Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Vi samlades på ett snömysigt Söra och nu känns det verkligen att gruppen lärt känna varandra och småpratet under frukoststunden är hjärtevärmande att lyssna på. Just denna gång hade vi en gäst, Elisabet från Abrahams Barn på Sigtunastiftelsen, en verksamhet som arbetar med frågor som rör bland annat mänskliga rättigheter, berättande och skrivande.
Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.
Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följa sina 192 barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.
Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev fina och känslosamma. Här kommer ett exempel:
2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande och kan inte tacka ja. Jag skulle aldrig kunna tacka ja. Att lämna mina barn, De små barn som dansar tidigt på morgonen, de barn som kommer springande för att ge kramar. Att jag, Janusz Korczak, lämnar detta barnhem som ger mig lycka kommer aldrig att ske. Dessa barn är inte föräldralösa människor som jag måste ta hand om – de är min familj!
I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2 500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.
Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.
Här är två av dikterna:
Annorlunda
Jämlikhet
Samma
Smart
Stark
Tillsammans
Unik
Viktig
Jag är den jag är
Jag har rätt att vara kär
Alla är olika och kan uttrycka sig
Precis som han, hon, mig och dig
Varje kille eller varje tjej
har rätt att utspråka sig
Vi snackar jämlikhet
som i lycklighet
Tillsammans bekämpar vi detta
så att vi kan göra det rätta.
Jag heter
Melker
Samit
Cindy
och Mira
Alla barn har rätt till att vara sig själva
Vi har rätt till en kultur
Något att fira och något att leva för
Jag tillhör en grupp eller ett folk
Jag tillhör ett land och jag hör hemma här
Jag har vänner
en familj
och ett ursprung
Jag är någon
Jag finns
och vi har rättigheter
Vi finns!
Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.
Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete, lek och energi. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.
Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna, en högstadielärare och en toleransambassadör från TP:s andra år, att delta.
