Författare: Toleransprojektet

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Vissa accepterar inte att de är människor utan vill kontrollera andra och då börjar en maktkamp och de tror att de är bättre än andra och förtjänar att dominera andra.

En människa är en varelse som kan känna många olika slags känslor, som till exempel irritation, glädje och sorg. Men det är inte alltid bra att göra det som känslorna vill.

Att vara mänsklig är att göra fel, för alla människor gör fel. Det finaste man kan göra är att sätta andra människor framför sig själv. En människa kan bli vad den vill bara man kämpar för det.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han klev över sin mänskliga gräns när han deltog som soldat i kriget i Balkan. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.

En elev skrev så här om Jackies berättelse:

Berättelsen lärde mig att det som händer oftast har fler orsaker än en. Det byggs på och det ena leder till det andra.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. Dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Som vanligt skrev eleverna reflektioner från dagen i sina skrivböcker:

Idag var det andra träffen på Söra och det var roligt att träffa alla igen och att få prata mer med nya. Grupparbetet gick bra och var kul. Jag är hoppfull att nästra träff blir kul och är ganska säker på att jag kommer att tycka det.

Vi har snackat om identitet och om vem man är. Vi fick nya platser och nya grupper och det var trevligt att få se nya ansikten och lära känna nytt folk. Vi fick också visa en scen i gruppen som Jackie var med om.

Det var en bra dag och mindre nervöst än förra gången. Vi har fått höra om Jackie och hans liv och diskuterat människans värde och rättigheter.

Jag önskar att vanliga skolan var mer som här på TP. Gruppen känns inte alls splittrad, genomgångarna är betydligt roligare och man kan liksom hålla fokus och samtidigt ha kul tillsammans. Roligast var definitivt när vi skulle återskapa Jackie-ögonblick tillsammans.

Efter rast var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög.

Nu är vi snart inne i november och nästa gång är det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!

OBS! Fotona är redigerade eftersom vi ännu inte har det klart med elevernas GDPR!

Toleransprojektet är igång och Söra har äntligen fyllts med elever igen! Elever från alla kommunens högstadieskolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan, Vittra, Innovita, Nyköpings Enskilda grundskola och Kunskapsskolan – ägnade sin första träff åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller. Det var pirrigt i början, men undan för undan mjuknade allas ansikten och det som kändes ”stelt” försvann snabbt.

I dagens berättelse träffade vi de 500 tyska männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda.

Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto och utomhusrast i höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med lågmäld pianomusik. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta. Ord som: ”roligt”, ”spännande” och ”glad” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

Så här skrev några av eleverna i sin skrivbok efter denna första dag med Toleransprojektet:

Först var jag nervös men också väldigt glad. Just jag hade kommit in! Inte nån annan utan jag. Det kändes kul att vara del av vår grupp. Nu är jag supertaggad på nästa träff. Jag har redan fått minst en ny vän!

Det som var bra var att det var roligt och jag vågade prata med alla. Jag kommer att bära gladhet och rolighet inom mig. Det har varit så roligt med alla idag.

Det finns många snälla och intressanta personer här. Det var skönt att komma bort från min vanliga klass och testa något nytt med nya personer. Det kommer att bli en lärorik tid här!

Jag tycker att det finns mycket som har varit bra idag. Jag tyckte om berättelsen och de roliga lekarna. Jag bär med mig att grupptryck kan vara både något bra och dåligt. Jag tycker det känns spännande att tänka på vad vi ska göra nästa gång.

Det finns mycket jag tänker om det som hände i Josefow. Det är bara så vidrigt, äckligt. Att någon kunde göra så mot någon annan, en medmänniska, en själ som är precis som din. Det kommer jag aldrig att förstå.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte. Det kändes fint och viktigt att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver. Nu ser vi fram emot nästa träff med Toleransprojektets nya grupp.

Det kom in 125 ansökningar till Toleransprojektet inför läsåret 2023-24! Vi känner stor glädje och tacksamhet över att så många 14-åringar har tagit mod till sig och skrivit fina motiveringar och sett till att vårdnadshavarna skrivit under. Det är stort.

Eftersom vi bara har en grupp i år har urvalsprocessen varit svårare än någonsin. Vi önskar att varenda unge kunde få en plats! Men nu är gruppen klar och antagningsbeskeden på väg ut till alla elever. Man får ett besked som antingen säger att man har fått en plats eller att man inte har fått en plats utan är reserv om någon skulle tacka nej.

