Resa 2: I Förintelsens spår. Femte dagen

Vår femte dag i Förintelsens spår förde oss tillbaka till Auschwitz Birkenau och till den del av lägret som mördade och förintade de människor som anlände till rampen i tågvagnar. Vi kom till björkdungen där Gerti och Ruben och deras släktingar kom med tåg från Ungern i maj 1944. I saunan fanns  bildväggen där eleverna hittade fotografierna på ”sina” barn och där skrev alla ett brev till sitt barn. Vi höll en minnesceremoni med diktläsning, den judiska bönen kaddish och nedläggning av stenar. Efter lunch begav vi oss in till den gamla staden Oswiecim där vi följde spåren efter det judiska liv som fanns, men nu är borta. Under dagen skrevs en rad olika texter. Så här skrev några om minnen från dagen:

Jag tror att jag kommer att komma ihåg att jag förstod mer om Förintelsen. Att Auschwitz under 56 dagar tog in 147 laster med 438 000 ungerska judar, om Shlomo och Sonderkommando och hur tomt det faktiskt blev när judarna försvann. Även hur stort Auschwitz var och hur exempelvis krematorierna såg ut (det som gick att se). Tomrummet fanns också i staden Oswiecim bland annat på en plats där judar haft sin synagoga och bott men att det nu inte finns någon synagoga och inte en enda jude sedan år 2000. (Oskar H)

Jag tror att jag kommer att komma ihåg bilden på mitt barn. Det var en ledsam men ändå glad känsla. Jag gick runt och trodde att jag inte skulle hitta mitt barn. Jag hittade mitt barn och mycket mer. Jag hittade bilder på henne och hela hennes släkt. Jag vet nu vad alla hette, var de bodde och vad de arbetade med. Jag vill leta djupare i denna bild och ta reda på mer om henne och hennes släkt. (Amanda B)

Jag kommer att minnas när vi var på den judiska gravplatsen och man såg hur mossa växte på gravstenarna hur igenväxt det var. Man såg att ingen skötte om den här. När Ola sa att ”de som skulle sköta om de här gravplatserna föddes aldrig”, då blev jag rädd. Det förklarar hur många människor som mördades och hur tomt det blev i städerna efter Förintelsen. (Ida)

Till barnet på fotografiet i saunan skrevs bland annat följande texter:

Hej min ängel. Jag vet att allt är svårt nu och jag är ledsen för det. Jag vet att jag lovade dig att inget kommer att hända dig om du bara är snäll och lyssnar. Förlåt mig, jag gjorde fel i att lova dig något som jag visste att jag inte skulle kunna hålla. Jag ljög för dig. Människor gör elaka saker. De är som monstren i garderoben. De bryr sig inte om ifall du går och lägger dig i tid eller ifall du äter upp all din broccoli. Förlåt mig för att jag inte kunde skydda dig när du behövde mig som mest. (Tindra)

Hej mitt barn! Jag vet att du inte känner mig. Men jag lovar dig, jag vill dig inget ont. Idag fick jag gå in i ett rum i ett slags hus i Birkenau dit du kom och på en vägg satt massor av foton av olika människor och jag blev ombedd att leta upp dig. När jag tittade upp på väggen såg jag dig nästan direkt. Jag kände igen konturerna av dig och din hatt som du har på dig. Mitt barn, vem du än var så vill jag att du ska veta att du inte hade gjort något fel. De tog din identitet och ditt värde. Men mitt barn, bara för att de gör så betyder det inte att det är rätt. […] Jag kommer inte att glömma dig för bilden av dig är fast i mitt huvud. (Emilie)

Nu befinner vi oss i Krakow och här väntar det före detta gettot och det före detta koncentrationslägret Plaszow på oss imorgon.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.