Resa 2: I Förintelsens spår i det som var Krakows getto och lägret Plaszow

Den sista dagen på vår resa i Förintelsens spår tog oss till det före detta gettot Podgorze i Krakow och till det som var koncentrationslägret Plaszow.

Redan när vi stod i förintelselägret Belzec i måndags fick vi möta berättelsen om det som händer med Krakows judar. Det är just till Belzec de förs för att mördas direkt vid ankomst. Vi funderade kring minnesmonumentet i form av tomma stolar på det så kallade gettotorget och vilken symbolik som kan finnas i dessa.

Genom berättelsen om Bernard Offen fick vi inblick i livet i gettot och vi såg rester av den mur som restes av nazisterna kring dem som tvingades lämna sina hem och starta ett nytt slags liv i gettot.

Eftermiddagen ägnade vi åt Plaszow där den sadistiska kommendanten Amon Goeth styrde och spred skräck omkring sig.

Vi avslutade den sista exkursionen och även resan med att skapa ett eget minnesmonument med hjälp av stenar ute på den öppna tomma ytan i Plaszow. Där fick också alla skrivuppgiften: Varför tar vi er med till så många tomma platser? Så här här skrev Lukas, Tindra och Felicia:

För att det finns så mycket att berätta vid dessa platser. Som i Josefow där så många människor dog och som idag vid koncentrationslägret där det är tomt men finns så mycket att berätta.  Folk dog här på dessa platser. Vissa kroppar finns kvar från när de dog. Därför blir platsen speciell att vara på, även om den är tom.

Ingen plats är tom. Alla platser har en historia och betyder något för någon. Denna historia är en sådan som vi lyssnar till och lär oss av. Den är liksom kvar som ett bevis på att det hände. Det hjälper oss att minnas. Om vi vet vad som hände kommer vi alltid att tänka på det som skedde här.

För att det inte finns något liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som funnits förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera vars död har lämnat en tomhet efter sig. En saknad av de liv som inte fick levas.

Innan vi lämnade Plaszow samlades vi sittande i en ring och spelade Lalehs ”Some die young”. Vi satt tysta tillsammans och tänkte de tankar vi ville.

På den sista kvällssamlingen skrev alla under rubriken: Vad ger en sådan här resa? Erik, Wiktoria, Wilda och Agnes formulerade sig så här:

En sådan här resa ger väldigt mycket. Jag skulle säga bortom all fakta och de lärorika historierna så är den så mycket mer. En hel livsupplevelse inbäddad i en massa olika former av kunskap. Att kunna komma åt sina känslor och förstå helheten. Självklart uppehållet från den vanliga skolan. Du tränar på saker som i skolan på ett helt annat sätt i Toleransprojektet.

Jag fick lära känna mycket bättre dem som var med  i gruppen. Vi alla i gruppen blev en familj som hade varandra och dessutom fick vi lämna våra föräldrar och familjer. Alla kom närmare varandra. Alltså TILLSAMMANS!

En sådan här resa ger en, iallafall mig, information, kunskap, nya upplevelser men också mycket kärlek, lycka, gemenskap, bra stunder och en mysig känsla för vi gör trots allt det här tillsammans. En av de bästa veckorna i mitt liv.

Den här resan har gett mig väldigt mycket. Dels har jag fått lära mig mycket om Förintelsen och besökt många platser där Förintelsen ägt rum. Det har fått mig att förstås få en massa nya kunskaper och upplevelser men även fått mig att uppleva så många olika tankar och känslor inom mig. Vi i gruppen har fått ta del av så många människoöden och svåra frågor, vilket har gjort att jag lärt mig att tänka på andra sätt och se saker ur olika perspektiv. Den här resan har fått mig att verkligen växa som människa och det känns som att jag genomgått en inre resa.

En fin och stämningsfull kväll är slut. Imorgon fortsätter den yttre resan hemåt Sverige. Den inre resan har bara precis påbörjats. Avslutningsvis får ni ta del av Omars tanke om det starkaste minnet av resan – lägret Auschwitz Birkenau. Det är 170 fotbollsplaner stort. Det kommer att finnas i Omars huvud nästa gång han står på fotbollsplanen vid Rosvalla eller Brandkärr. Minnen har skapats och lever kvar.

Tack alla härliga elever och medföljande vuxna för åtta stora och fyllda dagar i Förintelsens spår. Vi gjorde dem tillsammans.