Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med Ung Kraft ceremonin kring Förintelsens minnesdag. Tillsammans med nuvarande och tidigare elever, samt andra som ville delta, inledde vi med ett ljuståg som gick från Teaterparken till Stora torget där vi samlades på och runt Stadshustrappan för tal, textläsning och nedläggning av stenar, enligt judisk tradition. På trappan stod elever med foton på barn som mördades under Förintelsen, och tre elever höll foton på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Ljuslyktor och facklor lyste upp den mörka januarikvällen. Här följer det som sades under minnesceremonin:
Kära medmänniskor!
Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Framför er och runt om här på torget finns nuvarande och gamla elever i Toleransprojektet och ledare i föreningen Ung Kraft. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet. Vi använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.
Under denna ceremoni kommer ni att få höra texter skrivna av Toleransprojektets elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. En sång kommer att framföras. Läraren Ola kommer att sätta den här speciella dagen i ett sammanhang och vi kommer att låta tre av dem som överlevde Förintelsen, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried få finnas extra närvarande bland oss. Vi kommer att avsluta ceremonin genom att de som vill lägger ner en sten framför ljusen på trappan. Det är den judiska traditionen för att hedra de döda.
Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1997, för tjugofem år sedan inrättades i Sverige den 27 januari till nationell minnesdag. FN gjorde 2005 detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.
Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 78 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle stå här idag. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Ett rykte, en sägen var allt som skulle bli kvar. Det är därför vi så här 78 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet står här. Det enda vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde. De berättelserna vittnar också om de som inte gjorde det. Man kan också besöka Förintelsens minnesplatser vilket många Nyköpingsungdomar gjort genom åren.
Nu kommer ni att få höra Kenny, Evelina och Domenic läsa om några av de tankar, lärdomar och upplevelser resorna till Förintelsens minnesplatser gett.
Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.
Det finns inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.
Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om det jag lärt mig och det som skett.
Ofta blir minnesdagar högtidliga men tomma. Vad innebär det att minnas offren? Kan man minnas 6 miljoner människor? En av dem vi kan relatera till med särskild Nyköpingskoppling är Benny Grünfeldt. Han har varit här och föreläst på Nyköpings gymnasium och hans berättelse har alltid varit en del av Toleransprojektet.
I början av april 1945 befann sig Benny i Bergen Belsen i Norra Tyskland. Vakterna har lämnat lägret. En gång frågade jag: Benny, vad gjorde du när de brittiska stridsvagnarna kom körande mot ingången och du visste att kriget var slut? Jag satt i en björk. Satt du i en björk? Vad gjorde du där? Ola, jag åt löv. Jag var 16 år och vägde 29 kilo. 14 000 dog efter att britterna kommit till Bergen-Belsen. Deras kroppar kunde inte ta upp näring längre. Det var inte meningen att Benny skulle överleva. Det var inte meningen att han skulle berätta sin historia här i Nyköping. Det gjorde han många gånger men kommer aldrig mer att göra det. Benny avled i mars 2021. Han blev 93 år. Vi minns dig Benny.
Under Förintelsen mördades en och halv miljon judiska barn. Några av dem kan vi också minnas idag.
I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom dit hade med sig i sina resväskor. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här våra elever hålla i några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. På våra resor får eleverna framför denna fotovägg i Auschwitz Birkenau skriva ett brev till något av dessa barn. Det barn vars foto de haft inklistrat i sin skrivbok hela resan. Zuni och Novella kommernu att läsa varsitt brev.
Jag önskar att du kunde ha fått fortsätta att vara ett barn. Ett barn med friheten att upptäcka saker och utforska livet. Jag önskar att du fått växa upp och själv få hitta vad meningen med livet var för dig. Att själv få uppleva alla känslor vi människor har och att till sist kanske själv få ta hand om ett eget barn. Jag önskar att du fått leva mer. Jag önskar att du fått fortsätta vara ett barn.
Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv.
Vi minns offren idag men vi kan också se dagen som en chans att ta lärdom av det som en gång hände. Om den värld vi kan önska oss och arbeta för kommer nu Malwa och Hilda att sjunga, i Darins Tänk dig.
