Tyra Öqvist håller i Toleransprojektets nyutkomna bok vid releasen på Stora torget våren 2022. Hon är en av alla elever som bidragit med texter i ”Jag vill bli kallad vid mitt namn”. Den finns att låna på Culturum.
Under våren invigdes en alldeles speciell och värdefull bokhylla i biblioteket på Culturum. Regnbågshyllan blev namnet och i den finns litteratur som lyfter de frågor vi i samhället kallas hbtqi+-frågor. Att leva i en identitet som sällan får bära huvudrollen skapar otrygghet och osynlighet. Det vill regnbågshyllans litteratur ändra på. Vid invigningen framförde Toleransprojektets före detta elev, numera toleransambassadör, Tyra Öqvist sin text om att ”komma ut”. Avskalat och vackert beskriver hon känslan av frihet, att våga ta klivet, blotta vem man är och övervinna allt som håller en tillbaka. Tack Tyra för att vi fått tillåtelse att dela din fantastiska text och för att du är du!
********************************************
Jag lärde mig att simma relativt sent. Inte så sent att det gick in i tonåren, eller ens till dubbla siffror, men när jag väl lärde mig var jag sist av mina kompisar. Jag var rädd för att gå förbi gränsen där mina fötter rörde botten om jag inte fick hjälp av en vuxen. Djupet var oförutsägbart, och att förlora kontrollen skrämde mig. Men det var alltid något i mig som längtade efter det mörka, bottenlösa djupet. Rädslan stoppade mig från att ta steget ut, och samtidigt var det outhärdligt att inte kunna omfamnas av den där euforiska känslan som strömmar genom en när kontrollen inte längre ligger i mina händer – som när man faller neråt i ett karnevalåk, eller läser en extra läskig bok. Det är något i det som är svårt att motstå.
När jag väl tog modet till mig att lära mig simma var jag som sagt mycket äldre än min omgivning, och det var mer än lite pinsamt att vara den äldsta på simskolan, men gud vad det var värt det! För nu är den där underbara känslan av att hållas i djupets mörka famn inte en dröm utom räckhåll, utan en upplevelse jag kan ta del av varje sommar tillsammans med vännerna som jag förut avundades. Min relation till havet är något som alltid funnits djupt inom mig, även innan jag kände mig modig nog att hoppa i.
När jag kom ut som lesbisk gjorde jag det mycket tidigare än de flesta andra omkring mig. Jag lärde mig om vad ordet betydde och tidigt i tonåren satte jag ihop två och två och lärde känna en ny del av mig själv. Precis som med min längtan efter havet är min kärlek för andra tjejer något som alltid funnits där. Den fanns innan jag kom ut och långt innan jag förstod att ordet lesbisk passade in på mig. Jag blev “kär” i varenda killkompis jag hade, fastän jag var mycket mer intresserad av att leka med tjejerna. När jag tänkte på mitt framtida jag såg jag mig aldrig bredvid en man, och när vi skulle leka mamma-pappa-barn kunde jag vara pappa, rebellisk tonåring under perioden då alla försökte vara så coola de kunde, eller till och med husdjur, men aldrig spelade jag rollen av fru.
När jag väl kom ut reagerade inte mina föräldrar mycket på det. Jag har haft turen att växa upp i en väldigt öppen familj, och ändå var jag rädd. Stunden precis innan jag berättade var jag plötsligt tillbaka i vattnet, precis vid gränsen där mina fötter inte skulle röra vid något annat än kallt vatten. Kontrollen och säkerheten som bottnen gav mig, som tystnaden garanterade, behövde lämna mina händer om jag ville nå friheten och känslan av öppet hav.
Precis som med att simma tog det ett tag att få tillbaka kontrollen. Att vara queer, även i ett så öppet land som Sverige, är ofta svårare än att leva inom normens ramar. Men grunt vatten kan aldrig jämföras med öppet hav, och jag är så glad att jag tog steget framåt, över gränsen ut i friheten.
Så kom den sista dagen med Toleransprojektet och det var vemodiga, högtidliga och varma känslor som fyllde Söra när våra två elevgrupper anlände. De fick börja med att skriva om hur de utvecklats under tiden i Toleransprojektet. Rubriken var: Min och vår identitet, och de fick fundera över vilka de själva var och hur gruppen var den första TP-dagen respektive nu, den sista TP-dagen. Några av eleverna skriver:
När jag började TP var jag nervös, otrygg och sårbar. Nu är jag fortfarande sårbar men jag har accepterat det och jag är trygg med mina nya familj. Vi löser alltid allt tillsammans och vi är starka tillsammans.
