Eftersom våra dagar i Förintelsens spår i Polen pågår från tidig morgon till sen kväll finns inte så mycket tid till så långa blogguppdateringar. Men då och då kommer här ett antal elevtexter som skrivs under dagarna samt lite foton.
Nu har grupp 1 kommit till Polen för Toleransprojektets första resa i Förintelsens spår denna vår. Idag handlade temat om att följa förövarnas handlingar och tankar.
På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar. I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här. På kvällssamlingen höglästes flera av dessa texter. Här är några exempel:
Hon är en stark människa. En sådan man fastnar för så fort man ser henne. Hon har mycket kunskaper om och erfarenheter av livet. Hon är snäll och omtänksam även om hon kan vara sträng mot sina barn ibland. Hon vet att det hon gör är för deras eget bästa. För hon älskar dem såklart, såsom alla mammor gör.
Jag är en man. Jag är polsk jude och talar jiddish, polska och lite tyska. Jag gillar potatis. Jag har två döttrar, 6 och 11 år, men min fru är död sedan flera år. Jag jobbar som lärare på en skola i Lublin. Mina döttrar är mycket vackra och jag älskar dem. Vi har det ganska bra ställt. Vi bor i en liten villa 800 meter från skolan där jag jobbar, precis bredvid en liten klädaffär. Jag tycker om att vandra i skogen. Det är fridfullt. Jag har mustasch och kort brunt hår. Jag gillar fotboll. Jag är så mycket mer än detta. Jag var en livs levande person.
Jag är en man på 29 år. Jag har två barn, en fru och jag är jude. Jag är också polsk. Dessa skor är mina favoriter, inte för att de är snyggast eller skönast utan för att jag har upplevt allt i dessa. När jag träffade min fru för första gången hade jag dessa på mig. När jag var tvungen att packa det jag tyckte var nödvändigast hade jag dessa på mig som en av mina få ägodelar. På väg mot tåget slets min skosula upp ännu mer.
Det är en kvinna. Hon ser ut att vara runt 30 år. Hon är fin och man ser på henne att hon har mycket pengar. Hennes gångstil, hennes kläder och hår. Hon är en fantastisk mamma och till sina barn som hon ägnar mycket tid. Hon vill att de ska må bra. Håret är uppsatt i en knut och det hänger ner lockiga slingor. Hon är så vacker i sin långa vita klänning och hon älskar sin familj.
Kvinnan som bar skon hade en familj. Hon hade man och barn och ett arbete hon trivdes med. Hennes liv var bra innan hon mördades. De sista sekunderna innan hon dog tänkte hon på sin familj och sina barn – en sista gång innan ljuset i hennes ögon släcktes.
Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?
Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.
