Toleransprojektets resa till Förintelsens minnesplatser i Polen genomfördes i mars. Dagarna var så intensiva och långa att det inte fanns utrymme för inlägg här på bloggen – men den som väntar på något gott! Här kommer en återblick från årets resa med foton och några av de texter som eleverna skrev på platserna vi besökte.
Efter flyg till Warszawa inleddes resan med ett besök vid Janusz Korczaks monument intill Kulturpalatset. Vi fokuserade på Korczaks gärning och hans betydelse för tanken om barnets rättigheter och unika värde. Vi fortsatte sedan till den judiska begravningsplatsen, funderade kring de symboler vi såg bland gravstenarna och skrev om betydelsen av barns drömmar. En elev skrev så här;
När jag tänker på mina drömmar så kan jag inte sluta tänka på hur viktigt det är att vi – vuxna, barn, tonåringar – får drömma. För en värld utan drömmar blir en värld utan hopp, en värld utan kärlek och en värld utan vilja.
Sedan reste vi vidare mot Lublin, i östra Polen. Vår första heldag handlade under förmiddagen om identitet och det judiska liv som en gång fanns i Polen. Vi följde spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.
Efter lunch besökte vi den lilla synagogan Chewra Nosim i Lublin. Här möttes vi av synagogans föreståndare Pawel och hunden Maja. Synagogan var fylld från golv till tak med föremål och minnen från den tid då Lublin var ett viktigt centrum för ortodox judendom.
Vi vandrade vidare till nazisternas före detta högkvarter – idag en juridisk institution – där mordet på Polens judar planerades. Där mötte vi berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?
På kvällens samling läste eleverna texter ur sina skrivböcker. Alla delade med sig.
På tisdagsförmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar.
I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.
Jag ser en ljusbrun nästan beige sko med lätt klack. Ungefär en sådan man köper när man ska gå på bröllop. Kvinnan som skon suttit på kan inte ha varit vuxen men inte heller barn. Kanske 16 eller 17 år. Hon tog säkert på sig sin fina kjol i gredelin och den där fina vita blusen. Hon bad säkert sin mamma ”kan inte du fixa mitt hår så där fint” och så tog hon såklart de nya skorna som hon valde när hon var ute med sin pappa.
En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. Under eftermiddag ägnade vi oss åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader. Eleverna fick återknyta bekantskap med SS-officeren Kurt Gerstein som kom till Belzec och efter sina upplevelser här väljer att skriva en rapport som han försöker sprida till omvärlden.
Vi höll en minnesstund med ljuständning och diktläsning. Sedan lade vi ner stenar, såsom den judiska seden påbjuder. Stenen symboliserar evigt minne.
På onsdagen kom vi till skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetande sedan de började Toleransprojektet. Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under ett dygn i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1 500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.
Lutade mot trädstammar skrev eleverna sina tankar och känslor inför det som hände här. En skrev:
Jag hör fåglarna kvittra nu på morgonen. En bit bort hör jag vägen. Jag undrar om det var de här ljuden som hördes här den där dagen. Den friska luften, var det samma luft som var tusentals människors sista andning. Hur lugnt och stilla det är nu, som en skog borde vara. Den här skogen har människor dött i. Men det är även människor vars liv evigt ärats. Polisbataljon 101 var förövare och mördare.
Sedan samlade de kvistar, stenar och mossa att ta med till för att skapa minnestavlor över det judiska liv som en gång fanns här. En lång bussresa till södra Polen och staden Oswiecim väntade sedan.
På torsdagsmorgonen var det förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor.
Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. Vi gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi ägnade oss sedan åt den romska delen av lägret, fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här och spelade den romska nationalsången, Gelem Gelem.
Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.
Den sista kvällen bidrog alla elever med texter ur sina skrivböcker och alla fick säga det de hade på hjärtat nu när resan nästan nått sitt slut. Upplevelser, kunskaper, kärlek och kraft är vi nu rika på. En elev formulerade sig så här:
Platserna vi besökt berättar för oss om sitt förflutna, för allt har ett förflutet. Allt var något innan det blev det som det är nu. Och vi har privilegiet att få höra deras historia, här på plats. Det är något väldigt speciellt. Jag känner verkligen hela platsens historia genom hela mig när jag står här alldeles tyst, helt närvarande.
