Det känns overkligt och tomt i huvudet. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur en familjefar som aldrig dödat kom till att mörda och ta livet av så många oskyldiga människor. Deras anledning att inte svika gruppen ’makes no sense’ och det är ingen tillräckligt bra anledning att döda oskyldiga liv. De svek sig själva, sina familjer och världen med sina handlingar. Deras handlingar orsakade många konsekvenser som än idag förekommer överallt i världen. Men jag känner att när jag ser platsen i verkligen så gör det mig mindre förvirrad och jag får mer förståelse för händelsen.
Så skriver Suad där hon idag satt i tallskogen strax utanför byn Josefow där en grupp helt vanliga män, polisbataljon 101 från Hamburg under ledning av major Wilhelm Trapp utförde sin allra första order. De fick uppgiften att mörda hela den judiska befolkningen i Josefow – barnen, kvinnorna och männen. Ettusenfemhundra människor skjuts till döds av cirka femhundra familjefäder från Hamburg. Hur ska man förstå det?
Det var berättelsen om denna händelse som vi använde när vi för första gången presenterade Toleransprojektet för eleverna på skolorna. Det var det flera elever som anknöt till i sina texter.
Det känns lite overkligt att faktiskt sitta här efter cirka sju månader sedan vi fick allt berättat för oss första gången. När Malin och Ola kom till oss och berättade om allt detta i augusti var jag direkt intresserad, men trodde inte att jag skulle få se det i verkligheten. Så därför tycker jag att det känns helt underbart blandat med att jag känner mig sorgsen eftersom jag vet att många människor – vissa bara barn – förlorade sina liv här. Jag själv skulle aldrig kunna övertala min hjärna att göra det som vakterna gjorde. Jag skulle vilja lämna platsen innan skjutningarna ens börjat. Sedan skulle jag nog bara sitta och gråta i timmar. (Isabelle)
En flera timmar lång bussresa tog oss från östra till södra Polen och staden Oswiecim – mer bekant under det tyska namnet Auschwitz. Efter en fin kvällssamling med högläsning ur texter och presentationer av dagens gruppuppgift om att skapa en minnestavla sover vi nu en stärkande sömn inför mötet med lägren Auschwitz Stammlager och Auschwitz Birkenau imorgon.
Avslutningsvis får Oliwers text till fotografiet av ”sitt barn” rama in denna fina och känslosamma dag:
Jag skulle berätta för mitt barn att alla barn är lika mycket värda och att man ska visa kärlek till alla. För att det vi sett idag har inte visat så mycket på att alla är lika mycket värda. Sen skulle jag berätta för mitt barn hur alla judar blev behandlade. Att det var många som inte gillade dem – så att min barn får veta det i tid.
