Tidigare under våren kom vår rykande färska bok ”Jag vill bli kallad vid mitt namn – Toleransprojektets elever har ordet”. Förra veckan var det äntligen dags för det officiella boksläppet och det ägde rum på Stadshustrappan vid Stora torget i Nyköping.
Elever från Toleransprojektets första fyra år – vars texter det är som finns publicerade i boken – fick komma och hämta ett gratis exemplar. Under klarblå himmel och i strålande sol droppade eleverna in och det blev ett glatt mingel. Till detta mingel anslöt två kommunalråd, kommunens kommunikatörer och Södermanlands Nyheter som fotograferade och intervjuade elever. Våra toleransambassadörer Hoda, Kasper, Vera och Abdikarin gjorde ett jättefint jobb med att ställa upp på frågor och framför kameran. Webbnyheten kan läsas här.
Senare på eftermiddagen fortsatte Hoda och Kasper tillsammans med projektledaren Malin till P4 Sörmland där ännu en intervju ägde rum.
Urban Hedqvist på P4 Sörmland intervjuar projektledaren Malin och toleransambassadörerna Hoda och Kasper.
Utgivningen av boken har finansierats av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, där Toleransprojektets nationella nätverk har sitt centrum. De menar att det finns ett stort värde i att publicera texter där unga människors tankar, känslor, rädslor och drömmar får komma till uttryck och nå många. Det håller vi verkligen med om och vi tackar Segerstedtinstitutet för möjligheten att få förverkliga denna bokdröm.
Den som är intresserad av att läsa boken kan antingen låna den på biblioteket på Culturum eller köpa den av Toleransprojektet. Alla intäkter går till ukrainska barnhemsbarn som befinner sig i Polen. Kontakta oss i så fall via denna sida.
Det är april och i vanliga fall brukar den nionde träffen vara den sista inför resan till Polen. Men årets resor är framflyttade till maj och därför blev den här träffen ny till tema och innehåll.
Dagens tema kom att handla om både det judiska liv som en gång fanns och blomstrade i Polen – och som Förintelsen satte stopp för – men också om det liv våra unga elever lever här och nu i Nyköping. Därför inleddes dagen med samtal i par om hur eleverna ville beskriva sina liv. Att börja med sig själv gör det lättare att börja se det gemensamma, i både nutid och dåtid. För det är klart att Polens judar före 1939 blev kära, hade jobbigt i skolan, hamnade i bråk med syskon, led av dåligt självförtroende, drömde om framtiden, älskade fester och oroade sig för ekonomi, sjukdomar i familjen och om pengarna skulle räcka till.
Efter lite ”skaka-loss-övningar” gjorde vi sedan en ”färd” genom det judiska liv som en gång fanns i Polen via fotografier från familjesammankomster, idrottsevenemang, politiska träffar, gator och synagogor. När vi talar om Förintelsen fokuserar vi ofta på hur judarna mördandes, på gaskammare och masskjutningar. Men för att först¨å vad Förintelsen gör behöver vi veta vilket LIV det var som utplånades. Som att veta att 3,5 miljoner judar levde sina vanliga vardagsliv i Polen 1939. Nu finns omkring 10 000 – 20 000 judar i landet.
I dagens lekar användes stolar på olika sätt och man behövde både vara snabb, smart och diskret. Eftersom judendomen som religion kommer att möta oss under Polenresan i form av symboler, synagogor och begravningsplatser ägnade vi oss också åt de viktigaste grunderna med hjälp av fakta, bilder och judiska föremål.
Dagens skapande uppgift anknöt till temat och hade rubriken: Vårt liv – vår värld. Eleverna fick i grupper göra konstverk som skulle visa deras liv som unga i Nyköping här och nu. Vilka drömmar, rädslor, platser, tankar, känslor, förhoppningar har ni? Kreativiteten flödade och många olika perspektiv lyftes fram under redovisningarna.
Dagen avslutades med reflektioner i skrivboken och personliga tankar som lades i glasburken, den som ingen annan än eleven får titta i. Nästa gång är det tionde träffen och den kommer helt att ägnas åt resan till Polen. Då är också de extravuxna som ska följa med till Polen med oss på Söra.
