Författare: Toleransprojektet

Den resa i Förintelsens spår som grupp 1 gav sig iväg på förra lördagen kom så till sin sista dag. Temat var: När människorna är borta men husen står kvar. Vi ägnade oss åt olika platser i Krakow som påminner om det judiska livet som fanns här och hur det försvann.

Vi gick på upptäcksfärd från det före detta judiska gettot Podgorze vidare till det som var koncentrationslägret Plaszow. I detta läger styrde Amon Göth med sadistiska metoder och känslokyla. Under resan har vi sett filmen ”Schindler’s list” som både handlar om Krakows judar under Förintelsen och även är inspelad på de autentiska platserna här.

Det som är slående på många av de platser vi kommer till är tomheten efter alla de människor som en gång fanns här. I Plaszow avslutade vi vår resa med att lämna spår efter oss och att tillsammans sjunga med Coldplay i deras låt ”Fix you”.

Den sista kvällssamlingen kändes vemodig men väldigt fin. Eleverna delade med sig av tankar kring resans betydelse för dem och kring hur platserna vi besökt påverkat dem. Här följer utdrag ur en rad elevers kloka och viktiga tankar:

Det viktigaste med den här resan har varit att man lär sig förstå allt vad det innebär att vara människa och vad som är mänskligt. (Ville)

Ibland har jag bara velat lägga mig ner och försvinna för att alla hemskheter bara slår en och bankar i ens huvud. Trots det så ångrar jag INGET och nu är jag en helt ny person. Därför ska du åka på denna resa. (Emma)

Jag tycker att man ska göra en sådan här resa för att verkligen förstå hela Förintelsen men också för att människorna hade ett liv innan som nästan ingen pratar om. […] Man ska verkligen förstå att ett sådant folkmord aldrig har hänt förut och de som gjorde detta var inte dumma i huvudet utan hade ett inbillat problem som de måste lösa. De var som vilka andra människor som helst, med barn och familjer. (Elisabeth)

Det är inte bara viktigt hur människorna dog utan också att bry sig om dem och förstå att de var exakt som du och jag. Vi får aldrig låta historien upprepas och det kommer jag aldrig tillåta. Aldrig. (Pontus)

Nu väntar tidig hemfärd imorgon bitti – och vi kommer hem med många intryck och känslor. Kanske kommer vi hem som andra människor än när vi reste.

Frejas ord om meningsfullhet i livet får avsluta vår resa:

Jag vet precis lika lite om min framtid som alla andra och det är nog därför så många kämpar på. Att få uppleva saker som ger dig något att leva för. Det finns alltid något att kämpa för. Alltid.

Efter en välbehövlig sovmorgon reste vår grupp vidare mot den vackra staden Krakow – Polens historiska hjärta. I de före detta  judiska kvarteren, Kazimierz presenterades en klurig och ganska krävande samarbetsuppgift som basgrupperna skulle utföra. Det var en energisk och fokuserad skara som vandrade runt bland hus och kullerstensgator.

Vi besökte också den lilla och fortfarande aktiva synagogan Remuh. Församlingen består idag av endast ett hundratal medlemmar. Före kriget fanns omkring 60 000 judar i Krakow.

På Remuhs begravningsplats fick eleverna en skrivuppgift och vi samlades vid den så kallade ”Lilla klagomuren” för att avsluta dagens judiska tema. Efter det väntade några timmar med möjlighet till shopping och strosande runt i det vackra gamla Krakow.

Under kvällssamlingen lekte vi med ballonger och alla högläste en valfri text bland alla de texter som skrivits under resan. Här följer några av dessa:

Människovärde menas med att alla människor är lika mycket värda och alla människor har lika mycket värde. Jag vet inte vem det kommer ifrån men jag vet vilka det kommer från – oss människor kommer ordet människovärde ifrån. (Pontus om människovärde)

Mitt radhus (som jag fortfarande bor i) är omringat av skog. I skogen en bit ifrån huset tillbringade jag långa tider. Där brukade jag, min mamma och systrar gå på promenad. Där växte det alla möjliga sorters bär och dem plockade vi och hade i en tårta om det var någons födelsedag eller en paj om det fanns tillräckligt. Där plockade vi också blommor. Denna plats är viktig för mig för där skapade jag oförglömliga minnen med min familj och där kände jag mig som friast.
(Elsa om en viktig plats i min barndom)

Idag har vår dag haft två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Vi var en av de första grupperna in genom Dödens port.

Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.

Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.

Vid slutet av rampen hade vi en minnesstund då Pontus och Linus tillsammans läste en dikt och där vi lade ner stenar och hade en tyst minut för de människor som mördades här.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Idag finns inga judar i staden, endast enstaka påminnelser om att de fanns.

Imorgon får vi sovmorgon innan vi lämnar Oswiecim för Krakow och de före detta judiska kvarteren Kazimierz.

Dagens elevbidrag när det gäller texter kommer först från Alessandro, Gustav och Ville som skriver om och till barnet i sin skrivbok – det barn som vi vet kom till Auschwitz och mördades här:

Hej, jag vet ingenting om dig förutom att du var jude och hamnade här. Den enda bilden jag har av dig är den jag har i min bok. På den bilden så står du med ett par skidor och du verkar vara en glad tjej. Jag får många tankar om dig när jag ser på bilden, hur ditt liv var före kriget och hur du hade det hemma och med kompisar, i skolan och sen hur det var för dig på väg till lägret och inne i lägret.

Jag hoppas att dina första år i livet var lyckliga med så lyckliga minnen så att du tänker på dem och även kan känna den lyckan fast du är på den mörkaste platsen på jorden.

Trots att jag aldrig fick träffa dig då och aldrig fick träffa dig nu tänker jag på dig. Jag hoppas att ditt liv var fullt av glädje och kärlek, trots att det inte varade så länge som det egentligen borde ha gjort. Jag kommer inte att glömma dig.

Under rubriken ”Minnen från Auschwitz” skriver Mariam så här:

Jag kommer att komma ihåg dödsblocket och hur kvinnorna var bokstavligen zombies. De var för trötta för att leva men samtidigt kunde de inte dö. De stängdes in i dödsblocket där de blev ätna på av råttor medan de fortfarande levde. Jag förstår varför vakterna och de övriga soldaterna kallade dem för ”stycken”. Det var för att de skulle kunna leva med sig själva om de förstod att de judiska kvinnorna var människor.

Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau. Jasmines text om ondska, skriven i Belzec, får inleda betraktelsen över dagen:

Enligt mig så är ondska när man gör något elakt utan anledning. Jag tror att ondska föds av ondska. Alltså, att man inte föds ond utan att ens handlingar gör en ond. Jag tror att vissa människor blir onda genom att de som barn lyssnar på och gör som de vuxna i deras omgivning eftersom de inte vet något annat. Då bildas onda handlingar.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I en av träbarackerna berättade Ola om livet som fånge, om sovplatsernas konstruktion, levnadsförhållandena under olika årstider och väder. Sedan påbörjades berättelsen om en av dem som kom hit som fånge – Shlomo Venezia. Imorgon får vi veta resten av hans historia.

I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde. Så här tänkte Kasper, Mariam och Rojin:

Människovärde är när man behandlar människor lika oavsett religion, hudfärg och vem du är som person.

Människovärdet är värdet som alla människor föds med. Man säger att alla människor borde ha ett lika värde, att alla är lika viktiga. Men jag tror inte att jag någonsin kommer att se en värld där alla människor har samma värde. Jag tror inte att det någonsin kommer att finnas en sådan värld. Här i dödsblocket finns det inga ord som kan berätta om min sorg för människorna som dog här.

