Äntligen fick vi träffas igen ute på Söra. Det blev naturligt att låta dagens tema vara: Efter resan till Polen. Vi hade massor att följa upp och reflektera över och lika mycket att fundera över inför fortsättningen och de två avslutningskvällarna i maj. På ett bord låg också lästips för de elever som vill lära och uppleva ännu mer av Förintelsen – i både skönlitterär form som som fakta.
Vi inledde med ett bildspel från den sista resdagen som innan alla elever åter fick sina skrivböcker i handen och rubriken: ”Varför ska man göra en sådan här resa?”. Så här kunde det låta:
Du lär dig mer än genom en bok eller en film då du ser verkligheten med dina egna ögon. Du lär dig som bäst när du lyssnar på Ola. Du kan också hitta ditt inre rum. Jag hade inget inre rum förrän Ola visade mig vägen dit. Jag tycker att Toleransprojektet borde vara en skolplikt och denna resa är ett minne för livet och något man aldrig ångrar.
Resan till Polen är något av det lärorikaste jag någonsin har gjort. Inte bara det att man lär sig om historia och om världens största folkmord, utan att man lär sig om att vara människa och vad det innebär att vara människa. Efter att jag kom hem från Polen har jag känt ett stort behov av att vara den bästa versionen av mig själv hela tiden.
För att vi alltid måste minnas och tänka på att Förintelsen har ägt rum, för mindre än hundra år sedan. Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om vår resa och det som skett.
Genom att åka till de här platserna så kommer man förstå människans sätt att fungera och det kan missbrukas. Den här resan lär en också vem man vill vara, hur man vill vara. För mig har iallafall den här resan lärt mig betydelsen av självreflektion. Hur bristen på självreflektion får stora konsekvenser som man inte förväntat sig.
Resan ska man uppleva för att lära sig, men det är inte allt. Vi har utforskat oss själva och lärt oss saker om oss själva som vi inte visste. Tillsammans har vi vuxit oss starka. Jag har känt att jag kan börja lita på folk igen. Resan har gjort att vi slutat tänka bara på oss själva och börjat tänka på andra.
Efter det fick de göra samma sak med frågan ”Hur kändes det att komma hem?” Vilka typiska frågor fick du av din omgivning? Hur tänker du nu om resan? Så här skrev några i sina skrivböcker:
Att komma hem var så klart skönt men samtidigt jobbigt. Det var svårt att säga hej då till gruppen. Det var också sjukt jobbigt att man inte kunde beskriva exakt hur det var eller hur det kändes. Det var som att man inte fick ur sig allting.
Jag kände mig som en helt annan person. Jag var inte längre densamma som jag var innan vi åkte. Jag fick ofta frågan ”Har du haft en bra resa?” och ”Vad har du varit med om?” Men allt var så svårt att förklara. Det var som att jag hade svaret i mitt huvud men min mun kunde inte säga det. Jag försökte berätta men det som jag verkligen ville säga kunde inte komma ut. Som om det ville vara kvar hos mig och att bara jag skulle veta. Typ som en hemlighet. Jag kan fortfarande inte säga vad jag vill. Det är min lilla hemlighet.
Jag började berätta men varje gång jag skulle säga något så var det någon som avbröt och sa ”Nej, så var det inte” eller ”Jag tycker så här”. Det finns inget man kan tycka i det här. Det finns bara en sanning. Till slut hamnade jag i argument med min morfar. Han tyckte inte att han behövde veta mer. Jag tycker att alla borde veta mer. Det är inte så att man kan nöja sig med att det var hemskt. Alla måste se ur alla perspektiv och jag blir bara så frustrerad när folk tror att de vet bättre och inte behöver lyssna mer, bara för att de är vuxna. Ja, du har sett en dokumentär en gång. Men du borde kanske lyssna på mig som NYSS VAR DÄR.
Dessa reflektioner visar något väldigt viktigt. Det är inte lätt för unga människor som varit med om något omvälvande att komma hem och möta vardagen, kompisar och familj. Det finns inga ”lätta” svar att ge på frågorna de får. De är fyllda av känslor och kunskaper som är svåra att sätta ord på – särskilt om man inte ger det tid. Det är viktigt för oss runt omkring att inse och tänka på.
Skrivboken är nu fylld av tankar och reflektioner från oktober och fram till och med Polenresan. Därför var det viktigt att inför den sista stora uppgiften i basgrupperna – att förbereda en slutpresentation – låta alla elever få tid att läsa igenom alla texter och kommentarer. Efter det påbörjade grupperna arbetet med att planera sina presentationer. De funderade över: Vad ska vi berätta om Toleransprojektet och det vi lärt oss? Vilka texter som vi skrivit ska vi högläsa?
Dagens uppgift till burken blev att skriva ner något om sig själv kopplat till Polenresan. Ditt starkaste minne? En viktig erfarenhet? En fråga du bär med dig? Många lade ner ett minne från resan i burken.
Vi tog också foton på alla elever med sina glasburkar. Dessa foton kommer att dyka upp vid ett tillfälle här framöver!
Dagen avslutades med påskgodis, lek och skratt. Det var välbehövligt efter en dag med mycket reflekterande, men också för att grupperna längtat efter varandra. Det blev så tomt efter gemenskapen i Polen, uttryckte många.
Nästa gång blir den sista gången vi ses på Söra och då väntar bland annat repetitioner inför slutpresentationerna som kommer att äga rum i Tessinskolans aula måndag 6 maj kl 18.30-ca 20.00 (för grupp 1) och tisdag 7 maj kl 18.30- ca 20.00 (grupp 2). Då är föräldrar, kompisar, lärare, politiker och andra intresserade varmt välkomna att lyssna. En inbjudan är på väg ut! Om du är intresserad av att komma: hör av dig till maria.ulvenhag@nykoping.se så ordnar vi det 🙂
Glad påsk! //Malin, Ola & Maja
