Nu är Toleransprojektet tillbaka i Polen igen – den här gången med grupp 2. Självklart ska ni få ta del av både det vi gör och elevernas egna kloka tankar.
Vi befinner oss i Lublin och förmiddagen blev en vandring i förövarnas fotspår, både bokstavligt och symboliskt. I det hus som blev Operation Reinhardts (mordet på Polens judar) högkvarter fick eleverna fundera över och skriva kring vad makt kan göra med människor.
Den berättelse som vi framförallt ägnade oss åt var den om Franz Stangl – mannen som blev kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Mannen som älskade sin fru Teresa och sina två döttrar högre än allt och som red i sin vita kostym mellan hemmet och lägret där tusentals människor mördades varje dag. Hur ska man förstå att en människa kan leva så?
Eftermiddagen tillbringade vi i ett snöigt Majdanek. I detta före detta arbets- och förintelseläger delades en viktig skrivuppgift ut i en av barackerna där skor från lägrets tid förvaras.
Uppgiften löd: Välj en sko. Rita av den. Berätta något om den människa du tror har burit denna sko. Under stort allvar satte skrivandet och ritandet igång. Så här skriver Oscar, Maggie, Tindra, Arvid och Tova-Li i sina texter:
Jag vet inte riktigt vad jag tänker på för människa. En person som mig eller dig som läser. Personen är värd exakt lika mycket som vi. Personen vars skor ligger här föddes en gång fri. Ändå ligger personens skor just här. Jag vet att personen som burit denna sko har haft ett namn och jag önskar att jag visste det namnet.
Den här skon har tillhört en judisk kvinna, inte rik inte fattig. Hon går varje vecka med sin dotter och sina söner till synagogan. Hon är djupt troende och lever enligt Toran. Hon skulle aldrig skada eller döda en människa. I veckorna jobbar hon som sjuksköterska i den lilla staden. Alla vet vem hon är och tycker om henne. De skulle säga att hon är definitionen av en god människa.
Denna sko har tillhört och kommer alltid att tillhöra denna slutliga ägare. Den som inte kan bära skon på sina fötter längre därför att den inte har några fötter. Kroppen är borta men skorna är kvar.
Jag tror att människan som burit skon har bott i ett land nära Polen. Det var en tjej i 18-årsåldern som gillade att lyssna på musik och gick på valslektioner. Hon var smart och skulle studera till lärarinna i sin hemstad. Tyskarna invaderade landet och tog henne till Lublin. Hon åkte i sina röda klackskor som hennes mamma gett henne på sin födelsedag.
När jag såg den här skon tänkte jag på en ung flicka. En tjej som innan allt hade ett helt normalt liv. En tjej som gick i skola och fick utbildning. Jag ser en tjej som kommer från en fin familj. Hon gillar att dansa balett och i sitt rum varje kväll ställer hon sig framför sin spegel iklädd sina ballerinakläder och dansar. Jag föreställer mig att hennes föräldrar kommer in och dansar med henne.
Under hela dagen har elevernas texter – skrivna som läxor och som reflektioner ute på Söra – följt berättelserna vi lyssnat till och platserna vi besökt. Trots bitande kyla ha det varit stort fokus och tålamod.
Efter vår första kvällssamling med bildspel, skrivande och uppsamling av dagens känslor och tankar samlar vi kraft inför morgondagens möte med den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec. Vi avslutar med några av Michelles och Carolines reflektioner från dagen:
Jag vet att jag helt klart kommer att komma ihåg krematoriet och gaskammaren, men framförallt skorna i Majdanek. Jag kan inte riktigt beskriva denna dag med ord och jag är tacksam att jag kom med i Toleransprojektet. Det är lärorikt och intressant att få vara på så viktiga historiska platser. Tack!
Val kan leda till konsekvenser och det finns så många val som skulle kunna rättas till i världen. Att vara människa är att se andra i ögonen.
Tack för att ni delar med er av era upplevelser!