Dagens stora upplevelse var besöket i skogen i Josefow. Där mördade helt vanliga män ettusen femhundra människor, judar, som bodde i den lilla byn. De utförde sin första order. Trots att de hade fått möjligheten att avstå. Där i mossan satt eleverna och skrev om hur det kändes att nu befinna sig på den plats som Toleransprojektets första berättelse utspelade sig på. Här följer några av elevreflektionerna.
Det känns väldigt konstigt när man tänker att det var här som vanliga pappor från Hamburg började bli det de till slut blev. Det går verkligen inte att förstå att barn blev skjutna av en vuxen de hade något slags förtroende för på just den här kvadratmetern där jag sitter nu, 75 år senare, och skriver i min bok. Helt sjukt. Jag lutar mitt huvud mot trädet jag har som ryggstöd och tänker: Vad är felet? Hur? Vad jkände de för motivation? De visste inte att de inte skulle få något hårdare straff än att vara tvungna att laga mat istället för att skjuta. (Ludvig)
Ola har berättat om hur skyttarna och de som assisterade gjorde för att avrätta 1500 judar i skogen i Josefow och att många med sin mänskliga instinkt inte kunde göra det så lätt. De fick supa i sig en massa alkohol för att kunna utföra ordern. Många spydde och mådde dåligt för den gärningen de var tillsagda att göra av major Trapp. (Sebbe)
Jag lutar mig mot ett träd och bara tar in lukten, ljuden, känsel och syn. Jag njuter. Det är väldigt vackert här och fåglarna kvittrar så vackert men det känns konstigt att säga ”vackert” eftersom jag vet vad som har hänt här och det känns hemskt. Men det är kanske därför det känns så fridfullt och vackert här. (Emil)
Det känns lite overkligt att sitta här. Tänk att det var här polisbataljon 101 var. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. För den här platsen har överrumplat mig. Alla känslor har bubblat upp i min kropp och är på väg att bubbla över. Den här platsen känns viktig. Det är en plats där många mördades och dem bör vi minnas. Men vi måste även minnas att de som gjorde detta var precis som du och jag. Det måste vara väldigt svårt att ta steget att trycka av avtryckaren. Jag vill att vi ska minnas att förövarna också bara var människor. (Emilie)
Efter en lång bussresa till Oswiecim avslutades kvällen med att basgrupperna presenterade sina minnestavlor över människorna som mördades i skogen i Josefow. Instruktionen var att inte fokusera på döden och mördandet utan på det liv som fanns. Hur hedrar vi människorna som levde i Josefow?
Avslutningsvis följer en text som Hjalmar skrivit om hur han vill bli ihågkommen den dag han är borta. Idag var det Hjalmars födelsedag! Imorgon får han och de andra i gruppen möta Auschwitz.
Jag vill dels att man ska säga att jag var en rolig och glad person men mest av allt att jag var en person som behöll hemligheter och var en god, snäll och givmild vän som inte var alltför tråkig.
