publiken.

Sedan väntade kvällens viktigaste ceremoni – att diplomera Nyköpings första toleransambassadörer. Varje elev fick komma fram och ta emot ett diplom och ett intyg på genomförd utbildning inom Toleransprojektet. Intyget innehåller information om vad Toleransprojektets undervisning inneburit och kan exempelvis användas som referens om eleverna söker sommarjobb. Innan kramkalaset tog vid hade vi den sista ordflätan tillsammans på scenen. Vi slutade således som vi började ute på Söra i oktober förra året.

Det känns svårt och vemodigt att säga hej då, men vi som har varit projektets undervisningsledare är så stolta och tacksamma över att ha fått följa dessa elevers fantastiska utveckling. De har vuxit inåt och utåt – både som individer och som grupp. Vi har gjort det tillsammans!

I augusti startar ett nytt Toleransprojektsår. Då kommer vi ut på de fyra skolor (Nyköpings högstadium, Fokusskolan, Mikaeliskolan och Vittra) som under 2017-2018 valt att ge sina elever möjligheten att söka en plats i projektet och träffar nya elever i årskurs 8. Det ser vi fram emot.

Ett stort och varmt tack till alla som under detta år har kommit med glada tillrop, goda råd och stöttat oss i vår strävan efter att skapa det allra bästa för våra elever. Tack och ha en fin sommar!

Det var med blandade känslor vi träffades på Söra för sista gången. Vi har ju fortfarande slutpresentationerna kvar, så det var inte sista gången vi sågs, men våra undervisningsdagar på Söra är slut. Det finns så mycket att känna glädje över – all gemenskap, nya kunskaper och stora upplevelser men samtidigt tar något slut och det känns vemodigt och sorgligt.

Dagen fylldes av allt det vi måste knyta ihop och bli färdiga med inför avslutningskvällarna då familj, kompisar, lärare och andra intresserade kommer och lyssnar på oss. Vi hade generalrepetitioner och gav respons till varandra. Elevernas sista skrivuppgift blev att fundera över vad som hänt sedan oktober förra året. Vem var jag då? Vem är jag nu? Men också vad som hänt med gruppen. Vilka var vi då? Vilka är vi nu?

Så här beskrev några av eleverna sin egen utveckling under Toleransprojektet:

Jag var blyg när jag kom första gången. Jag kunde inte prata så mycket svenska, jag hade inte så många berättelser. Jag hade inte så många kompisar. Men nu är jag inte blyg. Jag kan prata bra svenska, jag har många kompisar och jag kan många berättelser.   

Innan jag började Toleransprojektet var jag en blyg tjej som hade det tufft i skolan. Jag brukade vara i min egen bubbla och öppnade mig till få personer. Jag vågade inte prata inför folk, lära känna nya människor och vara mig själv. Nu, efter nästan åtta månader känner jag helt annorlunda. Jag har lärt känna nya människor och börjat komma ut ur min bubbla. Jag deltar i diskussioner och börjar ta för mig mer. Jag har verkligen förändrats.

Innan första gången på Söra så visste jag inte så mycket om andra världskriget. Nu på sista dagen på Söra så har jag mycket mer kunskap. Jag har också lärt mig hur andra folk lever och har det. Saker som jag inte har tänkt på innan som man trodde var så självklara men i själva verket var typ de svåraste frågorna. Nu är jag en person med mycket mer kunskap och mycket mer förståelse om folk och religioner. Jag tänker efter mer, till exempel om jag säger något till någon.

Jag var omedveten om allt vi tagit upp och jag tänkte knappt aldrig i ett konsekvenstänkande. Jag tänkte inte så mycket på vad jag skojade om och att andra kanske skulle ta illa vid sig. Jag hade lite svårt för att stå upp för mina egna åsikter. Nu vet jag mer om vad som hänt och har fått mer konsekvenstänkande. Jag tänker mer på vad jag skojar om och försöker göra så att ingen tar illa vid sig. Jag vågar stå upp för mina egna åsikter och vill gärna skydda andra som får skit som de inte förtjänar.