Jag var en tjej som nyss hade avslutat en vänskap med en person som förstörde mycket inom mig. Under de första träffarna mådde jag inte alls bra utan var djupt inne i min depression. Nu när jag har gått TP så har jag träffat fantastiska människor och fått jättefina vänner. TP hjälpte mig mycket mentalt och jag mår mycket bättre nu.
Jag var blyg och visste inte vem jag var. Nu vet jag vem jag är. Jag är mig själv och jag är inte blyg längre utan jag har vänner, jag förstår och kan mer. Jag bryr mig inte om vad andra tänker om mig. Denna grupp är inte längre bara en grupp utan nu är det en familj. Jag känner mig 100 % trygg här.
Jag visste inte att man kunde ändras så mycket på så kort tid. Mentalt har mitt tankesätt ändrats, min förståelse, känslorna, minnena. Jag har verkligen försökt hitta mig själv, vilket jag delvis gjort. Men det här är bara början. Sista kvällsamlingen under Polenresan så läste vi upp våra texter och en av de andras texter fastnade särskilt mycket hos mig. Om hur vi blivit som en andra familj, hur vi skrattat tillsammans, gråtit tillsammans, liksom levt tillsammans – individer som vi annars aldrig lärt känna, både elever och ledare. Tack Toleransprojektet!
Under förmiddagen fortsatte eleverna med planeringen av sina slutredovisningar och kreativiteten visades tydligt i det grupperna arbetade med. Alla basgrupper hade uppgiften att förbereda en presentation innehållande en skapelse, högläsning av texter och en sketch på temat: Vår resa i Toleransprojektet. Vi avbröt för lek och luft ute i det gråkulna vårvädret.
Under dagen filmade Malin eleverna inför den nya presentationsfilm av Toleransprojektet som höstens nya åttor kommer att få se inför sina ansökningar. De hade mycket att säga och vet ju vad man som fjortonåring behöver peppas kring för att våga söka en plats i Toleransprojektet.
Dagen gled sedan över i det som skulle komma att bli avslutning och ceremoni med tårta, diplom och ”dubbning” av eleverna till toleransambassadörer. Inför presentationerna tog alla elever och ledare på sig sina blå TP-tishor och plötsligt infann sig den där alldeles speciella känslan när man vet att något närmar sig sitt slut samtidigt som man vill suga det allra mesta ut av stunden. Presentationerna blev alldeles lysande och sammanfattade så fint alla de höjdpunkter och upplevelser vi varit med om tillsammans.
Tårta och andra goda sötsaker inledde sedan avslutningskalaset och efter det var det dags för diplomutdelning och tal till Nyköpings nya toleransambassadörer. Förutom diplom låg också i kuvertet ett intyg med information om vad Toleransprojektets utbildning innehållit samt alla de texter eleverna skrivit under året, både läxor och andra texter.
Innan bussen kom för avfärd ville kramarna och avskeden aldrig ta slut. Vi har delat så mycket och de individuella och gemensamma resor eleverna varit med om är större och betydelsefullare än vad de och vi ledare just nu helt kan sätta ord på. Eleverna har gjort detta för att de vill, inte för att de måste och de har gjort ordet ”tillsammans” till något konkret och verkligt.
Äntligen fick vi träffas på Söra igen efter våra upplevelser tillsammans i Polen. Dagen inleddes med att återknyta till resan genom bildspel med musik, individuell läsning av alla texter i skrivboken som skrivits i Polen samt skrivande utifrån frågan: Varför ska man göra en sådan här resa?
Sedan inleddes ett långt gemensamt samtal kring olika aspekter av att genomföra en exkursionsresa som denna, vad den lär oss, hur den skiljer sig från andra slags resor och hur det var att komma hem och möta familjens och vännernas frågor och intresse, eller brist på intresse. Det kändes viktigt att få möjlighet att reflektera kring alla dessa frågor tillsammans.
Det allvarliga och eftertänksamma varvades med lek och skratt och det var tydligt vilken ännu mer sammansvetsad som skapats under Polenresan. Eleverna fick också fundera och skriva kring hur deras kunskaper om ämnesområdet Förintelsen förändrats. Vad tänkte och kunde de före resan Toleransprojektet jämför med nu?