Den åttonde träffen på Söra var för grupp 1 lite speciell eftersom vi hade besök av en belgisk grupp av lärare från Antwerpen som ville lära sig mer om Toleransprojektet och använda detta på sin egen skola.
Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen? Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?
Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.
Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.
Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev väldigt fina och känslosamma. En av dem avslutas så här:
Jag måste stanna med dem. De är mina barn och de är också människor. Vi är människor tillsammans.
I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.
Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.
Så här blev några av dikterna:
Jag vill bli kallad vid mitt namn Jag har min egen identitet Jag har rätt att tro på vad jag vill Jag får klä mig hur jag vill Jag är en medborgare Jag har mitt eget folk Jag vill vara en del av detta land Jag är svensk Jag är jag
Inte igen Ibland blir pappa arg Ibland blir pappa arg och slår mig Ibland blir pappa arg och dricker Ibland blir pappa arg och hotar mig Ingen lyssnar Hjälp!
Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.
Nästa gång vi ses är det dags för övernattning på Söra. Den sker efter skoltid och när eleverna vaknar på morgonen dagen därefter äter vi frukost och sedan kommer bussen och kör alla till en vanlig skoldag. På detta sätt kan vi träffas och fortsätta bygga grupperna men utan att använda tid från skolan.
Vi har precis haft föräldramöten inför Polenresorna i maj. Så här tänker vi om resorna utifrån det fruktansvärda läget i krigets Ukraina. Toleransprojektet kommer att genomföra resorna om det är möjligt ur säkerhetssynpunkt och om vi inte är ”i vägen” och tar plats för de ukrainska flyktingar som varje dag kommer över gränsen till tryggheten i Polen. Om det inte är säkert och/eller om vi skapar problem för flyktingmottagningen på grund av vår närvaro så ställer vi in resorna. När det gäller säkerheten är det naturligtvis Utrikesdepartementets reserekommendationer vi följer. Vi kommer inte att riskera säkerhet och trygghet för våra elever och våra ledare.
Nu hoppas vi på fred och ett stopp för det mänskliga lidandet.
Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.
Dagen inleddes med lite lek innan det blev högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom.
Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, tolerans och intolerans definierades.
Efter lite paus och rörelse var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ola respektive Crille iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.
Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, kassörskor och trädgårdsmästare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.
Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot kassörskor och trädgårdsmästare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.
Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.
Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande. Så här skrev en av eleverna:
Jag tänker på väldigt mycket just nu. Jag undrar varför man låter sina tankar ta över innan vi fått en chans att lära känna andra. Jag kommer att minnas att det inte bara kan vara en person som kan driva hat, utan det måste vara fler. Jag kommer att komma ihåg att inte bara tro saker om folk utan också lära känna dem innan jag tror saker. Ingen förtjänar att hatas innan de ens kan säga eller göra något.
Resan till Polen närmar sig och de närmaste veckorna kommer föräldramöten att äga rum i miniaula 1 på Alpha. Grupp 1 har sitt möte kl 18.30 torsdag 10 mars och grupp 2 kl 18.30 torsdag 17 mars. Välkomna vårdnadshavare!
Temat för vår sjätte träff var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.
För att få igång tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?
För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?
Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki och lek innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.
Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% somalisk eller chilensk och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.
Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner. Sedan var det dags att släppa loss igen genom en samarbetsövning som handlade om att rädda alla från hungriga pirayor.
Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Så här formulerade sig en av dem:
Diskussionen vi hade runt identitet har ändrat mitt tankesätt jättemycket och jag känner att jag verkligen kommer att komma ihåg den här dagen. Jag kommer också att minnas Ruben och hur han dog för något han inte själv kunde bestämma. Jag tycker att allt vi pratat om har varit viktigt och minnesvärt.
Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.
Men vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om vårt ansvar för andra människor innan vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.
Två berättelser fick i grupp 1 på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?
I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten ensam flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!
Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.
Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma.
