Ord och bilder från en resa i Förintelsens spår. Del tre.

Sedan sist har eleverna i grupp 1 upplevt Auschwitz. Detta koncentrations- och förintelseläger har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för tisdagens förmiddag var: Fånglägret Birkenau.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I en av träbarackerna berättade Ola om livet som fånge, om sovplatsernas konstruktion, levnadsförhållandena under olika årstider och väder.

I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde:

Människovärde är människans rätt att få vara och behandlas som människa. Att inte bli behandlad som en sak eller ett djur. Att få ha en existens. En värdighet. Ett liv. Människovärdet kommer från andra människors respekt – att respektera andra människors plats och vara del av en mänsklighet. Människovärdet kommer från att vara människa mot varandra.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

På kvällssamlingen presenterade basgrupperna en uppgift man utfört i block 27 i Auschwitz Stammlager. Alla skrev också en text till det barn vars foto var och en bär med sig i skrivböckerna:

Detta barn fick aldrig något riktigt liv. På grund av att hon var född. Hon hade kunnat komma så långt i livet. Blivit vad hon ville och det vet jag. Jag ser på henne. Hon var en tuff tjej med starka åsikter och som inte tyckte om att få tillsägelser. Det kan jag känna igen mig i. Att inte gå med på allt utan att ha en egen vilja. Det är så synd att hon inte fick det liv hon förtjänade. För att hon var född.

Jag vet varken vad jag ska känna eller tänka. Jag vet inte vad du heter, hur du var, när du dog eller hur du dog. Jag vet ingenting om dig. Jag önskar att jag gjorde det. Du har nu blivit en del av mitt liv. Det hade du aldrig tänkt på under ditt liv för när du fanns så fanns inte jag. Nu gör jag det, men det gör inte du. Ändå sitter du här i min skrivbok. Jag kan titta in i dina ögon som inte möter min blick och tänka: just vem var du?

Jag SER dig. Du och jag hade förmodligen aldrig träffats om inte ditt öde hade blivit som det blev. Vi kanske hade gått förbi varandra på stan när någon av oss var på semester, men vi hade aldrig träffats. Du hade varit många år äldre än mig, men nu kommer du att stanna som barn, förevigad i denna bok och i mitt inre rum. Även efter att jag inte finns så kommer din bild att finnas i muséet i Auschwitz. Jag är inte religiös och jag tror inte på något efter döden, men om du kan se ner på mig från något efterliv hoppas jag att du har det bra. Jag tror inte du vet din påverkan på min utveckling men vet att du har lyckats med något som det inte var meningen att du skulle lyckas med. Vila i frid.

Älskade unge. Kanske hette du Elisabeth, Sofia eller Majken. För ett namn hade du, ett namn som dina föräldrar gav dig när du föddes. Du hade ett liv, ett liv med din familj och dina vänner. Du var älskad för den du är och var. Kanske gillade du att gunga eller spela fotboll. Kanske brukade du sitta ute på gräsmattan och äta glass med dina syskon. Du, precis som jag, satt och dagdrömde . Men när du kom hit så förlorade du allt. Inte bara allt du hade utan du förlorade även den du var. Jag vet att du var rädd, men älskade lilla gumman, du var så modig, du var så stark. Du såg dig omkring och försökte hitta trygghet. Jag hoppas att du fann den inom dig själv och oavsett allt som hänt så måste du minnas vem du var. Hoppas du hittat frid.

Vad är det eleverna gör. Jo, de upprättar ett barn som aldrig fick leva sitt liv, ha sina drömmar, bli vuxen. Det är så tomt efter alla dessa människor som mördades enbart för att de var födda.

Onsdagen innebar två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit.

Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.

Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.

I en dunge nära slutet av rampen hade vi en minnesstund då för de människor som mördades här.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Vi besökte synagogan och fick genom en fysisk övning uppleva tomrummet efter de judar som en gång levde här i staden.

Den sista skrivuppgiften gav eleverna tillfälle att sammanfatta tankar och känslor inför platserna vi besökt. Det var tysta och fokuserade ungdomar som skrev de sista raderna i sina böcker.

Platserna kan berätta en lång historia om hat. Hat som inte bara dödade människor utan även en kultur. Hat som lämnat ett tomrum. Platser som glöms bort av vissa, platser som alla känner till, platser som ingen riktigt förstår. Vad jag nu kan berätta för dessa platser är att jag inte kommer att glömma dem – inte Majdanek, inte Izbica, inte Belzec, inte Josefow, inte alla dessa gravplatser bortglömda sedan innan kriget, inte Auschwitz.

Platserna får mig att inse att det inte behövs människor för att man ska kunna hata dem. Att människan kan vara grym på ett sätt som ingen annan kan. Att vi kan lura oss själva att göra grymma saker och att om vi gör det kan ondska uppkomma. Men framför allt kan platserna berätta om konsekvenserna. Om vad som aldrig blev fött. Om vad som aldrig fick födas. Om vad som en gång fanns. Om tomrummet som där nu finns. Om det som aldrig får upprepas. Om människors hat.

För dem som inte kan lyssna från själen kan platserna bara berätta om händelser och handlingar. Man måste lyssna med hjärtat för att förstå känslorna och det absurda i det som hände här.

Nu har vi landat hemma i Sverige – rika på upplevelser, insikter och gemenskap. Unga människor har vuxit, inuti och tillsammans.