Alla basgrupper påbörjade sedan en sista uppgift – att förbereda en presentation innehållande en skapelse, högläsning av texter och en sketch på temat: Vår resa i Toleransprojektet. Nästa gång när det är avslutning ska alla få framföra sina presentationer.
Tänk att året med Toleransprojektet snart är slut! Vilken gemenskap och vilken utveckling vi fått uppleva hos våra elever, både individuellt och som grupper. Det är så fint och värdefullt att se!
Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau.
Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde.
Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.
Den sista resdagen hade två olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Vi var den första gruppen in genom Dödens port.
Vi gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här.
Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.
Nära krematorium III hade vi en minnesstund med ljuständning och diktläsning. Vi lade ner stenar och hade en tyst minut för de människor som mördades här.
På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Vi besökte synagogan och fick genom en fysisk övning uppleva tomrummet efter de judar som en gång levde här i staden.
Den sista kvällen bidrog alla elever med texter ur sina skrivböcker och alla fick säga det de hade på hjärtat nu när resan nästan nått sitt slut, även om vi har ett besök i fina staden Krakow kvar på programmet. Upplevelser, kunskaper, kärlek och kraft är vi nu rika på. Tack.
Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.
En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.
Vi höll en minnesstund då en elev tände ljus, en sjöng och en läste en dikt. Sedan lade vi ner stenar, såsom den judiska seden påbjuder. Stenen symboliserar evigt minne.
Idag kom vi till skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetanden sedan de började Toleransprojektet. Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under en dag i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.
Lutade mot trädstammar skrev eleverna sina tankar och känslor inför det som hände här.
Nu har grupp 1 kommit till Polen för Toleransprojektets första resa i Förintelsens spår denna vår. Här på bloggen kommer vi i mån av tid (vårt program är fullspäckat) att uppdatera. Efter flyg till Warszawa med besök vid Janusz Korczaks monument och judiska begravningsplatsen igår reste vi vidare mot Lublin, i östra Polen.
Vår första heldag handlade om att följa förövarnas handlingar och tankar. På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar.
I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.
Efter lunch besökte vi nazisternas högkvarter där mordet på Polen judar planerades och mötte berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?
På kvällens samling läste eleverna texter ur sina skrivböcker. Alla delade med sig.
Imorgon väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec på oss. God natt från Lublin.
Nu närmar sig resorna till Polen. Grupp 1 gör sin resa 12-18 mars och grupp 2 åker 26 mars -1 april. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Den nionde träffen på Söra hade därför det självklara temat: Snart reser vi till Polen.
Det var förväntansfulla elever som kom till Söra och de fick sällskap av de lärare som kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.
Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion med mycket fakta. Vi gick igenom viktiga grunder inom judendomen, samt judiska symboler, begravningsritualer och hur en synagoga ser ut.
Vi repeterade fakta kring Förintelsen och om antisemitismen som hattradition och grund för Förintelsen. Den första kvällen i Polen kommer dessutom eleverna få lära sig mer om det så kallade Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och om folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer under resan att besöka bland annat förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).
All fakta bröts av med lek och samarbetsövningar och dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.
Alla, både elever, lärare och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför”, ”Ha fokus” och ”Skapa minnen tillsammans”, var några av de kloka förslag eleverna enades om.
Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan.
När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.
Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för gruppfoto och ordfläta där alla fick säga ett ord som de förknippade med vår förestående resa. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för sex dagar tillsammans där vi ska vandra i Förintelsens spår!
Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen? Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?
Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.
Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.
Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev väldigt fina och känslosamma.
I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.
Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.
Så här blev några av dikterna:
Vem är du? Mig själv. Vad heter du? Vide. Vad är du? Ungdom. Var kommer du ifrån? Sverige. Vad tycker du om? Fotboll. Vem är du?
Jag vill leva mitt liv Jag är ett barn – jag vill lära mig saker Jag är ett barn – jag vill mogna Jag är ett barn – jag måste klara mig Jag är ett barn – jag vill bestämma Jag är ett barn – jag ska inte behöva ta lika stort ansvar som vuxna
Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.
Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete, rörelse och lek. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.
Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna från olika skolor delta och alla olika slags tankar och förväntningar eleverna har kring resan ska få mycket utrymme. Grupp 1 har sin resa 12-18 mars och grupp 2 26 mars – 1 april. Vi har stora och lärorika upplevelser framför oss! Tillsammans.
Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.
