Nu befinner sig Toleransprojektets första grupp i Polen. Igår eftermiddag landade vi i Lublin, en stad i östra Polen som kom att bli centrum för Förintelsens administration.
På förmiddagen idag kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och där vi satte oss i lä för den bitande vinden.
Ola berättade om den så kallade Skördefesten – ett massmord som ägde rum just i det dike där vi satt. Vi gick vidare till krematoriet och fick veta hur man hantera de döda kropparna och därifrån vidare till ett antal träbaracker som visade de levnadsförhållanden fångarna tvingades leva under. I en barack fanns massor av skor. Där blev uppgiften att välja en sko och ge den en historia. Vem kan tänkas ha burit denna sko? Här skriver Kellie:
Den här skon har suttit på en människa som inte vet vad som händer , som inte vet var hen ska. Människan har valt ut det här paret skor, kanske i tanken om: Vart jag än ska så kommer de att vara bra. Människan kom till Majdanek och har fortfarande ingen aning om vad som pågår. Skon har suttit på en rädd människa som ser andra mördas – tills det blir skon ägares tur.
På baksidan av gaskammaren avslutade vi Majdanekbesöket med en beskrivning av hur det gick till när människorna stängdes in där och man försökte dränka deras skrik med hjälp av lastbilsmotorer.
Efter lunch låg fokus på förövarna – hela den administration som låg bakom mordet på de judar som bodde i det så kallade Generalguvernementet. Vi gick till det gamla högkvarteret för Operation Reinhart. Där finns idag en juridisk institution som hör till Lublins universitet. I detta hus höll man föreläsningar, planerade och tog viktiga beslut om Förintelsen. I detta högkvarter skrev Gustav en text om vad makt kan göra med en människa:
Makt kan göra en människa maktgalen och man kan till och med offra sina närmaste för att få makten. Den som får makt blir som någon slags ledare eller förebild för andra. Det gäller att fördela rättvisa och ge bort lite av sin makt till andra så att man dels är en bra förebild men också är rättvis.
En av dem som blev en viktig kugge i Förintelsens maskineri var Franz Stangl. Berättelsen om honom och de val han gjorde följde oss under eftermiddagen. Han blev bland annat kommendant över förintelselägret Sobibor.
Hela dagen har olika skrivuppgifter delas ut och under kvällssamlingen läste alla basgrupper för varandra av sina texter i både den lilla och stora gruppen. Så här sammanfattar Elsa och Rojin dagens mest minnesvärda händelser:
Jag kommer att minnas det stora monumentet i Majdanek där det stod: Låt vårt öde vara en varning för er. Jag kände också den här känslan, en dyster, sorgsen känsla. Jag kommer också att minnas skorna. När jag var på väg in så jag inte var som var där inne. När jag tog första steget in i baracken blev det genast tungt i bröstet. När jag väl såg var det var sjönk hjärtat ner i magen.
Idag var vi i Majdanek. Det var en av många saker som slog mig hårt idag och det var hur grymma och känslokalla människor kan vara. Jag har inga ord. När vi besökte lägret var det enda jag kunde tänka: ”Hur kunde man göra så här mot en människa?” Vi försöker förstå hur nazisterna tänkte. Jag skulle säga att jag lär mig hur de tänkte, för jag förstår mig inte alls på dem. Det här är något jag aldrig kommer att glömma.
En tapper och trött skara går nu till sängs för att samla kraft och energi till dagen imorgon. Då väntar den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec, där SS-officeren Kurt Gersteins berättelse fortsätter.
