Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.
Men vi inledde morgonen med att följa upp övernattningens brevskrivande till 93-åriga Emerich Roth genom att Malin högläste några av dessa brev samt ett svar från Emerich till eleverna. Detta svar får ett alldeles eget blogginlägg.
Som vanligt mjukade vi också upp oss med ett antal gymnastiska övningar som gav bra energi inför den innehållsrika dagen.
Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?
I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten föräldralös flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!
Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning. Texterna blev känslosamma.
Jag såg att ledet blev kortare och kortare och den fyraåriga flickan stod mitt bland människorna . Hon såg rädd ut. Jag lämnar min dotter. Jag kommer fram till flickan. Hon tittar upp. Kom, jag kan hjälpa dig vännen. Jag tar hennes hand. Hon slutar gråta. Följ med mig vännen. Allt kommer att bli bra. Allt kommer att gå bra. Det kommer att ta timmar att komma fram i ledet. Himlen är full av rök. Vad kommer att hända med mig och den lilla flickan? Vad händer där borta längst fram i ledet? Jag tänker på min dotter. Esther, mitt barn, kommer hon att klara sig?
Jag ser en liten flicka som sitter och gråter. Jag känner igen henne från gettot. Jag sliter mig loss från min dotter och springer fram till henne. Kom följ med mig, var inte orolig, säger jag och tar hennes hand. Allting blir bra, jag är här nu, var inte orolig det löser sig, säger jag så lugnande jag kan samtidigt som vi går. Det är så synd om barnet. Helt ensam på en främmande plats utan minsta aning om vad som kommer att ske. Folk knuffas och tränger sig när vi går in i kön. Jag får syn på min dotter. Hon ser fundersam ut. Det är fullt med människor och ingen, absolut ingen, vet vad som kommer att hända. Jag hoppas att allt blir bra. Jag lämnade min dotter. Vad händer om jag aldrig mer får se henne. Nu måste allt bli bra. Massor av människor med olika ansiktsuttryck. Någon är rädd, arg, ledsen, men inte ett enda skratt hörs.
Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.
Den ena gruppen släppte sedan loss fniss, flörtande och mod i leken ”Om du älskar mig baby” och den andra testade taktik och god smygförmåga i övningen ”Blodpotatis”.
Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.
Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff nästa vecka, 19 december.