Den sista uppgiften för burken blev att skriva: Vad vill du säga till dig själv nu när Toleransprojektet nästan är slut? Vi avslutade dagen med kanelbullar och kakor samt en sista gruppbild och ordfläta utomhus nere vid Sörasjön innan bussen för sista gången fiskade upp eleverna för hemfärd.

Vi har hela tiden haft ett antal motton under Toleransprojektet. ”Vi gör det tillsammans!”, ”Vi gör inte detta för att vi måste utan för att vi vill!” och ”Fråga inte vad gruppen kan göra för dig utan efter vad du kan göra för gruppen!”. Därför passar det bra att avslutningsvis låta en elevröst beskriva hur hen ser på gruppens utveckling under Toleransprojektets gång:

Vi var först osammanhängande individer som egentligen inte hade något gemensamt med varandra. Vi var alla lite osäkra och det märktes på olika sätt på olika personer. Nu är vi en enhet som på många sätt hör ihop. Vi har minnen och upplevelser gemensamt som vi aldrig kommer att glömma. Jag tänkte ibland på det här när vi var i Polen. Jag hade inte varit densamma nu utan de här människorna. Jag hade inte fått samma upplevelser om vi inte hade varit på Söra och blivit ett vi. Vi är trygga i oss själva och i varandra.

Bättre än så kan det inte sägas. Två grupper fyllda av individer har blivit två unika, trygga och starka grupper.

Nu väntar två avslutande presentationskvällar i Nicolaiskolans aula 22 maj (grupp 1) och 23 maj (grupp 2) kl 18.30-20.00. Kom och lyssna på hur eleverna valt att berätta om sin tid i Toleransprojektet. Välkomna till två minnesvärda kvällar!

Äntligen fick vi träffas igen ute på Söra efter resan till Polen och ett påsklov. Det blev naturligt att låta dagens tema vara: Efter resan till Polen. Vi hade massor att följa upp och reflektera över och lika mycket att fundera över inför fortsättningen och den stora avslutningen i maj.

Vi inledde med ett bildspel från resan som helhet, lyssnade på radioinslaget i P4 Sörmland innan alla elever åter fick sina skrivböcker i handen och rubriken: Att komma hem att skriva kring. Hur kändes det att komma hem? Vilka typiska frågor fick du av din omgivning? Har du tänkt tillbaka på resan? Hejar ni på varandra i korridorerna på ett nytt sätt nu? Så här skrev några i sina skrivböcker:

Min första reaktion när jag hade kommit hem var att jag ville tillbaka. Inte bara hade jag lärt mig massor, utan jag hade också varit i en fantastisk grupp. Det kändes också som att tiden stannat när jag åkte, som att allt här hemma bara fastnade medan jag upplevde. Sedan när jag väl kom hem hade inget förändrats. Skolan, hemmet och allt annat var precis likadant. På något sätt gav det mig en uppgivenhet. Hur skulle jag kunna fortsätta leva som vanligt när det hänt så mycket?

Hur var det att komma hem? Jo, det var inte första gången jag kom hem ifrån en resa, men den här var helt annorlunda. När jag knackade på dörren hemma var jag inte längre densamma som jag var när jag klev ut ur den en vecka tidigare. Jag lärde mig otroligt många saker som jag hade aldrig tänkt jag kunde lära mig på sju dagar. Det är var absolut en av de bästa resor jag någonsin gjort.

Jag ville inte åka hem från Polen men den första dagen när jag såg dem som var med på resan så kände jag att vi har något gemensamt. Vi har tillbringat en hel vecka av våra liv tillsammans i ett främmande land. Det är bara vi som kan ha en konversation om till exempel när vi stod i skogen i Josefow eller den där morgonen när hade ordfläta.

