Ord och bilder från en resa i Förintelsens spår. Del två.

Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Sedan sist har vi bland annat varit i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.

Här fick eleverna skriva en text om hur de vill att andra ska minnas dem när de inte längre finns. Så här skrev en av dem:

Jag vill att de säger sanningen. Jag vill inte att de berättar om allt bra jag gjort eller sagt. Jag vill att de även berättar om det dåliga för det är den jag är. Jag är inte perfekt och det är viktigt att tänka på även om jag inte är där. Jag vill inte att de minns bara det bra eller det dåliga. Jag vill att de minns allt.

En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.

Här fick eleverna skriva om ondska. Vad är ondska och varifrån kommer den?

Ondska kan vara hat och avsky, eller sättet man uttrycker hat och avsky. Att göra elaka handlingar på grund av dina fördomar. Ondska kommer inifrån. Du ondska inom mig, du finns precis bredvid den delen i mig som är ”god”. Ibland kanske jag råkar väcka dig. Jag vet att du finns i alla.

Vi höll en minnesstund då några av eleverna tände ljus, läste en dikt och sedan lade vi ner stenar.

Under måndagen var vi i skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetanden sedan de började Toleransprojektet.

Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under en dag i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.

Så här skriver några av eleverna om hur det kändes att vara här i skogen:

Det som tog i hjärtat allra mest var när de dödade barnen. Jag blev jätteledsen för jag älskar små barn. När jag var nio år tog jag hand om min mammas kompis barn. Hon var bara ett år. I det ögonblicket när jag fick hålla barnet blev jag förälskad. När jag nu fick höra berättelsen om när de sköt barnen började jag gråta.

Det är som att jag kan höra barnens skrik genom de kalla vindarna som drar genom skogen. Det kanske ligger ett barn här under där jag sitter. Jag försöker föreställa mig . Det ligger barn här under mig, barn som en gång skrek.

Det som är det svåra för mig att ta in är att skyttarna var helt vanliga familjemän som levde normala liv. Att de hade hjärta att skjuta barn och kvinnor är för mig obegripligt. Min flickväns lillebror är tre år och jag älskar honom som om han var min egen lillebror. Att vanliga män kunde skada eller döda honom tror jag aldrig skulle gå idag. Att de patetiska polismännen inte kunde stå emot grupptryck.

Detta har varit det starkaste och känslosammaste stället hittills. Jag ser bilder av ett barn som trycks ner mot marken och söker blicken. Jag ser min systers ögon som litade på vår pappa. Jag ser rädslan och tårarna i de ögonen. Denna plats lockade mig till tårar och det var någonting i mig som klickade.

Nu väntar två dagar på en helt annan slags plats – Auschwitz. Denna plats får en egen blogguppdatering.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.