Dagen inleddes med lite lek innan det blev högläsning ur några av texterna som skrevs efter förra träffen samt med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som ”zigenare” istället för rom.
Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som: identitet, tolerans och intolerans definierades.
Efter lite paus och rörelse var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ledarna Ola och Peter iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.
Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, kassörskor och trädgårdsmästare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.
Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot kassörskor och trädgårdsmästare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.
Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.
Nu är det bara två träffar kvar innan vi reser till Polen och vi har fortfarande många förberedelser att göra. Mycket spännande och viktigt väntar.
Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med Ung Kraft ceremonin kring Förintelsens minnesdag. Tillsammans med nuvarande och tidigare elever, samt andra som ville delta, inledde vi med ett ljuståg som gick från Teaterparken till Stora torget där vi samlades på och runt Stadshustrappan för tal, textläsning och nedläggning av stenar, enligt judisk tradition. På trappan stod elever med foton på barn som mördades under Förintelsen, och tre elever höll foton på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Ljuslyktor och facklor lyste upp den mörka januarikvällen. Här följer det som sades under minnesceremonin:
Kära medmänniskor!
Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Framför er och runt om här på torget finns nuvarande och gamla elever i Toleransprojektet och ledare i föreningen Ung Kraft. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet. Vi använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.
Under denna ceremoni kommer ni att få höra texter skrivna av Toleransprojektets elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. En sång kommer att framföras. Läraren Ola kommer att sätta den här speciella dagen i ett sammanhang och vi kommer att låta tre av dem som överlevde Förintelsen, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried få finnas extra närvarande bland oss. Vi kommer att avsluta ceremonin genom att de som vill lägger ner en sten framför ljusen på trappan. Det är den judiska traditionen för att hedra de döda.
Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1997, för tjugofem år sedan inrättades i Sverige den 27 januari till nationell minnesdag. FN gjorde 2005 detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.
Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 78 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle stå här idag. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Ett rykte, en sägen var allt som skulle bli kvar. Det är därför vi så här 78 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet står här. Det enda vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde. De berättelserna vittnar också om de som inte gjorde det. Man kan också besöka Förintelsens minnesplatser vilket många Nyköpingsungdomar gjort genom åren.
Nu kommer ni att få höra Kenny, Evelina och Domenic läsa om några av de tankar, lärdomar och upplevelser resorna till Förintelsens minnesplatser gett.
Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.
Det finns inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.
Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om det jag lärt mig och det som skett.
Ofta blir minnesdagar högtidliga men tomma. Vad innebär det att minnas offren? Kan man minnas 6 miljoner människor? En av dem vi kan relatera till med särskild Nyköpingskoppling är Benny Grünfeldt. Han har varit här och föreläst på Nyköpings gymnasium och hans berättelse har alltid varit en del av Toleransprojektet.
I början av april 1945 befann sig Benny i Bergen Belsen i Norra Tyskland. Vakterna har lämnat lägret. En gång frågade jag: Benny, vad gjorde du när de brittiska stridsvagnarna kom körande mot ingången och du visste att kriget var slut? Jag satt i en björk. Satt du i en björk? Vad gjorde du där? Ola, jag åt löv. Jag var 16 år och vägde 29 kilo. 14 000 dog efter att britterna kommit till Bergen-Belsen. Deras kroppar kunde inte ta upp näring längre. Det var inte meningen att Benny skulle överleva. Det var inte meningen att han skulle berätta sin historia här i Nyköping. Det gjorde han många gånger men kommer aldrig mer att göra det. Benny avled i mars 2021. Han blev 93 år. Vi minns dig Benny.
Under Förintelsen mördades en och halv miljon judiska barn. Några av dem kan vi också minnas idag.
I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom dit hade med sig i sina resväskor. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här våra elever hålla i några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. På våra resor får eleverna framför denna fotovägg i Auschwitz Birkenau skriva ett brev till något av dessa barn. Det barn vars foto de haft inklistrat i sin skrivbok hela resan. Zuni och Novella kommernu att läsa varsitt brev.
Jag önskar att du kunde ha fått fortsätta att vara ett barn. Ett barn med friheten att upptäcka saker och utforska livet. Jag önskar att du fått växa upp och själv få hitta vad meningen med livet var för dig. Att själv få uppleva alla känslor vi människor har och att till sist kanske själv få ta hand om ett eget barn. Jag önskar att du fått leva mer. Jag önskar att du fått fortsätta vara ett barn.
Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv.