Nu närmar sig Toleransprojektets första träff och under denna vecka besöker ledargänget skolorna och träffar de elever som ska få vara med om allt roligt, viktigt, lärorikt och spännande som Toleransprojektet innebär.

Efter en vecka fylld av roliga och spännande möten med alla Nyköpings elever i årskurs 8 har nu Toleransprojektets ansökningsperiod inletts. Eleverna har fram till tisdag 5 september på sig att fylla i sin ansökan och lämna den till sin mentor.

Vi hoppas så klart på många ansökningar men är också alltid noggranna med att poängtera att man söker en plats för att man verkligen själv vill det – inte för att kompisar vill eller för att omtänksamma människor i ens omgivning peppar en, även om det naturligtvis är fint.

Om det finns frågor om ansökningen till Toleransprojektet eller annat, kontakta:

malin.matsson.flennegard@nykoping.se eller
martin.svensson@nykoping.se

Nu drar äntligen vårt TP-år igång och som vanligt är det en vecka fylld av presentationer för alla Nyköpings åttondeklassare som väntar. Det ska bli så spännande att träffa elever igen!

Så här ser besöksschemat ut:
Måndag 21/8 Vittra
Tisdag 22/8 Innovitaskolan, Fokusskolan, Mikaeliskolan
Onsdag 23/8 Enskildas grundskola
Torsdag 24/8 Nyköpings högstadium
Fredag 25/8 Kunskapsskolan

Vid presentationen får eleverna veta mer om vad Toleransprojektet är och hur man ansöker om att få vara med. De får också se årets film där eleverna som slutade i våras berättar om sina upplevelser och skäl till att söka.

Filmen kan du ser här: https://play.mediaflowpro.com/ovp/16/62HE9LXRH5

I våras tog vår toleransambassadör Amanda initiativ till att arrangera Nyköpings Pride 2023. Tillsammans med flera föreningar, t.ex Ung Kraft och Nyköpings Arenor, såg hon och hennes arbetsgrupp bestående av unga eldsjälar till att Nyköping fick en fantastisk Pridefest som gick av stapeln lördagen den 19 augusti under evenemanget ”Park till park”. Ett av inslagen var en färgsprakande och kärleksfylld Prideparad.

Toleransprojektet deltog såklart med banderoll, elever och ledare, samt vuxna som på olika sätt har deltagit i Toleransprojektets sju genomförda år. Vi dansade fram i paradtåget och visade med vår närvaro vår helhjärtade och självklara inställning: kärlek är vackert i vilken form den är kommer! Varje människa har rätt att älska och älskas utan risk för hat, hot och diskriminering.

Vi hoppas att Pride 2024 blir lika festligt och glädjefyllt!

Sommarlovet går mot sitt slut och snart är det skolans värld som väntar igen. Toleransprojektet går in i det nya läsåret med stor glädje, men också med några förändringar.

På grund av omständigheter vi inte kan råda över kommer det under läsåret 2023-24 endast finnas en elevgrupp, inte två som i vanliga fall. Det betyder att 25 elever kommer att få chansen att delta i Toleransprojektets undervisning och aktiviteter. I övrigt är allt som vanligt – med träffar på Söra, en resa till Polen i mars 2024 och toppenledare som är lärare och ungdomsstödjare. Även föreningen Ung Kraft finns kvar och kommer att delta i en del av våra aktiviteter samt ordna egna för både tidigare och nya elever i Toleransprojektet. Nästa år ska allt vara som ”vanligt” igen, med två grupper och plats för 50 elever.

Planeringen för elevpresentationer är i full gång och under veckan 21-25 augusti kommer vi ut till alla Nyköpings nya elever i årskurs 8! De kommer då att få veta hur man söker till Toleransprojektet och få se vår nya elevfilm:  https://play.mediaflowpro.com/ovp/16/62HE9LXRH5 (klicka på länken för att se).

Nu taggar vi nytt läsår med Toleransprojektet!