I grupp 2 berättade Crille en alldeles nygjord berättelse som ledde vidare till många frågor om lägerkomplexet Auschwitz.
Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken ”Hatten, pinnen, hinken och babyn och grupp 2 ägnade använde klädnypor!
Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.
Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi läste upp elevernas nyårsönskningar som de skrivit på pappersstjärnor och genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av finstämd musik . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.
Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.
Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet ceremonin kring Förintelsens minnesdag. Tillsammans med nuvarande och tidigare elever, samt andra som ville delta, inledde vi med ett ljuståg som gick från Teaterparken till Stora torget där vi samlades på och runt Stadshustrappan för tal, textläsning och nedläggning av stenar, enligt judisk tradition. På trappan stod elever med foton på barn som mördades under Förintelsen, och två elever höll foton på två av dem som överlevde, Benny Grünfeld och Emerich Roth. Ljuslyktor och facklor lyste upp den mörka januarikvällen. Här följer det som sades under minnesceremonin:
Kära medmänniskor!
Malin: Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Framför er och runt om här på torget finns nuvarande och gamla elever i Toleransprojektet. Jag heter Malin och är en av lärarna. I Toleransprojektet använder vi berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.
Under denna ceremoni kommer ni att få höra texter skrivna av Toleransprojektets elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Läraren Ola kommer att sätta den här speciella dagen i ett sammanhang och vi kommer att låta två av dem som överlevde Förintelsen, Benny Grünfeld och Emerich Roth, få finnas extra närvarande bland oss. Vi kommer att avsluta ceremonin genom att de som vill lägger ner en sten framför ljusen på trappan. Det är den judiska traditionen för att hedra de döda.
Ola: Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1997, för tjugofem år sedan inrättades i Sverige den 27 januari till nationell minnesdag. FN gjorde 2005 detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.
Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 77 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle stå här idag. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Ett rykte, en sägen var allt som skulle bli kvar. Det är därför vi så här 77 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet står här. Det enda vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde. De berättelserna vittnar också om de som inte gjorde det. Man kan också besöka Förintelsens minnesplatser vilket många Nyköpingsungdomar gjort genom åren.
Malin: Nu kommer ni att få höra Arvid, Amanda och Kellie läsa om några av de tankar, lärdomar och upplevelser resorna till Förintelsens minnesplatser gett.
Arvid: Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.
Amanda: Det finns inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.
Kellie: Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om det jag lärt mig och det som skett.
Ola: Ofta blir minnesdagar högtidliga men tomma. Vad innebär det att minnas offren? Kan man minnas 6 miljoner människor? En av dem vi kan relatera till med särskild Nyköpingskoppling är Benny Grünfeld. Han har varit här och föreläst på Nyköpings gymnasium och hans berättelse har alltid varit en del av Toleransprojektet.
I början av april 1945 befann sig Benny i Bergen Belsen i Norra Tyskland. Vakterna har lämnat lägret. En gång frågade jag: Benny, vad gjorde du när de brittiska stridsvagnarna kom körande mot ingången och du visste att kriget var slut? Jag satt i en björk. Satt du i en björk? Vad gjorde du där? Ola, jag åt löv. Jag var 16 år och vägde 29 kilo. 14 000 dog efter att britterna kommit till Bergen-Belsen. Deras kroppar kunde inte ta upp näring längre. Det var inte meningen att Benny skulle överleva. Det var inte meningen att han skulle berätta sin historia här i Nyköping. Det gjorde han många gånger men kommer aldrig mer att göra det. Benny avled i april förra året. Han blev 93 år. Vi minns dig Benny.
Under Förintelsen mördades en och halv miljon judiska barn. Några av dem kan vi också minnas idag.
Malin: I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom dit hade med sig i sina resväskor. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här våra elever hålla i några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. På våra resor får eleverna framför denna fotovägg i Auschwitz Birkenau skriva ett brev till något av dessa barn. Det barn vars foto de haft inklistrat i sin skrivbok hela resan. Wilda, Talal ochHodakommer nu att läsa varsitt brev.
