Förintelsens minnesdag

För tredje året i rad deltog Toleransprojektets elever och ledare i högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag den 27 januari. Nyköpings ungdomsfullmäktige arrangerade. Elever från Toleransprojektets alla fyra år samlades och gick med facklor till Stora torget där vi samlades på Stadshustrappan och där vårt bidrag var ett tal som ledaren Malin höll och där Nathalie, Talal, Tilda, Tyra, Emilia och Loke från år 3 högläste texter skrivna under deras resa i Förintelsens spår i Polen under våren 2019. Freja som var med Toleransprojektets första år sjöng en sång på jiddish. Här följer talet och texterna:

”Kära Nyköpingsbor! Det är Förintelsens minnesdag och idag hedrar och minns vi offren. I Toleransprojektet använder vi berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor. Vårt bidrag under dagens minnesstund är några texter och tankar skrivna av elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen under förra året.

Många tror att Förintelsen är mordet på judar i förintelseläger som Auschwitz. Men Förintelsen är lika mycket det systematiska skjutande av befolkningen i byar i Polen och på östfronten. I tallskogen i byn Josefow mördades under ett dygn i juli 1942 den judiska befolkningen på 1500 människor av Polisbataljon 101 – 500 helt vanliga män från Hamburg, medelålders familjefäder, med barn där hemma. Det var deras första uppdrag och de fick till och med möjlighet att utan konsekvenser slippa skjuta, slippa mörda kvinnor, åldringar och barn. Endast ett tiotal avstod. I våras stod vi på plats i skogen i Josefow och Nathalie och Talal ska nu läsa om hur det kändes.

Det känns liksom tomt. Om jag lyfter blicken och tittar mig omkring på alla barn, för vi är faktiskt också barn, precis som de som blev skjutna här i Josefow, så kan jag nästan föreställa mig att vi är dem. Våra fungerande och alldeles levande kroppar förvandlas till de livlösa barn som en gång legat här mellan träden.

Det första jag känner är träden och marken. Det känns som att träden vill skrika rätt ut i skräck och sorg. Det känns som att marken vill kräkas över att ha blivit använd till att utföra detta brott. Det känns som om fåglarna sjunger för att dölja alla skrik. Det känns som att platsen vill berätta något fast den – hur mycket den än försöker – inte kan.

I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom hit hade med sig i sin resväska. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här bland oss några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. Tilda och Tyra ska nu läsa varsin text som skrevs till ett av dessa barn.

Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv

När jag ser på dig så ser jag liv. När jag ser på dig kan jag verkligen inte förstå hur någon kunde skada dig. Jag förstår inte att någon såg på dig och inte såg någonting annat än ”jude”. När jag ser på dig smälter mitt hjärta – jag vill bara krama dig och ge dig den omtanke och kärlek du förtjänar, som barn och som människa. När jag ser på dig tänker jag på personen du skulle ha blivit om du fått bli vuxen.

Att säga: Det är omöjligt att förstå Förintelsen, är att säga att vi inte kan förstå människor, och det är farligt. För då kan det som hände hända igen. Och igen. Det går visst att förstå hur Förintelsen kunde ske men då behöver vi kunskap och vilja till eftertanke. Emilia och Loke läser nu två elevtexter om hur det var att resa i Förintelsens spår, uppleva de platser där Förintelsen ägde rum, få kunskaper och insikter.

De här platserna berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Platserna berättar en historia om hatet mot judar och det trots att vi alla är skapade från samma grund. Platserna berättar också något om oss själva, på ett mycket svårförklarat och invecklat sätt. Platserna berättar om att dem som man försökte tysta aldrig kommer att tystas utan bara bli starkare. För tystar man en röst så kommer bara fler röster.

Vi vill avsluta vår del av denna minnesdag med en sång som Freja ska sjunga. Den är på jiddish, det språk som många av Europas judar talade, och skriven av en litauiskjudisk poet som deltog i den judiska motståndsrörelsen och sången blev som en nationalhymn för dem. Den svenska texten lyder:

Säg aldrig att du går den sista vägen
Trots att tunga himlar skymmer den blå dagen
Den stund vi drömt om kommer nog
våra steg ska eka: Vi är här!”

Tack alla fina elever som kom och deltog och bidrog till minnesstunden. Vi gjorde det tillsammans.