Jag var ett känslovrak, alla känslorna var utanpå efter resan. Jag var glad att jag var hemma men också ledsen för nu var jag tvungen att lämna det som hade varit allt i en hel vecka. Frågorna spottades ut ur både mamma och pappa men jag visste inte vad jag skulle svara. Vad har ni gjort? Allt, var det enda jag kunde få ur mig. Vi har skrattat och gråtit, ibland nästan samtidigt. Vi har lyssnat och fått kunskap men också fått upptäcka den själva. Jag kunde inte beskriva vad jag hade varit med om för det var något så enormt. Jag kan fortfarande inte förstå hur så mycket kunskap och så många känslor kan rymmas inom en vecka. Den tillhörighet som jag känner är enorm och jag kan inte förstå att det snart är slut.

Skrivboken är nu fylld av tankar och reflektioner från oktober och fram till och med Polenresan. Därför var det viktigt att inför den sista stora uppgiften i basgrupperna – att förbereda en slutpresentation – låta alla elever få tid att läsa igenom alla texter och kommentarerna från oss undervisningsledare. Efter det påbörjade grupperna arbetet med att planera sina presentationer. De funderade över: Vad ska vi berätta om Toleransprojektet och det vi lärt oss? Vilka bilder vill vi visa? Vilka texter som vi skrivit ska vi högläsa? Ska vi låta publiken göra något? Eftersom vi ska framställa egna t-shirts utlystes också en tävling i att skapa den bästa loggan för Toleransprojektet. Varje grupp fick presentera sitt förslag till upplägg och fick respons från övriga grupper.

Dagens uppgift till burken blev att skriva ner något om sig själv kopplat till Polenresan. Ditt starkaste minne? En viktig erfarenhet? En fråga du bär med dig? Många lade oss ner minnen i burken som samlades in under resan. Från förintelselägret Belzec hade vi med oss stenarna från minnesstunden hem. Många valde en sten att lägga i burken.

Den tävling som vi ägnade sista dagen i Krakow åt: Uppdrag Kazimierz, fick sina vinnare och dagen avslutades med prisutdelning – fina skrivböcker från bokhandeln i Kazimierz, de före detta judiska kvarteren.

Nästa gång blir den sista gången vi ses på Söra och då väntar bland annat generalrepetitioner inför slutpresentationerna som kommer att äga rum i Nicolaiskolans aula måndag 22 maj kl 18.30-ca 20.00 (för grupp 1) och tisdag 23 maj kl 18.30- ca 20.00 (grupp 2). Då är föräldrar, kompisar, lärare, politiker och andra intresserade varmt välkomna att lyssna. En inbjudan skickas ut inom kort!

Många är intresserade av att veta mer om elevernas upplevelser och tankar efter resan till Polen. Därför kontaktade reportern Urban Hedqvist oss för en intervju. Trots att det var mitt i påsklovet var det inga problem att få med sig taggade elever.

Lovisa, Abdi, Oliwer fick komma till radiostudion i Nyköping och de svarade personligt och klokt på frågor som: Varför gick ni med i projektet? Vad under resan i Polen gjorde starkast intryck på er? Vad hände med er inombords? Skulle ni rekommendera andra att söka till Toleransprojektet?

Ledaren Malin var också med och berättade om Toleransprojektets målsättning och om vilken utveckling hon sett hos eleverna från att projektet började i oktober.

Här kan ni lyssna på intervjun i sin helhet:

Intervju i P4 Sörmland

Så kom då den sista dagen i Förintelsens spår för grupp 2. Hela förmiddagen ägnade vi åt de före detta judiska kvarteren i Kazimierz. Basgrupperna fick i uppgift att lösa en rad uppgifter genom att följa en karta, hitta platser på historiska fotografier och återskapa situationen på fotot. Ibland fick förbipasserande människor tas till hjälp för att uppgiften skulle kunna lösas. Eleverna letade bland annat efter synagoga, ett judiskt kosherslakteri, en gatukorsning och spåren efter en bönekapsel vid en dörrport.