Människovärde är när du bryr dig om dina medmänniskor oavsett deras etnicitet, kultur och religion.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

På kvällssamlingen presenterade basgrupperna en uppgift man utfört i block 27 i Auschwitz Stammlager och alla skrev en text till det barn vars foto alla har inklistrade i sina skrivböcker och som på ett eller annat sätt man kommer att möta under morgondagen. Så här skrev Kellie och Tova under rubriken ”Imorgon träffar jag dig”:

Lilla vän. Du hade hela livet framför dig. Du var inte gammal alls, max ett och ett halvt år bara. Du kanske precis hade lärt dig att gå och prata lite smått. Dina föräldrar var så stolta. Du är bara ett barn men ändå får du skulden. Du hann aldrig börja skolan, skaffa vänner, se de där nya leksakerna i butiken och hoppas att du fick dem. Du var så liten och oskyldig. Det var inte ditt fel. 

Jag känner mig nästan lite rädd. Hur kommer jag att reagera? Det känns så märkligt. Känslan påminner om nervositeten som drabbar en när man ska hålla i ett litet barn. Du får inte skada barnet, du vill hålla det lugnt och så fort du möter barnets blick så stannar tiden. En märklig känsla av ömhet och ovisshet finns i mig. Mitt barn känns plötsligt så verkligt.

Elsa skrev så här till den barnteckning, föreställande en fågel,  som hon skissat av från en av väggarna i block 27:

Detta barn såg kanske genom fönstret en fåegl. En fågel som fick barnet att tänka på när allt var bra och att allt var som det skulle. En fågel som visade den unga själen att frihet ännu existerade. Och att de aldrig behövde känna sig ensamma.

Imorgon väntar temat: Förintelselägret Birkenau samt en vandring i Oswiecim på spaning efter det judiska liv som försvann.

Eftersom vi fortfarande bär med oss berättelsen från dagen i Josefow får Tovas text från skogen avsluta vår första dag i Auschwitz.

Det är tungt att andas. Luften vill inte ner i lungorna. Denna plats är så fin men har en så fruktansvärd historia. Det känns som om skogen sörjer, allt är så tyst och stilla. Det avlägsna bullret från bilvägen är allt som hörs. Under oss vilar människorna som inte ansågs värda att finnas. Jag sörjer med denna plats, med skogen, med människorna. Ingen får någonsin glömma.

Nu sitter jag i skogen i Josefow och jag känner mig tom. Att en så vacker plats bär på en så mörk historia. Att en person ger ett barn trygghet innan det ska mördas är så brutalt att det blir overkligt. Under mig kanske det vilar ett barn som aldrig fick köpa leksaker som hen sparade till, aldrig fick bli kär, aldrig fick maträtten hen ville smaka. Att någon kan ta det så oskyldiga från ett barn finner jag inga ord för. Jag hoppas att människorna här får vila i frid.

Här stod männen och var nervösa och visste inte vad de skulle göra. De tänker att det är tungt att höra barnens skrik och att inte höra dem andas mer.

Jag tycker att det är hemskt. Så många barn och vuxna som inte har gjort något illa. De har bara varit vanliga människor. Människor som nazisterna tyckte var fel. Barnen hade ju inte gjort något. De hade säkert lekt med kompisar dagen innan.

Det känns hemskt att vara på just den platsen allt detta skedde. Det känns overkligt. Det är så tyst och det är så svårt att föreställa sig att 1500 människor dog här. Mina tankar går till alla som dog här och jag tycker att världen inte skulle sett ut så här.

Så skriver Freja, Kasper, Linn och Erik där de idag satt i tallskogen strax utanför byn Josefow där en grupp helt vanliga män, polisbataljon 101 från Hamburg under ledning av major Wilhelm Trapp utförde sin allra första order. De fick uppgiften att mörda hela den judiska befolkningen i Josefow – barnen, kvinnorna och männen. Ettusenfemhundra människor skjuts till döds av cirka femhundra familjefäder från Hamburg. Hur ska man förstå det?

Det var berättelsen om denna händelse som vi använde när vi för första gången presenterade Toleransprojektet för eleverna på skolorna.

