Fjärde träffen: Att stänga andra ute

I ruggig novembertid klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen inleddes med uppföljning av guldkorn ur tidigare läxuppgifter och med att alla fick skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i glasburken. Malala, Drottning Kristina och ”min pappa” och var bara några av personerna som nämndes och skrevs ner. En av dagens läxuppgifter hade rubriken: Den gången var jag modig. Så här skriver en av eleverna:

En gång för inte så länge sedan var jag och mina kompisar ute. Då kom en mörkhyad person förbi. De brukar vara rasistiska men mer som något att skämta om mellan varandra. De började iallafall skrika saker som ”vad mörkt det blev, tänd lampan!”. Först bara knuffade jag min närmaste kompis lite i sidan, men när han fortsatte  sa jag till honom. Alla vände sig mot mig. Den mörkhyade också, men bara kort innan han gick iväg.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att få grepp om och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen.

Ett tabatapass hjälpte också till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen. Alla gav järnet, om man ska uttrycka det milt.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer två exempel:

Jag är Steffi och just nu sitter jag på tåget. Bredvid mig sitter min lillasyster Nellie. Vi har varit på det här tåget i flera dagar och är snart framme i Göteborg. I min hand håller jag passet som mamma och pappa gav mig. ”Stephanie Sara Steiner” står det. Jag hatar nazisterna och att de bestämt att alla flickor ska heta Sara. Det är inte mitt namn och kommer aldrig att vara det. Nu stannar tåget. Utanför är det inga som skriker ”Heil Hitler” eller som drar människor ur sina hem.

Jag känner mig nervös. Nellie sover. Det är tungt att sitta på tåget, luften känns på något sätt kall. Jag undrar hur mamma och pappa har det. Är de vid liv? Allt som hörs är gråten från barnen och det dova ljudet från förarkabinen. Jag vet mycket väl att Nellie vill hem. Innan hon somnade fick jag trösta henne. Allt jag hoppas på är att Sverige är ett bättre land där vi kan leva fritt.

Eleverna fick högläsa sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. Malin läste sedan ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och sedan fick eleverna fundera över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån dem?

Näst på tur stod samarbetslunchen. Den ena gruppen fick uppgiften att fylla en resväska – konkret och symboliskt – med det innehåll gruppen tänkte människor känner är viktigast när man ska starta ett nytt liv i ett nytt land. Alla fick sätta upp sin resväska och presentera den.

Den andra gruppen fick istället uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.

Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, då grupp 1 också har övernattning. Grupp 2 hade övernattning på Söra inför denna träff och de två övernattningarna får ett eget blogginlägg nästa vecka.