Vi besökte sedan synagogan Remu, den enda aktiva synagogan i hela Krakow. Före andra världskriget levde omkring sextiotusen judar i staden. Nu finns endast ett hundratal kvar. Utanför Remu ligger den judiska begravningsplatsen och vid den så kallade ”lilla Klagomuren” – en mur byggd av fragment efter sönderslagna gravstenar – avslutades resan med att vi samlades tätt och spelade den judiska sången Yerushalaim Shel Zahav.

Sedan fick eleverna den sista skrivuppgiften: Vad är meningen med livet? När känns ditt liv som mest meningsfullt? Några av svaren löd som följer. Den här gången skrivs inte namnet på eleven ut av respekt för det ofta väldigt personliga innehållet.

Jag tror det finns flera meningar. Mitt liv har som mest mening när jag är med familjen och vänner. Även nu Toleransprojektet har blivit ett stort minne som har mening i mitt liv.

Det är en svår fråga. Men när jag känner mening är när jag får starka känslor som till exempel när min lillasyster föddes. Under den här resan så är det mest meningsfulla alla minnen och den fakta jag lärt mig.

Ibland kan det kännas jobbigt och man tänker att det inte finns någon mening med livet. Men alla har dåliga perioder. Alla har någonting. Det är inte meningen att livet ska vara perfekt så länge man är nöjd. När jag upptäcker och besöker nya platser så känns det som en mening, att till exempel komma till Auschwitz och lära sig hur folk tänkte och hur folk har det idag. Jag har lärt mig att man ska ta vara på livet för man kan lika väl vara död imorgon.

Att ha kul och inte leva av jorden utan på jorden. Det innebär att man tar sin roll i samhället och gör nytta, inte är en belastning. Mitt liv känns meningsfullt när jag hjälper andra och får höra det och när jag är glad.

Under den sista kvällssamlingen på tisdagskvällen pratade och skrev vi om resan som helhet och hur vi ska presentera den när vi kommer hem och projektet är slut. Många kloka tankar skrevs kring frågan: Varför ska man göra en sådan här resa? Återigen får skribenterna vara anonyma:

Jag gjorde denna resa för att jag tänkte att jag behöver denna resa för att växa som person och få mer kunskap om Förintelsen.

Jag har lärt känns många nya människor och jag har lärt mig mer om Förintelsen. Det blir ett minne för livet. Att åka flygplan för första gången och att vara borta från familjen i en vecka har varit jobbigt och även roligt. Att ha en minnesstund i Auschwitz var det bästa jag gjort. Detta var ett bra val jag har gjort.

För att man utplånade nästan en religion som inte hade skadat någon. Och hur mycket det är som gör människor galna. Och att förstå och se hur långt människor kan gå för att göra världen till det de tror blir en bättre plats.

Enligt mig ska man göra en sådan här resa för att det har lärt mig en del om mig själv och historien och folk omkring mig och det kommer att hjälpa mig i skolan. Jag hade väldig tur med gruppen jag hamnade i. Här respekterar vi varandra och jag har hittat mina bästa vänner här och det ändrade hela mitt skolår för om det inte vore för Toleransprojektet så skulle jag vara ensam.

Denna resa ska man göra. Denna resa kommer att vara extremt viktig i framtiden. På denna resa har jag verkligen fått gå igenom HELA mig. Jag har träffat hatet, det ledsna, det glada men framförallt det omtänksamma i mig. Att få höra om allt och verkligen försöka inse att detta hände. Det hände på grund av detta och så här gick det till. Samtidigt har man en fantastisk grupp som alltid kan hjälpa en. 

Nu är vi hemma igen och vardagen i skolan, familjen och på fritiden ska rulla på igen. Men vi bär med oss minnena av denna stora och viktiga resa. Vi gjorde den tillsammans – inte för att vi måste utan för att vi ville. Tack alla fina elever och medföljande lärare!