Vi är redan inne på den fjärde dagen här i Polen och vi förflyttar oss från plats till plats med buss.
Vi följer spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.
En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. En hel eftermiddag ägnade vi åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader.
Vi höll en minnesstund då några av eleverna tände ljus, läste en dikt och sedan lade vi ner stenar.
Så här skriver Tyra efter mötet med Belzec:
Jag känner mig som en bomb av känslor som snart exploderar. En bomb som väger mindre än luft men samtidigt mer än alla planeter i Vintergatan. En bomb full av glädje och tacksamhet för att jag fått möjligheten till ALLT som Toleransprojektet medför. En bomb av ilska mot dem som utförde Förintelsen. En bomb full av sorg för alla Förintelsens offer. En bomb full av hopp – om en bättre värld, en mer utbildad värld. En bomb som är helt tom och samtidigt överfull. En bomb som snart exploderar.
Så kan en ung människa sätta ord på det svåraste. <3
