Förintelsens minnesdag

För andra året i rad arrangerade Nyköpings ungdomsfullmäktige (NU) en ceremoni med anledning av Förintelsens minnesdag. Även denna gång var Toleransprojektet inbjudna att delta med elever och ledare. Det var så roligt att samlas – toleransambassadörer från första och andra året och årets elever – för att gå i fackeltåget till Stora torget och stå tillsammans på Stadshustrappan där vi också bidrog till innehållet i programmet.

• 

• 

• 

Fem elever och ledaren Malin framförde en textläsning med utgångspunkt i några av elevernas texter från resorna till Polen samt ur Hédi Frieds bok ”Frågor jag fått om Förintelsen”. Så här såg ”talet” ut:

”Kära Nyköpingsbor. Vi är ledare, nya och gamla elever från Toleransprojektet. Idag vill vi hedra Förintelsens offer – barn, kvinnor, män … människor som var som du och jag. Vi hedrar dem genom att läsa några av de många texter som eleverna i Toleransprojektet skrivit under resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Men vi låter också 94-åriga Hédi Frieds röst höras – om när Förintelsen drabbade henne och hennes familj. Texterna framförs av Hoda, Alice, Ville, Lovisa och Oscar.

Vad har hänt med platserna där Förintelsen ägde rum?

Det finns inget judiskt liv kvar. Det liv som funnits förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.

Vad kommer i ditt huvud när du hör ordet Förintelsen?

Jag vill aldrig att det händer igen!

Hur kunde de påstå att det skulle vara en bättre värld om dessa oskyldiga barn och vuxna inte fanns?

Jag ser hemska bilder framför mig.

Alla människoliv som inte fick levas. Alla konsekvenser som blev av det, som att städer och kvarter blev tomma.

Man tog judar, romer och andra till koncentrationsläger och mördade dem.

Europa blev berövat sina barn – en viktig del av sin kultur och identitet.

Människoliv slaktades av andra människor.

Deras enda fel var att de föddes.

Förintelsen är försöket att få oss att glömma det liv som en gång fanns.

Hur är det att befinna sig på en plats där människor mördats för att de var födda judar, som i skogen vid byn Josefow där 1500 människor sköts av familjefäder från Hamburg?

Att tänka sig in i dem som dog här är svårt på ett sätt men lätt på ett annat. Jag sitter här på marken. Trädet bakom mig såg allt, hörde allt. Jag tänker på människorna som gick och lade sig dagen innan. De sa godnatt till sina barn och kanske gav dem en puss eller kram. Dagen efter låg de flesta på denna plats där jag sitter just nu. När jag tittar runt omkring tänker jag på vad de lade sina blickar.

Vad vill du säga om Förintelsen till oss som lever nu?

Det är inte bara viktigt hur människorna dog utan också att bry sig om dem och förstå att de var exakt som du och jag. Vi får aldrig låta historien upprepas och det kommer jag aldrig tillåta. Aldrig. 

Hédi Fried, i din bok Frågor jag fått om Förintelsen” berättar du om när du var 19 år och fördes med din familj till Auschwitz. Vad minns du från din ankomst dit?

Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen. Under ett sammelsurium av hundskall, okvädingsord och tyska svordomar försökte förvirrade, gråtande människor undkomma stryk. Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt. Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.

Hédi, kan du förlåta det som gjordes mot dig?

Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.

Idag minns vi Förintelsens offer. Imorgon fortsätter vi kampen för alla människors lika och unika värde. Tack.”

På Stadshustrappan höll också både Ungdomsfullmäktige och Toleransprojektets ledare Ola tal om dagens betydelse och bakgrund. Sång framfördes av två konfirmander från Nyköpings församling som gått den så kallade Polenkonfan – en judisk motståndssång från Vilnius getto som på jiddisch heter ”Zog nit keynmol”. Lalehs ”Some die young” avslutade ceremonin. Visst var det kallt och snöigt men i hjärtat var det ljust och varmt.

Ett stort och varmt tack alla fina elever som deltog och tack Nyköpings ungdomsfullmäktige för att Toleransprojektet inbjöds till arrangemanget.

Avslutningsvis skickas en länk med litteraturtips på tema Förintelsen med från bibliotekarien Jörgen Leidebrant på Nyköpings högstadium.