En flera timmar lång bussresa tog oss från östra till södra Polen och staden Oswiecim – mer bekant under det tyska namnet Auschwitz. Efter en fin kvällssamling med presentationer av dagens gruppuppgift om att skapa en minnestavla och högläsning av några av Josefowtexterna från idag sover vi nu en stärkande sömn inför mötet med lägren Auschwitz Stammlager och Auschwitz Birkenau imorgon. Mejas och Mariams Josefowtexter får avsluta denna gråkalla men betydelsefulla dag:

Det känns helt overkligt. Det ligger som en slags dimma över skogen och ingen vågar höja rösten. För någon som inte hört historien är detta en helt vanlig tallskog men för mig betyder den massor. Att få lära sig om vilka olika instinkter en människa har är skitviktigt för att förstå sig själv och andra.

Jag fastnade för orden som Ola sa: ”Det är fysiskt omöjligt för oss människor att mörda andra människor innan man först mördar sina mänskliga instinkter”. Det betyder att man först måste ”mörda” sig själv innan man kan döda andra. 

 

Idag begav vi oss från Lublin mot det lilla samhället Izbica. Izbica var före Förintelsen en så kallad stetl, en judisk by – utan en enda kyrka. Där följde vi spåren efter det judiska liv som försvann och hörde berättelsen om en man vars livsöde fick oss att fundera över frågan: Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag välja rätt i livet? Innan vi lämnade Izbica skrev eleverna en text med rubriken: Minnet av mig. Hur vill jag bli ihågkommen när jag inte längre finns? Så här skrev Freja, Mariam och Elisabeth:

Jag vill bli ihågkommen som en person som gjort skillnad. Kanske inte med något världsrevolutionerande men som någon som hjälpt dig som individ eller som mindre grupp. Jag vill att folk ska se mig som den jag var och aldrig som något annat. Jag hoppas att de kommer att säga: Hon stod upp för sig själv och andra.

Jag vill inte att människor ska säga falska saker om mig när jag är borta. Jag vill bara att de ska säga sanningen, att jag var en människa och att jag dog som alla andra människor som någonsin dött. Jag vill inte att de ska säga att jag var särskilt snäll eller omtänksam eller modig. För det finns jättemånga döda människor som har varit extremt mycket snällare eller modigare än jag. Det som de kommer att säga om mig kommer besluten som jag gör i mitt liv att avgöra.

Jag vill att man minns mig som en glad och positiv tjej som alltid bryr sig mer om andra än om sig själv. En bra vän som inte avslöjar något som man inte får, att man ska säga att jag var en väldigt pålitlig person. Att jag brydde mig om mina medmänniskor och älskade dem av hela mitt hjärta. 

Alla fick också rita en symbol för sig själva – en symbol som de kände beskriver vem man är. Alex ritade en flagga som innehöll både den samiska och romska flaggan och symbolerna, för han känner att han har allt detta med sig i sin identitet. Miguel ritade en flagga med delar av den svenska och portugisiska flaggan och lade till en fotboll och ett kors – det som är hans intresse och hans tro. Bland alla symboler som ritades fanns solar, hjärtan, träd, evighetstecken, trianglar, vattenvågor, djur och händer.

Efter en rejäl lunch rullade vår buss in mot Belzec – det av Operation Reinharts förintelseläger som byggdes först och som blev en prototyp för de andra två förintelselägren, Treblinka och Sobibor. Här mötte eleverna återigen SS-mannen Kurt Gerstein. Den första gången de fick lyssna till hans berättelse befann vi oss på Söra. Nu står han i Belzec den 18 augusti 1942 och följer en transport judar från staden Lvov som rullar in på perrongen.

I Belzec mördades en halv miljon judar. Två överlevde. Ovanför den före detta gaskammaren skrev eleverna under rubriken: Vad är ondska och var kommer den ifrån? Så här skriver Pontus och Emma:

Ondskan kommer från människor för alla har något ont inom sig.

Ondska för mig är när man inte kan sätta sig in i andras situation. När man gör hänsynslösa saker mot andra människor och inte ens tänker på hur det skulle vara om man själv var där. Ondska är också när man vägrar inse att man gjort fel.

