Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med föreningen Nyckelskramlarna ceremonin kring Förintelsens minnesdag. På Stadshusets trappa stod elever och ledare med banderoll och foton på barn som mördades under Förintelsen samt på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Här följer det som sades av Toleransprojektet under minnesceremonin.
Kära medmänniskor!
Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Bland oss finns ledare och elever i Toleransprojektet samt föreningen Nyckelskramlarna. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet där vi i använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.
De foton som eleverna håller i föreställer barn som mördades under Förintelsen. Men tre av fotona visar också några dem som överlevde och som kom att leva och verka i Sverige – Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. De finns inte längre i livet men de var människor som upplevde Förintelsen och de får tillsammans med barnen finnas extra närvarande bland oss idag.
Förintelsen är det begrepp som används för nazisternas folkmord på Europas judar. Just denna dag, den 27 januari är den särskilda minnesdagen för dem. Andra grupper blev också offer, exempelvis romer, Jehovas vittnen och polacker. De har sina egna minnesdagar och deras lidande var lika stort. För människors lidande kan inte vägas och jämföras – låt aldrig någon får er att tro annat.
Så vad hände den där dagen för 81 år sedan? Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen.
Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 81 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle samlas så här för en minnesstund. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Men, det är därför vi så här 80 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet inte kan göra något viktigare än att just stå här. Det finaste vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde eftersom deras berättelser också vittnar om de människor som inte överlevde.
Hédi Fried lämnade oss i november 2022. Så här berättar hon om dagen hon, hennes syster Livia och mamma och pappa anlände till Auschwitz. Det är Ida Li som läser:
Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.
Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt.
Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.
Det är lätt att tänka att Förintelsen ligger långt bort i tid och rum. Men, förra året stod jag i ett rum i Auschwitz Stammlager framför The Book of names, en bok innehållande fem miljoner namn på människor som mördades i Förintelsen. Bredvid mig hade jag Vania. Hon drog med fingret över sidorna och sökte efter sitt eget efternamn. Hennes egen familjehistora fanns där i rummet, i boken. Vania läser nu sin egen text.
Mina släktingar drabbades av Förintelsen, min gammelfarfar var den enda som överlevde. Ibland tänker jag på en värld där jag inte finns. Och på andra universum och andra tidslinjer. Jag tänker ofta på konsekvenser, och att allt är en del av fjärilseffekten. Ibland tänker på en bok jag läste för längesen. Hur jag drog med fingret genom raderna av text för att hitta ett svar. Jag hade gjort ett löfte och löften ska man inte bryta. Men det är så svårt när man känner så mycket på en och samma gång. Jag drog med fingret och jag hittade inget, bara den kalla luften som påminde om andra universum och tidslinjer.Och att både jag och boken är konsekvenser av Förintelsen.
Våra elever gör en resa till Förintelsens minnesplatser i Polen och när de kommer hem skriver de om sina nya lärdomar och insikter. Harry läser nu en sådan reflektion:
Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.
Det finns nu inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.
Idag hedrar vi de människor som blev Förintelsens offer. Människor som du och jag. De har funnits och vi minns dem. Vi tänder ljusen för dem.
