Resa 1: I Förintelsens spår. Sjätte dagen

Den resa i Förintelsens spår som grupp 1 gav sig iväg på förra onsdagen kom så till sin sista dag. Temat var: När människorna är borta men husen står kvar. Vi ägnade oss åt olika platser i Krakow som påminner om det judiska livet som fanns här och hur det försvann,

Vi gick på upptäcksfärd från det före detta judiska gettot Podgorze vidare till det som var koncentrationslägret Plaszow. I detta läger styrde Amon Göth med sadistiska metoder och känslokyla.

Från Plaszow vandrade vi vidare mot de före detta judiska kvarteren där en klurig och ganska krävande samarbetsuppgift stod på schemat samt ett besök i den lilla och fortfarande aktiva synagogan Remuh. Församlingen består idag av endast ett hundratal medlemmar. Före kriget fanns omkring 60 000 judar i Krakow. På Remuhs begravningsplats avslutade vi med resans sista skrivuppgift och fick uppleva en grupp ultraortodoxa judiska mäns böneceremoni.

Den sista kvällssamlingen kändes vemodig men väldigt fin. Många elever delade med sig av tankar kring resans betydelse för dem och kring hur platserna (många av dem tomma) vi besökt påverkat dem. Här följer ett antal kloka och viktiga tankar:

Jag tror att ni tar med oss till tomma platser för att vi ska kunna förstå att det inte längre finns något kvar. Att vi ska förstå att detta är vad som blev kvar efter Förintelsen. Jag tror också att ni vill att vi ska kunna leka med vår fantasi. På dessa tomma platser blir alla tvungna att försöka föreställa sig hur det såg ut. Det är viktigt för mig att vi är på tomma platser för det är då som jag kan jämföra livet nu och livet då. (Moa)

Bara för att vi inte ser det så betyder det inte att det inte hände. Platserna där man knappt kan se spår vet de flesta människor inte om. Jag tror att det är viktigt att hedra och prata om de människor som inte bara var i de stora lägren för att visa att folk överallt som led – riktiga människor – och att de inte bara fanns på välkända platser. (Victoria)

Platserna får oss att tänka på ett sätt som vi oftast inte brukar. Det kan vara allt ifrån bilder i huvudet till att få en känsla i kroppen. Det kan vara svårt att föreställa sig saker men om man anstränger sig tillräckligt kan man. (Yusra)

Vi åker på denna resa för att minnas. Om ingen mer kommer hit blir det ingen som minns människor som mördades och då blir de döda bortglömda. (Ali)

Detta är bara en bråkdel av alla texter och tankar som förmedlats under denna resa. Toleransprojektets mål är att få unga människor att växa till ansvarsfulla, tänkande och empatiska individer – trygga i sig själva och med tro på att det går att vara den bästa versionen av sig själv. Det har dessa texter och denna resa visat på så många olika sätt. Tack alla fina elever i grupp 1 för att ni så modigt och fokuserat gjort denna resa till ett minne för livet. Vi har gjort den tillsammans!

Om en vecka flyger vi iväg till Polen igen – då med grupp 2. Självklart kan ni följa även den resan här på bloggen!

 

 

3 reaktioner på ”Resa 1: I Förintelsens spår. Sjätte dagen”

  1. Har läst era blogginlägg och vill tacka för att ni alla skriver så fint och insiktsfullt om det ni upplever. Ni får oss som läser att känna oss närvarande och delaktiga.

    1. Tack Marie! Det ska vi verkligen hälsa eleverna. De har vuxit i sig själva och som grupp genom denna resa och dessa upplevelser. Det visar deras texter.

  2. Tack för att vi andra får ta del av er resa . Det berör mycket och tillför kunskap, känslor och framförallt bidrar det till att vi aldrig får glönma.Vi som lever och verkar nu måste se till att detta eller liknande händelser inte upprepas nu eller i framtiden. Tack Ola ,Malin,Maja,Ulas och alla fina ungdomar för att ni gör skillnad nu och framtiden.
    Mari

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *