Resa 1: I Förintelsens spår. Femte dagen

Idag har vår dag haft två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Även idag var vi första gruppen in genom Dödens port.

Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger. Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Idag finns inga judar i staden, endast enstaka påminnelser om att de fanns.

Vi lämnade framåt kvällen Oswiecim för Krakow och avslutade en lång dag med middag på en judisk restaurang i de före detta judiska kvarteren Kazimierz. Dit återvänder vi imorgon efter att ha tillbringat förmiddagen i det före detta gettot och i lägret Plaszow – känt från filmen ”Schindlers list.”

Dagens elevbidrag när det gäller texter kommer från Jonna och Suad. Jonnas text användes under vår vandring i Oswiecim eftersom den beskriver den judiska flickan Nellie som tvingas lämna sin familj för att rädda sig undan nazismen i hemstaden Wien. Hon kommer med tåget till Sverige. Så här skriver hon:

Jag är nervös. Vi är på väg till Sverige, jag och min lillasyster Nellie. Det är jättejobbigt att åka ifrån mamma och pappa. Vi vet inte vart i Sverige vi ska och ingenting om var vi ska bo eller vem vi ska bo hos. Jag hoppas att det är någon snäll person som låter oss gå i skolan. Jag kanske träffar nya kompisar men kommer sakna Paula jättemycket. Fotografiet jag har på mamma och pappa ska jag ha med mig hela tiden och jag ska skriva till dem så ofta jag kan.

Suads text handlar om hur hon vill att andra ska minnas henne när hon inte länge finns. Vi har under resan mött människor som både lämnar positiva och negativa minnen efter sig. Hon skriver:

Jag jobbar alltid med att bli en bättre människa, den bästa versionen av mig. Jag hoppas att man minns mig av goda skäl som en osjälvisk och lojal människa. Jag vill bli saknad och att minnet av mig lever. Jag hoppas att folk säger att jag hade en god själ och var en föredömlig medmänniska som visade medkänsla gentemot alla. Om jag säger något illa så vill jag att det sista de säger när jag är borta är: Jag förlåter henne, inte för att hon förtjänar det utan för Guds skull.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *