Det tredje året med Toleransprojektet i Nyköping är slut. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska upplevelser, nya kunskaper, gemenskap, glädje och allvar.
Allt som är viktigt måste få en värdig avslutning. Så blev det verkligen när Tessinskolans aula den 6 och 7 maj fylldes av förväntansfulla föräldrar och vårdnadshavare, syskon, släktingar, vänner, lärare, politiker, kommuntjänstemän och andra intresserade.
Det kom tidigare under tisdagen också en reporter från SVT Sörmland som ville göra ett reportage om Toleransprojektet, som ett gott exempel på skolutveckling och trygghetsmetod, och han intervjuade tre elever och projektledaren Ola.
En utställning med texter och foton från dagarna på Söra och från resan i Förintelsens spår i Polen fanns att beskåda under avslutningskvällen liksom exempel på elevernas fina konstverk, skapade under de olika teman vi arbetat med.
Varje grupp hade varsin avslutningskväll och det var taggade, nervösa och spralliga elever som intog scenen i sina basgrupper. Men först fick de se en film med ögonblick från året och det var härligt att se vilken blandning av allvar, lek, gemenskap, fokus, glädje och samarbete vi haft tillsammans.
Varje basgrupp hade förberett tänkvärda och personliga reflektioner kring vad Toleransprojektet har betytt i form av nya kompisar, ökad självkänsla, mod att vara sig själv, nya kunskaper och insikter om hur det är att vara människa och en oförglömlig resa tillsammans i Förintelsens spår.
Dessutom hade varje elev valt en text skriven under Toleransprojektet som höglästes under olika teman. Det var texter om identitet, texter om att vara barn, känslosamma texter skrivna under resan till Polen och texter skrivna i skrivboken efter dagar på Söra.
Presentationerna avslutades med att alla elever ställde sig längst fram på scenen och höll upp en skylt med ord som beskrev det viktigaste man upplevt i Toleransprojektet. Ord som ”tillsammans”, ”kunskap”, ”tacksamhet”, ”minnen” och ”kärlek” lyftes mot publiken.
Sedan väntade kvällens viktigaste ceremoni – att diplomera Nyköpings tredje kull av toleransambassadörer. Varje elev fick komma fram och ta emot ett diplom och ett intyg på genomförd utbildning inom Toleransprojektet. Intyget innehåller information om vad Toleransprojektets undervisning inneburit och kan exempelvis användas som referens om eleverna söker sommarjobb.
Innan kramkalaset tog vid hade vi den sista ordflätan tillsammans på scenen. Vi slutade således som vi började ute på Söra i oktober förra året.
Det känns svårt och vemodigt att säga hej då, men vi som har varit projektets undervisningsledare är så stolta och tacksamma över att ha fått följa dessa elevers fantastiska utveckling. De har vuxit inåt och utåt – både som individer och som grupp. Vi har gjort det tillsammans!
Ett stort och varmt tack till alla som under detta och tidigare år har kommit med glada tillrop, goda råd och stöttat oss i vår strävan efter att skapa det allra bästa för våra elever. Tack!
Det var med blandade känslor vi träffades på Söra den elfte och sista gången. Vi har ju fortfarande slutpresentationerna kvar, så det var inte sista gången vi sågs, men våra undervisningsdagar på Söra är slut. Det finns så mycket att känna glädje över – all gemenskap, nya kunskaper och stora upplevelser men samtidigt tar något slut och det känns vemodigt och sorgligt.
Dagen började med lite återknytning till förra träffen. Det finns fortfarande mycket att bearbeta efter resan – blandade känslor kring hur det var att komma hem efter resan till Polen och det bemötande många upplevde att de fick. Lite lek blev det också. Vi har lekt mycket under hela Toleransprojektet – för att lära känna varandra, bli tryggare och för att få skratta tillsammans. Man borde faktiskt leka mycket oftare, i många olika sammanhang.
Resten av dagen var det mycket vi måste knyta ihop och bli färdiga med inför avslutningskvällarna då familj, kompisar, lärare och andra intresserade kommer och lyssnar på oss. Vi hade generalrepetitioner och gav varandra uppmuntran och pepp för självklart känns det nervöst och läskigt att tänka på att en publik ska lyssna.
Elevernas sista skrivuppgift blev att fundera över vad som hänt sedan oktober förra året. Vem var jag då? Vem är jag nu? Men också vad som hänt med gruppen. Vilka var vi då? Vilka är vi nu?
Så här beskriver några av eleverna sin egen utveckling under Toleransprojektet:
Jag var en osäker, lite självhatande och ”blind” tjej som såg världen ganska svart och vitt. Nu är jag mer utåtgående och har lärt mig att älska mig själv lite mer. Jag känner också att jag lärt mig mycket mer om människor överlag.
Jag visste knappt vem jag var. Det enda jag visste var att jag var mitt namn. Nu är jag hel. Jag vet vem jag är till 100 procent och det känns som typ jag har lärt känna mig själv.
Jag hade svårt för att prata med folk och var rädd för att öppna mig. Idag är jag helt annorlunda, inuti har det hänt något. Jag är mer självsäker och vågar stå upp för mig själv och mina åsikter, försöker se saker positivt. Här på TP har jag träffat mina två bästa vänner som jag kan dela allt med.
Jag var en blyg kille som höll saker för mig själv. Hade inget bra självförtroende. Nu har jag fått bättre självförtroende och jag är mer öppen.
Jag var en grabb på 14 år som avskydde att skriva för hand. Jag hade många polare men alla var från hockeyn eller min gamla skola. Nu är jag en 15-årig grabb och jag tycker att det är lättare att skriva för hand. Jag har blivit bättre på att snacka inför en grupp. Jag har fått väldigt många nya vänner och jag har fått rejält med nya minnen från allt med TP. Jag har utökat min vänkrets, alltså jag har fler polare från hela Nyköping.
Jag var en person som inte brydde mig så mycket om andra än mig själv. Jag var en person som inte kunde hantera mitt liv och min framtid. Nu är jag en person som tänker på andra människor, som tänker på att göra andra glada, en person som tänker hantera livet och framtiden på ett bra sätt. En person som har ett mål i framtiden.
Vi har hela tiden haft ett antal motton under Toleransprojektet. ”Vi gör det tillsammans!”, ”Vi gör inte detta för att vi måste utan för att vi vill!” och ”Fråga inte vad gruppen kan göra för dig utan efter vad du kan göra för gruppen!”. Därför passar det bra att avslutningsvis låta två elevröster beskriva hur de ser på sin egen och gruppens utveckling under Toleransprojektets gång
Först kände jag ingen och jag tyckte att det var jobbigt att prata med någon som jag inte kände och jag tänkte att jag kommer inte att kunna prata med de andra för de tänker inte som jag. Men nu är vi som en familj som tänker på varandra och jag har lärt mig av gruppen så många saker, till exempel hur andra människor kan tänka.
När vi klev in på Söra för första gången var jag en kille som inte var taggad och som inte alltid delade med mig av min vetskap. Nu är jag en kille som alltid säger vad jag tycker och vet och som öppnar upp mig själv för andra men även släpper in andra. Gruppen har gått från ett gäng individer som alla ser sig själva i centrum till en enhet där vi alla är i centrum.
Bättre än så kan det inte sägas. Två grupper fyllda av individer har blivit två unika, trygga och starka grupper. Så här den sista gången passade det dessutom på att vara extra vackert väder – så i den ena gruppen var det två modiga individer som hoppade i Hovrasjön för ett dopp.
Nu väntar två avslutande presentationskvällar i Tessinskolans aula 6 maj (grupp 1) och 7 maj (grupp 2) kl 18.30-ca 20.00. Kom och lyssna på hur eleverna valt att berätta om sin tid i Toleransprojektet (anmälan till maria.ulvenhag@nykoping.se) Välkomna till två minnesvärda kvällar!
Äntligen fick vi träffas igen ute på Söra. Det blev naturligt att låta dagens tema vara: Efter resan till Polen. Vi hade massor att följa upp och reflektera över och lika mycket att fundera över inför fortsättningen och de två avslutningskvällarna i maj. På ett bord låg också lästips för de elever som vill lära och uppleva ännu mer av Förintelsen – i både skönlitterär form som som fakta.
Vi inledde med ett bildspel från den sista resdagen som innan alla elever åter fick sina skrivböcker i handen och rubriken: ”Varför ska man göra en sådan här resa?”. Så här kunde det låta:
Du lär dig mer än genom en bok eller en film då du ser verkligheten med dina egna ögon. Du lär dig som bäst när du lyssnar på Ola. Du kan också hitta ditt inre rum. Jag hade inget inre rum förrän Ola visade mig vägen dit. Jag tycker att Toleransprojektet borde vara en skolplikt och denna resa är ett minne för livet och något man aldrig ångrar.
Resan till Polen är något av det lärorikaste jag någonsin har gjort. Inte bara det att man lär sig om historia och om världens största folkmord, utan att man lär sig om att vara människa och vad det innebär att vara människa. Efter att jag kom hem från Polen har jag känt ett stort behov av att vara den bästa versionen av mig själv hela tiden.
För att vi alltid måste minnas och tänka på att Förintelsen har ägt rum, för mindre än hundra år sedan. Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om vår resa och det som skett.
Genom att åka till de här platserna så kommer man förstå människans sätt att fungera och det kan missbrukas. Den här resan lär en också vem man vill vara, hur man vill vara. För mig har iallafall den här resan lärt mig betydelsen av självreflektion. Hur bristen på självreflektion får stora konsekvenser som man inte förväntat sig.
Resan ska man uppleva för att lära sig, men det är inte allt. Vi har utforskat oss själva och lärt oss saker om oss själva som vi inte visste. Tillsammans har vi vuxit oss starka. Jag har känt att jag kan börja lita på folk igen. Resan har gjort att vi slutat tänka bara på oss själva och börjat tänka på andra.
Efter det fick de göra samma sak med frågan ”Hur kändes det att komma hem?” Vilka typiska frågor fick du av din omgivning? Hur tänker du nu om resan? Så här skrev några i sina skrivböcker:
Att komma hem var så klart skönt men samtidigt jobbigt. Det var svårt att säga hej då till gruppen. Det var också sjukt jobbigt att man inte kunde beskriva exakt hur det var eller hur det kändes. Det var som att man inte fick ur sig allting.
Jag kände mig som en helt annan person. Jag var inte längre densamma som jag var innan vi åkte. Jag fick ofta frågan ”Har du haft en bra resa?” och ”Vad har du varit med om?” Men allt var så svårt att förklara. Det var som att jag hade svaret i mitt huvud men min mun kunde inte säga det. Jag försökte berätta men det som jag verkligen ville säga kunde inte komma ut. Som om det ville vara kvar hos mig och att bara jag skulle veta. Typ som en hemlighet. Jag kan fortfarande inte säga vad jag vill. Det är min lilla hemlighet.
Jag började berätta men varje gång jag skulle säga något så var det någon som avbröt och sa ”Nej, så var det inte” eller ”Jag tycker så här”. Det finns inget man kan tycka i det här. Det finns bara en sanning. Till slut hamnade jag i argument med min morfar. Han tyckte inte att han behövde veta mer. Jag tycker att alla borde veta mer. Det är inte så att man kan nöja sig med att det var hemskt. Alla måste se ur alla perspektiv och jag blir bara så frustrerad när folk tror att de vet bättre och inte behöver lyssna mer, bara för att de är vuxna. Ja, du har sett en dokumentär en gång. Men du borde kanske lyssna på mig som NYSS VAR DÄR.
Dessa reflektioner visar något väldigt viktigt. Det är inte lätt för unga människor som varit med om något omvälvande att komma hem och möta vardagen, kompisar och familj. Det finns inga ”lätta” svar att ge på frågorna de får. De är fyllda av känslor och kunskaper som är svåra att sätta ord på – särskilt om man inte ger det tid. Det är viktigt för oss runt omkring att inse och tänka på.
Skrivboken är nu fylld av tankar och reflektioner från oktober och fram till och med Polenresan. Därför var det viktigt att inför den sista stora uppgiften i basgrupperna – att förbereda en slutpresentation – låta alla elever få tid att läsa igenom alla texter och kommentarer. Efter det påbörjade grupperna arbetet med att planera sina presentationer. De funderade över: Vad ska vi berätta om Toleransprojektet och det vi lärt oss? Vilka texter som vi skrivit ska vi högläsa?
Dagens uppgift till burken blev att skriva ner något om sig själv kopplat till Polenresan. Ditt starkaste minne? En viktig erfarenhet? En fråga du bär med dig? Många lade ner ett minne från resan i burken.
Vi tog också foton på alla elever med sina glasburkar. Dessa foton kommer att dyka upp vid ett tillfälle här framöver!
Dagen avslutades med påskgodis, lek och skratt. Det var välbehövligt efter en dag med mycket reflekterande, men också för att grupperna längtat efter varandra. Det blev så tomt efter gemenskapen i Polen, uttryckte många.
Nästa gång blir den sista gången vi ses på Söra och då väntar bland annat repetitioner inför slutpresentationerna som kommer att äga rum i Tessinskolans aula måndag 6 maj kl 18.30-ca 20.00 (för grupp 1) och tisdag 7 maj kl 18.30- ca 20.00 (grupp 2). Då är föräldrar, kompisar, lärare, politiker och andra intresserade varmt välkomna att lyssna. En inbjudan är på väg ut! Om du är intresserad av att komma: hör av dig till maria.ulvenhag@nykoping.se så ordnar vi det 🙂
Vår sista dag i Förintelsens spår förde oss tillbaka till Auschwitz Birkenau och till den del av lägret som mördade och förintade de människor som anlände till rampen i tågvagnar.
För att föreställa oss den enorma mängd människor som kom till Auschwitz Birkenau under våren och sommaren 1944 gjorde vi ett tankeexperiment på rampen. Vi försökte att fysiskt känna hur många de 147 transporterna med människor som kom under 56 dagar verkligen var.
I det romska lägret – dit väldigt få besökare kommer – fick vi lyssna till ett vittnesmål och vi spelade den romska nationalsången Gelem gelem för att hedra dem som mördades här.
Vi kom till björkdungen där Gerti och Ruben och deras släktingar kom med tåg från Ungern i maj 1944. Det var märkligt att tänka sig att de faktiskt stod just här.
I saunan fanns bildväggen där eleverna hittade fotografierna på ”sina” barn och skrev en sista hälsning till sitt barn. Så här kunde det låta:
Hej min fina flicka. Du kom hit men aldrig härifrån, sägs det iallafall. Jag tror att du kom härifrån. Din själ hittade friheten, det är jag säker på. Jag blir orolig när jag ser och hör vad du har varit med om. Du förtjänade inte det. Ingen förtjänade det. Jag kan se dig framför mig. Hur dina bruna, djupa ögon bara suktar efter kunskap och lycka. Hur du står här framför mig och räcker ut en hand för att du vill att jag ska följa med och leka. […] Du kommer alltid att vara med mig. Vart jag än går så kommer lilla du att finnas i mitt hjärta. Jag kommer alltid att tänka på hur kloka lilla du skulle ha gjort vid svåra beslut. Du kommer alltid att vara saknad men aldrig aldrig glömd. <3
Vi höll avslutningsvis en minnesceremoni på rampen då Saga och Lisa tände ljuset, Emilia och Gustav läste en dikt och vi spelade den judiska bönen över de döda samt höll en tyst minut.
Efter lunch begav vi oss in till den gamla staden Oswiecim där vi följde spåren efter det judiska liv som fanns, men nu är borta. Före kriget fanns omkring 60% judar i Oswiecim – idag finns inga alls.
I den enda kvarvarande synagogan repeterade vi några av judendomens grunder och fick en känsla för atmosfären.
På den judiska begravningsplatsen avslutade vi vår resa – intill den grav där Oswiecims siste jude vilar. Där fick eleverna den sista skrivuppgiften som löd: Vad kan de platser vi besökt berätta för oss? Så här skrev två av eleverna:
De här platserna berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.
Platserna berättar en historia om hatet mot judar och det trots att vi alla är skapade från samma grund. Platserna berättar också något om oss själva, på ett mycket svårförklarat och invecklat sätt. Platserna berättar om att dem som man försökte tysta aldrig kommer att tystas utan bara bli starkare. För tystar man en röst så kommer bara fler röster.
Nu är resan slut och vi har återvänt hem fyllda av nya intryck, stora känslor och mjuka hjärtan. Våra elever har vuxit på alla sätt och vi ledare är stolta och förundrade över allt de visat av sig själva under resan. Om två veckor är det dags för bearbetning av allt vi varit med om. Då ses vi på Söra igen!
Idag har vi haft en dag fylld av nya slags platser, berättelser och starka känslor. Fånglägret Auschwitz Birkenau stod på förmiddagens program och eftermiddagen ägnade vi åt Auschwitz Stammlagers utställningar.
I den så kallade dödsbaracken i kvinnolägret i Birkenau skrev alla utifrån frågan: Vad är människovärde och varifrån kommer det?
Utanför det som kallas barnbaracken, som innehöll en kindergarten, fick alla elever en hälsning hemifrån i form av brev från nära och kära. Det blev en känslosam stund. Tillsammans tröstade vi och kramade vi varandra.
Under eftermiddagens besök i Auschwitz Stammlager blev utställningen del av uppgiftsutförandet. Alla fick bland annat i ett rum rita av en barnteckning som ett barn ritat någonstans i Europa under andra världskriget.
Imorgon är det vår sista dag i Polen och vi återvänder till Auschwitz Birkenau för att uppleva det som var förintelselägret Birkenau och kommer då till den plats där alla kommer att få ”träffa” sitt barn – det barn vars fotografi alla elever har inklistrat på pärmen i skrivboken. Så här skriver Emilia till ”sitt” barn:
När jag ser på dig ser jag en liten pojke. En Edward på fem år som är en favorit bland mor- och farföräldrar. Jag ser dig som någon som har gått igenom mycket fast du är så liten. Du gillar att klä upp dig och du älskar söndagar för du vet att på eftermiddagen ska du till farfar. Du vill lära dig att cykla men ramlar hela tiden. […] Älskade unge, du blir aldrig glömd.
Nu har vi haft resans sista kvällssamling och det var en fantastisk fin stund när många delade med sig av tankar, texter och upplevelser. God natt från Polen!
Dagens stora upplevelse var besöket i skogen i Josefow. Där mördade helt vanliga män, polisbataljon 101 från Hamburg, ettusen femhundra människor, judar, som bodde i den lilla byn. De utförde sin första order. Trots att de hade fått möjligheten att avstå. I den varma julinatten 1942 ekade skotten bland trädstammarna.
Där i mossan bland tallarna satt nu eleverna och skrev om hur det kändes att nu befinna sig på den plats som Toleransprojektets första berättelse utspelade sig på. Här följer några av elevreflektioner, från Saga, Loke och Saga:
Det känns liksom tomt. Om jag lyfter blicken och tittar mig omkring på alla barn, för vi är faktiskt också barn, precis som de som blev skjutna här i Josefow, så kan jag nästan föreställa mig att vi är dem. Våra fungerande och alldeles levande kroppar förvandlas till de livlösa barn som en gång legat här mellan träden.
Det första jag känner är träden och marken. Det känns som att träden vill skrika rätt ut i skräck och sorg. Det känns som att marken vill kräkas över att ha blivit använd till att utföra detta brott. Det känns som om fåglarna sjunger för att dölja alla skrik. Det känns som att platsen vill berätta något fast den – hur mycket den än försöker – inte kan.
Nu sitter jag i skogen i Josefow och det känns som att jag kommer att explodera snart. Att alla mina känslor kommer att komma samtidigt. Jag kan inte tänka klart. Allt jag kan tänka på är barnen – barnen som kände sig trygga med männen. Men sedan försvann deras trygghet.
Vid ett relativt nyuppsatt minnesmonument läste Jakob på tyska den inskription som nuvarande polismän i Hamburg valt för att hedra offren och ta ansvar för det brott deras föregångare utfört.
Efter en lång bussresa till Oswiecim (det polska namnet på Auschwitz) avslutades kvällen med att basgrupperna presenterade sina minnestavlor över människorna som mördades i skogen i Josefow. Instruktionen var att inte fokusera på döden och mördandet utan på det liv som fanns. Hur hedrar vi människorna som levde i Josefow? Eleverna hade tänkt klokt och skapat med stor inlevelse.
Nu säger vi godnatt och imorgon väntar Auschwitz på oss med nya kunskaper och berättelser.
Idag har vi varit i den lilla byn Izbica och i förintelselägret Belzec. Eleverna har skrivit en hel del och vi har jobbat med symboler, identitet och rätten att få vara den man är.
Flera av elevernas texter, om identitet och kärlek, lästes på den plats i Izbica där det en gång fanns en judisk begravningsplats. Berättelsen om Jacob som blir Gregor följde vårt tema: Vem är jag? Vem har rätt att säga till mig vem jag ska vara?
Vid det som under Förintelsen blev en grav för tusentals mördade judiska barn och kvinnor från Izbica och det närliggande området läste vi en av de gruppdikter som kom till när vi arbetade med Barnkonventionen och de rättigheter alla barn borde få uppleva att de har.
Innan vi lämnade Izbica, där det före andra världskriget levde över 90% judar, idag bor det ingen, fick alla skriva om hur de vill att andra ska minnas dem den dag de är borta. Hur vill jag att andra ska minnas mig? Så här skrev Gustav:
Jag vill att man ska säga bra saker om mig och alla fina saker jag har gjort i mitt liv. Jag vill att andra ska prata om mig som att jag betydde något för dem. Jag vill bli ihågkommen som en fin, snäll, rolig och omtänksam kille som älskade många för dem de är.
I förintelselägret Belzec fick eleverna återigen träffa Kurt Gerstein, SS-mannen som en dag i augusti 1942 kommer med en last Zyklon B till lägret och plötsligt inser vad hans ideologi gör med människor. Det Kurt upplever i lägret förändrar honom för alltid.
Eleverna fick fundera över begreppet ondska. Hur ska man förklara vad ondska är? Varifrån kommer ondska? Så här tänker Nora:
Jag tror att ondska är när man gör något oförlåtligt och vet om det. Att det man gör inte kommer att göra saker bättre eller tillåtas. Man gör någon form av fel med mening. Jag tror att ondska kan komma ur frustration, vrede och hat och det får en att göra medvetet oförlåtliga saker. Man vet vad man gör och man vill göra det.
Vi avslutade vårt besök i Belzec med en minnesceremoni där Victoria och Simon tände ljuset, Roubi läste Stig Dagermans ”En broder mer” och Nora sjöng ”En stund på jorden” innan vi lyssnade till en judisk vaggvisa och höll en tyst minut.
Under kvällssamlingen visade alla sina symboler och berättade om dem. Dagens sista skrivuppgift blev att fundera över frågan: Hur ska man berätta om en plats som Belzec för ett barn? För naturligtvis måste det finnas ord även om det mest fasansfulla som också ett barn kan förstå.
Efter en lång och krävande dag, med starka känslor och kyla väntar nu sängen. Imorgon beger vi oss tidigt iväg till skogen i Josefow där vi ska fortsätta berättelsen om polisbataljon 101.
Nu är Toleransprojektet tillbaka i Polen igen – den här gången med grupp 2. Självklart ska ni få ta del av både det vi gör och elevernas egna kloka tankar.
Vi är i Lublin och förmiddagen tillbringade vi i ett vårligt Majdanek. I detta före detta arbets- och förintelseläger delades en viktig skrivuppgift ut i en av barackerna där skor från lägrets tid förvaras.
Uppgiften löd: Välj en sko. Rita av den. Berätta något om den människa du tror har burit denna sko. Under stort allvar satte skrivandet och ritandet igång. Så här skriver Stella och Victoria:
Jag tänker mig en kvinna. En kvinna som kanske är runt 40 år. På huvudet har hon en vit basker. Den sitter lite på sned. Kvinnan har en knälång klänning med blommor på. Jag tänker mig en mamma. En vanlig mamma. Precis som min, precis som din.
När jag ser skon ser jag en 4-årig tjej som alltid var glad och alltid hjälpte andra. Hon var envis och ville bestämma mycket och när hon inte fick som hon ville blev hon sur. Just nu står hon framför mig. Hon har brunt lockigt hår som går lite över axlarna. Hennes gröna ögon glittrar och det känns som om hon vill berätta allt hon varit med om. Det känns som att hennes fina leende vill säga att att allt äntligen är över och att hon fått träffa sin familj och att allt är bra. Allt löste sig till slut.
Eftermiddagen blev en vandring i förövarnas fotspår, både bokstavligt och symboliskt. I det hus som blev Operation Reinhardts (mordet på Polens judar) högkvarter fick eleverna fundera över och skriva kring vad makt kan göra med människor.
Den berättelse som vi framförallt ägnade oss åt var den om Franz Stangl – mannen som blev kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Mannen som älskade sin fru Teresa och sina två döttrar högre än allt och som red i sin vita kostym mellan hemmet och lägret där tusentals människor mördades varje dag. Hur ska man förstå att en människa kan leva så?
Under hela dagen har elevernas texter – skrivna som läxor och som reflektioner ute på Söra – följt berättelserna vi lyssnat till och platserna vi besökt.
Efter vår första kvällssamling med bildspel, skrivande och uppsamling av dagens känslor och tankar samlar vi kraft inför morgondagens möte med den lilla byn Izbica och det före detta förintelselägret Belzec.
Avslutningsvis Elins text om den första resdagens möte med Majdanek:
Idag åkte vi till Majdanek. När jag först såg alla baracker och skorstenen på krematoriet kändes plötsligt allt så verkligt. Alla berättelser vi fått höra, alla bilder vi sett spelades upp i mitt huvud som en film. För varje plats vi stannade på i lägret kunde jag se människorna framför mig, som om de faktiskt var där. Man måste verkligen åka hit för att förstå.
Idag har vår dag haft två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Vi var den första gruppen in genom Dödens port.
Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.
Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.
I en dunge nära slutet av rampen hade vi en minnesstund då Manfred, Tilda och Filippa tillsammans läste en dikt och där vi lade ner stenar och hade en tyst minut för de människor som mördades här.
På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Vi besökte synagogan och fick genom en fysisk övning uppleva tomrummet efter de judar som en gång levde här i staden.
Den sista skrivuppgiften gav eleverna tillfälle att sammanfatta tankar och känslor inför platserna vi besökt. Det var tysta och fokuserade ungdomar som skrev de sista raderna i sina böcker. Nu har vi precis landat hemma i Sverige – rika på upplevelser, insikter och gemenskap.
Sista ordet får Filippa, Dina och Miranda – med rader ur deras texter till det speciella barn de följt under vår resa. Ett barn vars liv togs ifrån det under Förintelsen.
När jag ser på dig så ser jag liv. När jag ser på dig kan jag verkligen inte förstå hur någon kunde skada dig. Jag förstår inte att någon såg på dig och inte såg någonting annat än ”jude”. När jag ser på dig smälter mitt hjärta – jag vill bara krama dig och ge dig den omtanke och kärlek du förtjänar, som barn och som människa. När jag ser på dig tänker jag på personen du skulle ha blivit om du fått bli vuxen.
När jag ser på dig ser jag en glad och smart liten kille. En vanlig tisdagskväll, vad skulle du ha gjort? Vad tycker du om? Jag skulle ha så många frågor till dig om du var vid liv. Att människor ens har ett hjärta när de dödar små barn som dig. En liten kille som älskar sin kappa dödas för att han föddes som jude. Det är orättvist! Att människor gjorde så mot judar för att de tyckte att världen skulle bli bättre då. Hur då? är frågan. Livet blev bara så tomt, hotfullt och dåligt när du inte är med oss.
När jag ser på dig så ler jag lite. Du ser så himla glad och stolt ut. Du har fått en stor och fin present och det är sommar. Du kanske fyllde år den dagen. Sedan ändras mina tankar på mindre än en sekund och jag ser dig liggande på marken. Över dig står en polisman med foten hårt nedtryckt mot din rygg. Du tittar desperat runt omkring för att förstå vad du gjort för fel. Men det är klart att du inte förstår det.
Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau.
Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I en av träbarackerna berättade Ola om livet som fånge, om sovplatsernas konstruktion, levnadsförhållandena under olika årstider och väder.
I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde.
Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei
På den sista kvällssamlingen presenterade basgrupperna en uppgift man utfört i block 27 i Auschwitz Stammlager och de elever som ville läste en valfri text ur sina skrivböcker, eller berättade något de hade i sina hjärtan eller huvuden när nu resan går mot sitt slut. Elsa läste denna text hon skrivit till ett fotografi på ett barn som mördades under Förintelsen och som sitter inklistrat i hennes skrivbok:
När jag ser på dig mitt barn så slår mitt hjärta lite extra. Dina föräldrar älskar dig. Alla älskar dig. Du är en riktig glädjespridare. Du har berättat för mig att du drömmer om att bli tågchaufför. Jag vet att du älskar tåg och din käraste ägodel är den tågräls med ett litet lok du ärvde från din pappa för två år sedan. Du behöver inte bekräftelse från alla andra. Du vill inte vara den som alla alltid vill vara med. Du trivs i din ensamhet. Ibland vill du såklart ut och leka i skogen bakom huset du bor i. Där brukar du leka med dina vänner. Du är nästan alltid glad och en pojke som finns där för alla. Du är en pojke som kommer att lyckas. Du är en pojke som ska drömma. När jag ser dig mitt barn så ser jag mig själv.
Vad är det Elsa gör. Jo, hon upprättar ett barn som aldrig fick leva sitt liv, ha sina drömmar, bli vuxen. Det är så tomt efter alla dessa människor som mördades enbart för att de var födda.
Innan vi reser mot flygplatsen och hemåt väntar temat: Förintelselägret Birkenau samt en vandring i Oswiecim på spaning efter det judiska liv som försvann.