Wilda: Jag vet varken vad jag ska känna eller tänka. Jag vet inte vad du heter, hur du var, när du dog eller hur du dog. Jag vet ingenting om dig. Jag önskar att jag gjorde det. Du har nu blivit en del av mitt liv. Det hade du aldrig tänkt på under ditt liv för när du fanns så fanns inte jag. Nu gör jag det, men det gör inte du. Ändå sitter du här i min skrivbok. Jag kan titta in i dina ögon som inte möter min blick och tänka: just vem var du?
Talal: Jag önskar att du kunde ha fått fortsätta att vara ett barn. Ett barn med friheten att upptäcka saker och utforska livet. Jag önskar att du fått växa upp och själv få hitta vad meningen med livet var för dig. Att själv få uppleva alla känslor vi människor har och att till sist kanske själv få ta hand om ett eget barn. Jag önskar att du fått leva mer. Jag önskar att du fått fortsätta vara ett barn.
Hoda: Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv.
Ola: Under alla år har Toleransprojektets elever fått del av Emerich Roths, som ni ser på bilden, berättelse om Förintelsen som han överlevde som tonåring. Eleverna har fått se en film som han gjort om sina erfarenheter. Efteråt har alla skrivit brev som skickats till honom. Han brukade läsa alla och sedan skriva ett svar. Så här skrev Emerich vid ett tillfälle:
Kära Ungdomar!
Jag har nu läst era fina brev till mig. Det gläder mig att ni tog emot budskapet i filmen på ett så fint sätt. Ni inger hopp om framtiden och har verkligen övertygat mig om att ni kommer att föra budskapet vidare. Jag säger alltid i mina föreläsningar att i Sverige har vi en hel armé av fina ungdomar som brinner för att göra insatser i skolan och i samhället. Era brev är verkligen det bästa beviset på detta. Vi som överlevt Förintelsen, och ännu kan berätta om det vi varit med om, är bara några få kvar i livet. Vi är i stort sett jämngamla och när vi slutar berätta, så gör vi det nästan samtidigt. Därför är det så viktigt med ungdomar som ni, som förstår vikten av att föra budskapet vidare så att kommande generationer kan lära något AV Förintelsen och inte bara OM Förintelsen. Jag önskar er av hela mitt hjärta mycket framgång i livet.
Varma hälsningar Emerich
När Malin låg på knä i vardagsrummet i lördags och målade banderollen vi ser bredvid oss nåddes vi av beskedet att Emerich hade avlidit. Han blev 97 år. Inga fler brev från Nyköping kan längre nå Emerich. Inga fler brev från Emerich kommer att nå oss. Vi minns dig Emerich.
Vi minns Benny och Emerich för att de ansträngde sig att beskriva och förklara vad var Förintelsen var. Så att vi kan förstå arten och skalan av brottet. Så att vi kanske kan lära oss något. Tack.
Nu avslutar vi denna ceremoni med att alla som vill lägger ner en sten framför ljusen. Det är den judiska traditionen att hedra de döda. Musiken ni hör är en ryskjudisk vaggvisa.
I vintrig decembertid för grupp 1 och gråmulen januari för grupp 2, klev vi åter in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Pandemin orsakade ett ledarinhopp av Ola i grupp 2 och det ju också jättebra. Dagen började med uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, fotbollsälskare, omtänksam, någon med autism, blyg, rolig, bisexuell, inte förtjust i mig själv, och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.
Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.
Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.
På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.
Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Vi byggde djurskulpturer och ett tabatapass hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.
Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.
Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:
Allt jag tänker på är mamma och pappa där hemma. Jag är orolig men jag kan inte visa det för Nellie. Jag har ingen aning om vart vi är på väg eller hur länge vi ska vara där. Jag vill bara att allt ska bli som vanligt igen, så jag får vara med mamma och pappa och mina kompisar. Jag vill kunna bada och sitta längst fram i skolan. Men mest av allt vill jag gå i skogen med min familj.
Allt gick så snabbt. Jag hade ju ett vanligt liv för bara några månader sedan och jag är tolv år men har ett så stort ansvar och jag jag fattar inte. Bara för att vi är annorlunda tar de ifrån mig hela mitt liv. Jag är ju fortfarande människa. Jag föddes precis som alla andra, och stackars Nellie. Vid en så ung ålder måste hon gå igenom allt det här. Hon måste vara jätterädd och förvirrad nu när vi lämnat mamma och pappa. Jag lovar att försöka vara den bästa storasystern för henne. Jag ska ta hand om henne precis sim mamma och pappa hade det gjort.
Eleverna högläste sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. De funderade sedan över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån Steffi och Nellie.
Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.
Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.
Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff. I vanliga fall är det också runt denna tid i Toleransprojektet som vi har övernattningsträffar med eleverna. Det är dock något som vi skjuter på på grund av pandemiläget. I övrigt följer Toleransprojektet skolans allmänna riktlinjer vilket innebär fortsatt undervisning så länge Folkhälsomyndigheten eller regionens smittskydd säger något annat.
I kulen december ägnade sig grupp 1 och 2 åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit.
Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:
Jag ser mig själv som en ganska ensam och nere person just nu. Vanligtvis är jag en sprallig, galen, glad, påhittig liten tickande bomb som kan explodera när som helst. Jag är en känslosam person som hatar att göra andra och mig själv missnöjd. Jag övertänker och drar mig ofta undan och känner mig trygg i min ensamhet.
Jag är en fjortonårig kille som går på fotboll och jag älskar den sporten. Jag är en ganska lugn person och tror och hoppas att andra tycker att jag är rolig och snäll. Jag vill bli fotbollsproffs.
Jag är kreativ, älskar att skriva egna låtar och att dansa. Jag är en drömmare och drömmer om att åka och utforska världen och att testa nya saker. Jag står gärna upp för det jag tycker och är väldigt diskussionsvillig. Jag vill inte göra fel och jag vill att saker ska vara rättvist. Utåt sett så resulterar det ofta i att jag blir velig och får lite prestationsångest.
Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.
De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.
Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.
Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.
Under lyssnande bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och byggde mänskliga skulpturer i varierande svårighetsgrad.
Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.
Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Hovrasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.
Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i vår, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om exkludering, att stänga andra människor ute. Det blir en viktig och innehållsrik dag – som vanligt!
Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:
Det mest unika och fantastiska med människan är hjärnan – intelligensen, kreativiteten, förmågan att kunna tänka komplexa tankar.
En människa är inte perfekt utan gör misstag.
En sak som utmärker oss människor är att vi är ett av få djur som går på två ben och vi är de enda varelser som visar glädje med munnen.
Man är mänsklig när man kan förlåta andra.
Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.
Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?
Toleransprojektets ungdomsstödjare Maja berättade om hur Jackies handlingar konkret kom att påverka hennes livsval i samband med att hon bestämde sig för att bli polis.
I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han klev över sin mänskliga gräns när han deltog som soldat i kriget i Balkan och några när hans biologiska pappa ställer in det möte Jackie längtar så mycket efter. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.
Två elever skriver så här om dagens berättelse:
Berättelsen var jättebra. Jag hade sett en bild på Jackie förut men jag visste inte hur han hamnat i fängelse. Jag vet nu allt om honom, från när han var liten till nu.
När vi lyssnade på berättelsen om Jackie så tyckte jag att det var en hemsk händelse men den visade också hur olika beslut kan påverka en så mycket och hur särskilda händelser kan ha stor påverkan på ens mentala hälsa och beslut.
Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. Dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.
Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.
Som vanligt skrev eleverna reflektioner från dagen i sina skrivböcker. Så här skrev en av dem:
Jag tyckte det var spännande idag igen, speciellt under berättelsen vilken var väldigt spännande. Övningarna tillsammans var också väldigt roliga. Jag gillar att prata med nya personer som jag fick göra idag igen eftersom jag inte direkt känner någon. Jag tycker att alla är väldigt trevliga.
Efter rast var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög. Denna regel hålls väldigt fint.
Nu är vi inne i december och nästa gång är det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!