/Malin, Martin, Micke, Jessica & Carro

Under våren invigdes en alldeles speciell och värdefull bokhylla i biblioteket på Culturum. Regnbågshyllan blev namnet och i den finns litteratur som lyfter de frågor vi i samhället kallas hbtqi+-frågor. Att leva i en identitet som sällan får bära huvudrollen skapar otrygghet och osynlighet. Det vill regnbågshyllans litteratur ändra på. Vid invigningen framförde Toleransprojektets före detta elev, numera toleransambassadör, Tyra Öqvist sin text om att ”komma ut”. Avskalat och vackert beskriver hon känslan av frihet, att våga ta klivet, blotta vem man är och övervinna allt som håller en tillbaka. Tack Tyra för att vi fått tillåtelse att dela din fantastiska text och för att du är du!

********************************************

Jag lärde mig att simma relativt sent. Inte så sent att det gick in i tonåren, eller ens till dubbla siffror, men när jag väl lärde mig var jag sist av mina kompisar. Jag var rädd för att gå förbi gränsen där mina fötter rörde botten om jag inte fick hjälp av en vuxen. Djupet var oförutsägbart, och att förlora kontrollen skrämde mig. Men det var alltid något i mig som längtade efter det mörka, bottenlösa djupet. Rädslan stoppade mig från att ta steget ut, och samtidigt var det outhärdligt att inte kunna omfamnas av den där euforiska känslan som strömmar genom en när kontrollen inte längre ligger i mina händer – som när man faller neråt i ett karnevalåk, eller läser en extra läskig bok. Det är något i det som är svårt att motstå.

När jag väl tog modet till mig att lära mig simma var jag som sagt mycket äldre än min omgivning, och det var mer än lite pinsamt att vara den äldsta på simskolan, men gud vad det var värt det! För nu är den där underbara känslan av att hållas i djupets mörka famn inte en dröm utom räckhåll, utan en upplevelse jag kan ta del av varje sommar tillsammans med vännerna som jag förut avundades. Min relation till havet är något som alltid funnits djupt inom mig, även innan jag kände mig modig nog att hoppa i.

När jag kom ut som lesbisk gjorde jag det mycket tidigare än de flesta andra omkring mig. Jag lärde mig om vad ordet betydde och tidigt i tonåren satte jag ihop två och två och lärde känna en ny del av mig själv. Precis som med min längtan efter havet är min kärlek för andra tjejer något som alltid funnits där. Den fanns innan jag kom ut och långt innan jag förstod att ordet lesbisk passade in på mig. Jag blev “kär” i varenda killkompis jag hade, fastän jag var mycket mer intresserad av att leka med tjejerna. När jag tänkte på mitt framtida jag såg jag mig aldrig bredvid en man, och när vi skulle leka mamma-pappa-barn kunde jag vara pappa, rebellisk tonåring under perioden då alla försökte vara så coola de kunde, eller till och med husdjur, men aldrig spelade jag rollen av fru.

När jag väl kom ut reagerade inte mina föräldrar mycket på det. Jag har haft turen att växa upp i en väldigt öppen familj, och ändå var jag rädd. Stunden precis innan jag berättade var jag plötsligt tillbaka i vattnet, precis vid gränsen där mina fötter inte skulle röra vid något annat än kallt vatten. Kontrollen och säkerheten som bottnen gav mig, som tystnaden garanterade, behövde lämna mina händer om jag ville nå friheten och känslan av öppet hav.

Precis som med att simma tog det ett tag att få tillbaka kontrollen. Att vara queer, även i ett så öppet land som Sverige, är ofta svårare än att leva inom normens ramar. Men grunt vatten kan aldrig jämföras med öppet hav, och jag är så glad att jag tog steget framåt, över gränsen ut i friheten.

Jag älskar havet, och jag älskar den jag är.

Tyra Öqvist

Så kom den sista dagen med Toleransprojektet och det var vemodiga, högtidliga och varma känslor som fyllde Söra när våra två elevgrupper anlände. De fick börja med att skriva om hur de utvecklats under tiden i Toleransprojektet. Rubriken var: Min och vår identitet, och de fick fundera över vilka de själva var och hur gruppen var den första TP-dagen respektive nu, den sista TP-dagen. Några av eleverna skriver:

När jag började TP var jag nervös, otrygg och sårbar. Nu är jag fortfarande sårbar men jag har accepterat det och jag är trygg med mina nya familj. Vi löser alltid allt tillsammans och vi är starka tillsammans.

Jag var en tjej som nyss hade avslutat en vänskap med en person som förstörde mycket inom mig. Under de första träffarna mådde jag inte alls bra utan var djupt inne i min depression. Nu när jag har gått TP så har jag träffat fantastiska människor och fått jättefina vänner. TP hjälpte mig mycket mentalt och jag mår mycket bättre nu.

