I ruggig novembertid klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen började med uppföljning av läxan utifrån det förra temat ”Vem är jag?”. Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, dansälskare, omtänksam, någon som inte tycker att jag är lika fin som andra, vinnarskalle, blyg, rolig, muslim, inte förtjust i mig själv, och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.
Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att få grepp om och kunna använda.
Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.
På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.
Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Ett tabatapass hjälpte också till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.
Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.
Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer två exempel:
Jag är Steffi och jag är rädd. Jag är inte van vid att behöva ta så här mycket ansvar. Jag saknar mamma, hennes varma kramar och hennes oändliga kärlek. Inget får hända dem. Jag vill få träffa dem igen – måste få träffa dem igen. Kan inte allt bara vara som vanligt. Vad kommer att hända med mig och Nellie? Kommer alla i Sverige att behandla oss annorlunda bara för att vi är judar?
Jag är Steffi och jag känner mig tom på ord fast egentligen skulle jag bara vilja skrika. Jag har ingen makt över mitt eget liv längre. Allt har bara tagits ifrån mig steg för steg, dag för dag. Mitt hem har tagits ifrån mig, min bästa vän, min skola, min familjs pengar, min tillgång till mat, mina egna föräldrar och värst av allt, mitt eget värde. Det enda jag har kvar är min syster och en stor klump i magen.
Jag saknar mina föräldrar väldigt mycket. Tänk om det händer dem något. Tänk om jag aldrig får se dem igen. Tänk om det blir för sent för dem att hämta oss. Jag hoppas att Sverige är bra och inte låter nazisterna ta över landet, att vi är trygga där. Att vi är fria där. Snälla pappa och mamma, skynda er!
Eleverna högläste sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. Malin läste sedan ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och eleverna funderade över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån dem?
Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.
Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.
Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, då grupp 1 också har övernattning. Grupp 2 hade övernattning på Söra inför denna träff och de två övernattningarna får ett eget blogginlägg nästa vecka.
Avslutningsvis nägra exempel på vad elever skrev i sina skrivböcker efter dagen med temat Att stänga andra ute:
Jag tycker det var intressant att få lära mig om hur Tyskland långsamt mer och mer exkluderade judarna genom att ändra på lagarna. Det var också riktigt kul att samarbeta med min grupp med att skriva om vad de som blir uteslutna och de som utesluter tänker eftersom det kändes som att vi alla kunde komma med idéer på vad vi kunde göra.
Det jag kommer att komma ihåg från dagen är att man tänker på sig själv på ett vis medan andra ser på en på ett annat vis, till exempel att man är modigare än vad man själv tror. Att när vi pratat om något som är sorgligt eller helt enkelt inte roligt så märks det att alla i rummet blir lite nere för alla tar till sig och förstår vad det handlar om.
