Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet ceremonin kring Förintelsens minnesdag. Tillsammans med nuvarande och tidigare elever, samt andra som ville delta, inledde vi med ett ljuståg som gick från Teaterparken till Stora torget där vi samlades på och runt Stadshustrappan för tal, textläsning och nedläggning av stenar, enligt judisk tradition. På trappan stod elever med foton på barn som mördades under Förintelsen, och två elever höll foton på två av dem som överlevde, Benny Grünfeld och Emerich Roth. Ljuslyktor och facklor lyste upp den mörka januarikvällen. Här följer det som sades under minnesceremonin:
Kära medmänniskor!
Malin: Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Framför er och runt om här på torget finns nuvarande och gamla elever i Toleransprojektet. Jag heter Malin och är en av lärarna. I Toleransprojektet använder vi berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.
Under denna ceremoni kommer ni att få höra texter skrivna av Toleransprojektets elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Läraren Ola kommer att sätta den här speciella dagen i ett sammanhang och vi kommer att låta två av dem som överlevde Förintelsen, Benny Grünfeld och Emerich Roth, få finnas extra närvarande bland oss. Vi kommer att avsluta ceremonin genom att de som vill lägger ner en sten framför ljusen på trappan. Det är den judiska traditionen för att hedra de döda.
Ola: Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1997, för tjugofem år sedan inrättades i Sverige den 27 januari till nationell minnesdag. FN gjorde 2005 detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.
Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 77 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle stå här idag. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Ett rykte, en sägen var allt som skulle bli kvar. Det är därför vi så här 77 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet står här. Det enda vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde. De berättelserna vittnar också om de som inte gjorde det. Man kan också besöka Förintelsens minnesplatser vilket många Nyköpingsungdomar gjort genom åren.
Malin: Nu kommer ni att få höra Arvid, Amanda och Kellie läsa om några av de tankar, lärdomar och upplevelser resorna till Förintelsens minnesplatser gett.
Arvid: Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.
Amanda: Det finns inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.
Kellie: Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om det jag lärt mig och det som skett.
Ola: Ofta blir minnesdagar högtidliga men tomma. Vad innebär det att minnas offren? Kan man minnas 6 miljoner människor? En av dem vi kan relatera till med särskild Nyköpingskoppling är Benny Grünfeld. Han har varit här och föreläst på Nyköpings gymnasium och hans berättelse har alltid varit en del av Toleransprojektet.
I början av april 1945 befann sig Benny i Bergen Belsen i Norra Tyskland. Vakterna har lämnat lägret. En gång frågade jag: Benny, vad gjorde du när de brittiska stridsvagnarna kom körande mot ingången och du visste att kriget var slut? Jag satt i en björk. Satt du i en björk? Vad gjorde du där? Ola, jag åt löv. Jag var 16 år och vägde 29 kilo. 14 000 dog efter att britterna kommit till Bergen-Belsen. Deras kroppar kunde inte ta upp näring längre. Det var inte meningen att Benny skulle överleva. Det var inte meningen att han skulle berätta sin historia här i Nyköping. Det gjorde han många gånger men kommer aldrig mer att göra det. Benny avled i april förra året. Han blev 93 år. Vi minns dig Benny.
Under Förintelsen mördades en och halv miljon judiska barn. Några av dem kan vi också minnas idag.
Malin: I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom dit hade med sig i sina resväskor. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här våra elever hålla i några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. På våra resor får eleverna framför denna fotovägg i Auschwitz Birkenau skriva ett brev till något av dessa barn. Det barn vars foto de haft inklistrat i sin skrivbok hela resan. Wilda, Talal och Hoda kommer nu att läsa varsitt brev.
Wilda: Jag vet varken vad jag ska känna eller tänka. Jag vet inte vad du heter, hur du var, när du dog eller hur du dog. Jag vet ingenting om dig. Jag önskar att jag gjorde det. Du har nu blivit en del av mitt liv. Det hade du aldrig tänkt på under ditt liv för när du fanns så fanns inte jag. Nu gör jag det, men det gör inte du. Ändå sitter du här i min skrivbok. Jag kan titta in i dina ögon som inte möter min blick och tänka: just vem var du?
Talal: Jag önskar att du kunde ha fått fortsätta att vara ett barn. Ett barn med friheten att upptäcka saker och utforska livet. Jag önskar att du fått växa upp och själv få hitta vad meningen med livet var för dig. Att själv få uppleva alla känslor vi människor har och att till sist kanske själv få ta hand om ett eget barn. Jag önskar att du fått leva mer. Jag önskar att du fått fortsätta vara ett barn.
Hoda: Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv.
Ola: Under alla år har Toleransprojektets elever fått del av Emerich Roths, som ni ser på bilden, berättelse om Förintelsen som han överlevde som tonåring. Eleverna har fått se en film som han gjort om sina erfarenheter. Efteråt har alla skrivit brev som skickats till honom. Han brukade läsa alla och sedan skriva ett svar. Så här skrev Emerich vid ett tillfälle:
Kära Ungdomar!
Jag har nu läst era fina brev till mig. Det gläder mig att ni tog emot budskapet i filmen på ett så fint sätt. Ni inger hopp om framtiden och har verkligen övertygat mig om att ni kommer att föra budskapet vidare. Jag säger alltid i mina föreläsningar att i Sverige har vi en hel armé av fina ungdomar som brinner för att göra insatser i skolan och i samhället. Era brev är verkligen det bästa beviset på detta. Vi som överlevt Förintelsen, och ännu kan berätta om det vi varit med om, är bara några få kvar i livet. Vi är i stort sett jämngamla och när vi slutar berätta, så gör vi det nästan samtidigt. Därför är det så viktigt med ungdomar som ni, som förstår vikten av att föra budskapet vidare så att kommande generationer kan lära något AV Förintelsen och inte bara OM Förintelsen. Jag önskar er av hela mitt hjärta mycket framgång i livet.
Varma hälsningar
Emerich
När Malin låg på knä i vardagsrummet i lördags och målade banderollen vi ser bredvid oss nåddes vi av beskedet att Emerich hade avlidit. Han blev 97 år. Inga fler brev från Nyköping kan längre nå Emerich. Inga fler brev från Emerich kommer att nå oss. Vi minns dig Emerich.
Vi minns Benny och Emerich för att de ansträngde sig att beskriva och förklara vad var Förintelsen var. Så att vi kan förstå arten och skalan av brottet. Så att vi kanske kan lära oss något. Tack.
Nu avslutar vi denna ceremoni med att alla som vill lägger ner en sten framför ljusen. Det är den judiska traditionen att hedra de döda. Musiken ni hör är en ryskjudisk vaggvisa.
