Nu sitter jag i skogen i Josefow och jag känner mig tom. Att en så vacker plats bär på en så mörk historia. Att en person ger ett barn trygghet innan det ska mördas är så brutalt att det blir overkligt. Under mig kanske det vilar ett barn som aldrig fick köpa leksaker som hen sparade till, aldrig fick bli kär, aldrig fick maträtten hen ville smaka. Att någon kan ta det så oskyldiga från ett barn finner jag inga ord för. Jag hoppas att människorna här får vila i frid.
Här stod männen och var nervösa och visste inte vad de skulle göra. De tänker att det är tungt att höra barnens skrik och att inte höra dem andas mer.
Jag tycker att det är hemskt. Så många barn och vuxna som inte har gjort något illa. De har bara varit vanliga människor. Människor som nazisterna tyckte var fel. Barnen hade ju inte gjort något. De hade säkert lekt med kompisar dagen innan.
Det känns hemskt att vara på just den platsen allt detta skedde. Det känns overkligt. Det är så tyst och det är så svårt att föreställa sig att 1500 människor dog här. Mina tankar går till alla som dog här och jag tycker att världen inte skulle sett ut så här.
Så skriver Freja, Kasper, Linn och Erik där de idag satt i tallskogen strax utanför byn Josefow där en grupp helt vanliga män, polisbataljon 101 från Hamburg under ledning av major Wilhelm Trapp utförde sin allra första order. De fick uppgiften att mörda hela den judiska befolkningen i Josefow – barnen, kvinnorna och männen. Ettusenfemhundra människor skjuts till döds av cirka femhundra familjefäder från Hamburg. Hur ska man förstå det?
Det var berättelsen om denna händelse som vi använde när vi för första gången presenterade Toleransprojektet för eleverna på skolorna.
En flera timmar lång bussresa tog oss från östra till södra Polen och staden Oswiecim – mer bekant under det tyska namnet Auschwitz. Efter en fin kvällssamling med presentationer av dagens gruppuppgift om att skapa en minnestavla och högläsning av några av Josefowtexterna från idag sover vi nu en stärkande sömn inför mötet med lägren Auschwitz Stammlager och Auschwitz Birkenau imorgon. Mejas och Mariams Josefowtexter får avsluta denna gråkalla men betydelsefulla dag:
Det känns helt overkligt. Det ligger som en slags dimma över skogen och ingen vågar höja rösten. För någon som inte hört historien är detta en helt vanlig tallskog men för mig betyder den massor. Att få lära sig om vilka olika instinkter en människa har är skitviktigt för att förstå sig själv och andra.
Jag fastnade för orden som Ola sa: ”Det är fysiskt omöjligt för oss människor att mörda andra människor innan man först mördar sina mänskliga instinkter”. Det betyder att man först måste ”mörda” sig själv innan man kan döda andra.
