För att lära känna varandra bättre och känna trygghet i gruppen har vi alltid en övernattning en tid före resan till Polen. Övernattningen skedde senare än vanligt denna gång eftersom pandemin gjorde oss extra försiktiga. Men till slut kunde vi äntligen samlas med pyjamasar, pirriga magar och godis i väskan.
Vi ägnade kvällen åt pyssel – denna gång var kriget i Ukraina något som fick sätta temat – lekar och tävlingar. Mitt i detta kom våra pizzor och när vi var mätta fortsatte tävlandet. Det byggdes torn av spagetti och marschmallows, spelades sketcher, gjordes toalettpappersmumier och gissades musikintron.
När skymningen började falla hämtade vi täcken och kuddar och samlades för filmvisning. Det var extra speciellt att se filmen om Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser av Förintelsen just denna gång, för i januari gick Emerich bort, 97 år gammal.
Den tradition vi haft med eleverna i Toleransprojektet varje år, att skriva brev till Emerich, blev därför annorlunda. Istället för att efter filmen skriva till honom så skrev eleverna till hans hustru Kerstin. Dessa brev ska nu skickas till henne i Järfälla utanför Stockholm. Det var en fin och känslosam stund när raspandet från pennor var det enda som hördes.
Så här skrev en elev:
Den här filmen berörde mig verkligen. Jag brukar inte ta till mig otäcka saker så mycket men den här filmen var annorlunda. Troligen för att Emerich berättade på ett sätt som fick en att verkligen förstå att han verkligen hade gått igenom allt det där. Det värsta var när man försökte sätta sig in i hans situation. Jag föreställde mig min pappa som Emerich beskrev sin pappa, haltande och svag. Det gav mig en klump i halsen för min pappa är annars väldigt stark och glad. Att han skulle vara svag och behöva min hjälp att överleva känns otänkbart.
Allvar och lek präglade denna fina kväll och det var trötta och nöjda elever som till slut somnade på Söra. På morgonen var det frukost och skönt häng innan bussen kom och körde alla till en vanlig skoldag. Tack för denne gång elever!