Jag var blyg och visste inte vem jag var. Nu vet jag vem jag är. Jag är mig själv och jag är inte blyg längre utan jag har vänner, jag förstår och kan mer. Jag bryr mig inte om vad andra tänker om mig. Denna grupp är inte längre bara en grupp utan nu är det en familj. Jag känner mig 100 % trygg här.

Jag visste inte att man kunde ändras så mycket på så kort tid. Mentalt har mitt tankesätt ändrats, min förståelse, känslorna, minnena. Jag har verkligen försökt hitta mig själv, vilket jag delvis gjort. Men det här är bara början. Sista kvällsamlingen under Polenresan så läste vi upp våra texter och en av de andras texter fastnade särskilt mycket hos mig. Om hur vi blivit som en andra familj, hur vi skrattat tillsammans, gråtit tillsammans, liksom levt tillsammans – individer som vi annars aldrig lärt känna, både elever och ledare. Tack Toleransprojektet!

Under förmiddagen fortsatte eleverna med planeringen av sina slutredovisningar och kreativiteten visades tydligt i det grupperna arbetade med. Alla basgrupper hade uppgiften att förbereda en presentation innehållande en skapelse, högläsning av texter och en sketch på temat: Vår resa i Toleransprojektet. Vi avbröt för lek och luft ute i det gråkulna vårvädret.

Under dagen filmade Malin eleverna inför den nya presentationsfilm av Toleransprojektet som höstens nya åttor kommer att få se inför sina ansökningar. De hade mycket att säga och vet ju vad man som fjortonåring behöver peppas kring för att våga söka en plats i Toleransprojektet.

Dagen gled sedan över i det som skulle komma att bli avslutning och ceremoni med tårta, diplom och ”dubbning” av eleverna till toleransambassadörer. Inför presentationerna tog alla elever och ledare på sig sina blå TP-tishor och plötsligt infann sig den där alldeles speciella känslan när man vet att något närmar sig sitt slut samtidigt som man vill suga det allra mesta ut av stunden. Presentationerna blev alldeles lysande och sammanfattade så fint alla de höjdpunkter och upplevelser vi varit med om tillsammans.

Tårta och andra goda sötsaker inledde sedan avslutningskalaset och efter det var det dags för diplomutdelning och tal till Nyköpings nya toleransambassadörer. Förutom diplom låg också i kuvertet ett intyg med information om vad Toleransprojektets utbildning innehållit samt alla de texter eleverna skrivit under året, både läxor och andra texter.

Innan bussen kom för avfärd ville kramarna och avskeden aldrig ta slut. Vi har delat så mycket och de individuella och gemensamma resor eleverna varit med om är större och betydelsefullare än vad de och vi ledare just nu helt kan sätta ord på. Eleverna har gjort detta för att de vill, inte för att de måste och de har gjort ordet ”tillsammans” till något konkret och verkligt.

Äntligen fick vi träffas på Söra igen efter våra upplevelser tillsammans i Polen. Dagen inleddes med att återknyta till resan genom bildspel med musik, individuell läsning av alla texter i skrivboken som skrivits i Polen samt skrivande utifrån frågan: Varför ska man göra en sådan här resa?

Sedan inleddes ett långt gemensamt samtal kring olika aspekter av att genomföra en exkursionsresa som denna, vad den lär oss, hur den skiljer sig från andra slags resor och hur det var att komma hem och möta familjens och vännernas frågor och intresse, eller brist på intresse. Det kändes viktigt att få möjlighet att reflektera kring alla dessa frågor tillsammans.

Det allvarliga och eftertänksamma varvades med lek och skratt och det var tydligt vilken ännu mer sammansvetsad som skapats under Polenresan. Eleverna fick också fundera och skriva kring hur deras kunskaper om ämnesområdet Förintelsen förändrats. Vad tänkte och kunde de före resan Toleransprojektet jämför med nu?

Alla basgrupper påbörjade sedan en sista uppgift – att förbereda en presentation innehållande en skapelse, högläsning av texter och en sketch på temat: Vår resa i Toleransprojektet. Nästa gång när det är avslutning ska alla få framföra sina presentationer.

Tänk att året med Toleransprojektet snart är slut! Vilken gemenskap och vilken utveckling vi fått uppleva hos våra elever, både individuellt och som grupper. Det är så fint och värdefullt att se!