Vid kvällens samling fick eleverna bland annat uppgiften att skriva om denna plats för det barn de alla har klistrat in ett foto av i sin skrivbok. Hur berättar man för ett barn om en plats som Belzec? Så här valde Wania att skriva:

Mitt barn. Belzec är en plats där många människor försvann från denna jord. De försvann med hjälp av andra … Ingen av dem ville försvinna på det här hemska sättet. De försvann och kom aldrig tillbaka. De försvann på ett sätt som ingen ska behöva uppleva. Mitt barn … Belzec var en hemsk plats.

Imorgon ger vi oss av tidigt mot skogen i Josefow där polisbataljon 101 fick utföra sin första order. Där fortsätter berättelsen och vår resa i Förintelsens spår.

Nu befinner sig Toleransprojektets första grupp i Polen. Igår eftermiddag landade vi i Lublin, en stad i östra Polen som kom att bli centrum för Förintelsens administration.

På förmiddagen idag kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och där vi satte oss i lä för den bitande vinden.

Ola berättade om den så kallade Skördefesten – ett massmord som ägde rum just i det dike där vi satt. Vi gick vidare till krematoriet och fick veta hur man hantera de döda kropparna och därifrån vidare till ett antal träbaracker som visade de levnadsförhållanden fångarna tvingades leva under. I en barack fanns massor av skor. Där blev uppgiften att välja en sko och ge den en historia. Vem kan tänkas ha burit denna sko? Här skriver Kellie:

Den här skon har suttit på en människa som inte vet vad som händer , som inte vet var hen ska. Människan har valt ut det här paret skor, kanske i tanken om: Vart jag än ska så kommer de att vara bra. Människan kom till Majdanek och har fortfarande ingen aning om vad som pågår. Skon har suttit på en rädd människa som ser andra mördas – tills det blir skon ägares tur.

På baksidan av gaskammaren avslutade vi Majdanekbesöket med en beskrivning av hur det gick till när människorna stängdes in där och man försökte dränka deras skrik med hjälp av lastbilsmotorer.

Efter lunch låg fokus på förövarna – hela den administration som låg bakom mordet på de judar som bodde i det så kallade Generalguvernementet. Vi gick till det gamla högkvarteret för Operation Reinhart. Där finns idag en juridisk institution som hör till Lublins universitet. I detta hus höll man föreläsningar, planerade och tog viktiga beslut om Förintelsen. I detta högkvarter skrev Gustav en text om vad makt kan göra med en människa:

Makt kan göra en människa maktgalen och man kan till och med offra sina närmaste för att få makten. Den som får makt blir som någon slags ledare eller förebild för andra. Det gäller att fördela rättvisa och ge bort lite av sin makt till andra så att man dels är en bra förebild men också är rättvis.

En av dem som blev en viktig kugge i Förintelsens maskineri var Franz Stangl. Berättelsen om honom och de val han gjorde följde oss under eftermiddagen. Han blev bland annat kommendant över förintelselägret Sobibor.

Hela dagen har olika skrivuppgifter delas ut och under kvällssamlingen läste alla basgrupper för varandra av sina texter i både den lilla och stora gruppen. Så här sammanfattar Elsa och Rojin dagens mest minnesvärda händelser:

Jag kommer att minnas det stora monumentet i Majdanek där det stod: Låt vårt öde vara en varning för er. Jag kände också den här känslan, en dyster, sorgsen känsla. Jag kommer också att minnas skorna. När jag var på väg in  så jag inte var som var där inne. När jag tog första steget in i baracken blev det genast tungt i bröstet. När jag väl såg var det var sjönk hjärtat ner i magen.

Idag var vi i Majdanek. Det var en av många saker som slog mig hårt idag och det var hur grymma och känslokalla människor kan vara. Jag har inga ord. När vi besökte lägret var det enda jag kunde tänka: ”Hur kunde man göra så här mot en människa?” Vi försöker förstå hur nazisterna tänkte. Jag skulle säga att jag lär mig hur de tänkte, för jag förstår mig inte alls på dem. Det här är något jag aldrig kommer att glömma.

En tapper och trött skara går nu till sängs för att samla kraft och energi till dagen imorgon. Då väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec, där SS-officeren Kurt Gersteins berättelse fortsätter.