Önskar att du och jag var samma
Att vi kunde se varandra för dem vi är
Önskar att vi inte hade länder
Kunde hindra det som händer omkring oss
Önskar att vi alla hade chansen att få leva i frid en tid
Sett så många själar lida, leva på en dröm om ett värdigt liv
Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar
Om vi kunde vakna och se vad vi gör
Tänk dig världen fri från alla gränser och från alla bränder
Allt vi slagits för
Önskar vi kunde följa våra drömmar
Och riva alla murar vi har kvar
Tiden torkar inga tårar
Om vi alltid målar samma sak
Önskar att vi alla hade chansen att få leva i frid en tid
Sett så många själar lida leva på en dröm om ett värdigt liv
Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar
Om vi kunde vakna och se vad vi gör
Tänk dig världen fri från alla gränser och från alla bränder
Allt vi slagits för
Önskar att vi kunde sluta döma
Känna oss som hemma var vi än är
Tänka som vi vet borde tänka
Våga va oss själva hur vi än är
Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar
Om vi kunde vakna och se vad vi gör
(Låtskrivare: Darin Zanyar / Peter Kvint)
Under alla år har Toleransprojektets elever fått del av Emerich Roths, som ni ser på bilden, berättelse om Förintelsen som han överlevde som tonåring. Eleverna har fått se en film som han gjort om sina erfarenheter. Efteråt har alla skrivit brev som skickats till honom. Han brukade läsa alla och sedan skriva ett svar. Så här skrev Emerich vid ett tillfälle:
Kära Ungdomar!
Jag har nu läst era fina brev till mig. Det gläder mig att ni tog emot budskapet i filmen på ett så fint sätt. Ni inger hopp om framtiden och har verkligen övertygat mig om att ni kommer att föra budskapet vidare. Jag säger alltid i mina föreläsningar att i Sverige har vi en hel armé av fina ungdomar som brinner för att göra insatser i skolan och i samhället. Era brev är verkligen det bästa beviset på detta. Vi som överlevt Förintelsen, och ännu kan berätta om det vi varit med om, är bara några få kvar i livet. Vi är i stort sett jämngamla och när vi slutar berätta, så gör vi det nästan samtidigt. Därför är det så viktigt med ungdomar som ni, som förstår vikten av att föra budskapet vidare så att kommande generationer kan lära något AV Förintelsen och inte bara OM Förintelsen. Jag önskar er av hela mitt hjärta mycket framgång i livet.
Varma hälsningar
Emerich
I januari 2022 dog Emerich och på Förintelsens minnesdag begravdes han. Han blev 97 år. Inga fler brev från Nyköping kan längre nå Emerich. Inga fler brev från Emerich kommer att nå oss. Vi minns dig Emerich.
Hédi Fried lämnade oss nu i november. I hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” berättar hon om när hon var 19 år och fördes med sin familj till Auschwitz. Hon minns ankomst så här. Hilda och Malwa läser:
Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.
Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.
När Hédi fick frågan om hon kunde förlåta det som gjorts mot henne brukade hon svara:
Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.
Hedi, vi minns dig.
Kvällen före vår sista resdag i Polen satte sig Aman, Anton och Elias på sitt rum och skrev en dikt till vår minnesceremoni dagen efter. Ni får nu höra dikten de skrev och som de i Auschwitz Birkenau läste för att hedra Förintelsens offer.
Ni alla hade drömmar.
Ni önskade att de var sanna.
På den här platsen förstördes de alla.
Era drömmar försvann dagen ni tog er sista anda.
Ingen kommer någonsin veta om de skulle blivit sanna.
Ondskan är motsatsen till all glädje som finns i en människa.
Ondskan är ett val som era inre sinnen bestämmer.
Makt och ondska kan missbrukas.
Makt och ondska kan behärskas av fel personer.
Ondskan fick era själar att slitas isär.
Ondskan fick er existens att försvinna.
Vi vill minnas det du en gång var.
Ditt namn.
Din glädje.
Vi minns och ni finns så länge era berättelser hörs.
Vi vill komma ihåg.
Tack alla som kommit för att delta och bidra i denna minnesstund. De som vill kommer nu att lägga ner en sten eftersom det är den judiska traditionen att hedra de döda. Sången ni hör är en ryskjudisk vaggvisa.