Vi minns offren idag men vi kan också se dagen som en chans att ta lärdom av det som en gång hände. Om den värld vi kan önska oss och arbeta för kommer nu Malwa och Hilda att sjunga, i Darins Tänk dig.
Önskar att du och jag var samma Att vi kunde se varandra för dem vi är Önskar att vi inte hade länder Kunde hindra det som händer omkring oss
Önskar att vi alla hade chansen att få leva i frid en tid Sett så många själar lida, leva på en dröm om ett värdigt liv
Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar Om vi kunde vakna och se vad vi gör Tänk dig världen fri från alla gränser och från alla bränder Allt vi slagits för
Önskar vi kunde följa våra drömmar Och riva alla murar vi har kvar Tiden torkar inga tårar Om vi alltid målar samma sak
Önskar att vi alla hade chansen att få leva i frid en tid Sett så många själar lida leva på en dröm om ett värdigt liv
Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar Om vi kunde vakna och se vad vi gör Tänk dig världen fri från alla gränser och från alla bränder Allt vi slagits för
Önskar att vi kunde sluta döma Känna oss som hemma var vi än är Tänka som vi vet borde tänka Våga va oss själva hur vi än är
Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar Om vi kunde vakna och se vad vi gör
(Låtskrivare: Darin Zanyar / Peter Kvint)
Under alla år har Toleransprojektets elever fått del av Emerich Roths, som ni ser på bilden, berättelse om Förintelsen som han överlevde som tonåring. Eleverna har fått se en film som han gjort om sina erfarenheter. Efteråt har alla skrivit brev som skickats till honom. Han brukade läsa alla och sedan skriva ett svar. Så här skrev Emerich vid ett tillfälle:
Kära Ungdomar!
Jag har nu läst era fina brev till mig. Det gläder mig att ni tog emot budskapet i filmen på ett så fint sätt. Ni inger hopp om framtiden och har verkligen övertygat mig om att ni kommer att föra budskapet vidare. Jag säger alltid i mina föreläsningar att i Sverige har vi en hel armé av fina ungdomar som brinner för att göra insatser i skolan och i samhället. Era brev är verkligen det bästa beviset på detta. Vi som överlevt Förintelsen, och ännu kan berätta om det vi varit med om, är bara några få kvar i livet. Vi är i stort sett jämngamla och när vi slutar berätta, så gör vi det nästan samtidigt. Därför är det så viktigt med ungdomar som ni, som förstår vikten av att föra budskapet vidare så att kommande generationer kan lära något AV Förintelsen och inte bara OM Förintelsen. Jag önskar er av hela mitt hjärta mycket framgång i livet.
Varma hälsningar Emerich
I januari 2022 dog Emerich och på Förintelsens minnesdag begravdes han. Han blev 97 år. Inga fler brev från Nyköping kan längre nå Emerich. Inga fler brev från Emerich kommer att nå oss. Vi minns dig Emerich.
Hédi Fried lämnade oss nu i november. I hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” berättar hon om när hon var 19 år och fördes med sin familj till Auschwitz. Hon minns ankomst så här. Hilda och Malwa läser: Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.
Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.
När Hédi fick frågan om hon kunde förlåta det som gjorts mot henne brukade hon svara: Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.
Hedi, vi minns dig.
Kvällen före vår sista resdag i Polen satte sig Aman, Anton och Elias på sitt rum och skrev en dikt till vår minnesceremoni dagen efter. Ni får nu höra dikten de skrev och som de i Auschwitz Birkenau läste för att hedra Förintelsens offer.
Ni alla hade drömmar. Ni önskade att de var sanna. På den här platsen förstördes de alla. Era drömmar försvann dagen ni tog er sista anda. Ingen kommer någonsin veta om de skulle blivit sanna.
Ondskan är motsatsen till all glädje som finns i en människa. Ondskan är ett val som era inre sinnen bestämmer. Makt och ondska kan missbrukas. Makt och ondska kan behärskas av fel personer. Ondskan fick era själar att slitas isär. Ondskan fick er existens att försvinna.
Vi vill minnas det du en gång var. Ditt namn. Din glädje. Vi minns och ni finns så länge era berättelser hörs. Vi vill komma ihåg.
Tack alla som kommit för att delta och bidra i denna minnesstund. De som vill kommer nu att lägga ner en sten eftersom det är den judiska traditionen att hedra de döda. Sången ni hör är en ryskjudisk vaggvisa.