Nu är det snart mars och resorna till Polen närmar sig med stormsteg. Grupp 1 gör sin resa 3-11 mars och grupp 2 åker 17-25 mars. Ni kommer självklart att kunna följa båda dessa resor här på bloggen. Eleverna kommer att bidra med reflektioner och ögonblicksbilder från de olika platser vi besöker.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra för den sista träffen inför resan. Eftersom flera lärare och en skolledare från Nyköpings högstadium, en lärare från Mikaeliskolan, en lärare från Vittra och en chef för ungdomsstödjarna inom socialförvaltningen kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte – var dessa med under vår dag. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion om judendomens grunder, symboler, begravningsritualer och vad man bör veta om judiska begravningsplatser. Vi kommer att möta det judiska på olika platser i Polen och därför är det viktigt att eleverna kan känna igen och förstå det vi ser. Alla antecknade i sina böcker för att kunna ta fram anteckningarna och repetera under resan.

Efter att vi ”skakat loss” i en omgång danceoki fortsatte vi med en genomgång av historiska fakta kring antisemitismen, Förintelsens viktigaste årtal, Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer bland annat att besöka förintelselägret Belzec (där 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

Dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift. Alla, både elever och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför”, ”Sprida positiv energi” och ”Vi ska tänka på hur viktigt det är att hålla tider och inte bara utgå ifrån egna behov utan allas”, var några av de kloka förslag eleverna enades om.

 

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:

Jag har många tankar inför Polenresan men det jag kommer att se fram emot mest är alla de olika platser vi ska till och gemenskapen. Den här resan gör vi tillsammans.

Jag tycker att det ska bli spännande och kul att åka till Polen. Det ska bli intressant att åka runt till olik platser och inte bara en. Dock tror jag att det kommer att kännas väldigt sorgligt och det finns en risk att jag blir något nedstämd.

Jag tror att denna resa kommer att påverka mig väldigt mycket. Jag tror att jag kommer att bli ännu mer intresserad av andra världskriget och jag är spänd inför att få känna gemenskapen i gruppen. Samtidigt som jag kommer att värdesätta när vi är ute och lär oss så kommer jag att värdesätta när gruppen bara sitter ner tillsammans och har kul. Det jag är mest spänd över att se är Josefow. Jag tror att jag kommer att känna väldigt mycket då.

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och varje dag kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta där alla fick säga ett ord som de förknippade med vår förestående resa och ett gruppfoto. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för en vecka tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!

Eftersom det var första gången som Toleransprojektet var med på högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 27 januari kommer först några rader om detta.

Vi samlades vid Teaterparken och gick med facklor till Stora torget. Där inledde Toleransprojektet minnesceremonin med textläsning. Tova, Pontus, Alice, Alessandro, Wiktoria, Oscar och Emma från årets grupper läste sina brev till Emerich Roth och Ola läste Emerichs svar. Sedan läste Lovisa från en av förra årets Toleransprojektgrupper inledning till Benny Grünfeldts berättelse om när han och hans familj deporteras till Auschwitz Birkenau. Amanda läste en text skriven i skogen i Josefow där 1500 judar mördas i juli 1942 och Freja sjöng på jiddish (det språk många östeuropeiska judar talade) en sång från gettot i Vilnius. Utöver dessa elever stod flera ur både årets och förra årets grupp med på Stadshustrappan. Det var en fin och minnesvärd ceremoni och vi tackar Ungdomsfullmäktige som satte ihop arrangemanget och bjöd in oss.

Veckan efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. De senaste gångerna vi varit här har vi haft en vacker gnistrande vintertavla utanför fönstren.

Inför denna träff, på temat: ATT VARA BARN, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn? Så här skriver några av eleverna:

Jag har ju blivit mobbad under en lång tid, inte så mycket nu men i lågstadiet och i början av mellanstadiet var det nog som värst. Jag har blivit upptryckt mot en vägg, blivit kallad olika öknamn, det har spridits dåliga rykten om mig som inte ens är sanna. Men det har även hjälpt mig att jag är den personen jag är idag. Så det har varit en väldigt viktig del av min barndom.

Min mamma har alltid spelat en viktig roll i mitt liv och hon har alltid tagit hand om mig. En händelse jag är glad över är att jag fick den mamma jag fick och att hon gjort mig till den jag är idag.

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina:

Kvällen 2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande. Mina vänner utanför gettot har sagt att de kan hjälpa mig ut. Om jag går med på detta kommer jag att tvingas lämna barnen här att dö. Barnen kommer att tappa hoppet när de får reda på att jag har svikit dem och lämnat dem i sticket. Därför har jag beslutat att jag ska stanna med barnen. Vi kommer alla att dö, oavsett, Vi ska fortsätta att kämpa tillsammans, ända in i döden.

Jag har fått ett erbjudande. Jag är väldigt tacksam för detta erbjudande men jag känner att jag inte kan lämna barnhemmet och alla barn som anförtrott sig till mig. Om jag inte är här, vem ska då leda barnhemmet? Jag kanske kommer att ångra mig i framtiden men jag måste tacka nej. Jag är evigt tacksam för detta erbjudande men känner att jag måste sätta de andra före mig själv. Inget kommer att bli bättre bara för att JAG rymmer. Kanske för mig men inte för de andra.

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en levande tavla samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Så här blev några av dikterna:

Om alla har rätt till vila
om alla har rätt till fritid
om alla har rätt till lek
så måste jag också ha rätt till det.
Om alla har rätt till att slappna av
efter en lång dag
då borde jag också ha rätt till det.
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

Jag skäms inte över vem jag är
Jag har mitt egna unika namn som passar just mig
Jag är en egen individ
Jag är den jag är och jag har rätten till att vara den jag vill
Jag har rätt att ändra mitt namn
Jag är jag
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

Barn ska inte behöva bli slagna hemma
Ingen ska behöva bli diskriminerad
Ingen ska behöva bli kränkt
Ingen har rätt att förstöra mitt inre
Varför ska jag acceptera att bli förstörd?
Mitt liv och mitt minne ligger i dina händer
så slit inte sönder det
Om du blir slagen, våga säg det till någon som kan hjälpa dig
NEJ! Ingen har rätt att skada mig
Ta hand om mig!
(Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!

 

Imorgon lördag 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Med olika ceremonier världen över högtidlighålls minnet av de människor som mördades under Förintelsen. Här i Nyköping arrangerar Ungdomsfullmäktige en manifestation med fackeltåg från Teaterparken till Stora torget och olika framföranden från Stadshustrappan. Från Toleransprojektet medverkar både några av förra årets elever, de som nu är toleransambassadörer, och några av årets elever.  Alla som vill komma och visa sitt stöd för demokrati och allas lika värde samt minnas det brott mot mänskligheten som begicks under Förintelsen är varmt välkomna. Fackeltåget startar i Teaterparken kl 15.30. Samling kl 15.15.

En av de fyra lärare som tilldelas 2018 års Hédi Frieds lärarpris är Toleransprojektets lärare Malin Mattsson Flennegård. Hon får det för sitt arbete med att under många år undervisa om Förintelsen, demokrati och mänskliga rättigheter både på Nyköpings gymnasium och inom Toleransprojektet. Hédi Fried överlevde Förintelsen och är fortfarande verksam – hon skriver böcker om sina erfarenheter från bland annat Auschwitz Birkenau och föreläser för skolelever. Hédi har instiftat priset för att uppmärksamma lärare som särskilt verkar för att föra berättelser och lärdomar från Förintelsen vidare. Här kan man läsa mer om Malin och priset.

För två år sedan fick Toleransprojektets andra lärare, Ola Flennegård, samma pris. Här kan man läsa mer om det.

Toleransprojektet är och vill fortsätta vara en plattform för unga människors förståelse för och kunskaper om demokratins förutsättningar och vad som kan hända om vi inte tillsammans värnar om alla människors lika värde och rätt att själva få definiera vilka de är och vill vara.